Adamo och News55 visar: Det våras för mogen journalistik

Det är över två månader sedan jag senast bloggade och det beror inte bara på att jag haft en rekordlång, skön sommarsemester.

Svaret har med ålder att göra. Läsarålder. Jag skriver så mycket för sajten News55 så att jag inte hinner blogga.

Under lång tid var ungdom det nya intressanta för allsköns kommunikatörer och framför allt för reklambyråerna.

All media skulle satsa på unga människor kring 30 och därunder. Varför? Jo, annonsörerna ville ha det så helt enkelt. Vi fick bland annat ungdomlig förnedringsteve med mobbning och skam i form av till exempel Paradise Hotel och Big Brother.

Jag har ett eget alldeles förskräckligt exempel från många år sedan, som numera är preskriberat, där jag kallades in för krishantering. Det var ett multinationellt och respekterat företag som sponsrade Paradise Hotel, men som absolut inte med sitt varumärke kunde stå för allt supande, ansvarslöst knullande och alla ideliga ”skämskuddar” programmen innehöll.

”Varför är ni där då?” frågade jag.  ”Vi måste ju nå ungdomen”, svarade de. Vid närmare eftertanke: Det behövde de ju inte alls. I alla fall inte på det sättet och i det programmet, som ju i praktiken blev helt kontraproduktivt. Så bolaget lämnade sponsorskapet och idag är krisen glömd.

Visst är ungdomen viktig, men på senare år har det också blivit klart att ålder och insikt också har sina fördelar. Gråa hår behöver inte bara innebära att man snart ska dyka ner i kistan, utan kan också vara ett kvitto på att man haft lite längre tid på sig att tänka och bli klokare. Fortfarande är människor 55+ en köpstark, ofta aktiv och äventyrslysten målgrupp, även om den stora pensionsbluffen håller på att snabbt utöka antalet fattigpensionärer. Vi är alla individer och vill bli behandlade som det, även efter det att vi uppnått pensionsåldern.

Just om detta skrev jag i krönikan ”Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65” på nyhetssajten News55.

Och här närmar vi oss svaret på varför jag bloggat och kommer att blogga mer sällan under en tid framöver: Jag har blivit krönikör på News 55 under vinjetten ”Erfarna tankar”.

Jag stöder tanken med en sådan sajt som ser och skriver med ett seniort perspektiv och har också blivit glatt överraskad över att detta mer mogna tilltal också attraherar yngre människor. Allt fler söker sig till sajten och det är egentligen inte konstigare än att fria tänkare och debattörer som Leif G W Persson, Jan Guillou, Åsa Moberg och Amelia Adamo ofta får ett mycket stort genomslag även i yngre åldersgrupper.

Just Amelia Adamo har nog gjort mer än någon annan i Sverige för att markera äldre människors värde (inte minst för kommersiella aktörer och annonsörer), både med sina framgångsrika magasin och härliga oneliners i intervjuer. Nu har grundarna av News55, Artur Ringart och Fredrik Lundberg gjort samma sak, men i den moderna nyhetssajtens format.

I all blygsamhet vill jag följa i deras fotspår. På den korta tid jag varit krönikör har det hittills blivit nio krönikor. Bland andra: ”Därför är Zlatan ett geni även utanför fotbollsplanen”, Därför är det dags att införa en Lex Aida samt ”Brännmärk IS som djävulsdyrkare”.

News55 har knutit till sig krönikörer som Ulf Elfving, Jan Scherman, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverker Olofsson, Cay Bond och Kattis Ahlström.

Nyheterna har alltid sin utgångspunkt i det som är viktigt, inget trams.

Och ja: Jag får betalt för att skriva (det tycker jag alla krönikörer och journalister alltid ska få för sitt arbete) men inte för att skriva det här på bloggen.

Andra skriver intressant om News55.

Paul Ronge

Om mediedrev och värdelösa ”journalister”

Jag hamnade igår i en rätt infekterad diskussion på Twitter om det berättigade i att media jagade prinsessan Madeleine i New York City efter hennes brytning med Jonas ”den heta natten med norskan” Bergström.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson lovar visserligen i sin blogg att inte fortsätta jaga Madeleine mer i NYC (så ädelt!), men försvarade närvaron på flygplatsen i sin blogg med att 20 andra medier var på plats (alla andra var ju där, liksom) och att vi som är kritiska mot drevjournalistik och mediemobb ”har förstått väldigt litet av nyhetsvärdering”.

Hans argument är ”chansen att få en kommentar av Madeleine” direkt efter brytningen.

Det är så dumt så att man kvider. Madeleine har alltså gjort slut med sin kille sedan åtta år, under hyfsat dramatiska omständigheter, och åker till New York för att slicka såren. Då förväntas hon ”tala ut” på en flygplats till den sämsta sortens journalister, det jag kallar medieslödder. Sådana som bildar mobb. Paparazzis med enorma  teleobjektiv. Frilansar som hoppas tjäna en hacka på Madeleine. Korrar utan integritet och yrkesstolthet som på redaktioners order traskar patrullo.

Hur skulle rubrikerna se ut: ”Madeleine i tårar – hur kunde Jonas göra mig detta?” ”Mitt liv är i spillror – när vågar jag lita på en kille igen?” Buhu, buhu, och Mitt Livs Novell på Newarks flygplats?

Mattsson förstår naturligtvis att detta inte kommer att hända. Vad närvaron handlar om är att få bilder. Gärna på en flyende, hukande tjej, gärna ännu mer dramatiska efter en uppiggande biljakt: ”Hit flydde Madeleine”.

Det var efter en sådan paparazzijakt prinsessan Diana dog.

Jag älskar journalistiken och har trycksvärta i venerna. Därför vågar jag säga att när det inte finns en story längre (Madeleine och Jonas har ju gjort slut), men drevet står där ändå så är de en mediemobb. Yrkets värsta avskrap.

Så var det när journalisterna belägrade Mona Sahlins hem under ”Tobleroneaffären”. Jag vägrade som politisk reporter att åka ut och sade till Expressens chefer att de skulle få ett krig med mig om ”förnedrande uppdrag” om de försökte tvinga mig att delta i mobben.

Det måste finnas empati för det djupt privata. I min nya bok om sociala medier som kommer i juli berättar Alex Schulman, som ju inte precis varit buskablyg som bloggare, att hans skilsmässa från Katrin Zytomierska var alldeles för privat att skriva om under lång tid. Först då förvandlas det privata till personligt och då kan man prata och skriva om det.

Kanske kommer Madeleine någon gång i framtiden att ”tala ut” om den period hon genomlevt, men då blir det med största säkerhet för någon begåvad journalist, med empati och förmåga att ställa känsliga frågor med finess.

Som Ulf Elfving, Lotta Bromé och Fredrik Skavlan.

Andra skriver intressant om mediedrev, politik och samhälle.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Bra skrivet av Jan Helin i hans blogg. Nyhetsvärdet kring Madeleine har försvunnit efter brytningen och kvar står bara två olyckliga människor. Men vad hade då Aftonbladet på Newarks flygplats att göra med det övriga paparazzipacket? Dubbelmoralen är nästan det värsta…

Uppdatering 3: Långt och pratigt men mycket intressant bloggpost av Gunilla Kinn om vad som egentligen hände på Newarks flygplats. Dubbelmoralen hos kvällstidningarna blir än tydligare. Och jag har helt klart – i min ilska mot allt vad drevjournalistik heter – gått för hårt åt Gunilla.