Ingen med minsta minimala intresse för politik har den senaste tiden kunnat undgå att märka att Miljöpartiet befinner sig i rungande kris.
Krisen har egentligen eskalerat under lång tid, smygande växt fram som en riktigt allvarlig sjukdom.
Det skulle ta alldeles för lång tid att rada upp alla besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden här, För att nämna några:
Bakläxa på nedläggning av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, fiasko och svekdebatt om flyktingpolitiken och nu senast det tyska brunkolet som säljs av Vattenfall för kommersiell utvinning – en präktig miljöskandal väntar i kölvattnet av att Tyskland lägger ner kärnkraftsverk.
Och igår kom så den riktiga härdsmältan för partiets krishantering, försöken att tubba SVT:s Aktuellt-redaktion att inte ta upp kritiken mot Mehmet Kaplan om de i utbyte fick ännu mer kritiska röster mot Yasri Khan (miljöpartisten som avgick efter att ha vägrat ta TV 4:s reporter Ann Tiberg i hand).
Att bostadsminister Mehmet Kaplan kunde äta middag med turkiska fascister, ha intensivt samröre med extremistiska islamister och täta kontakter med det odemokratiska turkiska regeringspartiet AKP som förföljer kurder och journalister var ju en praktskandal i sig. Hans avgång blev ofrånkomlig. Men värre ändå är att de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin band sig så hårt vid masten med att intyga Kaplans demokratiska heder. Enligt dem är han en förträfflig person som inte har gjort något fel. Det betyder att hela den svenska väljarkåren får anledning att betvivla hur säkra Romson och Fridolin själva är i sin demokratiska kompass.
Behöver jag tillägga vilket sänke Åsa Romson blivit för sitt parti med ständiga grodor och ”felsägningar” som hon ofta efteråt har pinsamt svårt att förklara? Och då tillhör jag ändå dem som välvilligt tolkar att Romson bara klantade sig (i vanlig ordning) när hon kallade terrordåden den 11 september 2001 i USA för ”olyckor”. Om hon verkligen ville bagatellisera dåden så vore hon ju rent ondskefull och det tror jag inte på.
Jag har i flera sammanhang under veckan kommenterat Miljöpartiets kris, bland annat här i Expressen, SVT och Aftonbladet TV.
Gensvaret och engagemanget, bland annat på sociala medier som Facebook har varit stort, Miljöpartiets kris engagerar. Och den kanske för mig intressantaste frågan som folk ställer är: Har Miljöpartiet inga professionella kommunikatörer? Hur kan deras krishantering vara så usel? Någon tyckte jag skulle gå in och hjälpa Miljöpartiet ”pro bono”, alltså gratis.
Det kommer aldrig att hända. Jag har inga som helst band och ingen tillgivenhet för Miljöpartiet. Min ”pro bono”-kund är och förblir Läkare utan Gränser som jag tycker är fantastiska. Jag tror inte heller Miljöpartiets ledning är mottagliga för råd utifrån. Just nu tror jag de sitter som i en bunker, tycker fruktansvärt synd om sig själva och ser det som att hela världen är emot dem.
Men när jag som krishanterare möter ett kreativt problem har jag ibland svårt att hålla fingrarna borta, att låta bli att leka med möjliga lösningar.
Jag ser bara en konstruktiv lösning på Miljöpartiets kris – det är att avgå ur regeringen. Miljöpartiet är som ett band som är ute på turné, spelar falskt och gör bort sig på ställe efter ställe. Som hade behövt en manager som hade sagt: Ni måste repetera, ni måste kunna låtarna, ni måste skaffa scenvana innan ni turnerar. Kort sagt: Miljöpartiet är inte regeringsdugliga. Nu är partiet också en cementklump runt fötterna på statsminister Stefan Löfven som får flaxa med armarna så att inte han och hela regeringen följer med i djupet.
Löfven uppmanas från flera håll att ta chansen att göra en regeringsombildning i samband med Kaplans avgång. Mitt råd: prata med språkrören! Gör klart att det allra bästa, även för deras egen skull, är att de avgår ur regeringen. Partiet behöver nu ägna sig åt inre tjänst, slicka såren, försöka analysera sina misstag och lappa ihop det som går att lappa ihop.
Löfven har hittills visat sig oerhört svag, att påstå att Socialdemokraternas ledning devalverats sedan Ingvar Carlssons tid är en extrem underdrift. Jag tror väldigt många socialdemokrater lider över kraftlösheten. Nu har han chansen. Han skulle kunna göra en regeringsombildning där han också bytte ut de tunnaste statsråden och jagade fram fler statsråd av Anders Ygemans kaliber. Han skulle ha chansen, men har han förmågan? Det återstår att se.
Andra skriver intressant om Miljöpartiet