Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på  en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-


Tiger Woods kungspudel var lysande och kanske äkta

Har precis sett Tiger Woods framträdande inför amerikansk media om sina otrohetsaffärer och jag har också hunnit kommentera till Aftonbladet och SVT.

Jag är fortfarande tagen, det var en fantastisk show. Helt omöjlig i Sverige tror jag. Jag kan inte se att journalister här skulle ställa upp på förutsättningen att bli inbjudna till en presskonferens bara om de avstår från att ställa frågor.

Men nu var scenen Tiger Woods och jag har nog sällan eller aldrig sett en så högkvalitativ retorisk show. Jag är heller inte mannen att avgöra om han var ärlig i sitt framträdande eller om det var teater (i så fall borde han få nästa Oscar för bästa huvudroll och hans PR-människor pris för bästa manus och bästa regi).

För bara några dagar sedan sade jag på Informatörsdagen i Karlstad att de duktigaste människorna är vandrande krisbomber. Varför då? Jo, helt enkelt för att de kan och för att de med sin makt och begåvning anser att de regler som gäller för vanliga dödliga inte ska gälla just dem.

Precis detta erkände Woods i sitt tal. Han sade att han var otrogen för att han kunde. För att han hade makten och pengarna. För att han trodde att just han skulle slippa undan. Allt enligt principen: ”Bra karl ska ha bra mat”.

Jag har hittills aldrig hört en så intelligent formulerad ”pudel”, där någon erkänner att han gjort fel just för att han kunde, för att han stod över andra människor och för att det skulle gå att komma undan med det.

I manuset, som han läste på ett sätt som visade att han inte låtsades att tala ur hjärtat, uppförstorade han snarare sina synder än att han försökte förklara eller bagatellisera dem. Woods har trots allt inte mördat någon, som @Stielli har påpekat på Twitter. Men i hans tal lät det nästan så. Han talade om Elin, sina barn och alla fans som han hade svikit på grund av ren egoism. Han talade om Elins uppfattning att nu är det inte tal som gäller utan handlingar. På slutet knöt han an till sin buddistiska uppfostran, berättade att han tänkte fortsätta gå i terapi och att han inte vet om han kommer att spela golf ens i år.

Säkert ett viktigt budskap till sponsorerna som – om de har något vett i skallen – vill att Woods ska skynda långsamt så skandalen hinner lägga sig.

Jag har läst Twitterkommentarerna och inser att i vår svenska kultur är hela Woods framträdande för kvalmigt, man får socker upp i näsborrarna. Men Woods talade inte för oss svenskar eller för sportintresserade i den europeiska kulturen. Han talade för amerikaner, för massor med fans och mäktiga sponsorer. Han gick sitt livs match utanför golfbanan, och gjorde det på ett sätt som gör att jag tror att han kommer att klara sig ur detta.

Happy ending, precis som i en Hollywoodfilm. Bra för honom, bra för Elin och bra för en sport som han mer än någon annan satt internationell lime light på!

/Paul Ronge

Uppdatering: Så här blev mitt uttalande i SVT TV-sporten. Och så här blev det i Aftonbladet.

Förkväll med Gynning – triss i trams

Stormen på TV4 kring sparkandet av Elisabeth Höglund ur Förkväll har väl knappast undgått någon svensk med TV.

Nu har hon fått sin ersättare: Carolina Gynning. Det betyder att mixen från tidigare: En samhällskunnig, litet fårad senior tilsammans med de yngre, mer glamourösa Yvonne Ryding och Carin da Silva, nu är bruten. Nyheten var tydligen så ”viktig” att Aftonbladet bara körde avslöjandet i papperstidningen, inte på nätet. Uppgiften bekräftas av ledningen i tidningen, men med förbehållet att det börjar som ett vikariat. Kanske är det ett test.

Gynning ”kan formatet”, säger TV4:s programansvariga. Och säga vad man vill: Carolina Gynning är det man på engelska kallar wysiwyg (what you see is what you get). Det betyder att formatet blir än mer gapigt, flamsigt och ystert och ramlar ner årtionden i målgrupper. Och uppenbart är det detta TV4-ledningen vill ha.

