medierådgivning

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i SVT:s Carina Bergfeldt om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata” Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents, 81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag. Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record” för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig. Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter. I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.
Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas. Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Myten om journalistikens vänstervridning

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”. So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge