För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!

Idédebatten inom socialdemokratin är nu igång. Den förs i  Tvärdrag,Aftonbladets ledarsida och bland allt fler socialdemokratiska debattörer och bloggare i hela landet. Lena Sommestad, den första som frimodigt redovisade att hon kandiderar till ny partiledare, har stor del i att denna idédebatt äntligen kommit igång, bland annat med en bloggpost som, när jag skriver detta, har cirka 150 kommentarer i en intensivt livfull diskussion.

Jag har under julhelgen bloggat både om ”Primegate”, om socialdemokratins kris och om Sommestad som tvingar fram en diskussion om politiken. Trots att jag står utanför all partipolitik, som en betraktare från läktaren, är jag fascinerad av det som nu händer. Möjligtvis spelar det in att jag i över två decennier som journalist på bland annat A-pressen, Rapport, Aftonbladet och Expressen bevakade svensk inrikespolitik.

Vilket för mig till ämnet. Jag är en jämförelsevis  lyckligt lottad person. Jag har god ekonomi och har i många år kunnat betala mycket skatt, utan att behöva utnyttja varken F-kassa eller A-kassa. Jag har en fin familj som hittills sluppit sjukdomar och tragedier. I drygt 35 år har jag fått försörja mig med det jag älskar mest: Att skriva och sedermera med medierådgivning och krishantering. Jag har haft enorm tur i livet och idag känner jag stor frihet. Med all logik så vore jag en given Moderat. Har Socialdemokraterna över huvud taget någonting för att försöka nå en sådan som mig?

Mitt svar är ja. För jag tror människan är sammansatt och att väljarna inte bara reagerar på så enkla stimuli som: ”Vad tjänar jag själv på?”.

Något av det bästa som sagts självkritiskt i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, jag vet inte av vem och jag hittar det inte när jag googlar, lyder ungefär så här:

”Förr var vi ett parti för vinnarna i samhället som stod solidariska med dem som lyckats sämre, idag är vi ett parti för förlorarna i samhället som missunnar andra att  lyckas bättre”.

Det här var också ett viktigt budskap i Mona Sahlins märkliga avskedstal. När hon berättar om människor som lovade rösta på Socialdemokraterna TROTS att de har det bra och TROTS att de bor i villa!

Låt oss se på detta som om det handlade om en familj:

Lena Sommestad har ju självklart rätt i att tillväxt inte bara kan definieras som en ökning av BNP. Det är samma sak som om familjeförsörjarna sliter som djur hela året, jobbar övertid, inte träffar sina barn, försummar sitt samliv och undviker vänner för att på årets sista dag hålögt utbrista: ”Titta vad stålar vi drog in! 15 procent mer än förra året!”

Drar vi in pengar vill vi inte bara konsumera, njuta, åka på utlandssemestrar och dricka dyrare viner. Vi vill sannolikt också satsa på att våra barn får utbildning, vi hjälper säkert våra åldersstigna föräldrar om de behöver det, får någon släkting ekonomiska problem på grund av exempelvis sjukdom så går vi in och stöttar. Där kommer vardagssolidariteten in i bilden och översatt på samhälle betyder det: Bra barnomsorg, mindre barngrupper, möjlighet till högkvalitativ utbildning för alla, pensioner man kan leva på, bra sjukvård och äldrevård och äldreboende med service för dem som vill ha det. Och för att påminna om Per Albin Hansson, det goda hemmet gör inte skillnad på sina barn, utan förmånerna måste gälla alla, rika som fattiga.

Men. Vi måste dra in pengar, på riktigt! Annars finns inte medlen att fördela. Där kommer tillväxten in. Som ett medel, inte som ett mål i sig (jämför med de hålögda föräldrarna ovan). Därför måste vi stötta storföretagen och exportindustrin. Vi måste gynna småföretagsamheten och ge dessa företagare större möjlighet att lagligt plocka ut vinster från sina företag,  utan brandskattning och missunnsamhet.

Politik är  komplicerat och evolutionärt. De viktigaste framstegen är ofta ur journalistisk synpunkt tråkiga och odramatiska, som när Olof Palme reformerade familjepolitiken i början av 1970-talet så kvinnorna kunde komma ut i arbetslivet, bland annat genom slopad sambeskattning.

