Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!