Etikett: Nils Hanson

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge