mediehantering

”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

”En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd ”The Daily” där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller. VW:s varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

”Milleniumbuggen kom till slut”

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4”, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av dokusåpor och är legio när man i en stor kommersiell satsning vill värna upphovsrätten. Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge

Alice Bah Kuhnke-när makten saknar skyddsnät

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.

Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.

Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.

Problemet är att analysen är fel. Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.

Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.

Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla: ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.

”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.

Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.

Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.

Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.

Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.

Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.

Paul Ronge

Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.” Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.

Gnosjöandan kan lyfta Sverige

Lågkonjunkturen lägger ett tungt och mörkt molntäcke över Sverige. Stora massiva varsel. Osäkerhet om EU:s fortsatta ekonomi. President Obamas ”budgetstup” i USA.

Till och med Gnosjö bidrar till rubriker, arbetslösheten i svensk småföretagsamhets Mecka har ökat sedan krisen 2008 så att det till och med kan leda till skattehöjningar, enligt Ekot.

Igår fick jag för första gången insupa den rikskända ”Gnosjöandan” på ort och ställe då jag höll jag ett medieseminarium för Marknadsföreningen i Gnosjöregionen.

Det som slog mig var inställningen – långt viktigare än siffrorna och statistiken. 9 500 företagare i Gnosjöregionen är samlade i ett gemensamt nätverk. För några 1000-lappar om året hamnar de högst upp på Googles sökordsoptimeringar när det gäller produkter som är signum för regionens tillverkningsindustri.

— Allt handlar om själva inställningen, säger Thomas Perdsjö, en av eldsjälarna i Marknadsföreningens tidning Gnosjöregion. Om någon här får en order på 50 000 enheter, men bara kan tillverka 25 000 så går han rätt över gatan och frågar konkurrenten: ”Kan du ta 25 000 så tar jag 25 000 så fixar vi tillsammans ordern åt kunden”. Det skulle aldrig hända i Stockholm.

Ta en titt på den här tidningen! (klicka på ”Läs Magasinet här”, under rubriken så får ni PDF-versionen) Den utstrålar optimism och skulle den inte vara så väluppfostrad så skulle den kunna tolkas som ett enda uppstudsigt långfinger mot svensk medias eländesbeskrivningar över det ekonomiska läget i landet. Samtidigt är den ju så otroligt praktisk och promotande för bygdens företag.

Under rubriken ”Strålande tider i Gnosjö” vill Marknadsföreningen ge en motbild till traditionella media:

”Strålande tider. Kanske är det en provocerande rubrik. Vi hör varje dag om neddragningar, varsel och att framtiden ser mörk ut. Och vi är väl medvetna om att många företag har det tufft. Men vi vet också att det inte är riktigt så nattsvart som media målar upp det. Trots allt finns det många företag i Gnosjöregionen som investerar, expanderar och har en bra orderingång.”

Kvällen innan har jag varit på Bredaryds Wärdshus, prisbelönt och berömt, bland annat för sin whiskyprovning, och ätit en fantastisk plankstek med Torbjörn Johansson, Thomas Nilsson, Karl Lindow och Ulf Lorenzon i Marknadsföreningens styrelse.

De vill att jag ska ge praktiska och handgripliga råd om hur man närmar sig media och säger ungefär så här: ”Våra företag är otroligt duktiga på att producera och leverera, men de måste också bli bättre på att marknadsföra sig”.

Att vara i Gnosjöregionen är en direkt humörförstärkare. Optimismen är obändig, här tas ekonomi och företagande på allvar, man ska alltid hitta lösningar.

Därför är kanske min största utmaning att försöka få dessa entreprenörer att förstå att det inte går att kräva ”positiva media”, att det helt enkelt inte är en gångbar affärsmodell om tidningar ska sälja.

”Tänk själva”, säger jag till de cirka 70 församlade entreprenörerna, ”Vi är alla problemorienterade. Om min teknik inte fungerade nu så skulle jag skära tänderna, men eftersom den funkar så ägnar jag den inte en tanke. Det är ju samma med er, ni är positiva och vill hitta lösningar, men då börjar ni ju med att lokalisera problemen. Om media inte fokuserade på problem, det ni kallar negativa nyheter, skulle de inte gå att sälja och de vill ju som ni vara kommersiella.”

Jag tror att mitt budskap går fram och jag får väldigt fin respons på mitt seminarium efteråt.

Lunchen innan jag åker hem tillbringar vi på Rotary i Värnamo. Lokalen är fullsmockad eftersom ett gigantiskt projekt, som säkert kommer att komma upp i närmare 500 miljoner, redovisas – ombyggnad av den tidigare Gummifabriken som nu ska bli ett modernt kommunikationscenter med konferenslokaler, biografer och restauranger.

— Var kommer budgeten att landa, vad kommer det till slut att kosta? Det är den centrala frågan som Rotarianerna på mötet ställer.

Om fler runt om i landet skulle ställa denna självklara fråga så skulle Gnosjöandan absolut lyfta hela Sverige.

Andra skriver intressant om entreprenörer.

Paul Ronge

Uppdatering: Idag, fredagen den 7 december, höll TV4:s Jan Scherman ett bejublat framträdande på Rotary Stockholm-Djurgården. En av Sveriges tyngsta mediemakthavare gav samma budskap som Gnosjöregionens Marknadsförening: Det är viktigare att säga ja än nej. Att vara positiv. Det har blivit typiskt svenskt att alltid peka på problemen och inte på lösningarna. Han rev ner rungande applåder bland annat för sitt motto för entreprenörer: Att tåla. Och ha mod. Det är lika med tålamod.