Ola Lindholms tappade trovärdighet

Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm  är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att  han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Så vann vi över Södermanlands Nyheter i #SNgate

Jag har precis avslutat en av mina mest märkliga och lärorika krishanteringar – också den första där jag ”outats” av en mäktig mediekoncern och tvingats agera öppet via den här bloggen, Twitter, Facebook och intervjuer i olika medier. Tro mig – ingen professionell kommunikationskonsult vill ha den rollen. Vi vill vara i bakgrunden och hålla i trådar.

När det nu blev så var det bara att gilla läget. Jag har haft en fantastisk kund i Sörmlands landsting och samarbetet har fungerat perfekt. Vi har i vår kommunikationsstrategi lyckats ändra fokus:

Från en ”arvodesaffär” som trampade tomgång i månader och, genom att bland annat uppvigla till demonstrationer, med Södermanlands Nyheters muskelmakt och 80-procentiga hushållstäckning skulle tvinga fram avgångar och nya skalper.

Till ett #SNgate som fokuserat på hur en från början schysst granskande journalistik förvandlats till en hetskampanj där den lokala mediejätten gjort en mängd fel och misstag. Som att påstå att landstingspolitiker roffat åt sig, utan att kunna belägga det. Som att påstå att olagligheter begåtts, utan att något enda av dessa påståenden fått någon rättslig påföljd. Som att helt negligera och förminska en rapport från PriceWaterhouseCooper som visar att ”Landstinget inte lidit någon ekonomisk skada”.

I denna bloggpost och i denna finns hela bakgrunden till #SNgate.

Nu uppfattar jag att vi har vunnit. Landstinget har fått ut sin version av det som hänt och kan gå vidare. Alltmedan #SNgate häftar som ett stort tuggummi under skon på SN:s chefredaktör Göran Carstorp och fortsätter leva sitt eget liv. Landstingspolitikerna kan äntligen koncentrera sig på det de valts till av en demokratisk majoritet: Att driva landstingspolitik. Jag själv har gått vidare till andra uppgifter.

Det här ska egentligen inte gå att göra. ”Det går inte att vinna över media”, svarade den ansedda PR-byrån Westander Landstingets informationschef Anna Jerdén och sade nej till uppdraget. Istället rekommenderade byrån Landstinget  att anlita mig. Det hade inte heller varit möjligt att göra utan det stöd landstingspolitikerna fått från högt respekterade journalister och meriterade medieexperter, både i traditionella och sociala media. Samt de självmål, misstag och den totala brist på ödmjukhet och självkritik som tidningens chefredaktör Göran Carstorp stått för.

Här bara några av de misstag som gjort att Carstorp dragit skam över sin tidning:

  • Uttalandet ”Det får vara någon måtta på finkänsligheten”.

Så bagatelliserade Carstorp att landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren jämfördes med Khadaffi i en insändare och att ”Tommy (Kägo, reporter) och Magnus (Leivik, moderat oppositionsledare) hyllades som upprorsledare i en uppmaning att storma Landstingshuset i en annan insändare, från signaturen ”Anarkisten”.

  • Den kluvna tungan.

När Carstorp resonabelt pratar om hotet mot landstingspolitikerna i enrum med dem, samtidigt som han därefter med total brist på empati skriver om politikernas ”finkänslighet”. Dubbelspelet avslöjades av en enkel bandinspelning. Samma falska förhållningssätt avslöjas här i Mediernas bloggpost, om hur Carstorp, trots att han vet bättre, hävdar att reportern Tonchi Percan ”avstängts”. Man kan helt enkelt inte lita på vad Carstorp säger.

  • Dålig koll på  fakta

När Carstorp ska försvara sig mot Åsa Kullgren har han inte ens koll på att hon är landstingsstyrelsens ordförande. Personen som under så lång tid utsatts för påhopp och hets från hans tidning kallar han landstingsfullmäktiges ordförande. Noll koll alltså.

När SR:s Medierna i sitt granskande reportage visar våldsamheten i demonstrationerna mot landstingspolitikerna och samtidigt avslöjar att Carstorp har noll koll om att det stått i hans tidning att landstinget har en dold agenda, säger Carstorp: ”Har vi skrivit det? Hehe då får ni visa det”. Därefter kallar Carstorp harmset reportaget ”partiskt”. Hallå, har Carstorp någonsin varit praktiskt arbetande journalist och hört uttrycket ”vinkel”? All professionell journalistik är vinklad. Skillnaden är att där Mediernas reportage är späckat med fakta och intervjuer där alla parter får komma till tals, så är SN:s rapportering i ”arvodesaffären” de senaste månaderna ett meningslöst muskelspel utan innehåll.

