medieträning

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga, om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

Värsta nonsenssvaret: ”Vi har brustit i våra rutiner”

Så var det dags igen – det skar i ögonen att igår kväll se kommuntjänstemän i Solna göra bort sig fullständigt i Uppdrag Granskning efter att ha anlitat ett byggbolag som skattefuskar och bluffakturerar.

För en tid sedan skrev jag ett debattinlägg i Dagens Samhälle med några handgripliga råd för hur kommuner bör hantera den kris som vanligtvis uppstår när ett program med Uppdrag Gransknings enorma resurser ger sig på att nagelfara deras verksamhet. Något senare diskuterade jag på Uppdrag Gransknings interna seminarium hur jag försöker möta deras granskningar för kunders räkning.

Om dåvarande chefen för stadsbyggnadskontoret i Solna, Sune Ericsson och kommundirektör Kristina Tidestav till äventyrs läste mitt debattinlägg måste de ha bestämt att på varje punkt göra precis tvärtom.

Det allvarligaste och mest avgörande felet är att de båda ansvariga vägrar att svara på frågorna: ”Hur kunde det hända att kommunen anlitar ett oseriöst bluffbolag som aldrig lämnat in en årsredovisning och som aldrig betalat arbetsgivaravgifter?” och följdfrågan ”hur kunde det fortsätta?”.

Med det grundläggande felet i botten spelar de sedan i sina åtgärder fullständigt med i Uppdrag Gransknings dramaturgi. Att papegojmässigt upprepa sitt mantra som Kristina Tidestav: ”Vi har brustit i våra rutiner”, är det värsta nonsenssvar en hög kommuntjänsteman kan ge. Med det svaret har man direkt kvalificerat sig för benämningen byråkrat. Vad folk vill veta är hur kommunen ”brustit”, vilka rutiner som fanns och som brustit och en väldigt handgriplig förklaring vad kommunen gör för att detta inte ska hända igen.

När kommunen vägrar svara på kärnfrågorna så uppstår den gamla vanliga kurragömmaleken. Tjänstemän och politiker gör sig oanträffbara. En pressansvarig lovar att möta Janne Josefsson i en reception och gömmer sig sedan istället i ett möte. Josefsson irrar omkring i tomma korridorer.

Kommunen har, med eller utan hjälp av konsulter, försökt agera proaktivt genom att medverka i en chatt på SVT direkt efter programmet, samt ge information på sin hemsida. i morgon förmiddag ska Kristina Tidestav också vara tillgänglig för frågor för allmänheten vid Solna kommunhus.

Ofta är det farligt att döma en granskad part enbart på medias uppgifter. Det vinklas och sovras. Kanske får inte den granskade parten ge sina bästa argument. Det här upplever jag nästan regelmässigt som krishanterare.

Men Solna kommun äger ju själva sin story på hemsidan. De kan oavkortat delge sin ”utredning” och ge sina argument. När jag läser på deras hemsida finner jag fortfarande inga svar på frågorna, inga bra och betryggande argument. Inte tillstymmelse till ärlig självkritik. I chatten hänvisas de som frågar till punkter i utredningen som ligger på hemsidan. Det är snudd på oförskämt och förfärande byråkratiskt.

Om inte kommunerna tar lärdom och skärper sig så kommer Uppdrag Gransknings ”kommunakut” att bli ett rent härjningståg över Sverige, där skalp efter skalp – helt berättigat – kommer att sättas i bältet efter Kristinehamn och Solna.

En viktig bieffekt för kommuner som skärper sig, proaktivt börjar kolla sina lik i garderoben, gör något åt dem och förbereder hur de ska kommunicera om de blir granskade, är att de också kan bli bättre på att tala med sina kommuninnevånare.

Det är en inte så dumt om rädslan för Uppdrag Granskning ger kommunbyråkrater impulsen att svara rakare på frågor och börja prata och skriva som folk.

