Paul Ronge Media

Sällan, efter snart ett halvt sekel i media, (jag fick mitt presskort som medlem i Journalistförbundet 1975) har journalistiken diskuterats så hett och ur så många aspekter som idag.

Det gäller bland annat:

• Aktivismen

Den har alltmer kommit att ersätta den konsekvensneutralitet jag fostrades i. Bra exempel är DN, som under Peter Wolodarski tar ställning genom hela tidningen i klimatfrågan eller Expressens Magda Gad som partiskt agiterar mot Israel på sociala medier. Men också CNN och New York Times som ständigt öser sitt förakt över Donald Trump.  Vem kan man lita på, när de som rapporterar och ska ge oss allsidig information har egna agendor

• Det vikande förtroendet

Public Service, anses av många agera allt mindre oberoende och neutralt och har länge ansetts ”vänstervridet”.  Varför ska vi skattefinansiera verksamheten om en stor del av väljarna inte har förtroende? Misstroendet gäller i stort sett alla etablerade svenska medier. I DN Debatt skrev SVT:s Uppdrag Gransknings nestor och främsta ”skalpjägare” Janne Josefsson 2020 att journalisterna riskerar att gräva sin egen grav.

• Bristen på självkritik

Det finns i stort sett ingen bransch som har svårare att medge fel och misstag och idka självkritik. Det ironiska är att traditionella media samtidigt är de som ropar högst att makthavare ska be om ursäkt för att sedan avgå i vanära .

Jag älskar journalistiken och ser den som omistlig del i demokratin. Just därför måste den tåla kritik, våga ompröva och förbättra sig.

Intressant är maktförskjutningen, som blivit en paradox. Samtidigt som media anklagas för aktivism, självrättfärdighet och för stort inflytande, har de blivit allt svagare. Sociala medier i kombination med en stor omflyttning av skickliga skribenter från media till företag och offentlig sektor har gjort det enklare att kommunicera direkt med sina målgrupper.

Journalister blir rundningsmärken. Och makthavare  som ändå medverkar i media ställer villkor. Till exempel att mejlsvar ska accepteras istället för  regelrätta intervjuer. Ibland ställer man inte upp alls, uppsidan uppväger inte nedsidan. Det gäller idag till och med ministrar och tunga oppositionspolitiker.

För att ytterligare komplicera bilden verkar en del journalister välkomna utvecklingen av mejlintervjuer. För att uttrycka det hårt: Man slipper en del  jobb eftersom andra skriver. Vänligare uttryckt: Redaktioner hårdbantas och journalister är idag enormt arbetsbelastade. Ibland kan det vara effektivt att få svaren på sina frågor serverade. Nedsidan är självklar. Det finns ingen naturlig möjlighet att ställa följdfrågor, vilket försämrar kvaliteten.

Mot den här snåriga bakgrunden blir det lättare att förstå programmet Uppdrag Granskning ”Intervju nej tack”

Tidigare finns en rad exempel på hur makthavare och även rena ”skurkar” ställt upp och hamnat i den mediala skampålen. Under Uppdrag Gransknings storhetstid fick vi en parad av ångestladdade blickar, laddade tystnader, darrande underläppar och blossande kinder serverade en gång i veckan.

Den mediala skampålen som underhållning på människors bekostnad.

Nu är det kanske snart slut med ”det roliga”. Makthavare flyr eller svarar via mejl. Och Uppdrag Granskning ställer sig nästan patetiskt frågan ”Varför vill ingen ställa upp för oss längre”?

Det sanna svaret är att man inte längre behöver. Uppdrag Granskning talar om att deras ”ansvarsutkrävande intervjuer” gagnar demokratin. Men det är ingen rätt redaktionen har, given av svensk grundlag eller av någon annan instans. Makthavare ställer numera upp på sådana intervjuer när uppsidan att förklara sig är större än det negativa i att utsätta sig för den journalistiska ”heta stolen”.

När möjligheten finns att agera via sin hemsida, via sociala medier, via traditionella medier som har en annan framtoning och kanske andra målgrupper kan Uppdrag Granskning  framstå som det minst attraktiva valet.

En person som generellt är väl värd att följa kring mediers utveckling är professor Bengt Johansson, medieforskare på Göteborgs Universitet. Han för här ett intressant resonemang om ”costs- benefits” jämfört med ”plikt”, som förr var mer förhärskande.

Frågan är inte ny för Uppdrag Granskning. Den 9 februari 2012 var jag inbjuden av redaktionen på ett internt seminarium för att ge synpunkter på hur den skulle få fler makthavare att ställa upp.

Jag har nog samma uppfattning idag som då: I Uppdrag Gransknings format ligger att ha de vassaste avslöjandena och man förväntar sig att de ska levereras dramatiskt, med offer, kanske med någon hjälte i storyn och absolut en skurk. Är man enligt programmets definition i ”skurkrollen” finns sällan någon anledning att vara med om inte – och det är ett viktigt aber – avslöjandet är så tungt att det helt enkelt är nödvändigt att bemöta. Med andra ord: Om avslöjandet är för lättviktigt, för dåligt underbyggt eller rakt igenom tendentiöst och felaktigt så kommer det att blåsa över.

Om Uppdrag Granskning skulle bli ”snällare”, mer ”hovsamt” så skulle hela idén med programmet gå förlorat. Det skulle bli ungefär som när det tuffa debattprogrammet SVT Debatt så småningom förvandlades till mesiga ”Sverige möter” och försvann ut i dimman.

Och kanske är det dit Uppdrag Granskning är på väg?  Allt har sin tid.

Paul Ronge

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Ur Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren satte fingret på mycket, men frågan är om inte detta är den mest träffsäkra observationen hon gjorde. Som tar tag och berör mitt i hjärtat.

Idag måste vi ta spjärn mot mobben – de sanslösa skoningslösa dreven.

Den tid vi lever i präglas av maktspråk, hårt och brutalt, där sanning och intellektuellt resonerande tyvärr ofta är en bristvara. Putin, Trump, Erdogan,  Xi. Oftast är det mäktiga män som krigar,skövlar,  ljuger och myglar.

Men vi har också hela konspirationsrörelser, liknande den som stormade Kapitolium i USA – valförnekare, klimatförnekare, vaccinförnekare. Den gemensamma nämnaren är ointresset för fakta och besattheten.

Giftet har, med sociala mediers hjälp, spridit sig långt ner i folklagren, bland vanliga, oftast hyggliga människor. Tills de bildar en mobb.

I USA har fenomenet fått namnet ”cancel culture” och har beskrivits ingående i media, bland annat i New York Times.

Hur människor jagas, telefonkedjor organiseras där arbetsgivare rings upp för att få personen sparkad, där hatet flödar i kommentarsfält på sociala medier, där man försöker tvinga familjemedlemmar att ta avstånd – ja nästan alla medel är tillåtna för att rycka brödet ur munnen på kontrahenten och tvinga ut den i kylan.

För mig leder det tanken till lynchmobbar i gamla westernfilmer – där hopen skränar gutturalt och någon slänger upp ett rep i ett träd: ”Hang them high”.

Nu har jag fått uppleva fenomenet på riktigt nära håll.  En måltavla för lynchmobben är Susanne Norman som tillsammans med Lillemor Bergqvist skrivit boken ”Det finns inga omöjliga skolor”.

Storvretskolan i Botkyrka blev 2019 den första skolan i Sverige som fick ett tvångsingripande från Skolinspektionen – det vill säga att staten med tvång tog över driften av skolan. Då behövde skolan, med 280 elever i klass 4-9, både kameraövervakning och polisbevakning. På fredagseftermiddagar stängdes skolan eftersom elever startade slagsmål. Papperskorgarna fick tas bort eftersom elever eldade i dem.

Norman och Bergqvist tog över som rektorer och fick ordning på  skolan efter bara åtta månader med en metod som vänligt men bestämt ställer krav på eleverna.

Så här skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet:

En av de första dagarna på jobbet mötte Susanne Norman en elev i korridoren, som hon bad ta av sig jackan inomhus. Han svarade med att att flyga upp i hennes ansikte och skrika:

”Vem tror du att du är, din jävla hora, jag ska fan slå sönder dig!”

Bergquist och Norman lyckades ändå skapa lugn på skolan med hjälp av tydliga krav och konsekvenser för normbrott. De tog avstånd från det omhuldade ”lågaffektiva bemötandet”, och tog strid för att upprätthålla ordningsreglerna.

De båda fick sedan samma uppdrag i Kalix, att få ordning på skolan och hade redan efter några månader fått mycket positiva resultat.

Men där drog  psykologer och vissa föräldrar igång ett drev som snabbt fick spridning i landet. Rektorerna påstods använda våld genom att ta bråkiga elever i handlederna. Jämförelser gjordes med polisvåldet i USA och det påstods till och med att elever riskerade att dö. Kalix kommun, som varit mycket positiv på grund av  framgångarna, pausade under detta grupptryck försöken i skolan och tillsatte en utredning.

Sanningen är att av 1200 elever i Kalix så var det sex (6) som fick hållas fast vid något tillfälle för att inte skada sig själva, andra elever eller lärare.

Min förening, Rotary Stockholm Djurgården, bjöd nyligen in Susanne Norman som talare på en av våra fredagsluncher.

Det renderade 160 ursinniga kommentarer från denna mobb på Instagram  med kränkande skrivningar mot Norman och krav att vi som klubb skulle ta avstånd från henne och göra avbön. Påtryckningar gjordes också till Rotary centralt och även media kontaktades för att sätta press på oss.

Jag talar för mig själv här, inte för min klubb.

Rotary har högt i tak och trygga intellektuellt stabila medlemmar så på oss biter drevet inte. Men vad händer i kommuner, där politiker är beroende av väljarnas stöd, när en liten välorganiserad klick mullrar så den låter som en hel folkstorm?

Jo, det händer ungefär samma sak som i de ”lågaffektiva” problemskolorna. (Jag får akta mig så jag inte slirar på tangenterna och skriver ”lågeffektiva”) En liten hämningslös och gränslös klick sätter skräck i den stora majoriteten och dikterar villkoren.

Men nu är det några av deras föräldrar som gör det. Inte med sparkar och bett förstås, men genom att skoningslöst försöka krossa meningsmotståndare i en allians med psykologer. Alla ansatser till saklig diskussion, med respekt för meningsmotståndare, lyser med sin frånvaro.

De påstår att det inte finns någon forskning och utvärdering kring Skolkonsulterna  AB:s metod. Nå, den har i alla fall bevisligen fungerat. Men vad finns det för evidens för det ”lågaffektiva”? Var någonstans finns den skola som blivit bättre genom att ett litet antal elever tillåts förstöra för sig själva och alla andra? Genom att samhället har lämnat walk over och lärarna har lämnats bakbundna?

Jag tycker de här föräldrarna borde skämmas! Vad nytta gör de för sina barn genom att som vuxna visa att hat, hot och att skrika högst lönar sig?

Och samlar de sig som en getingsvärm för att invadera denna blogg ska de veta att inga kränkande kommentarer kommer att publiceras. Jag ger inget utrymme åt vuxenmobbing.

Barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.

Paul Ronge

Sverige har hamnat i något som närmast liknar en nationell kris på grund av koranbränningarna – och fortfarande strömmar ansökningar in om att få bränna heliga skrifter på offentlig plats.

Det finns inget modigt, inget opinionsbildande, inget intelligent och inget demokratiskt värde över huvud taget i att bränna böcker. Nazisterna blev kända för sina bokbål. Det räckte med hat och hets, några tändstickor och bensin – man behövde inte formulera en tanke, inte använda någon yttrandefrihet. Att bränna böcker är en handling, inte ord där man använder sin yttrandefrihet.

Nu har statsminister Ulf Kristersson hamnat i ett limbo. Vill han förbjuda koranbränningarna så kommer han att anklagas för att vara mjuk i köttet mot aggressiva islamister, med Turkiets president Erdogan som frontfigur. Och dessutom för att tulla på svensk grundlag. Om brännandet får fortsätta förvärras krisen med ökande terroristhot här hemma och fara för livet för svenskar i muslimska länder.

Jag uttalade mig om detta nyligen i ETC.se, en artikel jag inte länkar till eftersom den är låst till förmån för prenumeranter.

Där säger jag bland annat:

”Det är inte värt att man ska gå omkring och ha ångest för nya terrorattacker om man går på Drottninggatan i Stockholm, bara för att något danskt pucko ska komma hit och bränna koraner”.

Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten i vårt land tar avstånd från koranbränningarna, även om det är färre som går så långt att de vill förbjuda dem, för att det skulle kunna strida mot grundlagen.

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl har lanserat tanken att man skulle kunna använda lagen om förargelseväckande beteende. Hon jämför med blottande; om du klär av dig naken hemma är det självklart ok, om du gör det offentligt och i avsikt att kränka så är det inte lagligt. Alltså: bränn gärna vilka heliga böcker du vill hemma, men inte offentligt.

Jag tycker det är en tanke att spinna vidare på, även om jurister på sociala medier föraktfullt avfärdar den med att det är att gå emot grundlagen ”köksvägen”.

En annan tanke är att hänvisa till rikets säkerhet. Det försökte ju polisen göra när de avvisade en koranbränning, men fick nobben av hovrätten  med  argumentet att det inte fanns någon tydlig tid och plats för terroristhoten om bränningen genomfördes.

Det är väl ändå just det som kännetecknar terroristhot, man aviserar inte var och när man tänker slå till?

Jag tror det vore önskvärt att också jurister slog sina huvuden ihop och försökte hitta kreativa lösningar, istället för att slå folk i huvudet med paragrafer.

Idag spelar det väl ingen roll och det är väldigt lätt att vara efterklok- men jag tycker hela den här soppan startade med att vi (läs både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regering) bestämde sig för att förhandla med Turkiet.

Sverige skulle ha klargjort att vi söker medlemskap i NATO och inte i Turkiet och att vi bara pratar med NATO-chefen Jens Stoltenberg. Då hade basarhandlaren i Ankara  inte haft någonting att förhandla med oss om, det hade han fått ta inom NATO.

En personlig bekännelse; av alla religioner jag känner till är Islam den jag är mest frågande till. I sin extrema form är den aggressiv och tvingar sig på sekulära samhällen där människor tillåts tycka olika. Den bygger  ”teokraturer” där den tar makten och inrättar moralpoliser där kvinnor förtrycks och flickor kan förvägras skolgång i ett medeltida mörker.

Men självklart är det fel att kränka eller förfölja de människor som tror på religionen, men som också vill leva i och accepterar ett sekulärt samhälle

Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Paul Ronge