Jag är ingen smakdomare och tror inte heller att den här striden handlar om svart eller vitt.

Säkert kan Elisabeth Höglund vara ett veritabelt ”pain in the ass” och uppföra sig som en diva, även om det just nu är väldigt synd om henne. Jag som var i branschen vet ju vilka duster hon hade med KGB – alltså KG Bergström – om vem som skulle spela första fiolen i Rapports politiska bevakning redan på 1980-talet.

Jag skulle inte velat vara medlare i den påfåglarnas kamp som utspelades då.

Frågan är ju djupare än om vi föredrar Höglunds mer journalistiska framtoning framför Gynnings hurtiga skränande.

Den handlar om Tv4:s inställning till sin publik – den del som är 50 plus och som sannolikt har haft mest behållning av Förkvälls mix: Höglunds intervjuer, Rydings glada munhuggning och Da Silvas snack med uppstajlade eller dansanta gäster.

Tv4 markerar ju att en målgrupp som ofta är köpstark och inflytelserik är av noll värde för kanalens annonsörer. Sällan har jag begripit så litet av marknadsföring och reklamtänk som när det gäller den moderna inställningen att ungdomar är den enda attraktiva målgruppen.

Är Amelia Adamo, som ju hårt reagerat på petningen av Elisabeth Höglund, den enda auktoriteten av rang som har fattat denna målgrupps betydelse?

Popularitet kommer och går. Just nu är det Dolph Lundgren som med välriktad självironisk karate i Melodifestivalen har slagit sig rakt in i det svenska folkhemshjärtat. Nästa gång är det någon annan.

Men att en TV-kanal visar så total likgiltighet och förakt för en så stor och viktig målgrupp som 50-plussare är för mig obegripligt.

/Paul Ronge

Gör inte en höna av en Federley!

”Ursulagate” fortsätter att uppröra och engagera. Idag är både stora rikstidningar och bloggar inne och kommenterar denna härva.

Enkelt uttryckt handlar det om att Centerns riksdagsman Fredrick Federley åkte till Gran Canaria som ”transan” Ursula, en bjudresa som betalades av olika företag, bland andra flygbolaget Norwegian. Federley fick allt betalt, bloggade för Gaymagazinet ”Hanky” och skrev sedan glatt om flygbolaget och det gratis hotellet på sin blogg.

På frågan om hur detta går ihop med hans roll som riksdagsman, att stå oberoende mot företagsintressen, sade han i Aftonbladet att det inte var han utan hans ”dragpersonlighet” Ursula som åkte.

Många har haft kungligt roligt åt denna travesti på Alfons Åbergs påhittade kompis som den värmländske rattfulle använde sig av i rätten: ”Det var inte jag som körde, det var Mållgan!”

Själv sade jag i Aftonbladetartikeln att jag tycker det var ”omdömeslöst” och ”jättekonstigt”, vilket jag står för.

Men det var inte kriminellt och det finns ingen orsak att på grund av det här eller för att han tidigare ställt upp på marknadsföring för Smirnoff, avfärda Federley som en mutkolv eller ett rö för kommersiella intressen i riksdagen.

På ledarplats tar Aftonbladet i med bastoner mot Federley. Även Expressen kräver att Federley ska ”skärpa sig”.

Jag tycker att Federley är en frisk fläkt i riksdagen även om han har en tendens till omdömeslöshet i sin iver att testa gränser (tänker bland annat på tilltaget att starta salladsbar med Dominika Peczynski).

”Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, tycker jag är ett gammalt bra ordspråk.

Att han inte myglat eller hymlat med sina sidouppdrag är också positivt, liksom att han inte bara skamset och populistiskt pudlar inför de massiva medieattackerna.

Men för sin egen skull tycker jag Federley bör ta kritiken på allvar – allt han gör offentligt och som innebär att han lyfter fram företag och kommersiella intressen – kommer att kopplas till hans roll som riksdagsman oavsett om han är ”Fredrick” eller ”Ursula” när han gör det.

Att bjuda på det är att stå utan gard inför oppositionen, vilket gör att det kan bli en höna av en fjäd…f’låt Federley.

/Paul Ronge

DN krisar: Sluta ge bort journalistiken!

Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz har nu aviserat att 100 till 200 DN-medarbetare, de flesta journalister, ska varslas om uppsägning.

På redaktionen råder chock och ilska. Jag sade upp prenumerationen, efter 35 år som trogen kund, för en tid sedan, när jag såg att också förre chefredaktören Thorbjörn Larsson kastade in handduken. Sveriges malligaste morgontidning hade för mig till slut blivit en symbol för leda och inte längre värd att knata ut till brevlådan för att hämta.

För länge sedan kunde journalisterna där göra tidning och kanske är det som förre Expressenreportern och nuvarande kriskonsulten Paula Hammerskog skriver här att de kan göra det igen.

Men vad är poängen om man inte tar, eller får, betalt för det arbete tidningen utför?

Jag har länge hävdat att den ”Ebberöds bank” som präglar medieföretagens hantering av sina kommersiella intressen bara leder till tidningsdöd.

Den 14 maj 2009 skrev jag om temat under rubriken ”Falsk matematik, falska profeter” på nu avsomnade Ronge Kommunikations blogg.

Om vi tar ner företagsekonomin i ett kapitalistiskt samhälle till sin allra enklaste grundsten så är det väl: ”Om det finns efterfrågan fungerar min affärsidé, om ingen vill ha min tjänst eller produkt får jag väl göra något annat?”.

Rupert Murdoch är ju ingen duvunge i medievärlden och han börjar ta betalt för journalistiken på nätet i sommar enligt planerna.

Det måste gå att göra på olika sätt på olika tidningar. För mig är det till exempel obegripligt att tidningar som VLT i Västerås och TTELA i Vänersborg-Trollhättan ens finns på nätet. Varför? De har ingen konkurrens med andra papperstidningar i sina utgivningsområden. Det enda deras ”skrytwebbar” leder till är ju att ett antal människor kommer på att det är lättare att sluta prenumerera än att sluta röka om man vill spara pengar. Så fick också VLT:s Elisabeth Bäck (som inte avgick en dag för tidigt) avsluta sin karriär som tidningschef med att skära ner VLT:s personal.

Det är så dumt så man kvider.

DN skulle som experiment enkelt kunna lägga ner sin webb och se om prenumeranterna återkommer. Strunta i om Svenska Dagbladet jublar. Deras webb går heller inte med vinst, framför allt inte om man räknar hederligt på den arbetskraft som producerar webbnyheterna.

Eller så kunde DN lägga ner papperstidningen, spara tryckerikostnader och distribution och se om det gick att få lönsamhet den vägen (även om jag tror att det är alldeles för tidigt, pappersläsarna som vill ha äggfläckar på morgontidningen är ännu för många).

Men att erbjuda en produkt i pappersversion som kostar och i princip samma produkt på webben som är gratis är ju företagsekonomiskt vansinne.

För så här enkelt är det: Journalister som gör sitt jobb producerar ett mervärde genom att ta reda på och analysera nyheter vi andra inte kan eller hinner ta fram. Titta på bloggvärlden – 80 procent eller mer handlar om att kommentera artiklar som producerats av journalister.

En del tror ju att journalister blir lika överflödiga som grafikerna blev när nu vi alla kan masskommunicera med hjälp av mobilkameror och datorer.

Jag tillhör dem som tror att riktig yrkesmässig journalistik fortfarande kommer att behövas, även om jag håller med om att en del reportrar idag inte lever upp till det.

Enda chansen att se vem som har rätt är att ta betalt och se om efterfrågan finns. Bjuds journalistiken ut gratis kommer den i vilket fall att dö sotdöden.

/Paul Ronge

Uppdatering: VA:s Mikael Zachrisson skriver här i en bloggpost en mycket läsvärd replik mot mitt resonemang: Att journalistiken är en vara som alla andra.

(vilket naturligtvis inte hindrar att journalisten själv kan ha ett brinnande engagemang för att upplysa och förändra världen och så vidare)

Zachrisson har klockrent fångat vart vi är oense och jag är övertygad om att denna viktiga diskussion kommer att föras vidare till nya nivåer, allteftersom media fortsätter att skära ner och dö svältdöden….

Andra skriver intressant om journalistik och samhälle.