Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Juholt sitter kvar – därför klarade han krisen

Håkan Juholt sitter kvar mot alla oddshär direktrapporterar Expressens Niklas Svensson beskedet.

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

  • Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.
  • Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

  • Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

  • I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Måste det bli bojkott och upplageras för Expressen – igen?

Jag är sjuk, skrällhostig och allmänt risig och hade verkligen inte tänkt blogga ikväll. Men efter Expressens Ulf Nilsons krönika går det inte att låta bli.

”Pursvenskar”? ”Muslimer som tar över”? Att vi befinner oss ”i krig”? Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”?

Jag är född i London av en ungersk mor och en engelsk far. Har några droppar negerblod från något ”snedsteg” på ungerska Pustan för något hundratal år sedan enligt en familjesägen. Inte särskilt pursvensk alltså om man ska vara noggrann.

Det som nu händer är för mig déjà vu. 1993 drog Expressen igång en artikelserie om främlingsfientlighet som fick vinkeln ”Kör ut dem”. Grunden var en opinionsundersökning, där kritikerna också kunde visa att tidningen tolkat uppgifterna fel och grovt övervinklat dem.

Reaktionen blev stenhård. Det blev bojkott, upplagan rasade och chefredaktörer fick gå. Först i raden var Erik Månsson, men tidningen darrade och skakade nästan hela resten av 1990-talet. Jag var där, jag var med och jag hörde hur snacket gick i lunchmatsalen och i korridorerna.

Slutsatsen har för mig sedan varit given, under de 12-13 år jag nu varit medierådgivare och krishanterare: Media är otroligt känsliga för om man slutar köpa. När läsarna sviker och upplagan nästan halveras flyger karskheten ut genom fönstret.

När jag har medieutbildningar och kunder ondgör sig över att kvällstidningarna har såpagräl, spruckna bröstinplantat och övervinklade kändisskandaler på ettan säger jag ofta: ”Så länge ni köper tidningarna så gör de ju rätt. Deras verksamhet är kommersiell, precis som er. Det enda som kan ändra nyhetsvärderingen är att folk slutar köpa”.

Så här upplever jag min déjà vu:

1993 hade vi lasermannen, Ny Demokrati härjade och gick på om det muslimska hotet och hade kommit in i riksdagen. Sossarnas invandrarminister Leif Blomberg flirtade öppet med invandrarfientliga stämningar.

NU har vi dödsskjutaren i Malmö. Sverigedemokraterna är i riksdagen och döljer sina nyanser av brunt oerhört mycket skickligare än Ny Demokrati gjorde. Och då skriver Ulf Nilson en krönika som jag upplever som rent rasistisk och rasbiologisk. Det kunde lika gärna ha varit en tysk skriftställare i hets mot judar inför Kristallnatten 9-10 november 1938. Men den här skribenten har siktet inställt mot araber.

Det här är inte okej. Om än kanske inte juridiskt så är ändå Nilsons utfall moraliskt och etiskt hets mot folkgrupp. Mattsson bör befria Nilson från sitt uppdrag att skriva krönikor, han har ju ändå fyllt 77 år.

Så här dåligt svarar Per-Anders Broberg i Dagens Media på kritiken. Det duger inte!

Om Mattsson fortsätter försvara Nilson så förtjänar han samma eldstorm som Månsson fick 1993. Och klarar han den så är det inte han och Expressen som är starka utan samhället som sedan 1993 blivit för svagt.

Många, bland dem Fredric Kjellberg och Bengt Eriksson skriver intressant om detta.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Robert Damberg har mejlväxlat med Broberg och fått mer uttömmande förklaring till publiceringen av Nilsons krönika. Fler ord, men absolut inte mer innehåll än i Dagens Media. Abdikerar ansvarige utgivaren från sitt uppdrag när krönikörer skriver? Eller på renare svenska: Får de skriva precis vad f-n som helst?

Uppdatering 2: I Medierna lördagen den 18 december kan du höra både Per-Anders Broberg, Ulf Nilson och mig diskutera krönikan. Men Nilson blir upprörd och ”avbryter intervjun”.