Där kan Solna kommuns egen sammanfattning på sin hemsida tjäna som ett avskräckande exempel:

Avslutningsvis kan staden konstatera att stadens fastighetsförvaltning har brustit i kreditkontrollen vid anlitande av ett antal entreprenörer. I dessa fall har stadens rutiner brustit i faktura- och kreditkontroll avseende entreprenörer och det åtgärdas genom översyn av processer och rutiner.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Vian Tahir skriver om Solna, men på temat ”tala byråkratiska”.

”Bosse Billström” – medieträningshaveriet

Medieåret 2011 börjar med två präktiga intervjuhaverier: Investors VD Börje Ekholm och migrationsminister Tobias Billström.

Båda är ordentligt bortgjorda.

Tobias Billström upprepade igår Bosse Ringholms bravad från 1999 i konflikten med dåvarande Riksrevisionsverkets VD Inga-Britt Ahlenius – att inte svara på journalisters frågor utan istället papegojmässigt upprepa ett ”budskap”. Då hette det: ”Inga-Britt Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag”. Billströms paradfras: ”Jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, som han upprepade 17 gånger, håller på att bli ett lika stort folkskämt. Citerat och parodierat i en mängd inlägg på Facebook och Twitter.

Börje Ekholm ljög och dribblade i veckan om huruvida han visste hur mycket han själv satsat för att få den fantastiska bonusen på 110 miljoner (oförtjänt som att ge en mittfältare i division 4 en Zlatanlön, enligt krönikören Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet). Börje Ekholms intervju ser du här och Tobias (”Bosse”) Billströms ses här oredigerad på SVT:s hemsida.

Är Ekholm och Billström idioter?

Självklart inte. Ekholm får visserligen kritik för en medioker insats som VD för Investor och Tobias Billström har inte precis utmärkt sig som den mest färgstarka medlemmen i Fredrik Reinfeldts regering.

Men den här sortens medieframträdanden är inte oförberedda. Någon har medietränat, eller åtminstone givit de mediala råden. Frågor har kastats fram och besvarats, huvudbudskap och strategier för hur media ska hanteras har mejslats fram. Något annat vore tjänstefel på de nivåer som Ekholm och Billström befinner sig.

Några i en viktig medieträningsroll har alltså gjort ett uselt jobb. Något som deras uppdragsgivare nu – helt välförtjänt – får bära hundhuvudet för. Väljer du en dålig advokat är det ju ändå du som får skaka galler.

I både fallen handlar det stora strategifelet om att försöka undvika huvudfrågan.

Ekholm ljuger och dribblar tills han till slut erkänner att han naturligtvis vet hur stor insats han själv gjort (5 miljoner) för att sedan belönas med 110 miljoner. För honom, som den ledande företrädaren för Wallenbergsfären, är det förstås förödande med hans redan krackelerade förtroende från aktieägarna.

Ekholms sits var hopplös, eftersom Wallenbergarna – precis som i fallet SEB:s Annika Falkengren – skapat ersättningsmodeller som inte låter sig förklaras och försvaras utifrån framgångar i verksamheten.

Men om han åtminstone inte försökt dribbla bort reportrarna hade skadan blivit mycket mindre. Och ännu bättre hade varit om Investors bestämt linjen att de enda som kommenterar Ekholms ersättningar är ägarna – de som är ansvariga för förhandlingen som ledde till miljonregnet. Ingen ska egentligen själv behöva stå till svars för att man fått en bra uppgörelse med det omöjliga argumentet: ”Jag är värd den”.

Billström borde lära av Carl Bildt. Kommenterar man inte så kommenterar man inte. Att stå och agera papegoja i TV är då ett sämre alternativ än att inte ställa upp alls. Att svara: ”jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, när det handlar om huruvida Billström själv sagt det Wikileaks avslöjar, är dumt på gränsen till buskis.

Jag använder fortfarande Ringholm från 1999 som avskräckande exempel i mina medieträningar. Fortfarande, efter 12 år, känner alla igen historien. Billström skötte sig precis lika illa. Risken är att han nu får ta Ringholms stafettpinne och blir en driftkucku som får lida för detta hela sin fortsatta politiska karriär.

Andra skriver intressant om PR och politik.

/Paul Ronge