Gåtan af Donner: ”Den girige” år 2010?

Molières ”Den Girige”

Tragedin i Haiti bara växer – kanske uppemot 200.000 döda, massgravar, överlevande som förlorat allt. Hemlösa överallt. Hjälp som inte når fram.

Som så många andra bestämde vi oss direkt för att ge ett bidrag. Det fick bli Röda Korset – trots den sparkade bedragaren Johan af Donner. Vi var inte säkra på om Läkare utan gränser, den organisation vi litar allra mest på, är inne tillräckligt snabbt i sådana här akut dramatiska världskatastrofer. Nu vet jag bättre.

Det är nog svårt att överblicka den skada af Donner gjort välgörenhetsorganisationen Röda Korset. Storyn har ju allt:

Hela världen får nu veta att Haiti är ett av världens fattigaste länder där människor lever på mindre än en dollar om dagen.

Af Donner tjänade 65.000 kronor i månaden.

Från Haiti kablas bilder ut där mängder av hemlösa bor på gatan, i parker och stora uppsamlingsläger.

Af Donner hade en fashionabel Östermalmsvåning på över 250 kvadratmeter, han hyrde ett luxuöst sommarhus och när han åkte till Thailand bodde han på lyxhotell för över 10.000 kronor natten.

I förhör har af Donner erkänt bedrägerierna i huvudsak och medgett att de framförallt gick till att ersätta hans ”höga boendekostnader”.

Jag jobbade en gång med ett företag som kund där en ekonomiansvarig hög chef försnillade 22 miljoner. Den människan var ”shopoholic”, hon kunde köpa 20-talet märkesskor på en dag och högg på allt med hög prislapp. Hennes agerande var tvångsmässigt.

En vanlig människa med ”för höga boendekostnader” sänker sina kostnader. De flesta bor på mindre yta än 250 kvadratmeter och man MÅSTE inte bo på Östermalm. De flesta skulle klara av att hålla en rimlig standard med 65.000 i månadslön.

Så min första slutsats måste bli att af Donner tyckte att han var värd denna lyxtillvaro så till den milda grad att människor som avstod surt förvärvade slantar till hemlösa och svältande gärna fick bidra till hans bostadskostnader, hans luncher på Sturehof och hans mingel på Noppes.

Den andra slutsatsen är att Röda Korsets organisation måste igenom en riktigt kritisk granskning där jag är tveksam till om generaldirektören Christer Zettergren kommer att kunna rida ut stormen och sitta kvar. Bara en sådan sak som att han haft en Jaguar som tjänstebil  (vilket af Donner också hade) tyder på sällsynt dåligt omdöme.

Det företag jag hjälpte betraktades som ett offer för ekonomichefens manipulationer och led ingen skada med sitt varumärke.

Röda Korset kommer däremot under rättegången mot af Donner att få mycket svårare att hävda att organisationen varit ett helt ovetande offer. Frågan kommer att ställas om Zettergren, gammal vän till af Donner, inte hade några misstankar när det gällde af Donners storvulna lyxliv. Zettergren själv och ordföranden Bengt Westerberg tjänar tillsammans två miljoner om året på Röda Korset.  Frågor kan också komma att ställas om andra anställdas löneförmåner. Den gamla diskussionen om de höga administrationskostnaderna kanske väcks igen.

För mig framstår det som självklart att alla hjälporganisationer nu, i samband med Haitis katastrof, måste genomlysa sin administration, sina löneförmåner, sina tjänstebilar, sina reserutiner. Varumärket, och därmed också hela verksamheten, står och faller med att organisationer som Röda Korset kan se sina givare i ögonen.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om skandalen i Röda korset.

Uppdatering: Journalisten Gunilla Kinn om Haiti och seriösa samt oseriösa bidrag. Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun bloggar här med fler länkar om af Donner-affären.

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.

Nya ”Mosa Mona” dummare än Robinson

Årets Robinson måste vara den dummaste sedan programmet startade för 13 år sedan. Inte ens mobbingen sker med någon finess och TV4 tar till allt desperatare knep (nu senast ”Voodoo-röster från utröstade) för att öka spänningen och minska tittarraset.

Ändå är denna Robinson rena ”Snillen spekulerar” jämför med den senaste ”Mosa Mona-kampanjen”.

Allt började med att Metro ”avslöjade” en hemlig pakt mellan socialdemokrater i Skåne och Västsverige, förseglad i dokument, som gick ut på att Margot Wallström skulle lanseras som statsminister, medan Mona Sahlin skulle få fortsätta som partiordförande om de rödgröna vinner valet 2010.

Rosemari Södergren har lagt upp Metroartikeln i PDF-fil här på Kulturbloggen där hon också kommenterar.
Kulturbloggen är nominerad till Stora Bloggpriset 2009 och Rosemari vore en värdig vinnare, hon är alltid läsvärd.

Men hennes tolkning av den nya ”Mosa Mona-kampanjen” är att Metro, Expressen och Dagens Industri nu kastat masken och visat att de vill ha en borgerlig valseger genom att ge ”nyheten” så stort utrymme på nyhetsplats. Tidningarna har nu, enligt henne ”öppet visat att de ställer upp på högeralliansen”.

Jinges webb och fotoblogg, också socialdemokratisk, talar om en borgerlig konspiration som det inte är förvånande att Metro går på.

Jag tycker det är tråkigt att ledande företrädare för de nya medierna (som ofta kallas sociala eller digitala) har så dålig koll på hur media fungerar och vad som triggar journalisters nyhetsvärdering. Om detta har jag bland annat skrivit här, där jag kritiserar att Aftonbladets Åsa Linderborg vill censurera SVT Rapports Mats Knutsons rätt att betygsätta den borgerliga regeringen då han tjänar för mycket och bor på fel ställe i Stockholm.

Problemet är inte att media skriver om en sådan sak som en hemlig krisplan för att peta Mona Sahlin, det vore tjänstefel att inte göra det.

Min kritik handlar istället om att det är så aningslöst, uselt och bottenlöst dåligt utfört – som journalistiskt hantverk!

Alla med minsta hum om hur sakläget ser ut (och det borde journalister som skriver politik ha) inser ju att denna pakt, om den finns, är fullständigt idiotisk och dömd att misslyckas:

  • Mona Sahlin är nyligen återvald på den senaste partikongressen, där inte ett pip sades om delat ledarskap.

Och partikongresser får sägas ha en viss betydelse som högsta beslutande organ i en demokratisk organisation.

  • Margot Wallström har upprepade gånger avvisat lockropen att bli partiordförande.

Nu skulle hon plötsligt bli statsminister (!) utan att ens ha plats i riksdagen. Och utan att ha deltagit i oppositionsarbetet. Man pekar på det delade ledarskap som av och till funnits i Norge, men Sverige har inte alls den traditionen.

  • Wallström skulle inte kunna bli statsminister med mindre än att Mona Sahlin avgick.

Aldrig att hon skulle svälja förnedringen att inte få bli statsminister för att partiet tyckte att hon inte höll för posten.

Jag har aldrig tvekat att kritiskt granska hur Mona Sahlin driver sitt partiledarskap, exempelvis här på Ronge Kommunikations blogg i mars 2009.

Men de socialdemokratiska tomtar som tar till orda i Metros artikel för att därmed legitimera den tramsiga krisplanen ägnar sig åt ren och skär mobbing. Det är en ”Mosa Mona”-kampanj som inte har några konstruktiva inslag utan bara handlar om att ytterligare sparka på henne som partiledare. Innan jag får se några bevis vill jag inte heller tro att det skulle vara någon borgerlig konspiration – just nu ligger säkert Alliansens hopp att vinna valet i att väljarna till syvende och sist inte skulle vilja se Mona Sahlin som Sveriges statsminister.

Om dessa invändningar, om ”krisplanen” som politisk sience fiction, borde journalisterna med litet yrkesstolthet ha skrivit mer och därmed ”bäsat” (journalistslang för att ”ta ner”) historien till det notisformat den hade förtjänat. Istället skulle det hissas och göras till en stor grej enligt nyhetskriterierna: ”Oväntat”, ”konfliktladdat” och ”personangrepp”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering 1: Mary X Jensen punkterar konspirationsterorier.

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.

15 riktigt bra twittrare i år- #Follow2010!

Bild från Shovelling Son, Flickr

2009 var året då Twitter exploderade.

Många tunga bloggare blev nu ”kortdistansare” där allt skulle gå att beskriva på 140 tecken. Själv blev jag totalfrälst på den snabba, raka kommunikationen som ibland bara krävde några knapptryckningar.

Från att 2008 ha skrivit ganska många blogginlägg här på Ronge Kommunikation, blev jag en mycket aktiv twittrare med idag drygt 1500 följare.

Det har givit mig otroligt mycket! Så mycket hjälpsamhet, allmän folkupplysning, begåvning, intressanta vinklar och underhållande trams i skön förening och med dialog och tvåvägskommunikation som ledstjärna.

Agnar har skiljts från vetet. Där Gudrun Schyman exempelvis har varit en lysande fixstjärna med en oerhörd förmåga att diskutera stort som smått, så har Mona Sahlin stått ensam och isolerad på teaterscenen. Så blek att ingen ens har ids kasta tomater på henne.

Under året har företeelsen ”FollowFriday” växt sig stark, på fredagarna har vi roat oss med att tipsa om Twittrare värda att följa.

Samtidigt blev kraven att #FollowFriday hela tiden skulle motiveras min orsak att sluta. Det blev för jobbigt och dessutom olustigt att betygssätta folk.

Men så här på årets sista dag tycker jag det finns anledning att åtminstone nämna några få av alla dem som jag tycker är värda att följa 2010 .

Min lista på 15 (där @Gudschy inte finns med för att hon redan är nämnd och dessutom så ”outstanding”) är strängt personlig och utan inbördes rangordning. Helt enkelt några twittrare som, bland många många andra, gjorde mitt 2009 roligare och rikare.

Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller”

Mary har det jag efterlyser hos politiker: Känsla för dialog, prestigelöshet, lyssnande attityd, sökande inställning empati och rättvisepatos. Att hon inte blev Moderaternas riksdagskandidat 2010 visar bara att hon är före sin tid.

Sofia Mirjamsdotter som ”förutom The real Mymlan” också bloggar på SSBD och på Bloggvärldsbloggen.

Sofia personifierade nog mer än någon annan twitterexplosionen som en naturlig följd av ett intressant och skickligt bloggande. Sofias ”usp” (unique selling point) är nog att hon står med ena benet lika stadigt i journalistiken som i den sociala media-världen. Hon skriver alltså bra och tänker nytt – utgör en brygga mellan den gamla och nya medievärlden. Vi är absolut inte alltid överens – till exempel om man har rätt att skratta åt Anna Anka. Men hennes tankar kring om döda ska få vara kvar på exempelvis Facebook och om vi får sörja dem där grep mig djupt.

Hans Kullin med bloggen Media Culpa som i sin engelska version etablerat sig som en av de ledande internationella bloggarna.

Har hållit på i över 10 år 6 år med den engelskspråkiga bloggen Media Culpa. När han gick in på Twitter gjorde han väldigt mycket av sin kunskap tillgänglig för fler. Jag läser alltid hans tweets med en viss bävan: ”Kommer jag att fatta detta, eller får jag huvudvärk?”

Jennie Ivarsson med bloggen ”Något närmare Newyn”

Jennie är underfundig, kul och en mästare på twitter där allt handlar om kontraster: Lågt och högt, kul och allvarligt, flamsigt och eftersinnande. Behärskar enstaka ord, långa meningar och hela stycken lika oklanderligt. Så småningom blir det nog en bok.

Stefan Ronge som ständigt servar sina följare med ny och viktig information om Sociala media. En kär son och respekterad kollega som fått massor av följeslagare eftersom han i sina tweets visar att allt i Sociala media handlar om kommunikation, inte om teknik för teknikens egen skull.

Tindra-Annette Broström med bloggen ”Osäkerhet och tystnandet”.

En otroligt humoristisk röst från de Värmländska skogarna, ständigt smart med egna och originella infallsvinklar på livet. Jag har lärt mig mycket genom att läsa henne.

Jocke Jardenberg som bloggar här.

Jocke och jag är inte överens för det mesta. Men vill man förstå hur de tänker som tror att Sociala media kommer att leda till helt nya betalningsmodeller och varför media i framtiden aldrig kan ta betalt av sina läsare/lyssnare/tittare så är @jocke ett måste på följarlistan. Hans styrkor är många: Kunnig, debattglad, välskrivande och på senare tid tycker jag litet mindre arrogant mot dem som tycker annorlunda.

Tomas Nyberg är en otroligt kunnig och hjälpsam person på Twitter . Ständigt har han svar på tekniska frågor och delar generöst med sig. Vill ni veta hur man får tag på ett bra iPhone-stativ – följ Tomas.

Qpaqex, vars riktiga namn jag inte vet, är liksom Tomas kunnig och hjälpsam. Har starka åsikter som det är ett nöje att förhålla sig till.

Henrik Mitelman är chefsstrateg på SEB och en av de som allra bäst förstått hur man förhåller sig på Twitter när man representerar ett företag. Tycker han är otroligt bra! Henrik bjuder på kärnfulla analyser om det ekonomiska läget och om räntor, men drar sig inte för att diskutera vardagsnära saker. Stort och smått, tungt och lätt – tänk om fler företagskvittrare kunde förstå värdet i det,

Christina Stielli som också bloggar på Tara

Hon är en charmerande twitterkonversatör. Det kändes som om jag redan kände henne väl när vi gemensamt sjösatte min och Gydrun Schymans retorik-turné i vår. Hon har mycket intressanta åsikter om hur det är att vara tonårsförälder.

Brit Stakston som bloggar här så ömsint om sin döda syster.

Brit är en respekterad förgrundsgestalt inom Sociala Media. Tyvärr har hon på senare tid drabbats av personliga motgångar och tragedier. Hoppas ditt 2010 blir bättre, Brit!

Hammarstrand som alltid RT:ar (Retweetar)

Hammarstrand har mängder av följare och det är inte att undra på. Trevlig, generös med ständigt nya RT:s där han för vidare rön, åsikter och tips från andra.

Niklas Dahlqvist som bloggar på ”Prosaisten”.

Blueskille, precis som jag. Vi fann varann över låtval på Spotify.

Politikerbloggen som Niklas Svensson byggt upp till den fantastiska maktfaktor den blivit.

Niklas styrka är att han aldrig blivit ”fin” för att han blev uppburen politisk reporter. Han har nyfikenheten och känslan för stort och smått med från Nöjet på Expressen.

Där kan det vara lämpligt att sluta. Det är just stort och smått som ger den livfulla sjudande häxkittel som är Twitter när det fungerar som bäst.

Gott Nytt År, Alla!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Sociala media.