Men vi PR-konsulter har lärt oss något i vår profession: Det är att nästan hur komplicerad verkligheten än ser ut för en kund kan strategin i princip alltid sammanfattas i ett huvudbudskap – en bärande balk som de övriga budskapen sedan hängs upp på. Och jag tror Socialdemokraternas huvudbudskap måste ligga just här: ”Vi är ett parti för de sämst ställda, men också den majoritet löntagare som har bra och välordnade liv”. Majoriteten som samtidigt är solidariska med de som lyckats sämre och inser att de själva också behöver ett stöd via samhället för deras lycka kan vända.

Där finns Socialdemokraternas chans att så småningom återerövra regeringsmakten. Jag tror inte de kan bli bättre än Moderaterna på att med sin politik ekonomiskt gynna ”medelklassen”. Det finns alltid ett jobbskatteavdrag till att göra, alltid någon ny besparing att ta till för att sänka skatten ännu mer. Där kan Socialdemokraterna bara ”följa John”. Men de välmående väljare med lyckliga välordnade liv som inte bara ser sin egen plånbok  – där finns en potential.

Moderaterna har idag ett bergfast stöd och Fredrik Reinfeldt kan historiskt bli den mest populära och landsfaderliga statsministern sedan Per Albin Hansson. Mycket är välförtjänt, med jobbskatteavdragen och den skickliga hanteringen av svensk ekonomi i krisen. Men Moderaterna saknar i sin politiska framtoning empati. Jag skrev om denna empatibrist redan den 13 januari 2010 och under det år som gått tycker jag den bilden gång på gång tyvärr har bekräftats.

Vi är många, bland andra Moderaten Judit Burda och jag, som kritiserat empatibristen när det gäller F-kassereglerna där allt fler mycket sjuka blivit fruktansvärt illa behandlade. Men Moderaterna, som drivande kraft i Alliansen, lyssnar inte på kritiken. Där finns moderata undantag som Kent Persson i Örebro och Mary Jensen som hårt drivit vikten av empatin. Men det har blivit allt lättare för byråkrater i Försäkringskassan att åsidosätta läkares medicinska utlåtanden även  om att patienter är helt arbetsoförmögna.

Även A-kassan försämras nu.

Här skulle Socialdemokraterna kunna hitta sin pusselbit att återfå en dynamisk roll i politiken. Skuldbelägg inte de som är friska och lyckligt lottade, som har jobb och drar in pengar i samhället! Appellera till vår vilja att bidra till att också de sämre ställda får det bättre. Argumentera för var högre skatter gör samhällsnytta och hjälp till att kritiskt granska och bekämpa den destruktiva byråkrati som gör att vi vanliga medborgare idag misstror landstingets sjukvård, äldrevård etcetera.

För alla ”socialmoderater”  de som står och vacklar mellan höger och vänster och formar den så kallade mitten – vore det oerhört välgörande med en Socialdemokrati som försökte vinna dem med en egen politik, inte en som agerar ”följa John” efter Moderaterna.

Andra röster bloggar intressant om Socialdemokratins kris

/Paul Ronge

Uppdatering: Idag den 1 januari 2011 startar SSU:s Tvärdrag, som de skriver, den största eftervalsdebatten i arbetarrörelsen om Socialdemokratins kris. Dess chefredaktör Daniel Suhonen har redan tidigare efterlyst en ”varm blick på världen”.

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge

”Primegate” – lobbyism som en studie i mygel

Aftonbladet har under flera dagar publicerat stora avslöjanden om hur PR-byrån Prime, på uppdrag av Svenskt Näringsliv försökt styra Socialdemokraternas eftervalsdebatt i ”tillväxtvänlig” riktning och dra partiet till höger.

För det har Prime fått fyra miljoner kronor, vilket inte har hindrat den mest ansvarige PR-konsulten Niklas Nordström att samtidigt ta betalt av Socialdemokraterna för att hålla föredrag för Kriskommissionen.

Mycket  intressant har skrivits i den här debatten. Aftonbladets Karin Pettersson frågar varför Niklas Nordström i sitt inlägg här inte svarar på kärnfrågan: Hur han kunde fakturera Svenskt Näringsliv för att driva kampanj i sitt eget parti? Tre S-märkta konsulter driver samma tes här: En lobbyistkonsult ska inte vara den som aktivt driver en kampanj i ett parti, med dold agenda och för dolda pengar.

Lena Sommestad, en av de personer som nämnts som påtänkt ny S-ledare skriver analytiskt med ett inifrånperspektiv här. Hon menar att om man accepterar Svenskt Näringslivs och Primes metoder så har man också, som i USA, accepterat att den som har mer pengar har mer makt i ett parti. I hennes mycket genomarbetade bloggpost bemöts också åsikter från ett antal socaldemokratiska bloggare som bagatelliserar det som hänt eller kallar det en konspiration: Jan Andersson, Folkbladet, Sandro Wennberg och Peter Andersson. Sommestad betecknar detta som ”en förfärande naivitet”.

Frågan har blivit än mer infekterad sedan Makthavare.se och Dagens Opinion idag avslöjade att det funnits en läcka som försett Valberedningens Berit Andnor och Morgan Johansson med massor med internt Primematerial som nu kan användas av ”vänstern” i S att krossa den ”höger” som Niklas Nordström representerar. Allt medan Prime mitt i den kris som nu kallas #primegate sätter allt fokus på att jaga och krossa läckan.

#Primegate har alltså redan fått rejäl genomlysning i en mängd intressanta artiklar och  inlägg, alltmedan min blogg legat nere av tekniska skäl.

Primes krishantering har kritiserats och där vill jag varken döma eller fördöma. Det är oerhört svårt att sköta sin egen krishantering och pikant nog är vi krishanterare inte bättre på det än andra, liksom journalister inte är bättre på att hantera media än andra. Tänk bara på när Expressens Ulf Nilson burdust avbröt intervjun Medierna försökte göra med honom om pursvenskar.

Min ingång är en ”disclaimer”, alltså PR-svenska för en bekännelse: Jag skyr lobbyism som pesten och har hållit mig borta från den under de 12 år jag varit PR-konsult. Medieträning, krishantering, skriva debattinlägg, kommunikationsplaner – absolut! Men jag har inte tagit ett enda lobbyuppdrag.

Varför? Jo därför att det så ofta handlar om mygel.  Den ekonomiska makten kladdar ihop med den politiska. Ett kompisgäng där det skålas i champagne i Stockholm, New York eller Bryssel och där konsulten säljer sin adressbok (och därmed sina gamla kompisar i politiken – som Göran Persson – till högstbjudande) Där du aldrig vet om den ex-politiker som står i talarstolen och talar sig brinnande varm för hur energikrisen ska lösas inte är sponsrad av ett elbolag  (Persson igen?) Det skålas, det viskas från rätt mun till rätt öra och plötsligt har rätt politiskt beslut tagits fast bara en minoritet av svenska folket egentligen understödde det. Otroligt mycket är dolt. Dolda agendor, dolda pengar, precis som nu avslöjats angående Niklas Nordström i #primegate.

Är jag heligare än andra? Absolut inte. Men jag vill ha rågångar. ANTINGEN är du journalist eller medietränare, du går inte emellan rollerna. ANTINGEN är du politiker eller lobbyist – du är inte både ock samtidigt.

Jag vill egentligen ha det som i USA – lobbyister ska vara registrerade och all lobbyistpåverkan ska enligt lag ske öppet. Min åsikt är att Westander är den byrå som har absolut mest klart för sig vad lobbyism kräver i form av etik och moral. Idag skrev de detta debattinlägg i Aftonbladet.

Prime och Nordström har ett viktigt val att göra: Har deras agerande varit okej så ska de förklara och försvara sig. Har de gjort fel så bör de öppet redovisa hur och varför och tala om vad de gör för att inte upprepa samma misstag.

Lobbyism är en skitig bransch där jag tror varken JKL, Kreab, Springtime, Grayling eller några andra stora byråer skulle klara en granskning bättre än Prime. Det vore tråkigt om Niklas Nordström, som säkert bara gjort vad andra lobbyister gjort i lönndom- skulle bli det enda bondeoffret i en nödvändig upprensning av branschen.

/Paul Ronge

Uppdatering: Övertalad av en urtrevlig Leo Lagercrantz på Newsmill så utvidgade jag igår kväll detta inlägg till en artikel du kan läsa här. Här finns 10 råd jag i all välmening och med stor ödmjukhet ändå riktar till Niklas Nordström och Prime. I övrigt är den samma som denna bloggpost, men utan länkningar. Bloggen tar nu (eller försöker ta) julledigt.

God Jul & Gott Nytt År alla läsare!