Carstorp lyckas genom sina utspel bli ovän med Sveriges mest meriterade mediegranskande program. Grattis och lycka till!

  • Lögner och insinuationer

Jesper Bengtsson, svensk ordförande för Journalister utan gränser, konstaterar att SN driver ”kampanjjournalistik” och förklarar pedagogiskt varför.

Carstorp går raskt till motattack och lyckas ljuga ytterligare gånger. Som Jesper Bengtsson konstaterar i sin kommentar: Att landstingspolitikerna fått ökade kostnader har inget samband med ”arvodesaffären”. Carstorp upprepar också att hela konsultrapporten lades ut på nätet, vilket är ljug. Endast en tredjedel lades ut. Likaså säger han att Åsa Kullgren erbjöds att intervjuas på webben. Men förtiger att Kullgren svarade ja, under förutsättning att hon också fick debattera med Carstorp om hans kampanjjournalistik, alltså #SNgate. Den debatten vågade Carstorp inte ta, utan tackade nej.

  • Att smeta in sig i #SNgate och bli ett varnande exempel.

Carstorp talar också om att ”fem journalisthögskolor” fått i uppdrag att undersöka SN:s journalistik. Nu finns det inga fem journalisthögskolor, däremot finns journalistlinjer. Kan tilläggas att ”Paul Ronges roll” också ska undersökas, hur det nu ska gå till. Det här kan bli Carstorps största misstag, som torde grunda sig på ren hybris. När JMK, JMG och de andra tre utbildningslinjerna forskar i detta är sannolikheten stor att de kommer fram till samma slutsats som ett antal andra professionella bedömare redan gjort: Att SN drivit en kampanjjournalistik och visat sig oförmöget att ta till sig ett enda dugg av den kritik som riktats. Då blir SN ett bokstavligt skolexempel på hur journalistik förvandlas till hetskampanj och förföljelse.

I vilket fall betyder det att Carstorp smetat fast sin tidning vid #SNgate för lång tid framåt. Han agerar som en typisk rättshaverist.

  • Att blanda in och hänga ut konsulten

Jag har aldrig förut i mina krishanteringar varit med om detta. Sannolikt ville Carstorp elda upp en opinion mot att skattepengar slösas på en sådan som jag. Detta i linje med att mobbaren givetvis motsätter sig att mobboffret tar lektioner i självförsvar. Men effekten blev nu i stället att jag kunde ge mig ut i debatten på Landstingets sida. Jag har nära 4000 följare på Twitter, oftast mer än tio gånger fler än vad de twitteraktiva på SN har. Nära 1500 på Facebook. En blogg som ofta läses av mer än 1000 personer.

Jag är ofta intervjuad i media och deltar i TV-debatter i egenskap av branschföreträdare. Men kunder i aktuella projekt talar jag aldrig om. Genom Carstorps misstag kunde jag via sociala medier synliggöra SN:s hetskampanj för de många mediekompetenta som jag har i mitt nätverk (och tack för att ni stått ut med alla mina tweets i ämnet!)

Medan Carstorp kämpar vidare mot en alltmer kritisk opinion väcks frågan om han är rätt man på rätt post. Här diskuterar Mikke Schirén Carstorps avgång.

Han är vänsterpartist och tillhör alltså oppositionen. Vänsterpartiets partiblogg på SN har nu frysts på grund av det bristande förtroendet för tidningen.

Styrelseordförande för Södermanlands Nyheter heter Lars-Olov Thim. Han är advokat och sitter i 48 styrelser. Vill han att tidningen ska bogseras upp ur det dike den körts ner i så bör han nog lyfta bort Carstorp från förarsätet. Nu kommer en morgondag. Förtroendet är i botten. Politikerna vet att tidningens hela utgångspunkt varit att fälla den valda majoriteten, inte med avslöjanden utan med muskelmakt och trycksvärta. Hur ska tidningen kunna bevaka de viktiga landstingsfrågorna på ett bra sätt med en sådan chefredaktör?

Andra skriver intressant om krishantering och media.

/Paul Ronge

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

Om skalpjakt genom åren #SNgate

Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.

Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?

Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.

Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.

Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.

Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.

Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.

Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!

Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.

För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister  när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.

Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.

Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.

Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.

Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.

SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.

De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.

Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.

Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.

Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.

Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.

Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!

Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.

När mediemakt blir mobbing #SNgate

Så hånar Sörmlands Nyheters (SN) ledarskribent Lars Kriss landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren, när politikerna nu, efter en exempellös hetskampanj från tidningen, försöker göra sig hörda via sociala medier.

Så talar den arroganta mediemakten, i trygg förvissning att SN:s ledarsida och nyhetsredaktion i samspel kan fortsätta mobba politikerna sönder och samman tills de inte orkar längre utan avgår.

Till och med oppositionsledaren och moderaten Magnus Leivik har haft den goda smaken att lägga ner Facebook-sidan ”Stoppa rofferiet”i Sörmlands landsting.

Men Sörmlands Nyheter ångar på.

Vad gäller saken? Enklast är att läsa landstingsrådet Fredrik Petterssons förklaring, på Twitter känd som @frepet, här.

Kontentan är att det funnits en osund arvodeskultur sedan många år. Detta avslöjades av SN, politikerna åtgärdade de formella felen och har nu av en av världens mest välrenommerade revisionsbyråer, PriceWaterhouseCooper, i en oberoende undersökning friats: ”Landstinget har inte lidit ekonomisk skada”.

I min bok är det så krishantering ska bedrivas. Man inser fel, ber om ursäkt för dem, rättar till dem och ser till att samma fel inte ska kunna uppstå igen.

Men det har inte räckt för SN. Månad efter månad har tidningen piskat upp en stämning som lett till onsdagsdemonstrationer utanför Landstingshuset, där politiker och tjänstemän attackerats både verbalt och fysiskt.

Någon fick en snöboll i huvudet. Åsa Kullgren knuffades och kallades ”jävla sugga”, tjänstemän låste in sig på rummet och vågade inte gå ut. Demokratiskt valda politiker vågar inte gå ensamma ute på stan i Nyköping. SN har publicerat insändare som jämfört Kullgren med Khadaffi och som uppmanat till stormning av Landstingshuset!

Chefredaktören Göran Carstorp visar noll empati med de hotade politikerna utan skriver i ett svar på ett debattinlägg i tidningen att de får skylla sig själva:

”Landstingsledningen måste själv ta ansvar för den kritikstorm som nu rasar”.

I SR:s mediegranskande program Medierna vet han inte ens att tidningen publicerat anklagelsen att landstinget har ”en dold agenda”. Reportern Tonchi Percan får visa den ansvarige utgivaren vad han själv låtit publicera.

I mina ”medietränarögon” gör Carstorp en rent miserabel figur i programmet – som så många mediemakthavare som själva är ovana att utsättas för kritisk granskning.

Vad är det med det mediemonopolisten i Sörmland – Eskilstunakuriren AB – som med sina fyra tidningar når 230 000 läsare i Sörmland och där 8 av 10 Nyköpingsbor har Sörmlands Nyheter?

För inte länge sedan rasade #KKgate på sociala medier där chefredaktören Christer Wistbacka blev ursinnig för att kommunchefen Mattias Jansson lade ut tidningens insinuanta mejlfrågor om hans engagemang i sociala medier i bloggen och på Twitter.

Nu är det #SNgate i sociala medier där @ekuriren (självironiskt och kul, det är kanske i Eskilstuna både huvudkontoret och hjärnkontoret finns?) twittrade i helgen, med hopp om att slippa ett #EKgate:

Nu har sex partier i Landstinget, alltså både i majoritet och opposition, förutom moderaterna och Sverigedemokraterna i en gemensam överenskommelse uttalat att ”arvodesaffären” måste begravas. I en ödmjuk och självrannsakande ton pekar de på att det handlar om att komma vidare för att kunna jobba med det politiska uppdraget. De konstaterar också att SN:s bevakning nu ifrågasätts.

Här kan du läsa de sex partiernas upprop. När detta skrivs har också moderaterna delvis anslutit sig genom att deklarera att de inte tänker tala mer om arvodesaffären.

Den enda part i det märkliga spel som pågår i Sörmland som vägrar medge några som helst fel, med ett muskelspel värdigt en orrspelshanne, är SN.

