medieträning

Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

● Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

● Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

● Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

● Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

● Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

● Strategier för att kommunicera komplexa frågor

● Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

● Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

● Strategiskt bollplank och “second opinion”

● Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

● Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden? Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Krishantering anno 2013 handlar alltmer om sociala medier

Första arbetsdagen efter en fantastisk semester i bländande sol i Antibes eller påtande med växthuset och trädgårdslandet här i Saltsjö-Boo. Tankarna far åt många håll (och rätt trögt ska medges), som vanligt när man ska gå igång efter en lång ledighet.

Tänker exempelvis på Moderaternas förre PR-general Per Schlingmanns utspel om att vi kan avskaffa begreppet semester. Det fungerar ju för honom och mig och säkert en del andra som är egenföretagare och som kan vara lediga tre månader på sommaren eller jobba häcken av sig utan att fråga någon om lov. Jag betalar själv för min fritid och då angår det ingen annan. Men för de allra flesta, med inrutade jobb och starka krav på närvaroplikt, är semestern ett livsviktigt andningshål. Egentligen samma fråga som den om pensionsåldern. Jag tycker det är roligare än någonsin att jobba. Efter 15 år i PR- branschen lär jag mig ändå hela tiden nytt och kan använda alla praktiska erfarenheter i nya spännande uppdrag. Så jag arbetar gärna tills man får bära ut mig med fötterna före. Men jag har personer i min vänkrets som haft så fysiskt och psykiskt krävande jobb så de inte klarat att jobba ens till 62. Att som Fredrik Reinfeldt tycka att vi ska höja pensionsåldern till 75 är tondövt inför dessa utslitna människor. Lika tondövt som utspelet att avskaffa begreppet semester för att alla numera är uppkopplade.

Men för oss som helt frivilligt är beredda att jobba till 75 (eller 85 för den delen) är det viktigt att hela tiden försöka förnya sig.

Det radikalt nya, som faktiskt håller på att revolutionera hela mediebranschen är förstås Internet med kopplingen till sociala medier. Det innehåller oerhört mycket positivt. Möjligheten för ”vanligt folk” att göra sig hörda, interagera med makthavare och opinionsbildare och exempelvis kritisera dåligt underbyggd eller direkt felaktig journalistik innebär en kraftfull ”boost” för demokratin.

Men där finns också de svarta baksidorna; näthat, mobbing, uthängningar, rena drev mot de som vågar tycka olika. Rättshaverister som aldrig ger sig kan i åratal nätplåga företag och organisationer utan att det kostar dem mer än deras tid.

Krishantering i sociala medier (i kombination med traditionella medier) är någonting jag vill medverka till att lära ut. Jag har skrivit intervjuboken ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”, jag har när detta skrivs 11.117 följare på Twitter, jag har bloggat regelbundet i många år – men framförallt har jag i mitt praktiska arbete de senaste åren fått massor av erfarenhet av krishantering också gentemot sociala medier, till exempel i det så kallade ”#SN-gate”.

Så när jag väl kommit igång i höst så ska jag lansera en ny produkt – att lägga till de medieträningar, seminarier, föredrag och snabba krishanteringar och medierådgivningar jag gör. Det blir ett paket med flera heldagar med arbetsnamnet: ”Så gör du när drevet går i sociala medier”. Och den sista dagen blir en workshop, där färdigheterna i att hantera sociala medier i kris praktiskt testas i ett specialskrivet case. Bara att skriva detta ger energi! Förnyelse och utveckling är nyckeln till att ha roligt på jobbet, orka längre och göra nytta för kunderna. Åtminstone fungerar det så för mig.

Andra skriver intressant om sociala medier

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jag kom just på att jag inte bara löst problem utan också skapat dem via sociala medier, när jag upplevt mig felaktigt behandlad som kund, som i #aviationgate.

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga, om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.