Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

”Släng dig i väggen, Gumjävel”

Kommer du ihåg ”Jätteproppen Orvar” som var ett generalangrepp på 40-talister 1984?

Då är du tillräckligt gammal för att bli upprörd på CUF:s nya, hett debatterade, kampanj. Men nu handlar det om 70-talister. Allt går igen.

Det har blivit dags att lansera den fiktiva personan Britt-Marie 45, som ”fikar hela dagarna”och står i vägen för alla unga högpresterande som vill in på arbetsmarknaden.

”Släng dig i väggen Gumjävel” hade kampanjen lika gärna kunnat heta.

Réka Tolnai, 22, är nytillträdd ordförande i Cuf och meningen med  kampanjen är förstås  att kickstarta hennes nya position med en stor skräll.

Egentligen är det ett nederlag att skriva om detta. Det är så uppenbart öppet mål, vi SKA bli arga, det ska bli spaltmeter i media och när krutröken har lagt sig så ska vi alla komma ihåg namnet Réka Tolnai. Allt enligt den larmande, splittrande och vanligtvis intelligensbefriade modell som jag tycker kännetecknar så många dåliga reklamkampanjer.

 

Men jag har mina orsaker att skriva.

  • Detta är mitt blogginlägg nummer 200.

Jag har hållit på sedan 2009. Om några veckor fyller jag 70. Det ser jag fram mot med glädje (alternativet vore definitivt sämre), men det är också ett sätt att säga: Tiden går. Det gör den för alla. Även för Réka, 22.

Oförtrutet och framgångsrikt har han missionerat mot ”ålderismen”, detta att ålder och erfarenhet gör att arbetsgivare inte vill anställa. Här en riktigt bra intervju med honom.  Men där säger han också :

”Under coronakrisen är det personer utan erfarenhet som drabbats hårdast. Du måste därför ha någon som satsar och tror på att du fixar det första jobbet. Någon som tror på din förmåga. Man måste i det fallet som rekryterare komma över rädslan för det okända. Det är viktigt att våga satsa på en ung förmåga som har naturlig fallenhet, och kasta in denna i ett sammanhang där man får växa.”

John, som är tre år äldre än ”Britt-Marie” och enligt CUF rimligtvis alltså tillhör ålderspropparna, ställer sig över den konstlade generationsmotsättningen. Du kan ha problem på arbetsmarknaden både som ung och äldre.

När han på LinkedIn får frågor om sin syn på CUF:s utspel hänvisar han till en artikel i GP som jag också tycker är på kornet.

Sakfrågan kommer ju oftast i skymundan i korkade reklamkampanjer, tänk bara på när Gudrun Schyman brände pengar i Almedalen.

Men kampanjen skulle ju handla om LAS. Och ja – jag tror det måste bli lättare för unga att få det första jobbet. Inte för att äldre är i vägen, men trösklarna kan vara för höga. Jag tror till och med att man måste våga tala om ingångslöner. Utan jobb är det ju nästan omöjligt att få lån till bostad och bostadsproblemet är väl kanske den värsta uppförsbacken idag för unga, med de skenande priser som råder.

Det här är svåra frågor, som kräver mer eftertanke än rubrikvänliga reklamkampanjer.

Paul Ronge

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

”Jeg är en hummer”, sa den norska räkan #Bulletin

 

Efter alla offentliga storgräl och avhopp är det nu dags att ta ny sats: Bulletin SKA bli Sveriges New York Times (NYT). Och för att fixa det tar ägarna in en tidigare NYT-redaktör, Andrew Rosenthal, som uppriktigt medger i Expressenartikeln att han har noll koll på svensk politik (jag länkar inte, eftersom artikeln bara kan läsas av prenumeranter).

Jag ogillar Jante, kommer själv från en västsvensk miljö där ”du ska inte tro att du är nå’t” skulle kunnat varit stadens motto.

Man ska våga sikta mot stjärnorna. Men New York Times? En så oerhört gedigen produkt, med sex miljoner digitala prenumeranter spridda över hela världen? Visserligen med en väl tydlig vänsterprofil, som gör att jag ibland behövt varva med Fox News för att få fler perspektiv. Men med en redaktionell muskelmassa och en armé av grävande journalister som gjort tidningen till en världsledande informationskälla.

Jag har ofta NYT:s pod ”The Daily” i hörlurarna när jag går långpromenader i skogen. Nu senast en spännande genomgång av hur ett anonymt troll på obskyra sajter helt förstört livet för en familj genom ”defamation”, till exempel påståenden att den 17-åriga sonen är pedofil och att mannen i familjen springer omkring och masturberar i parker . NYT hjälper till och lyckas med stora insatser lokalisera trollet och rapporteringen bidrar till att hon sätts i fängelse.  Tar också in perspektivet att dessa sajter inte är lagligt ansvariga och inte ens kan tvingas radera rent förtal. Att de är i högsta grad medskyldiga till tragedin.

Ren kvalitetsjournalistik. Och på världens mest internationellt gångbara språk. En gång där i skogen roade jag mig med att räkna alla medarbetare programledaren Michael Barbaro läste upp efter ett program: 41 stycken!

Som sagt: Sikta mot stjärnorna måste vara ok. Men detta?

Jag kommer att tänka på historien om den norska räkan som råkar hamna på en båt som fiskar hummer. Fiskaren vill kasta tillbaka den i vattnet, men räkan protesterar förtvivlat: ”Jeg är en hummer”, utropar han, där han står på relingen och slår sig för bröstet.

Sensmoralen är att det man vill bygga starkt OCH hållbart oftast kräver tid och hårt arbete. Det gäller såväl projekt som varumärken.

Det räcker att tänka på IKEA, som Ingvar Kamprad aldrig byggde genom att säga att hans skapelse skulle bli världsledande. Han gjorde.

De företag som under IT-bubblan kring år 2000 skroderade värst om hur de skulle erövra världen var ofta de som föll hårdast.

Den sensmoralen tycker jag också man ska ta fasta på i det egna varumärkes- och PR-arbetet.

Det är otroligt mycket mer hållbart att börja med att prata mindre och göra mer, för att sedan kunna berätta vad man faktiskt uppnått.

Paul Ronge

Uppdatering: För att locka nuvarande och före detta New York Times-redaktörer att ta över Bulletin har man hävdat att man ”erkänts som en av de mest framgångsrika tidningslanseringarna i modern svensk historia”, skriver Expressen. Herregud!

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag.  Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT  Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken  ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge