krishantering

Federleys politiska självmord

Är kärleken blind?
Det gamla ordspråket kommer osökt i mina tankar kring Fredrick Federleys tragiska personliga haveri, efter kärlekshistorien med den dömde pedofilen. Han var ju medveten om sambons sexbrott redan i september i år.
Han säger sig vara ”på botten”. ”Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv”, skrev han på Facebook när han lämnade politiken och Bryssel för vård och läkning.

En ödets bittra ironi är att SVT samtidigt sänder ”Bryssel calling” (”göteborgaren” i mig vill gärna skriva ihop detta till ”Brysselkål”, tänkte programmakarna kanske så?). Där är ju Federley i sitt esse, han framställs som den starka och karismatiska politiska ledare han är (eller var).

Nu har Centerpartiet tagit sin hand från honom. Han har blivit Sveriges stora ”snackis” innan glöggdimmorna tätnar och vi går in i julefriden.

Personligen kan jag inte låta bli att känna en viss empati och sorg. Än så länge är han mer av ett offer än en förövare – vilket kan vara lätt att glömma bort. Förövarens bild är pixlad och namnet okänt, åtminstone i traditionella medier. Federley är den som drabbas gång på gång av varje ny rubrik, där han ligger i sina spillror på botten.

Hur många gånger har vi inte suckat över alla de kvinnor som tagit kontakt med och blivit kära i de värsta våldsverkare som sitter på våra fängelser? Undrat vad som driver dem. Tänkt: Hur dum får man vara? Aftonbladets Peter Kadhammar skriver intressant, med en lite annorlunda vinkel här.

Över till krishanteringen. Fredrick Federley meddelade Centerns toppskikt först när katastrofen stod för dörren, alldeles innan Stoppa Pressarna kom med scoopet. Stoppa Pressarna har varit nyhetsledande under hela skandalen och bevakningen, som med dessa privata bilder, har varit extremt hård och brutal.

Sajten Stoppa Pressarna drivs av en av Sveriges mest rutinerade kändis- och skandalreportrar, Daniel Nyhlén. Hans affärsidé är solklar: Att gå längre än kvällstidningarna i saftiga avslöjanden om otrohet och andra skandaler kring kändisar med namns nämnande. Men samtidigt hålla en professionell journalistisk ton och därmed vara anständigare än den ofta homofoba och främlingsfientliga, ibland rent nazistiska ormgropen Flashback. (Nej, jag tänker inte länka).

Jag kommer att tänka på Piers Morgan, den brittiska boulevardpressens nestor och hur han gick över lik på 90-talet i jakten på de mest kioskvältande skandalerna, beskrivna i den galet dråpliga boken ”The Insider”. Kanske är han Nyhléns förebild.

Det här måste Federley ha sett komma. All media påverkas av de sajter som ohämmat publicerar det som traditionella medier av pressetiska skäl inte vågar eller ens kan. Se bara den här artikeln i Expressen.

Den är brutal och går långt. Jag ifrågasätter att den hade publicerats i det skicket på 1990-talet när jag jobbade där.

Märk väl, jag moraliserar inte. Det är helt enkelt inte lönt. Media är industri, precis som ett pappersbruk. Timret kommer in och omvandlas. Ut kommer finpapper, neutralt printpapper eller toapapper. Precis på samma sätt är vi människor råvara i den mediala industrin och oftast – som i Federleys fall – gratis.

Istället för att moralisera bör man förhålla sig mer analytiskt, det viktiga är hur du hanterar media enligt principen: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Federley är en av de skickligaste mediedomptörerna i Centerpartiet, det är inte för inte han är en av de mest personkryssade politikerna någonsin. Han har varit expert på att få publicitet, ofta spännande och god, som i Bryssel Calling. Som sagt: han måste ha sett katastrofen komma och ändå gjorde han det han gjorde.

Att försöka förekomma Stoppa Pressarnas avslöjande med att avgå kan kanske kallas proaktiv krishantering. Men det var lika dömt att misslyckas som Paolo Robertos försök till pudel i TV4 för att ha köpt en prostituerad. Vissa saker går inte att ”pudla” sig ur.

Federley måste ha insett det, annars har jag grovt överskattat hans mediekompetens. Det är lätt att förfalla till det cyniska: ”Precis som Roberto tänkte han med fel kroppsdel”. Men vad kunde han ha gjort om ordspråket nu stämmer att kärleken är blind?

Det är så lätt att vara efterklok. Men kunde han inte, när känslorna började svalla, tänkt så här: Jag måste välja kärleken eller min politiska karriär. Och då informerat partitoppen och avgått innan, eller alldeles i början, av relationen. Och hade han då tagit in i bedömningen att han hade ett barn i den farliga åldern för pedofilens lustar är det till och möjligt att han hade valt politiken.

Och om han valde kärleken hade sannolikt fallet blivit mindre hårt än nu när han försökte både ha kakan och äta den.

Det finns floskler som ju ändå är kristallklart sanna: En av dem:

”Om du vill göra något som du absolut inte vill se på löpsedlarna, gör det inte.”

Om du tycker min blogg är intressant, teckna dig gärna för mitt nyhetsbrev som kommer efter jul och nyårshelgerna. Min rivstart på år 2021. Jag lovar att det kommer att löna sig för dig som är intresserad av media, samhällsfrågor och krishantering.

Paul Ronge

”Det blir ett sådant helvetes slag – en avklädning och förnedring! Är det försvarbart?”

Senaste gången jag intervjuade Janne Josefsson var 2003 inför 400 grävande journalister och när vi nu ses över Zoom så skojar vi om vår ålder. Två gråsprängda herrar som närmar sig 70 och ska diskutera det program som överlägset har skakat om mest i Sverige de senaste 20 åren – Uppdrag Granskning.

Janne blev vederbörligt avtackad från programmet 2018. Men han har uppdrag för SVT fram till årsskiftet. Sedan är han ”friherre”.

”Jag har gjort en ny serie som har premiär i januari och heter ’Från Hisingen till Casablanca’. Jag har följt en taxichaufför som är därifrån och i ungefär samma ålder som jag. Men vi är helt olika. Han har aldrig ens sett ett helt Uppdrag Granskning”.

Tanken var att de tillsammans skulle åka till Casablanca, Marockos största stad. Men det satte Covid-19 stopp för.

”Så vi hittade en kinarestaurang i Skene som hette Casablanca och åkte dit istället”, säger Janne och skrattar.

Hur tänker du fortsätta efter SVT?

”Jag skulle kunna gå över till att göra ungefär samma sak som du – att utbilda människor i hur de ska förhålla sig till journalister. Men jag kommer inte att sälja mig. Du vet ju att jag från insidan är kritisk till den makt vi har fått. Vi styrs mer av våra åsikter än vi vill erkänna.”

Janne Josefsson exemplifierar med att prata länge om Henrik Evertsson som nu fått Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om hålet i skrovet på Estonia. Han är en rasande skicklig berättare, enligt Janne, men trots allt avslöjande om mygel och mörkningar kan vi inte dra säkra slutsatser av hur hålet i skrovet uppstod. Journalister kan med en bra berättelse manipulera, är hans slutsats.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig i 1,5 timme för 400 grävande journalister våren 2003 i Göteborg? Jag ställde ungefär 40 knallhårda frågor, mest om hur ni förnedrar era offer. Nu så här långt i efterhand tycker jag att jag såg det för ensidigt. Ni måste nog förnedra dem ni granskar för att uppnå så höga tittarsiffror på ett samhällsprogram. Och oftast bjuder ”offren” på det genom att ljuga, mörka eller på annat sätt bete sig korkat. Jag skrev en bloggpost om det här igår.

”Du skrev ju en artikel i GP om förnedringens journalistik när jag slutade på UG och jag är böjd att hålla med dig, till exempel när det gäller dold kamera. Det är ju att kliva in på skinnet på människor. Det bygger också på en teknik som är försvarbar, men som är infernalisk. Som är som klippt och skuren för TV. Att låta en makthavare ljuga, fast jag vet det sanna svaret. Ta mutskandalen i Göteborg, som ledde till väldigt starka avslöjanden och att staden fick namnet ’Muteborg’. Det byggde på vittnesmål från en försmådd kvinna. Där fanns en tjänsteman med väldigt mycket pengar som hela tiden gynnade en privat byggherre.”

Josefsson intervjuade tjänstemannen som avvärjande slog ifrån sig att han skulle ha något privat ihop med byggherren.

”Jag visste ju att han hade fått en lägenhet, att han fått ett garage för en kvarts miljon byggt och jag visste att han varit på byggherrens sommarställe i St Tropez på Rivieran. Jag visade honom då en bild där han står i badshorts vid swimmingpoolen. Han kunde bara stå och svamla. Det blir ett sådant helvetes slag! En avklädning och en förnedring! Frågan är: Är den nödvändig? Är den försvarbar? Ska vi jobba på det sättet?”

För det första: Hade avslöjandet gått att få fram på ett annat sätt? För det andra: Är det rimligt att makthavare ljuger? Är det inte nödvändigt att avslöja när samhället blir så schizofrent så det som sägs är något helt annat än det som görs?

”Ja har vi väldigt komprometterande uppgifter om någon och lägger fram dem innan intervjun så kommer ju personen ifråga inte att ställa upp. Då säger man bland PR-konsulter att vi har en dold agenda och det stämmer ju.”

Janne Josefsson tar upp en av UG:s största scoop, avslöjandet om ICA:s köttfärsskandal. När kontakten togs med Maxihandlare så var det med förevändningen att programmet skulle beskriva handlarnas framgångssaga.

”Bevisen på att köttfärsen märkts om med falskt bäst före-datum fanns redan med dold kamera. Men vi nämnde aldrig det när vi begärde intervjuerna. Då är frågan: Ljuger vi i vårt brev? Har vi en dold agenda? Ja, det går ju inte att förneka”

Jag tycker det vore värre om ni provocerade fram avslöjanden. Till exempel om Lars-Göran Svensson, som var din medarbetare i valstugereportaget, fick politikerna att uttrycka sig rasistiskt genom att locka dem till det. Gick det till så?

”Nej, det var verkligen ingen snitslad bana. Lars-Göran skulle föreställa en person som flyttade till Stockholm från Jönköping, eller Vetlanda och ogärna ville bosätta sig där det fanns flyktingar och invandrare. Han behövde inte säga mer än så. Det var som att trycka på en knapp! Sedan kommer otroliga saker som att muslimer är vrak och bara bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet.”

Då är frågan: Varför ljuger makthavare när de vet att fallhöjden är så stor? Det är ju så många i Uppdrag Granskning som har fallit på eget grepp. Så mycket är självförvållat. Varför ändrar sig inte makthavarna? Varför har man inte lärt sig mer av alla avskräckande exempel?

”Ja, varför ändrar de sig inte?”

Josefsson låter frågan hänga i luften. Han besvarar den inte, utan fortsätter sitt eget tankespår:

”Vilken makthavare du än är så har du rätt att kräva fair play av oss journalister. Vi sitter ju på en otrolig makt. Faktagranskningen är hård på UG, men vad vi inte får med är uppgifter som ibland kan vara väldigt relevanta, men som ligger utanför tesen. All journalistik är ju tesdrivande. Då kanske man inte tar med de bästa argumenten som de granskade har som motsäger tesen.”

Nu kommer den existentiella frågan: Har något ändrats, har vi gjort någon nytta? Du som grävande journalist och jag som har försökt lära dem ni granskar hur man ska hantera er för att undvika katastrof? Jag ser nya skandaler komma i en aldrig sinande ström och tycker väldigt lite har förbättrats.

Här visar sig för första gången en ordentlig skillnad mellan våra bedömningar. Janne Josefsson håller inte alls med.

”Det har ju blivit förändringar. Vi har fått whistleblowers, det har ändrats lagar. Efter att polisen stampat ihjäl Osmo Vallo fick inte polisen längre ta vissa grepp. Det finns fler exempel…”

Men detta att fuska och mygla fortsätter ju som tidigare?

”Haha, nej det kommer väl aldrig att försvinna. Men mycket har förbättrats. Vi har gjort om psykiatrin. ICA fick sig säkert en tankeställare, vi rensade upp bland huliganerna och kriminella i AIK. Vi gjorde de dubbla tungornas moskéer, då vi gick in med två kvinnor med burkor som berättade att deras män misshandlade dem och de fick rådet att acceptera att männen slog dem. Medan i de officiella intervjuerna låter det helt annorlunda. Jätteviktigt att det kom fram!”

Janne Josefsson och jag kan ha olika uppfattningar om hur mycket som förändrats och hur stor roll UG:s journalistik spelat för att förändra samhället. Men vi är fullständigt eniga om vikten av en fri journalistik, att den försvaras till varje pris, att fake news är ett farligt gift i alla demokratier och att journalister måste vara vaksamma så de inte utövar sin makt på ett ensidigt och aktivistiskt sätt som med rätta sänker allmänhetens förtroende.

När fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. När det gäller mig och Janne Josefsson verkar det ha skett genom att vi bytt roller – han har blivit allt mer kritisk till de förnedringsmetoder han använt under åren, jag har blivit allt mer övertygad om att de av och till tyvärr är nödvändiga.

Jag kommer alltid att vara en försvarare, att försöka se till att mina kunder går så skadeslösa som möjligt genom en granskning. Men det kommer aldrig att ske genom att uppmuntra till metoder som att ljuga, att trixa, att lova intervjuer som man sedan smiter ifrån, att som en snattrande papegoja vägra svara på kritiska frågor.

Det är ju just med sådana metoder man, helt självförvållat, riskerar att hamna i förnedring och katastrof.

Paul Ronge

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.
Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas. Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Skrällhosta som krishantering

Nakenbad på kommunal konferens, sexköpande politiker får sex miljoner, bara några aktuella rubriker. Skandaler och klavertramp i offentlig förvaltning är en aldrig sinande källa till rubrikstoff i svenska medier.

Under en tid sattes kommuner under ständig bevakning av SVT:s främsta grävprogram. Kommer du ihåg Uppdrag Gransknings ”Kommungranskarna”?

En långkörare där reportern Sophia Djiobaridis kunde plocka den ena kommunala skandalen efter den andra, ungefär som en svampplockare i ett bländande gult fält av kantareller. Ett antal av affärerna var ganska allvarliga; kommungubbar som kastade in kreditkortet i baren och festade vilt på skattebetalarnas bekostnad på Rivieran, kommunen som blåögt betalade bluffakturor från oseriösa firmor för arbeten som inte ens utförts, kommunen som slumpade bort en campingplats till vrakpris, Göteborgs Stad som hade mycket ”kameraderi” och inbyggd korruption så det döptes om till ”Muteborg” och så vidare i en stadig ström av avslöjanden.

Men är inte det vi allra mest kommer ihåg ändå från skandalerna den ibland nästan komiska valhäntheten när politikerna mitt i krisen skulle hantera media?

Festprissen som sade att det var ”skånska traditioner” att svepa snapsar till frukost?

Kommunalpolitikern som satt med röda örsnibbar och inte fick fram ett ord när han konfronterades med frågan varför campingplatsen slumpades bort.

Politikern som gång på gång upprepade att kommunen som gick på bluffakturorna hade ”brustit i sina rutiner”. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. ”Brustit i våra rutiner”, svarade hon. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. Så höll det på.

Kommunikatören som med skrällhosta försökte överrösta UG:s reporter däruppe i Hudiksvall när ”Glada Hudik” granskades. Allt sändes. Som det måste ha svidit i halsen!

Naturligtvis gäller klavertrampen inte bara kommuner och offentlig sektor.

Men kommunpolitiker kan i allmänhet inte göra sig oanträffbara och vägra svara på frågor lika enkelt som företagsledare och andra aktörer i det privata näringslivet kan. Det finns ett krav att möta allmänhetens/skattebetalarnas/väljarnas frågor, såväl via media som egen kommunikation.

Och när någonting ändå måste göras är det väl bäst att försöka göra det så bra som möjligt?

Jag har ju genom åren varit involverad i en mängd krishanteringar i kommuner och regioner. Hur jag ser på den rollen framgår i den här intervjun av Johan Delby på Dagens Samhälle – säkert en av de bästa intervjuer som gjorts med mig under åren.

För tjänstemännen – från kommunchef till förvaltningschefer och kommunikatörer – blir situationen extra besvärlig när de ska genomföra kontroversiella beslut som fattats av politikerna, eller städa upp efter gjorda misstag.

Ett minimikrav, kan man tycka, är då att förbereda sig så långt möjligt så man inte framstår som en driftkucku.

Bör ”opolitiska” kommunikatörer i offentlig förvaltning hjälpa till och medieträna politiker, granska deras budskapsformulering och ge dem feedback och coaching?

Jag kan inte se något problem med det om politikerna själva vill det. Tvärtom är det är en stor fördel om det kan ske med oberoende professionella kommunikatörer (”inhouse” eller med externa konsulter som jag) istället för med partiska partigängare.

Speciellt bra är det om medie- och budskapsträning sker INNAN man tar kontroversiella beslut som kan få stora konsekvenser. Den bästa krishanteringen är trots allt att agera så att ingen kris behöver uppstå.

Paul Ronge

Ny omgång av ”Train the trainer”

Välkommen till min workshop ”Train the trainer” 12/11-2020!

Efter 22 år som medietränare och krishanterare bestämde jag mig tidigt i höstas att lära ut mina bästa medieträningstips i konceptet ”Train the trainer” – inspiration och kompetensutveckling för de som medietränar sina talespersoner och chefer ”inhouse”, det vill säga som anställda.

Det kan verka som hål i huvudet att lära ut sin bästa konkurrensfördel, men i den här bloggposten inför första workshopen den 30 september, förklarade jag varför.

Det har gått så bra och varit så givande också för min egen del, så jag kör en tredje workshop för i år, 9-12, 12 november via Zoom.

Men denna gång koncentrerar jag mig helt på kommunikatörer i kommuner, regioner och myndigheter.

Så här skrev jag på LinkedIn inför den andra workshopen 15 oktober:

”Jag ser väldigt gärna kommunikatörer från kommuner, regioner och myndigheter på min workshop ”Train the trainer” den 15 oktober. Orsak:
Ni måste vara mycket mer transparenta än era kollegor på den privata sidan.
Ni har offentlighetsprincipen att ta hänsyn till.
Ni måste bedöma när sekretess ska gälla i fall med enskilda.
Ni måste räkna med överraskande läckor på grund av det politiska spelet.
Ni måste alltid kunna medieträna era chefer, talespersoner och ibland politiker för att svara inför medborgarna med de bästa argumenten. Även sociala medier och krishantering ställer speciella krav.”

Många från offentlig förvaltning hörsammade detta och workshopen blev väldigt uppskattad.

Det här får du lära dig:

Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag motsträviga chefer och talespersoner till rätt ”mindset”, att förstå medielogiken?
Hur plockar jag fram talespersonens bästa mediala jag inför olika typer av media med hjälp av klassisk retorik?
Hur bygger jag ”bryggor” och undviker papegojmetoden?
När och hur använder jag videokamera i träningen och när är det klokast att avstå?
Hur får jag experter att sluta krångla till det i onödan?
När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas gehör för att viktiga medieframträdanden alltid måste förberedas?
hur coacha talespersoner som kommunicerar via sociala medier?
Krishanteringens agenda – fem steg för framgång

Jag ger deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Jag skickar också med ett diplom/intyg som visar att man gått min kurs.

Workshopen begränsas, som tidigare gånger, till 4o deltagare.

Här några röster från tidigare workshops:

Caroline Sörensen, Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning.

Thomas Hartman,chef externa relationer och strategisk platsutveckling Region Västerbotten, på sin Facebook:

”Idag ett väldigt intressant möte ”Train the trainer” med Paul Ronge kring hans bästa praktiska tips kring mediaträning för mediatränare. Väldigt givande och intressant.”

Workshopen kostar 5 000 kr exklusive moms per deltagare. Sista anmälningsdag den 5 november. Vid fler än en deltagare från samma organisation rabatteras workshopen med 20 procent från och med deltagare nr två till 4 000 kronor.

Registrera dig här så kommer bekräftelse och länk till workshopen via mejl.

VÄLKOMMEN!

Paul Ronge

Uppdatering: Så här skrev Region Västmanlanda kommunikatör Lars Thomasson efter att ha gått igenom kursen den 15 oktober:

”Paul Ronges halvdagskurs Train the trainer är mycket viktig för alla som i sin kommunikatörsgärning stöttar, eller kommer att stötta, chefer och andra i deras kontakter med media. Det är en sak att själv förstå hur media fungerar, men hur förhålla sig till och hjälpa dem i organisationen som blir intervjuade i tidningar, radio och TV? Det är här den här kursen kommer in som en tidigare missad pusselbit. Mindset och mera mindset är vad det handlar om!”

Tack Lars, glad att du gillade!