Ett kungligt försvar!

Jag blir på onsdag intervjuad av det tyska produktionsbolaget Broadway TV som gör en dokumentär om ”The Royal Wedding”, bröllopet mellan prinsessan Victoria och Daniel Westling i sommar.

Programmet sänds Prime time klockan 20 den 8 juni via den tyska TV-kanalen ZDF i Tyskland, Österrike och Schweiz och verkar nog så seriöst.

Jag blir intervjuad i egenskap av ”PR-expert” och detta är vad jag tänker svara, i korthet, på de frågor de har aviserat att de kommer att ställa.

Monarki är odemokratiskt och säkert förlegat som samhällssystem. Det rimmar inte särskilt väl med moderna tankar om jämlikhet, allas lika chanser och det orimliga att det går att födas till kung eller drottning.

Med detta sagt tycker jag monarkin som den fungerar idag är perfekt för Sverige och har varit en källa till stor nytta , både för Sveriges position internationellt och för att samla nationen. inte minst i situationer som under den traumatiska Tsunamin då Kung Carl Gustaf höll ett historisk tal där han refererade till sin tidiga förlust av sin far.

Tänk alla de gånger som svensk exportindustri har skickat ut sina delegationer för att ta marknadsandelar ute i världen. Medieexponeringen har tiodubblats och en mängd kontrakt kunnat slutas de gånger kungafamiljen följt med. När Sverige vinner medalj på medalj i vinter-OS i Vancouver så ger det extra lyster åt tillställningen att Sveriges kung och drottning står upp och applåderar.

Jag anser helt enkelt att familjen Bernadotte i Sverige inte bara har ärvt sin position, där 75 procent av svenska folket enligt en rad undersökningar stöder monarkin. Den har också förtjänat positionen genom att hantera den på ett i huvudsak väldigt klokt och ansvarsfullt sätt.

I den meningen är hovet den viktigaste och kanske skickligaste ”PR-byrån” i Sverige – det hanterar ju de publika relationerna för hela landet.

Om jag hade bott i Monaco eller England där skandalerna i kungahusen avlöst varandra och ibland förvandlats till rena dokusåpor, hade jag sannolikt haft en annan uppfattning om värdet av monarkin.

Helt klart består inte kungafamiljen till dominerande del av ”Einsteins”, det gäller nog varken den nuvarande kungen eller den kommande drottningen Victoria. Också detta tror jag har grundlagt kungahusets folkliga popularitet. Den dyslexi som både Kungen och Victoria lider av kan folk känna igen sig i. Kungafamiljen är inte heller känd för att provocera genom att vältra sig i lyx.

Kungen har gjort både kontroversiella och dumma uttalanden. Sådana misstag kan vi alla göra och det tror jag snarare har stärkt hans popularitet, jämfört med om han hade skrivit fem avhandlingar om sociokulturella strömningar under olika samhällsformationer.

En president skulle inte bli billigare och absolut inte ge förutsättningar för en bättre internationell representation. Det räcker att titta på Nicholas Sarkozy i Frankrike där otrohetsrykten florerar om både honom och unga hustrun Carla Bruni, eller president Clinton med sina cigarrövningar i Vita huset, för att inse att republiker inte med automatik är problemfria eller ens fungerar mer demokratiskt.

I Norden har Finland inte haft något som helst fördel av att vara republik, jämfört med Norge, Danmark och Sverige – tvärtom.

Att Victoria sedan gifter sig med en man av folket, från Ockelbo, trots ett ganska segt motstånd från sin far kungen tror jag bara har ökat hennes popularitet.

Fram tonar en kvinna av folket som gifter sig med den hon älskar oavsett börd, som på ett alldeles utmärkt sätt kommer att kunna representera Sverige i framtiden.

Republikanska föreningen håller förstås inte med mig på någon punkt och Socialdemokraterna har fortfarande slopandet av monarkin i partiprogrammet, säkert sedan snart 100 år tillbaka.

