13 procent visste vad de gjorde

Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.

Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.

Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.

Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.

Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.

Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?

Vi ser hur det går där SD:s systerpartier  Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer.  Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.

Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.

Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.

Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.

Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.

Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det  ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.

Andra skriver intressant om valet.

Paul Ronge

Vänsterpartiet fixar S valseger?

EU-valet och den färska SCB-undersökningen ger några intressanta slutsatser inför  höstens val:

I Sverige var det F! och Miljöpartiet, det vill säga feminismen, antirasismen och miljön som skrällde, vårt land framstår som progressivt jämfört med allt det bruna som i övrigt vällde in i Europa, med Frankrikes Front National, Danmarks Danske Folkeparti och Englands Ukip som dominerade.

Sverigedemokraterna fick ungefär de två mandat som hade förväntats, Moderaterna gjorde med sina 13 procent sitt sämsta val någonsin.

Även Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. De taktiserande regeringsbärande partierna hade helt enkelt ingenting att hämta i ett EU-val där de mest EU-kritiska partierna till  höger och vänster belönades.

SCB-undersökningen visar att det parti som tjänat mest på krypkasinot, taktiserandet och det försiktiga tassandet i mitten för att vinna medelklassväljarna är Socialdemokraterna. S är nu ensamt nästan lika stort som Alliansen totalt, och då är det ändå inte medräknat att Kristdemokraterna just nu ligger under fyraprocentsspärren. Faller de ur riksdagen i valet så är det nog sista spiken för Alliansen.

Helt klart är en partiledares viktigaste uppgift att vinna val, och där verkar Stefan Löfven nu gå mot en klockren seger. Om man vill vinna makten för att vinna makten och inte främst för vad man vill genomföra med hjälp av makten är Socialdemokraternas låga profil logisk. Men att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt också håller en så låg profil är för mig obegripligt.

Svenska Dagbladets politiska reporter Göran Eriksson gör idag en spännande analys på temat ”Har mittengnuggandet gått för långt?”. Han tror att både M och S kan känna sig tvingade att plocka fram de ideologiska boxhandskarna och skriver:

”Det som S och M gör fungerar inte.

Högkvarteren på båda sidor kan förstås dra olika slutsatser av det här – och en är att mittengnuggandet har gått för långt. Reinfeldts framträdande på valnatten pekar på att partiet i alla fall tänker ta emot det nya röd-grön-rosa vänsterspöke som väljarna har producerat, och använda det mot Stefan Löfven.”

Jag tror att den skrämseltaktiken kan bli svår att få att fungera. Ett av de politiska utspel som jag tycker har varit viktigast, näst intill genialt, men som inte tillräckligt uppmärksammats är Vänsterledaren Jonas Sjöstedts löfte att inte sätta sig i en S-regering om den inte tar avstånd från vinster i välfärden.

Alla vet: Det. Kommer.Inte.Att.Hända. Löfven kommer inte under några omständigheter att kunna ta in det kravet i en regeringsförklaring. Dels vill han inte själv, dels förlorade den linjen på S-kongressen, dels skulle han inte kunna bilda regering med Miljöpartiet på den linjen.

Så min tolkning, som naturligtvis kan vara fel, är att Sjöstedts utspel i praktiken betyder att han inte tänker kräva regeringsposter, utan att Vänsterpartiet är inställda på att vara ”vänliga pådrivare” som de alltid varit tidigare. Och det kan den stora svenska allmänheten acceptera, det är beprövat och har fungerat historiskt. För Sjöstedt betyder det att han inte tappar prestige utan tvärtom får respekt för att vara principfast – och att hans parti dessutom kan växa med den vänster i Socialdemokraterna som tycker kampen mot vinster i välfärden är deras viktigaste fråga.

Att Mona Sahlin, om än motvilligt, tog in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag anser hon ju själv var hennes största politiska misstag. Om Sjöstedt själv genom sitt utspel bäddat för att ta bort det röda skynket är det snudd på genialt, också ur Vänsterpartiets synpunkt. Partiet har en stark utomparlamentarisk bas och skulle säkert få svårigheter att i minoritet stå för en rad obekväma regeringsbeslut.

Blir det, närmare valdagen, tydligt för väljarna att Reinfeldts hot om ett Vänsterparti i regeringen är tomt så bör Löfven ha segern i en liten ask.

Jag tror helt enkelt att Reinfeldt måste bygga slutspurten på egen politik och egna visioner, mer än att skrämmas för en röd-grön-rosa vänster om Alliansen ska vinna valet ytterligare en gång.

Socialdemokraterna behöver uppenbarligen inte gå till val på egen politik och visioner, siffrorna visar att det kan gå bra ändå. Men det är faktiskt trist och litet skämmigt att vinna på att man är bäst på att taktisera, bäst på att vara vag i konturen och mästare på krypkasino.

Andra skriver intressant om valet.

/Paul Ronge

Hur kommer S att hantera sin besvikelse?

Mona Sahlin var stor i förlusten: ”Vi har gjort ett uruselt val. Låt oss erkänna det och kalla saker vid sitt rätta namn”, manade hon när mardrömssiffrorna för socialdemokraterna var klara och valförlusten ett faktum.

Inte heller moderaterna och den övriga alliansen hade anledning att jubla. Istället blev det nattligt taktikmöte om SD:s vågmästarroll och hur man ska närma sig Miljöpartiet.

Vi vaknar till ett Sverige i politisk baksmälla. Grått och disigt och insikten drabbar oss alla att Sverige är inte mer ”helylle” än våra nordiska grannländer och övriga Europa. En minoritet svenskar, större än vänsterpartiet och kristdemokraterna, vill stoppa invandringen.

Men Moderaterna gjorde ett kanonval och är nu lika stora som Socialdemokraterna.

Det är en lika stor sanning som Sahlins konstaterande att hon gjort ett uruselt val. Och Fredrik Reinfeldt är den enskilt starkaste faktorn för valsegern – det börjar bli Per Albin-status på honom och Strängkänsla på Anders Borg.

Själv skrev jag så här i min bloggpost: ”Om Mona Sahlin faller så är det på eget grepp”:

”Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.”

Vad händer nu?

Min bedömning är att Carl Bildt har rätt i sak när han i Aftonbladet säger att det inte bör bli några större svårigheter för Alliansen att regera i minoritet. Sverige är vant vid minoritetsregeringar, så kryssade ju Socialdemokraterna mellan olika majoriteter i långa tider.

Det viktigaste är att Alliansen håller ord och vägrar förhandla med SD, att de inte får en millimeters utdelning på sin främlingsfientliga politik. Skulle SD börja obstruera och exempelvis med oppositionen försöka fälla en budget, som Ny Demokrati försökte 1993 när Bildt var statsminister, är det bara att sätta hårt mot hårt och hota med nyval.

Hur kommer socialdemokratin att hantera sin besvikelse?

Göran Perssons avgångsval 2006 var ett katastrofval, att Mona Sahlin nu lyckats ännu sämre är en mardröm för socialdemokraternas strateger.

Experter som gamle reporterräven KG Bergström har kategoriskt hävdat att Mona Sahlin kommer att avgå eller tvingas avgå vid en valförlust. Redan detta blir i så fall historiskt – en socialdemokratisk partiledare som avgick utan att någonsin få regera och med en lika kort ”livstid” som en folkpartiledare under turbulens.

Men oavsett detta har socialdemokratin kört in i en återvändsgränd med konceptet rödgrön regering. Vänsterpartiet i regeringsalternativet kan innebära att sossarna hjälper Reinfeldt att sitta som regeringschef lika länge som Tage Erlander.

Det rödgröna konceptet har mött stenhård intern kritik, inte minst från LO-håll, där partirävarna inte kan begripa varför Sahlin släppte in miljöpartiet från början. Nu blir det väldigt svårt att backa ur återvändsgränden. Hur kommer miljöpartiet och vänsterpartiet att reagera om en ny S-ledare förklarar: ”Sorry, vi måste gå tillbaka till ruta 1. Hoppas ni tycker det är okej att åter bli stödpartier.”?

Sahlin bör, efter det sämsta valet sedan förra seklets början, rimligtvis avgå under valperioden. Men vem ska i så fall ersätta henne? Thomas Bodström, med alla skandalungar kring vägrat drogtest, vindrickning med minderåriga, vägran att besvara frågor om sin styrelsepost i Pysslingen och resan till USA i valspurten? Thomas Östros? Wanja Lundby-Wedin? Nalin Pekgul? Veronica Palm? Som synes finns ingen given efterträdare.

Bristen på tänkbara efterträdare och socialdemokratins historiska uppslutning kring den de valt till ledare är argument för att Sahlin trots allt kanske sitter kvar med sitt rödgröna alternativ. Och med tanke på vänsterpartiets aggressiva framtoning och odemokratiska historia kan det ge Reinfeldt möjlighet att sitta kvar  länge, kanske  hela 23 år som Tage Erlander gjorde.

Snacka om ett intressant paradigmskifte i svensk politik!

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jennie Ivarsson ”En blogg litet närmare Newyn” har skrivit intressant och fängslande om hur man ska förhålla sig till de väljare som röstade in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Om Sahlin faller är det på eget grepp

I något dygn har en diskussion rasat om medias roll i valrörelsen. Är nyhetsjournalisterna i själva verket ”smygborgare” och ingår de i en konspiration för att rädda kvar Fredrik Reinfeldt vid makten? Är det orsaken till de många artiklarna och inslagen om ”Monas ras” och opinionsundersökningar som alla visar ett rödgrönt block på dekis och en Allians i vinnarhålet?

Själv diskuterade jag detta med vänsterdebattören och tidningen ETC ägare Johan Ehrenberg i P1 Morgon den 3 september. Han anklagade journalisterna för att gå sina borgerliga ägares ärenden och jag hävdade – med 20 års erfarenhet av kvällstidningsmiljön i ryggen – att så går det inte till i verkligheten.

Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.

I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.

Igår gick ett anonymt nätverk av journalister, under beteckningen ”Den allierade journalisten” ut i Aftonbladet Kultur med identiskt samma linje som Johan Ehrenberg: Att de borgerliga tidningarna vill vinna valet åt Alliansen.

Konspirationsteorin borde kunnat avfärdas med sakliga argument, lugnt och tryggt, eftersom den är felaktig. Istället gick ”journalistikens försvarare” i spinn.

På Publicistklubbens debatt om media i valrörelsen igår kväll tog förre SVT Rapport-reportern KG Bergström i så han nästan sprack i en bombastisk tirad om att den politiska journalistiken ALDRIG har varit så bra som den är idag.

Svenska Dagbladets Martin Jönsson, vanligtvis så analytisk och argumenterande, avfärdade i sin blogg debattinlägget i Aftonbladet Kultur som ”skrattretande i sin verklighetsfrånvändhet” och ansåg att det aldrig skulle fått publicerats.

När jag frågar på Twitter varför han tar i så hårt blir svaret:

”@paulronge Min gräns går ungefär här: vid ett gäng kampanjpajasar och en världsfrånvänd redaktör som ser konspirationer i varje mosse.”

Martin Jönsson talar här om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och hennes motsvarighet på Expressen, Karin Olsson anser, precis som Jönsson, att inlägget aldrig skulle få ha publicerats.

Jag fattar inte argumentet. Om nu skribenterna är rädda för sina arbetsgivare i den här frågan (som ju faktiskt tar i med brösttoner) och dessutom kanske inte vill komma ut som ”rödgröna” utan hålla på valhemligheten, så är det väl OK? Dagligen publicerar Expressen och SvD (och många andra stora drakar) anonyma läsarkommentarer djupt under träsknivå. Inte sällan riktade med kvinnohat och otäcka personangrepp just mot Mona Sahlin.

Media torgför ju ofta anonymitetsskyddet som avgörande för en fungerande demokratisk press.

När argumenten tryter brukar ju rösten höjas. Och i det här fallet ser jag ingen anledning till det. Det finns så många sakliga argument för att Ehrenberg och ”den allierade journalisten” har fel.

Eller är det så att media reagerar med ryggmärgen och med självgod maktfullkomlighet bara hästsparkar mot kritiker?

Själv kritiserade jag igår Expressen för att några tiondelars opinionsövervikt i duellen mellan Sahlin och Reinfeldt blev ”Storslam” på förstasidan.

Expressen svarar då genom Fredrik Sjöshult att de tar lätt på ”konspiratörer”, där ju jag då väl får räknas ingå.

Den sakliga kritiken för övervinkling avfärdas helt.

Min slutsats är att media är alldeles för dåliga på att faktiskt medge övertramp och övervinklingar i praktiken- Bara i allmänna ordalag erkänner de ibland att fel begås.

Det finns en pösig självgodhet som faktiskt ger näring åt konspirationsteorier.

De som skadas mest av konspirationsteorier är ju faktiskt de rödgröna själva och allra mest Mona Sahlin. Som ett lag som fokuserar på att ge domaren ”det onda ögat” istället för att spela ett vinnande spel.

Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.

Det ska bli mycket intressant att se om Sahlin kan ändra bilden i P4 Extra med Lotta Bromée klockan 13.15. Jag ser henne som en av Sveriges bästa intervjuare när det gäller att låta folk få komma till tals med sina bästa argument.

Jag som tittar på matchen utan supportertröja och vimpel i handen åt någondera laget kan bara konstatera att Reinfeldt hittills har gjort en fantastisk välgjord match, helt i stil med Sveriges storslakt mot San Marino nyligen.

Så faller Mona Sahlin så är det nog på eget grepp.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Håller med Jonas Gardell om att Sahlin ”som arbetshäst” är beundransvärd. Tänkvärt, även om jag inte håller med om kampanjteorin.

Uppdatering 2: Bra att Expressen Kultur publicerar Jonas Gardells kritik att tidningen är partisk på nyhetsplats., tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier. Där kom den vanliga magsura mediestöddigheten gentemot kritik tillbaka.

Uppdatering 3: Mattsson kommenterar nedan att han med ”trams” inte menade min kritik, även om Dagens Media fick det att verka så (se länk ovan).

Uppdatering 4: Senkommet bör sägas att ”Den allierade journalisten” som ett journalistiskt nätverk var fejk, vilket avslöjas här av Makthavare.se Vänsteraktivisten och ickejournalisten Pontus Björkman har genom sitt ljug bidragit till att ”Den allierade journalisten” har noll trovärdighet. Men det KUNDE ha varit ett nätverk, det är min poäng. Och då bör anonymitet respekteras. En del av oss är mer lättlurade än andra (här sitter en). Jag är inte säker på att det BARA är en mänsklig brist att tro människor på deras ord.