SN:s chefredaktör Göran Carstorp säger i Second Opinion att ”någon måtta på finkänsligheten får det vara” och försvarar på det sättet att Åsa Kullgren jämförs med Khadaffi i en publicerad insändare. En tyrann som nu i medial radioskugga av katastrofen i Japan bombar sitt folk sönder och samman!

Insändaren som uppmanar till att ”storma Landstingshuset”, där den egna reportern Tommy Kägo hyllas som upprorsledare tillsammans med moderatledaren Magnus Leivik, försvarar Carstorp med att den ska ses ”bildligt”. De demonstranter som efter denna uppmaning spottade, knuffade och okvädade politiker och tjänstemän såg den i alla fall inte ”bildligt”.

Jodå, Carstorp kommentarer också demonstranternas agerande. ”Problematiskt”, säger han. Otroligt tamt, vilket kanske är naturligt efter den lynchstämning tidningen piskat upp.

Varför skriver jag så engagerat om detta – en kriskonsult ska väl hålla sig i bakgrunden? Framför allt medan krisen fortfarande pågår, eller hur?

Nåja, Sörmlands Nyheter har redan skrivit om mig här och i papperstidningen har de gjort ett bildmontage av mig framför landstingshuset.

Tanken är att Landstinget inte ska få ta hjälp av en kommunikationskonsult för skattemedel. Mycket förståeligt. Klart att mobbaren inte vill att offret tar några kurser i självförsvar.

Intressant är att Landstinget först ringde en annan PR-byrå som sa: ”Det är omöjligt att vinna över media, även när de har fel. Ring Paul Ronge, han kanske vill åta sig detta”.

När jag läst alla artiklar i ämnet var valet lätt. Och även om Sörmlands Nyheter vinner den här matchen på muskelmakt så förlorar traditionella medier kriget på längre sikt.

Allt fler får klart för sig att den enda makten i vårt moderna kommunikationssamhälle som fortfarande inte lärt sig att man bör erkänna fel, be om ursäkt och sedan gå vidare är gammaldags prasselmedia i monopolställning.

Intressant i olika bloggar: Mattias Jansson, kommunchef Spenatmamman Informationschefsbloggen Fredrik Pettersson Jörgen Danielssons blogg Pär Abrahamssons blogg Peter Soilander (”Under den lugna korkeken”)

/Paul Ronge

Uppdatering: Den 15 mars skrev Marie-Louise Forslund-Mustaniemi, KD, ett debattinlägg i Eskilstunakuriren där hon bad förre landstingsstyrelseordföranden Jörgen Danielsson om förlåt för sin roll i den kampanj som ledde till hans avgång. Ett starkt inlägg från en politiker som tar avstånd från mobbing som politisk metod.

Uppdatering 2: En frilansjournalist skriver kul och rätt respektlöst om Sörmlands Nyheters journalister. Fick detta igår på mejl.

Uppdatering 3: Här svarar Sörmlands landstings infochef Anna Jerdén på Östnytts frågor om hur och varför hon anlitande mig i det som nu blivit #SNgate.

Om att släcka elden med bensin

När jag såg SVT:s Dokument Inifråns avslöjande reportage om Phonehouse behandling av nyanställda säljare tog jag mig för pannan.

Mellanchefer som skickade ilskna, oftast felstavade och svordomsosande, sms när säljet inte var till belåtenhet. Arbetsledare som skällde och peppade som adrenalinstinna furirer i en gammal pilsnerfilm från 1930-talet. Mobbing. Rena lagbrott med schemalagd övertid och där morgonmöten inte räknades in i ordinarie arbetstid. Mycket trovärdiga ungdomar som i rutan berättade hur de fullkomligt dignade under av arbete de inte fick hederligt betalt för.

Om någonsin ett företag stått fullständigt med brallorna nere efter ett journalistiskt wallraffande så är det Phonehouse (på Twitter omväxlande kallat ”Fånhuset” och ”Hus i helvete”).

Fler och fler företag måste i sin krispolicy räkna med att en intern byk kan bli vädrad offentligt genom att medarbetare eller inhyrd personal ”skvallrar”. Uppdrag Gransknings ”köttfärsscoop” byggde helt på att en före detta ICA-anställd, Daniel Johansson, avslöjade historien. Ingvar Kamprad kritiserades och fick sin skatteplanering via Lichtenstein avslöjad av sin tidigare medarbetare Johan Stenebo. Karin Törnqvist, avslöjade, som testledare på Göteborgs Energi, mutskandalen som fick hela det politiska etablissemanget i Göteborg i gungning,

Vem som hjälpte Dokument Inifrån att komma så klockrent under huden på Phonehouse har vi inte med att göra, men någon måste det helt klart ha varit.

Uthängningar och avslöjanden kan numera också med blixtens hastighet få vingar i sociala medier.

Man kan säga att enda garantin för att slippa bli utsatt för att någon plötsligt ”tänder ljuset i sovrummet” är att aldrig göra fel. Att alltid ha en perfekt verksamhet som tål transparens och kritisk granskning 24 timmar om dygnet. Alla förstår att det är omöjligt.

Jag har inte insyn i hur Phonehouse agerade under själva granskningen. Jag konstaterar att det mesta togs fram via dold kamera. Kanske hade Phonehouse inte ens kläm på att de stod under bevakning av Dokument Inifrån förrän programmet var mer eller mindre färdigt att sändas.

Men krishanteringen EFTER programmet kan man ha åsikter om då den är mycket intressant.

Att göra ett sådant statement efter en så skandalös avklädning är ungefär lika begåvat som om SJ säger: ”En stor majoritet av våra tåg går i tid” efter ett rejält snökaos.

Företaget har därmed bäddat för en kritikstorm det inte klarade av att hantera. Hundratals kommentarer, en överbedövande majoritet av dem ilskna och besvikna, får inga svar.

Det som från början ”bara” var en pinsam avklädning av en företag med en brutal intern säljkultur har nu utvecklats till en ännu värre krissituation för Phonehouse.

Jag har i flera sammanhang förra veckan (i min bloggpost här, samt i intervju i DN och i SR Medierna) hävdat att det är bra att medias makt ifrågasätts, gärna via sociala medier. Men ska man ha en chans att vinna den bataljen måste det handla om stora och viktiga frågor, där det är ganska uppenbart att man har rätt. Annars gör man bara bort sig. Daniel Lindholm, som så uppenbart försvarar en sjuk sak, har ju nu sett till att företagets kris fortsätter, att den får vad vi PR-konsulter kallar ”ett okänt slut”.

Vad kunde Phonehouse ha gjort? Jag brukar akta mig för att resonera utifrån backspegeln, men här gör jag ett undantag.

Företaget borde först som sist medgett att det som hänt är bedrövligt och måste åtgärdas, utan att samtidigt försöka bortförklara nyheten med argumentet att många medarbetare trivs. Det är lika irrelevant som att säga att de flesta plan kommer fram när ett precis har störtat.

Verksamheten lades ner. VD konstaterade surt att den ”inte var lönsam”. Han kunde istället ha sagt att verksamheten drevs på helt fel sätt och att den hetsande arbetsledarkulturen mot de anställda där också lett till dålig verksamhet. En liknelse kunde vara: ”Det här blev en helt murken gren på ett i övrigt friskt träd och därför har vi nu kapat bort den. Vi ska nu ha interna chefsutbildningar så den här sorgliga historien förhoppningsvis inte ska upprepas”.

Men det allvarligaste var att utmana SVT, både i branschpress och via sociala medier, med argumentet att programmet var ”vinklat”. All journalistik är vinklad, fakta sovras och lyfts fram. Men det här programmet kommer inte att fällas av någon granskningsnämnd, det törs jag ta gift på.

SVT säger att de nu har ”en lavin” av vittnesmål inifrån som stärker deras sak. Fortsättning följer?

VD:n Daniel Lindholm har förlängt pinan och sett till att krisen för företaget fortsätter, kanske har han genom sina misstag också dribblat bort sina chanser att få behålla jobbet.

Det är att krishantera genom att kasta hinkar med bensin istället för vatten på brasan.

Andra skriver intressant om krishantering och PR

/Paul Ronge

Bloggvalpar, Reinfeldt och Frälsis utmanar medias makt

  • Katrineholmskurirens krig med kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter kallat #kkgate.
  • Statsrådsberedningen som idag gick ut med hela bandupptagningen i en kraftig kritik mot Dagens Nyheter för misstolkning av Fredrik Reinfeldts uppfattning om hyresrätter.
  • Frälsningsarmén som nu lagt ut hela Kalla Faktas upplägg för en granskning av dess ekonomi, sviktande medlemstal etc på sin hemsida.

Tre rykande dagsaktuella exempel på hur traditionella medias makt nu ifrågasätts och utmanas på ett sätt som kanske aldrig tidigare.

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare. Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Kritiken inom sociala medier som bloggar och Twitter har varit öronbedövande. Wistbacka blir här Goliat. En maktspelare som vill motverka öppenhet och skydda det egna informationsmonopolet.

Bloggen SSBD (Samesamebutdifferent) har formulerat sin kritik som ett öppet brev.

Som exempel på hur sociala medier kan användas i krishantering är Janssons agerande mästerligt. Fokus har helt gått från kritik och insinuationer mot en ”kommunpamp” till en rejäl proteststorm mot Wistbacka som ”mediepamp” med maktanspråket att ha monopol på informationsgivningen.

Nästa exempel: Fredrik Reinfeldt går idag, via ett pressmeddelande, till skarp kritik mot Dagens Nyheter för att ha förvrängt hans åsikt om hyresrätter. Reinfeldt säger att han är för hyresrätten, Dagens Nyheter hade tolkat det som att han var emot. Men statsrådsberedningen lägger ut hela intervjun, som en medarbetare bandat, och ger därmed en allmänhet möjlighet att bedöma vad som är sant eller falskt. Nu har Dagens Nyheter också bestämt att lägga ut hela intervjun och publishern Gunilla Herlitz säger surt att det är ”märkligt” när regeringen vågar ifrågasätta Dagens Nyheters vinkling av sanningen.

Jag blev uppringd  i kväll av Expressen som undrade vad jag tyckte och mitt svar var spontant och solklart:

”Jättebra att medias vinklingar och tolkningar ifrågasätts och kritiseras! Förr, när jag var reporter, ljög makthavare ofta och mörkade, i trygg förvissning av att ord skulle stå mot ord. Sedan började reportrar banda alltmer och möjligheterna att ljuga inskränktes. När Reinfeldt nu låter lägga ut intervjun är det ju tvärtom mot att ljuga – det är att ge läsarna chansen att själva ta ställning. Precis som Mattias Jansson gjorde när han lade ut Katrineholmskurirens frågor och sina egna svar”.

Jag vet inte om detta kommer i Expressen. Men se – nu gör jag det själv. Går ut med reporterns fråga och mitt svar innan det är publicerat!

Jag tror en sådan här maktkamp, där journalisternas sanning bryts mot andras sanningar  är enormt bra för demokratin.

Till och med den vanligtvis så kommunikativt klumpiga och ovana Frälsningsarmén verkar ha fått blodad tand. TV4:s Kalla Fakta har inlett en granskning av organisationen och givit ”Frälsis” litet hållpunkter. Raskt lägger kyrkan ut Kalla Faktas mejl på sin hemsida och redovisar hur de har svarat programmet. Jag blev ikväll också uppringd av Kalla Fakta som undrade om det verkligen var okej av Frälsningsarmén att göra så här ur krishanteringssynpunkt. Jag hade då inte hunnit läsa in mig och gav ingen kommentar. Men självklart är det okej!

Tre sådana här utmaningar mot tuffa och mäktiga medier i samma vecka kan inte vara en tillfällighet.

Utmaningen handlar om två saker: Media blir snuvade på scoopet och på sitt informationsmonopol.

Jag är övertygad om att PR och krishantering i framtiden i väldigt hög grad kommer att bygga på att man berättar mer, inte mindre. Att man agerar istället för att gömma sig. Att man lägger korten på bordet istället för att ljuga. Att man snabbare erkänner och försöker rätta till misstag man vet att man gjort.

Och eftersom resultatet i så fall bara blir ökad öppenhet kommer media att tvingas skärpa sig. Det kommer inte längre att gå att göra scoop lika lätt på att makthavare tappar huvudet, börjar råskälla på en Janne Josefsson eller i panik införa intervjuförbud i offentliga lokaler.

Nya tider kräver än mer skärpta journalister. Och för oss  som älskar journalistiken och vill se den utvecklas är det rena julafton.

Andra bloggar intressant om journalistik och krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Så här blev det i Expressen, helt schysst citerad av Anna Skarin. Och min erfarenhet är att det är regeln, inte undantaget.

Uppdatering 2: Jag intervjuas i DN på temat: ”Politiker i clinch med medier”.

Uppdatering 3: SR Medierna slår lördagen den 19 februari fast att Reinfeldt har rätt i intervjubråket med DN.

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge