Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli,  som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.

AF:s generaldirektör Bermudez-Svankvist bör tvingas avgå

Det är sommar och semester och det finns massor med trevligare sysselsättningar än att blogga.

Men efter att ha sett Uppdrag Granskning i torsdags om Arbetsförmedlingens Fas 3, hanteringen av långtidsarbetslösa, känner jag mig tvungen.

Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara chef för Arbetsförmedlingen, den myndighet som kanske väcker mest ilska och känslor hos svenska folket efter Försäkringskassan. Jag hade själv på tidigt 1970-tal en (1) kontakt med Arbetsförmedlingen och bestämde mig snabbt för att det var den sista. Jag har vänner som inte känt att de fått någon som helst hjälp, ingen konstruktiv peppning eller kreativa förslag. Bara förnedring.

Gransknings utmärkta reportage kunde gjorts under andra perioder av hög arbetslöshet. Även under socialdemokratiska regeringar sattes människor i så kallade ” åtgärder”. Sysselsättning, eller snarare ”pysselsättning” som rubricerades som ”vuxendagis”. Gräva diken och skotta igen.

I Uppdrag Gransknings program visas folk som släktforskar, som ska bidra till ökat valdeltagande och ”kommunicera med lokalbefolkning” och andra stolligheter inom ramen för Fas 3. En annan person städar och det är helt uppenbart att det borde vara ett betalt jobb. Reportern Mikael Pettersson pratar om ”två diken”, antingen lallande meningslöshet eller jobb som borde vara ”riktiga” och avlönade.

Och här händer något. I ungefär 38 minuten i programmet kommer fokus på Arbetsförmedlingens krishantering, att ett talarmanus skickats ut där lokala AF-chefer får besked hur de ska uttala sig positivt och där det snart visar sig att Granskning har tillgång till interna dokument som avslöjar att Arbetsförmedlingen i en intern revision konstaterar två saker; både att uppföljningen om hur regelverket följs brister och att i 47 procent av fallen kan det handla om att Fas 3-jobben konkurrerar med ordinarie arbeten. 47 procent – alltså nästan hälften!

Efter cirka 41:30 in i  programmet förnekar generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist att det finns en revision: ”Vi har inte tittat på det på det sättet”, vilket gör att hon beslagtas med en solklar lögn. Sedan följer en intervju som är så pinsam att jag inte ens skulle använda den som studiematerial i en medieträning. Hon svarar inte på någon av reporterns uppföljande frågor utan upprepar som en papegoja ett mantra som tycks handla om att om en hög andel blir arbetslösa på samma gång så är det svårt att hinna kontrollera. (!) Det visar sig också under intervjuns gång att Arbetsförmedlingen trixat med resultatet av en undersökning av hur nöjda de som går i Fas 3 är. Ljuga, mörka och vägra svara på frågor; tre absoluta no-no:s i en framgångsrik mediehantering.

Jag lär, som mina kunder vet, ut det motsatta till ”papegojmetoden”. Har du riktigt svåra frågor att hantera så är det svaren på dem du ska stöta och blöta, har du inget bra svar ska du erkänna det och har du gjort bort dig så ska du erkänna det också. Ljuga är absolut tabu.

Men vad gör man om det inte finns något att säga för att generaldirektören inte verkar ha en susning om vad hon håller på med?

Den som medietränat Angeles Bermudez-Svankvist borde skämmas och lämna tillbaka arvodet, visst. Jag vet att Arbetsförmedlingen har upphandlade byråer. Men det som ger den bittraste ironiska eftersmaken är: Den som fick det finaste, glassigaste och bäst betalda jobbet för att hantera massarbetslösheten i Sverige är ett stolpskott.

På 1990-talet lagade hon tänder på mig och andra i Björkhagen. Där hade hon utbildning. Men hon har inget record från tidigare att hantera arbetsmarknadsfrågor. Inget. Man kan säga vad man vill om Allan Larsson (de flesta höjer honom till skyarna) eller Bosse Ringholm (hmmm), men båda dessa blev finansministrar efter sina jobb som AMS-chefer. Det tyder ändå på att dåvarande socialdemokratiska regeringschefer, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade en hög tanke om deras kompetens.

Regeringen Reinfeldt sparkade Bo Bylund, som hade dokumentad kompetens från sin tid på Metall och som GD för Banverket och förklarade sig villig att arbeta som lojal tjänsteman under en borgerlig regering, och tillsatte Bermudez-Svankvist.

Och de BEHÅLLER henne trots klavertrampen med flummiga coacher, Fas 3 och konstiga interna skandaler om vänskapstillsättningar till attraktiva befattningar.

Det är för mig ett av de tydligaste tecknen att regeringen Reinfeldt inte är beredd att på allvar kämpa mot massarbetslösheten, att det är en läpparnas bekännelse att ”bekämpa utanförskapet”.

Man kan inte ha ett skämt som GD för en verksamhet som kanske kommer att avgöra valet 2014, kampen mot massarbetslösheten. Vill Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ha någon trovärdighet i den här frågan måste de nog fasa ut Bermudez-Svankvist i god tid innan valet och tillsätta någon man kan ha respekt för.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: AMS förre ställföreträdande generaldirektör Lars Sjöström skriver här en gästblogg hos mig om Arbetsförmedlingen och Fas 3. Extremt kunnig, rakt på sak i sakfrågorna. Jag är hedrad över att han gör detta och tror därmed debatten kan lyfta ännu ett steg.

Uppdatering 2: Arbetsförmedlingen köpte PR- och reklamtjänster för 33 miljoner och stod för halva PR-byrån Gullers omsättning förra året. Bara en debattartikel kostade 122 000 kronor. Lägg dessutom till att Bermudez-Svankvist toppar löneligan bland generaldirektörer med 133 500 kr i månaden. Visst måste myndigheter kunna köpa PR och reklamtjänster. Men frågan är väl vad skattebetalarna, de arbetslösa och inte minst de långtidsarbetslösa i Fas 3 i detta fall fått för pengarna.

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.

Så rådde jag Assange – och han gjorde precis tvärtom

Julian Assanges alla överklaganden och juridiska spetsfundigheter hjälper nog inte, nu tvingas han till Sverige för en rättsprocess kring misstänkt våldtäkt och sexuella ofredanden.

Under den långa tiden i engelsk exil har Assange marginaliserats och och Wikileaks passiviserats. I november 2011 utbröt en märklig diskussion om huruvida det var rätt eller fel av Harald Ullman att ta uppdraget att agera PR-byrå åt Julian Assange.  Pontus Nyström på Brand PR ansåg att det kunde hota rättssäkerheten att en PR-byrå hjälper den ena parten i en rättstvist.

Jag kan inte förstå det resonemanget. Jag har arbetat i PR-branschen i cirka 14 år. Jag har jobbat med stora läkemedelsföretag i mutskandaler, företag som blivit anmälda av sina fack till arbetsdomstolen, företag som rättsligt prövats angående olagliga kartellbildningar och mycket annat. Självklart använder företag och organisationer också PR-expertis när de hamnar i juridiska dilemman. Jag kan helt enkelt inte begripa hur Nyström tänkte, eller kunder som flyr.

Den viktiga frågan är snarare: Hur ser Assange PR-strategi ut? Ta till exempel *detta fullständigt crazy utspel.

I juni för precis ett år sedan satt jag på min veranda och åt strömmingslåda och drack öl med goda vänner. Plötsligt ringer min mobiltelefon. Det är Julian Assange som undrar hur jag ser på hans fall. Jag ber att få återkomma efter tid att göra research. Nästa gång vi hörs är någon vecka senare. Jag är då på väg att köra bil till Frankrike och blir stående vid en mack i Östergötland när han ringer upp. Vi talas vid i en hel timme. Då, när han ringer, har jag en klar linje:

– Du har inte en chans att få stöd och sympati i våldtäktsfrågan, säger jag. Ingen gillar det du har gjort, oavsett om det är brott eller ej. Men det bästa du kan göra är att frivilligt komma till Sverige och ta rättsprocessen. Du får sannolikt som mest böter. Låt en bra advokat, typ Peter Althin, tala för dig i våldtäktsfrågan och säg inte själv ett pip. Du kan nog däremot skapa kraftig opinion mot att du inte ska utlämnas till USA. Det är den viktiga frågan och där tror jag du kan få stort stöd av en svensk allmänhet. När dom fallit slutar våldtäktsfrågan att häkta fast vid dig och du kan återgå till Wikileaks. ”It will be over and done with”.

Assange lyssnar, ställer smarta följdfrågor till mig. Precis så lyhörd och intelligent som ryktet säger att han ska vara.

Väl i Frankrike skickar jag en offert. Det är oerhört viktigt för mig, kanske speciellt i detta fall, att ta marknadsmässigt betalt. Jag är inte en sympatisör till Wikileaks utan säljer min professionalism. Pro bono arbetar jag bara för en organisation som Läkare utan Gränser där jag känner att jag till 100 procent sympatiserar och vill bidra. Ett tungt inslag i min offert är att vi ska bygga en kommitté för att utverka ett tvingande löfte från regeringen Reinfeldt att inte utlämna Assange till USA.

Jag har senare förstått att Assange inte hade några pengar och det kan ha spelat in i beslutet att inte ta min offert.

För sedan gör Assange alltså precis tvärtom. Ungefär ett år efter att jag rådde honom att frivilligt komma hit,  blir han mer eller mindre hitsläpad. Allt fokus ligger på våldtäktsfrågan och hans PR-man Harald Ullman har också kört fram som huvudbudskap att han kommit fram till att ”Assange är oskyldig”.

Den 27 november förra året hade Ricki Neuman en mycket intressant och tankeväckande artikel i Svenska Dagbladets kulturdel om hur de mäktiga internationella kreditkortsföretagen med sin bojkott knäcker Wikileaks. I artikeln ställs den berättigade frågan varför ingen reagerar mot det odemokratiska i detta. Jag tror att sanningen är att Assange ända från början i denna process gjort precis allting fel. Anklagelserna mot honom har blandats ihop med Wikileaks varumärke såsom oberoende sanningssägare. Allt har blivit en grå smet som människor inte känner något engagemang för. Hans och organisationens farhågor att han skulle utlämnas till USA av Sverige har inte uppfattats som trovärdiga.

Tvärtom kritiseras Assange av professorn i civilrätt Mårten Schultz för att svartmåla det svenska rättsväsendet. Schultz försäkrar att Assange inte kommer att bli utlämnad och jag, som inte har någon juridisk kompetens, kan ur PR-synpunkt säga att det nog vore politiskt självmord av regeringen Reinfeldt om den skulle sätta Assange på ett plan till USA.

Assange har, i hög grad genom egna självmål, sänkt Wikileaks till en grad där organisationens själva existens är hotad.

Andra skriver intressant om Assange.

/Paul Ronge

* Uppdatering: Jag har just fått ett mejl av Al Burke, en journalist som skrivit utförligt om Assange-fallet, apropå min länk ovan om detta fullständigt crazy utspel . Han skriver:

”Det stämmer att utspelet i Aftonbladet som du hänvisar till (i din betraktelse ”Så rådde jag Assange…”) är korkat, men i själva verket är det ett påhitt av Aftonbladet. ”

Han bifogar följande pressmeddelande som ju visar att Aftonbladet fullständigt övervinklat denna historia. Min fundering är då: Om Assange och hans medhjälpare i själva verket anammat mitt ett år gamla råd om att bilda en seriös kommitté mot utlämning och inte ge sig in i det juridiska träsket om våldtäktsanklagelserna – varför började då inte det arbetet för ett år sedan? Nu är det sannolikt för sent och opinionen har, efter alla juridiska turer och piruetter, tröttnat.

Uppdatering 2: Inspirerade av detta blogginlägg besökte Cissi Wallin, TV4 Nyhetsmorgon mig idag (10/6) i min trädgård för att diskutera Assange i synnerhet och krishantering i allmänhet. Till er som vill titta: Samma eftermiddag klippte jag gräset. 😉

Uppdatering 3: Så kom då till slut det utspel från Assange som jag rådde honom till för ett år sedan. Från en svajig fristad på Ecuadors ambassad. Frågan är om det inte är för sent efter alla turer…

Kissblöjan har blivit Caremas logga

Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.

DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).

Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.

Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.

Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.

Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.

Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.

”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.

Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.

Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.

Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?

Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.

Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.

Andra skriver intressant om Carema.

/Paul Ronge

Värsta nonsenssvaret: ”Vi har brustit i våra rutiner”

Så var det dags igen – det skar i ögonen att igår kväll se kommuntjänstemän i Solna göra bort sig fullständigt i Uppdrag Granskning efter att ha anlitat ett byggbolag som skattefuskar och bluffakturerar.

För en tid sedan skrev jag ett debattinlägg i Dagens Samhälle med några handgripliga råd för hur kommuner bör hantera den kris som vanligtvis uppstår när ett program med Uppdrag Gransknings enorma resurser ger sig på att nagelfara deras verksamhet. Något senare diskuterade jag på Uppdrag Gransknings interna seminarium hur jag försöker möta deras granskningar för kunders räkning.

Om dåvarande chefen för stadsbyggnadskontoret i Solna, Sune Ericsson och kommundirektör Kristina Tidestav till äventyrs läste mitt debattinlägg måste de ha bestämt att på varje punkt göra precis tvärtom.

Det allvarligaste och mest avgörande felet är att de båda ansvariga vägrar att svara på frågorna: ”Hur kunde det hända att kommunen anlitar ett oseriöst bluffbolag som aldrig lämnat in en årsredovisning och som aldrig betalat arbetsgivaravgifter?” och följdfrågan ”hur kunde det fortsätta?”.

Med det grundläggande felet i botten spelar de sedan i sina åtgärder fullständigt med i Uppdrag Gransknings dramaturgi. Att papegojmässigt upprepa sitt mantra som Kristina Tidestav: ”Vi har brustit i våra rutiner”, är det värsta nonsenssvar en hög kommuntjänsteman kan ge. Med det svaret har man direkt kvalificerat sig för benämningen byråkrat. Vad folk vill veta är hur kommunen ”brustit”, vilka rutiner som fanns och som brustit och en väldigt handgriplig förklaring vad kommunen gör för att detta inte ska hända igen.

När kommunen vägrar svara på kärnfrågorna så uppstår den gamla vanliga kurragömmaleken. Tjänstemän och politiker gör sig oanträffbara. En pressansvarig lovar att möta Janne Josefsson i en reception och gömmer sig sedan istället i ett möte. Josefsson irrar omkring i tomma korridorer.

Kommunen har, med eller utan hjälp av konsulter, försökt agera proaktivt genom att medverka i en chatt på SVT direkt efter programmet, samt ge information på sin hemsida. i morgon förmiddag ska Kristina Tidestav också vara tillgänglig för frågor för allmänheten vid Solna kommunhus.

Ofta är det farligt att döma en granskad part enbart på medias uppgifter. Det vinklas och sovras. Kanske får inte den granskade parten ge sina bästa argument. Det här upplever jag nästan regelmässigt som krishanterare.

Men Solna kommun äger ju själva sin story på hemsidan. De kan oavkortat delge sin ”utredning” och ge sina argument. När jag läser på deras hemsida finner jag fortfarande inga svar på frågorna, inga bra och betryggande argument. Inte tillstymmelse till ärlig självkritik. I chatten hänvisas de som frågar till punkter i utredningen som ligger på hemsidan. Det är snudd på oförskämt och förfärande byråkratiskt.

Om inte kommunerna tar lärdom och skärper sig så kommer Uppdrag Gransknings ”kommunakut” att bli ett rent härjningståg över Sverige, där skalp efter skalp – helt berättigat – kommer att sättas i bältet efter Kristinehamn och Solna.

En viktig bieffekt för kommuner som skärper sig, proaktivt börjar kolla sina lik i garderoben, gör något åt dem och förbereder hur de ska kommunicera om de blir granskade, är att de också kan bli bättre på att tala med sina kommuninnevånare.

Det är en inte så dumt om rädslan för Uppdrag Granskning ger kommunbyråkrater impulsen att svara rakare på frågor och börja prata och skriva som folk.

Där kan Solna kommuns egen sammanfattning på sin hemsida tjäna som ett avskräckande exempel:

Avslutningsvis kan staden konstatera att stadens fastighetsförvaltning har brustit i kreditkontrollen vid anlitande av ett antal entreprenörer. I dessa fall har stadens rutiner brustit i faktura- och kreditkontroll avseende entreprenörer och det åtgärdas genom översyn av processer och rutiner.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Vian Tahir skriver om Solna, men på temat ”tala byråkratiska”.

”I lejonets kula” – gäst hos Uppdrag Granskning

Är vi PR-konsulter och krishanterare ett hot mot demokratin – eller vinner tvärtom samhällsdebatten på att företag och organisationer blir skickligare i att hantera granskande journalister?

Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?

Igår var detta två ämnen som diskuterades under några intensiva eftermiddagstimmars internt seminarium hos SVT:s Uppdrag Granskning.

Inbjuden till ”lejonets kula” berättade jag ganska öppet, men generellt, vad jag som krishanterare gör för att lotsa kunder, så skadeslöst det nu går, genom en kritisk granskning. Vinner gör man aldrig. Men om man inte förbereder sig så har man bara sig själv att skylla, som jag skrev i en debattartikel här i Dagens Samhälle för någon tid sedan.

Jag diskuterade också frågan om Uppdrag Gransknings så kallade format. Format är helt enkelt programupplägget som gör att vi bänkar oss framför TV:n och vet ungefär vad vi har att vänta. Som Robinsons format med ö-råd, som jurymobbingen i ”Idol” eller som munhuggandet i Svt Debatt.

När vi bänkar oss framför Uppdrag Granskning så är det för att se skurkar göra bort sig, underläppar darra, svettpärlor droppa från näsvingar, ångest lysa i blickar, pinsamma tystnader lägra sig. I brist på bättre kallade jag det ”underhållningsvåld”. Det är det som gör programmet sevärt, därför lockas en stor publik att titta. Min uppgift blir då att göra programmen ”tråkigare”, genom att i intensiva förberedelser hjälpa min kund att göra bort sig så litet som möjligt. Att bli så lite misshandlad som möjligt.

Däremot uppmanar jag inte kunder att vägra ställa upp för Uppdrag Granskning. Helt enkelt därför att det leder till en bild av feghet, maktfullkomlighet och brist på demokratisk öppenhet som oftast skadar varumärket ännu mer.

Och där kommer vi in på nästa stora diskussion vi förde: Uppdrag Granskning upplever att VD:ar allt mer sällan ställer upp. Janne Josefsson talar om en ”krigsorganisation” och att det blir ett ”demokratiskt problem” när informationen centraliseras uppåt och de som sätter sig framför kamerorna är medieslipade kommunikationschefer istället för ansvariga direktörer.

Jag förstår frustrationen. Men jag menar att det är självklart att när företag har koll på vem som är talesperson och utnyttjar kommunikationschefen som ”åskledare” (det ligger ingen trofé i att göra bort eller ens avsätta en ”informationsputte”) så blir de ett bättre lag. Det står inte i svensk grundlag att direktörer måste ställa upp som kanonmat för journalister, därför är det enligt min mening inte ”ett demokratiskt problem”.

Om Uppdrag Granskning möter ett bättre, mer slipat och mer samordnat lag i sin granskning bör de väl rimligtvis träna för att bli ÄNNU duktigare? Jag tror inte granskande journalister får direktörer att ställa upp oftare genom att gå fram ännu mer hårdfört, jaga dem på flygplatser eller knacka på i deras privata hem – det kan tvärtom skapa antipatier så de granskade uppfattas som jagade offer. Om däremot scoopet är tillräckligt tungt, frågorna tillräckligt berättigade och allmänintresset tillräckligt stort så tvingas också de tyngsta börsdirektörer att sätta sig framför kameran. Jag har ju själv varit med ett antal gånger när så skett.

Om dessa och andra frågor förde vi en öppen och professionell debatt, ofta med glimten i ögat och en del skratt, där jag stod inför kanske 30 personer i Sveriges, för näringslivets och många kommuner och landstings, mest skräckinjagande redaktion.

Jag tror avslutningsvis Uppdrag Granskning varken kan eller bör försöka ändra sitt ”format”. Då skulle vi inte haft reportaget om valstugorna. Inte avslöjandet om ICA och köttfärsen. Vi skulle inte fått se hur människor som åker för att skönhetsopereras i öststater kommer tillbaka helt sönderkarvade och halvdöda. Vi skulle inte fått se hur McDonalds använde svarta städfirmor. Jag tror inte en sekund på att Uppdrag Granskning ska bli ”snällare”, mer ”objektivt” eller erbjuda direktörer en större trygghet mot elakheter och överraskningar som motprestation mot att få intervjuer. Då blir Uppdrag Granskning som Skavlan eller P4 Extra. Också bra program, men då skulle Uppdrag Granskning förlora sin identitet.

Andra skriver intressant om granskning.

/Paul Ronge

Tillägg: Jag fick på mötet kritik för att ha påstått att en intervjuperson skulle ha utsatts för ”extra starka lampor” och ”inte fått dricka vatten”. Gick tillbaka och tittade i min bok ”När Janne Josefsson ringer” vad jag egentligen skrev:

Om vattnet, sidan 104:

”Personen fick så småningom akut vätskebrist och vågade inte ens be om ett glas vatten”. Jag skriver alltså inte att hon förvägrades vatten.

Angående lamporna skriver jag, också på sidan 104:

”Den intervjuade grillades i över en timme med två kameror på sig. Starka lampor gjorde att värmen så småningom blev olidlig”. Jag skriver alltså ingenting om extra starka lampor.

Men självklart är detta intervjupersonens version. Jag har ju inte kunnat kolla med Uppdrag Granskning om det min kund sade var sant. Och då hade det blivit bättre om jag inlett skildringen med: ”Enligt min kund gick det till så här på Uppdrag Granskning”.

Värsta krisen 2011? The winner is …Carema

2011 har haft sin beskärda del av kriser och skandaler:

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

Köp mina PR-råd för en hundring till Musikhjälpen!

Nu är goda råd inte länge dyra, åtminstone inte mina! Åtminstone inte fram till och med söndag den 18 december, då Musikhjälpens insamling avslutas!

Fram tills dess kan du mejla mig på paulronge@me.com och få råd om allt mellan himmel och jord som rör PR, mediehantering, ja till och med ”krisungar” som är under uppsegling. Behöver du råd hur du ska hantera en elak reporter? Har du en kul kampanj och vill få uppslag vad som kan trigga reportrar? Gruvar du dig för en intervju du ska ge? Vill du få förslag på bra mediebudskap? Är du rentav journalist och vill få råd hur du hanterar en medietränad politiker?

Jag jobbar gratis och lovar att besvara alla mejl, även om det inte sker på momangen. Det enda du behöver göra är att betala in minst en hundralapp till Musikhjälpen här och sedan ange mobilnumret du betalat med i mejlet till mig. Då kan jag se att du bidragit till insamlingen.

När jag skriver detta har Musikhjälpen redan totalt dragit in över 4 miljoner kronor!

Insamlingen i år i SVT:s och SR:s regi är fantastisk och otroligt viktig. Den går till flickor i utvecklingsländer för att de ska kunna få gå i skolan och Musikhjälpens motivering är glasklart logisk:

En flicka som får gå i skolan gifter sig senare, skaffar barn senare och kan därför ta bättre hand om både sig själv och sina barn. Samtidigt avtar spridningen av hiv och barnadödligheten minskar. För varje avslutat år i grundskolan ökar en kvinnas inkomst. När inkomsten ökar gynnas den ekonomiska utvecklingen, som i sin tur är bra för alla och hela samhället.

Engagemanget och kreativiteten har varit enorm. Flashback toppade när jag läste senast listan på insamlade medel i egen insamling: 73 150 kronor! Artister i en glasbur som nonstop spelar önskelåtar och avlöser varann! Leif ”Paggan” Pagrotsky auktionerar ut sitt nyklippta skägg via Tradera och Mona Sahlin som inte är sämre utan säljer sitt skandalomsusade kontokort (också klippt) till högstbjudande. Direktsändningar. Utmaningar. Kul tävlingar.

Musikhjälpens kreativa insamlingar har möjliggjorts av iHelp som utarbetats av Håkan Borg och Joakim NyquistDeveloop i Örebro. De har skräddarsytt upplägget med min insamling där jag med deras teknik kan kolla att pengar kommit in via mobilnumret.

Tillsammans med Navid Modiri och Viktor Bijlenga har jag också dragit igång Lyft Musikhjälpen #lyftmh11 på Twitter där Viktor fixat till den här sajten.

Både privatpersoner och företag är välkomna – och ta chansen! För mina råd har aldrig varit billigare! Och snacka om att det är för en god och intressant sak!

Paul Ronge

Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge