Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När  Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden?  Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

9 reaktioner till “Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris”

  1. Klokt inlägg käre Paul!
    Som sagt – dyrt i förhållande till vad?
    En väska för 10 000 kr i stället för en flygbiljett?
    Eller en kappa för 5 000 kr?
    Aldrig i livet!
    Klart att jag omsätter till flygbiljetter eftersom jag gillar att resa!
    vänlig hälsning
    Kerstin Sedvallson

  2. ”Drabbar sällan någon privat”? Var tror du att kommunerna får pengarna ifrån och vad hade de spenderat dem på istället för dig och krishantering? Det är klart som korvspad att människor påverkas om hundratusentals kronor spenderas på krishantering istället för kärnverksamheten.

    I övrigt håller jag med om att det är viktigt att lära sig kommunikation och hur man pratar med pressen. I den bästa av världar skulle det ingå i utbildningen och vara ett krav när man söker tjänsten.

  3. Johan, tack för din kommentar här!
    Jag tar fasta på andra stycket i ditt inlägg och kan bara hålla med, det är viktigt att lära sig kommunikation. Dock finns ett förbehåll, när du hamnar i en kris så är det som att vara i en torktumlare, man ältar, får för sig konspirationsteorier, blir känslomässig, ja man regredierar helt enkelt , blir dummare.
    Jag har levt i och med media i totalt 38 år, 20 som journalist, 18 som PR-konsult. Hamnar jag i en kris så tar jag direkt hjälp utifrån, all min ”utbildning” och erfarenhet om kommunikation hjälper inte då.
    100.000-tals kronor för en medietränare/kriskonsult i en kommun med kanske 10.000 skattebetalare? Du behöver inte lära mig att kommuners pengar kommer från skattebetalare, det begriper jag nog. Men hur många i Grums tror du gick i personlig konkurs på grund av mig?
    Jag pratar om när privatpersoner får betala tusentals kronor i timmen för till exempel advokathjälp. Då kan vi prata om att ”drabbas privat”. Jag är övertygad om att du förstår vad jag menar. Glad Påsk!

  4. Min mormor lärde mig skilja på dyrt och mycket pengar. Ett förlorat förtroende blir dyrt.

    Om jag har förstått dig rätt, Paul, så du vill se till att dina uppdragsgivare undviker den lätta ”reseräkningsjournalistiken” genom att granskningarna rör istället väsentligheter i deras verksamhet och att de får fram sina svar, som till exempel, varför sjöräddningshelikoptrarna behöver en viss höjd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *