Kissblöjan har blivit Caremas logga

Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.

DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).

Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.

Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.

Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.

Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.

Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.

”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.

Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.

Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.

Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?

Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.

Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.

Andra skriver intressant om Carema.

/Paul Ronge

DN krisar: Sluta ge bort journalistiken!

Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz har nu aviserat att 100 till 200 DN-medarbetare, de flesta journalister, ska varslas om uppsägning.

På redaktionen råder chock och ilska. Jag sade upp prenumerationen, efter 35 år som trogen kund, för en tid sedan, när jag såg att också förre chefredaktören Thorbjörn Larsson kastade in handduken. Sveriges malligaste morgontidning hade för mig till slut blivit en symbol för leda och inte längre värd att knata ut till brevlådan för att hämta.

För länge sedan kunde journalisterna där göra tidning och kanske är det som förre Expressenreportern och nuvarande kriskonsulten Paula Hammerskog skriver här att de kan göra det igen.

Men vad är poängen om man inte tar, eller får, betalt för det arbete tidningen utför?

Jag har länge hävdat att den ”Ebberöds bank” som präglar medieföretagens hantering av sina kommersiella intressen bara leder till tidningsdöd.

Den 14 maj 2009 skrev jag om temat under rubriken ”Falsk matematik, falska profeter” på nu avsomnade Ronge Kommunikations blogg.

Om vi tar ner företagsekonomin i ett kapitalistiskt samhälle till sin allra enklaste grundsten så är det väl: ”Om det finns efterfrågan fungerar min affärsidé, om ingen vill ha min tjänst eller produkt får jag väl göra något annat?”.

Rupert Murdoch är ju ingen duvunge i medievärlden och han börjar ta betalt för journalistiken på nätet i sommar enligt planerna.

Det måste gå att göra på olika sätt på olika tidningar. För mig är det till exempel obegripligt att tidningar som VLT i Västerås och TTELA i Vänersborg-Trollhättan ens finns på nätet. Varför? De har ingen konkurrens med andra papperstidningar i sina utgivningsområden. Det enda deras ”skrytwebbar” leder till är ju att ett antal människor kommer på att det är lättare att sluta prenumerera än att sluta röka om man vill spara pengar. Så fick också VLT:s Elisabeth Bäck (som inte avgick en dag för tidigt) avsluta sin karriär som tidningschef med att skära ner VLT:s personal.

Det är så dumt så man kvider.

DN skulle som experiment enkelt kunna lägga ner sin webb och se om prenumeranterna återkommer. Strunta i om Svenska Dagbladet jublar. Deras webb går heller inte med vinst, framför allt inte om man räknar hederligt på den arbetskraft som producerar webbnyheterna.

Eller så kunde DN lägga ner papperstidningen, spara tryckerikostnader och distribution och se om det gick att få lönsamhet den vägen (även om jag tror att det är alldeles för tidigt, pappersläsarna som vill ha äggfläckar på morgontidningen är ännu för många).

Men att erbjuda en produkt i pappersversion som kostar och i princip samma produkt på webben som är gratis är ju företagsekonomiskt vansinne.

För så här enkelt är det: Journalister som gör sitt jobb producerar ett mervärde genom att ta reda på och analysera nyheter vi andra inte kan eller hinner ta fram. Titta på bloggvärlden – 80 procent eller mer handlar om att kommentera artiklar som producerats av journalister.

En del tror ju att journalister blir lika överflödiga som grafikerna blev när nu vi alla kan masskommunicera med hjälp av mobilkameror och datorer.

Jag tillhör dem som tror att riktig yrkesmässig journalistik fortfarande kommer att behövas, även om jag håller med om att en del reportrar idag inte lever upp till det.

Enda chansen att se vem som har rätt är att ta betalt och se om efterfrågan finns. Bjuds journalistiken ut gratis kommer den i vilket fall att dö sotdöden.

/Paul Ronge

Uppdatering: VA:s Mikael Zachrisson skriver här i en bloggpost en mycket läsvärd replik mot mitt resonemang: Att journalistiken är en vara som alla andra.

(vilket naturligtvis inte hindrar att journalisten själv kan ha ett brinnande engagemang för att upplysa och förändra världen och så vidare)

Zachrisson har klockrent fångat vart vi är oense och jag är övertygad om att denna viktiga diskussion kommer att föras vidare till nya nivåer, allteftersom media fortsätter att skära ner och dö svältdöden….

Andra skriver intressant om journalistik och samhälle.