Att hålla fast vid ett krav som man inte törs driva därför att det saknar folkligt stöd är improduktivt och kan bara leda till sämre politiskt förtroende.

Jag tycker Socialdemokraterna därför borde följa Nalin Pekguls förslag och ta tillfället i akt att slopa kravet på republik så länge vi har en kungafamilj som sköter sig så bra som vår har gjort i modern tid.

Det här är vad jag tycker – skulle vara intressant att få reaktioner på detta – positiva som negativa!

/Paul Ronge

37 reaktioner till “Ett kungligt försvar!”

  1. Jag håller med dig på varenda punkt. De gör ett fantastiskt arbete, framförallt utomlands. Och de har där banat väg för många och mycket som tillfört landet. Att de ”sköter sig” är naturligtvis en förutsättning. Samtidigt är det människor vi har på slottet 😉
    MEN vad jag vänder mig emot är konsumtion och överflöd. Det finns ingen anledning att prinsessorna ska bära handväskor som en och en kan kosta mer än en undersköterska får ut i lön. Och oftast kostar de mer än så. Det är onödigt. Det finns ingen anledning att inte bättre återanvända en klänning som kostar tiotusentals kronor än vad både drottningen och prinsessorna gör idag. Varför? Det blir ett överflöd som dels är ett ordentligt slöseri, dels är det inte alls särskilt miljömässigt hållbart 😉 dels är det helt enkelt – onödigt. Skruva ner det lite. Sälj lyxartiklar och låt intäkter gå till välgörande ändamål. Inte i första hand för att det ska vara ”lika för alla” utan för att ingen av oss behöver slösa på överflöd.

  2. Christina:
    du har säkert alldeles rätt, jag har ju inte känslan av att de vältrar sig i lyx som jag skrev. Men vad vet jag? Jag har noll koll när det gäller handväskor och modekläder.
    Men är i så fall inte Madeleine mer modelejon och Stureplansprofil än kronprinsessan Victoria?

  3. Båda (eller alla tre) har relativt häftiga garderober. Både M och V har t.ex. varsin handväska av särskild modell som går loss på ca 50 000:-. Utöver ett antal andra väskor. Det känns lite onödigt. Att de sedan är ”profiler” här eller där tycker jag inte spelar ngn roll.

  4. Jag anser också att kungahuset representerar Sverige på ett bra sätt och framför allt som min far säger: De är ju en riktig familj! Alltså en förebild även för svenskar. De stora skandalerna har lyst med sin frånvaro. Däremot tycker jag det är lite synd att du sprider otrohetsryktena om det franska presidentparet vidare. Det där var en tidningsanka som spred sig snabbt via Twitter men som kunde dementeras ganska omgående (har inte sett i svenska medier att detta gjorts). Själv är jag omåttligt förtjust i att följa rapporteringen om detta par och det finns alltså inga fog för otrohetsryktena. Senaste veckan intervjuades Sarkozys gamle far som nyss kommit ut med en bok. Han var en riktig charmör och har en spännande livshistoria. Han kom ensam och utfattig och utan språkkunskaper till Paris från Ungern och lyckades ta sig fram som skicklig illustratör. Han har nog sina brister som far men det har inte hindrat sönerna från att lyckas i livet. Det ska bli intressant att se om Sarkozy ställer upp i nästa presidentval. Jag har hört honom säga att han nog inte ska göra det på grund av arbetsbördan, men det återstår att se.

  5. Hej Maria,
    tack för ditt inlägg. Jag anser dock inte att man ännu kan avfärda Sarkozys och Carlas otroheter som en ”tidningsanka”. Sarkozy har noll trovärdighet när han rasar mot pressen. Och otroheten var egentligen inte min poäng.
    Poängen var att presidentskap innebär inte med automatik att du får ett mindre konfliktfyllt eller problematiskt fokus på statschefsrollen.
    Jag bor långa tider i Frankrike och hoppas för fransmännens skull att Sarkozy inte ställer upp till omval. Han är en riktig fjant, politiskt lealös, skyller hämningslöst på sina ministrar när något går snett och visar ingen kraft att gå emot folkopinionerna när de strejkar, blockerar motorvägar med lastbilar och häller mjölk på rådhustrappor.
    Ibland tror jag Frankrike är kvar i majrevolten 1968 och får precis de presidenter som landet förtjänar.

  6. Vi har ett i många avseenden fantastiskt kungahus. Jag tycker jättemycket om personerna, däremot inte systemet.

    Jag är en ”mittenröstare” men anser att monarkin är ett stenålderssystem som även Sverige bör lämna bakom sig. Att det antagligen blir dyrare med en republik och en president spelar i det sammanhanget ytterst marginell roll, likaså vad kungahuset bidrar med i PR-hänseende. Utvecklingen har passerat det stadium där monarkin kan accepteras enbart av det skälet. [En stilla tanke; kan inte Sverige vara nydanare och inrätta något som liknar republik men utan president? Det är väl tillräckligt med en talman och en regering som leds av en statsminister?!].

    Men ovanstående innebär inte att jag anser att monarkin skall avskaffas mot folkets vilja. Majoriteten skall avgöra och jag är så konservativ att jag inte ens är säker på att ett enstaka val skall avgöra frågan, för då kan en tillfällighet [ett enstaka plumpt uttalande eller något liknande] avgöra saken, och så vill jag inte ha det. Men får vi chansen att rösta, då lägger jag min röst för att avskaffa monarkin.

  7. Ja, när jag nu läser noggrannare ser jag att du inte tar ställning till ryktena, så jag får be om ursäkt för mina förhastade ord. Det är sant, ingen statschef undgår att bli ifrågasatt om det så är en kung eller en president. I valet mellan de två har jag alltid hävdat att en president inte heller är gratis och då föredrar jag någon som företräder tradition och kultur och dessutom gör det med stil. Det är så trist med obebodda kungliga palats, som Versailles och Caserta t.ex.
    För att återgå till ett av mina favoritämnen, paret Sarkozy-Bruni, så är senaste nytt att den utpekade älskaren har stämt France 24 för ryktena http://www.tdg.ch/rumeurs-couple-sarkozy-benjamin-biolay-passe-offensive-2010-04-09. När jag nu forskat lite i det hela verkar källan vara en praktikant som skrev en kommentar på en blogg i anslutning till nättidningen Journal du Dimanche. Sedan spred sig det där som en löpeld på nätet medan papperstidningarna inte tog upp det alls. Var det censur eller självbevarelsedrift? Den utpekade älskarinnan har också dementerat. Sarkozy själv sa så här vid en presskonferens med Gordon Brown: ”Vous devez ignorer ce que c’est que l’emploi du temps d’un président de la République mais je n’ai pas une seconde à perdre avec ces élucubrations, même pas une demi-seconde”. Om du inte har några andra säkra källor så tar jag tillbaka att det var en tidningsanka, det var snarare en nätanka.
    Vad man tycker om Sarkozy är förstås färgat av vad man själv har för politisk åskådning. Själv är jag fascinerad över att en son till en invandrare kan bli president med så stora befogenheter och skapa så stor uppmärksamhet kring sin person. Han har en otrolig drivkraft och är mycket målmedveten. Därtill har han en otrolig energi, varje kväll får man se att han har besökt en ny plats i världen eller i landet. När sover han?
    Det där med fransmännens demonstrationer är ett kapitel för sig. I brist på kollektivavtal och mäktiga fackföreningar tar man till de medel som står till buds för att få maktens öra. Visst är det slöseri att hälla ut mjölk, att välta ut tomater eller vad det nu är, men det är ganska effektfullt. Om det också ger önskat resultat vore värt en undersökning.

  8. Jag tycker att man sänker den viktiga principfrågan till allför låg nivå om motiven för eller emot monarki blir en ekonomisk fråga, när alla torde vara överens om att kostnadsskillnaden mellan monarki och republik rör så små belopp att den är försumbar. Hur många monarkiår får man för en Saab-fabrik? Detsamma torde gälla PR-argumentet, men där är jag mycket sämre insatt i fakta.

    Vad jag menar är att de ekonomiska fördelarna måste vara väldigt stora för att man skall få tubba på det riktiga i principerna.

  9. Maria H: Du har ingenting att be om ursäkt för! Dina sakliga och välformulerade inlägg höjer bara nivån här.
    Bloggposten handlar ju om monarkin, inte om Sarkozy.
    Men jag ska erkänna att jag har en otrolig ”hang-up” på denna man.
    Hans försvar att han inte skulle ”hinna vänstra” (fri översättning av hans harang om att han inte har en ”halvsekund över”) är så typisk honom. Duracell-Sarko”. ”Je sauverai le monde, moi”-Sarko. L’Omni-potent-Sarko.
    Sanningen är att han inte uträttat något av bestående värde, trots hans höga svansföring och att Frankrikes budgetunderskott (OCH 35-timmarsvecka, pension mm de inte har råd med) är skrämmande.
    Små malliga män med stora egon som inte levererar gör mig allergisk.
    Men detta ligger kanske litet utanför ämnet 😉

  10. Jag spinner gärna vidare på ämnet om jag får… Med tanke på att kungen är statschef i Sverige tycker jag att bevakningen av hans jobb är usel i svenska medier. När visades det senast en inslag i tv-nyheterna om vad han gjort under sin arbetsdag? Som det är nu komprimeras bevakningen till ett timslångt program på nyårsafton som ska sammanfatta hela kungafamiljens år. I Belgien går det ett program på bästa sändningstid på lördagskvällar om de europeiska kungahusen med tonvikt på det egna. Det är ganska harmlöst men ger ändå en bild av vad statschefen med familj sysslat med senast sist.
    I kontrast till detta är exponeringen av den franska statschefen i medierna monumental. Det kan i och för sig hänga samman med att hans befogenheter är mycket större, men nog finns det annan vilja till bevakning. Samt att han själv gärna ställer upp. Jag har redan sett flera direktsända utfrågningar av utvalda journalister. En av dessa ägde rum i samband med att en bok som jämför den nuvarande presidenten med en annan kortvuxen man, Napoléon Bonaparte, nyss kommit ut. Jag glömmer inte att en av intervjuarna, en av mina favroritprogramledare, inte kunde hålla tillbaka ett leende när Sarkozy själv påtalade att man jämfört honom med ”en historisk person”. Denne var ju också ganska handlingskraftig.
    Sarkozy liknar sin far såtillvida att båda har flera äktenskap bakom sig och båda nu är gifta med varsin fotomodell. Huruvida Sarkozy vänstrar eller inte vill jag låta vara osagt, men personligen jag tror att han går så upp i sitt arbete att han knappt har tid för sin fru ens. Det var det hans förra fru klagade på. Det var resultatet av de stora tankemödorna (ryktena) som han inte hade en halvsekund till övers för.
    En sak som jag fäst mig vid är möjligheten för vanliga medborgare att ansöka om och bli beviljad audiens hos presidenten. Det kan handla om anhöriga till brottsoffer t.ex. Kungahuset kanske kunde bli ännu populärare om denna möjlighet fanns? Fast då är vi tillbaka i att befogenheterna för politiska förändringar är obefintliga.

  11. Tack Maria, för inlägg igen.
    Men det är ju klarlagt att Sarkozy hann västra mot sin förra fru, eller hur, med en fransk journalist?
    Jag håller med om att min översättning var ”fri” och inkorrekt, men Sarko ljuger i vanlig ordning när han säger att han bara har en halvsekund att avfärda ”tankemödorna” om otroheten, som du skriver. Han har pratat om skvallret betydligt längre än en halvsekund i franska medier. Därför roade det mig att tänka på honom som ”halvsekunds-Sarko” (”le demi-seconde-impotent-Sarko”) jämfört med ”Chirac-Monsieur-les deux minutes” som den tidigare presidenten kallades under sin sexuellt aktiva otrogna tid.
    Jag har inget problem med otroheten, däremot med idioter som låtsas att de är kompetenta, men som tillför noll i sin politiska gärning. Det handlar inte om att jag skulle ha en politisk hangup. Gärna höger, bara det är en bra person.
    Du och jag kan föra en diskussion på svenska eller franska och jag kommer att kunna påvisa punkt för punkt var Sarko misslyckats, eller tagit till brösttoner som slutat i enuckisk falsett).
    Han är den första franska presidenten där man på allvar (och i kulturellt högtstående kretsar) i TV diskuterat om man kan ha en president som förstör hela värdigheten med ämbetet (det var efter att han uttryckt ”pauvre con” till en kritiker vid en lantbruksmässa).
    Jag är själv av ungersk härkomst (så kallad knapadel) och anser att Sarko är en ”disgrace” både för Ungern och Frankrike.
    Lovar att detta är mitt sista inlägg om Le Canard Enchaîné:s (Frankrikes enda satirtidnings) favoritobjekt, skämtfiguren Nicholas Sarkozy.

  12. Tycker absolut det vore trist om det här var sista inlägget från dig om Sarkozy. Du har ju så bra kommentatorer som det är ett nöje att läsa och lära av.

  13. Incognito: Håller med om att jag har väldigt bra kommentatorer och Maria H är välkommen att fortsätta diskutera Sarkozy eller vilket ämne hon vill här.
    Men jag vill inte vara tjatig. Tror det nu har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om Frankrikes statschef. Det är trevligare att hitta personer att hissa än att dissa.

  14. Ja, jag fortsätter väl då om ingen tar illa upp. Jag har full förståelse för om du inte gillar Sarkozy och hans politik och resultat. Det är du inte ensam om, det syntes väl om inte annat vid de senaste regionalvalen då UMP fick storstryk. Jag vill bara inte gå in på politiken i detalj eftersom ämnet här är statsskick och statschefens roll. Jag erkänner också att jag är mer fascinerad av Sarkozys person och framtoning än av hans politik.
    När det gäller den fjättrade ankan så har väl dess favoritobjekt alltid varit den sittande presidenten? I övrigt så får jag inte känslan av att Sarkozy är någon driftkucku, nej man följer vördnadsfullt varje steg han tar. I går kom han fram till New York och gav genast en halvtimmes intervju i amerikansk tv. I EU-sammanhang spelar han också en framträdande roll, inte minst i samband med finanskrisen.
    Det som är klarlagt är att Cécilia vänstrade med den man som hon senare gifte sig med, Richard Attias, och medan hon var borta hade Sarkozy tydligen en historia med en ung journalist: http://www.telegraph.co.uk/news/features/3634384/Divorce-for-Sarkozys-Cecilia-rewrites-the-rules.html
    Det kan hända att hon sökte sig annat sällskap därför att äktenskapet inte bra av olika orsaker, det vet jag inget om. Hon kom ju tillbaka till Sarkozy ett tag, men personligen tror jag att det var uppgjort för att hjälpa honom att vinna presidentvalet. Hon lär inte ens ha röstat och försvann ganska snart tillbaka till den nye mannen. En bra sak hann hon med innan dess, att åka till Libyen och se till att de sex bulgariska sjuksköterskorna och den palestinske läkaren som dömts till döden för påstådd spridning av HIV-smitta frigavs. Sedan struntade hon i att åka till Bulgarien och motta ett pris för sin insats. Nåja, paret Attias bor nu i New York efter en sejour i Dubai. Paret Sarkozy var där i höstas och besökte dem då (tydligen bor den 12-årige sonen Louis där med mamman).
    Om man nu inte gillar den franske statschefen och hans politik så går det ju att rösta bort honom efter fem år (om han ställer upp vill säga). Det går inte på samma sätt med en kung. Det jag gillar med monarkin är att den står för mer kontinuitet och att det är lättare att referera till en regent om man nu vill tala om en historisk period.
    Sedan behöver ju inte ett presidentpar vara mindre representativt än ett kungapar, även om det naturligtvis skiljer sig från person till person. Carla Bruni drar nog blickarna till sig i större utsträckning än vad Bernadette Chirac gjorde. Titta bara på den här bilden: http://www.huffingtonpost.com/2009/09/23/carla-bruni-steps-out-in_n_295897.html (nej, jag är inte alls avundsjuk!). Jag har lite svårt att förstå varför Sarkozy skulle vänstra med denna kvinna vid sin sida? Tidsbrist är kanske inget avgörande skäl (kallades inte Chirac för Monsieur les trois minutes?), men så länge inga bindande bevis finns så kan man väl få tro på kärlekslyckan åtminstone? Jag har sett Sarkozy titta på Carla och det fanns ingen tvekan om känslorna där (på samma sätt som jag har sett Gainsbourg titta på Bardot och där fanns heller ingen tvekan).

  15. Jag säger som jag alltid gjort:

    Jag vill hellre ha ett kungahus med historia än en president med historier.

    Lycka till!

    P.s Har också blivit intervjuad av tysk TV i samband med att jag arbetade på Stena Germanica ( är tysktalande) och minns att de är oerhört proffsiga, men väl glada i smink!D.s

  16. Rättelse: Citatet lyder ”Chirac? Trois minutes, douche comprise” och det var ett stående uttryck bland den kvinnliga personalen på partihögkvarteret, enligt vad Chiracs chaufför skriver i sin bok om sina 25 år i tjänst hos Chirac. Boken kom ut 2001. Det var tydligen många kvinnliga partimedlemmar som ställde upp för partiledaren på detta sätt. Inte särskilt sympatiskt väl?

  17. 2 minuter eller tre (inklusive dusch) – inte stor skillnad väl? Men även små rättelser har väl sitt värde så jag säger bara: Chapeau! Du kan dina presidenter! Märk väl att jag i detta svar inte namngivit någon fransk president. 😉

  18. Det var mig själv jag ville rätta i första hand, eftersom jag inte var exakt och inte kollade upp saken förrän i efterhand, ska bättra mig. Med duschen inberäknad så var ju två minuter också rätt :-). Hur som helst, jag kan långtifrån allt, men det mesta går att ta reda på om man bara har någon liten ingång.

  19. Maria: Jag har inget emot att bli rättad och därmed lära nya saker. Håller med ”Incognito” att du är en väldigt bra kommentator och hoppas du tycker du får fler anledningar att kommentera saker på min blogg. Du tillför värde och gör det hela tiden på ett mycket trevligt sätt.
    Jag skriver något nytt i helgen – har så mycket att göra hela tiden så det är nästan bara då jag har riktigt okej med tid.
    Bon weekend et à bien tôt!

  20. Mmm, jag sitter rätt bra placerad för att bevaka åtminstone fyra länder utanför Sverige, även om min tyska är lite för haltande för att jag ska följa den sfären. Den franskspråkiga däremot hänger jag med i till 99 procent. Ger du mig något att spinna vidare på så visst återkommer jag! Jag kommentarar hos bloggare jag finner sympatiska, som bemöter sina läsare på ett trevligt sätt och där jag kan tillföra något.

  21. Tråkigt att se att det finns så många anti-demokrater kvar i detta millennium.

    Att bryta ner den väsentliga monarki-frågan till att handla om vikten av glamorösa personer som kan representera Sverige är bara det en process som vittnar om en vilja att inte ta demokrati på allvar.

    Ni som hävdar hur mycket kungafamiljen betyder för näringslivet, till hur många kontrakt och till vilka faktiska värden har kungafamiljen varit ett nödvändigt villkor för lyckade avtalsslut?

    Även om republik skulle vara dyrare än monarki så är det ett pris som är värt för att uppnå demokrati anser jag.

  22. Goodwin Strawman: Att du kallar oss som är för monarkin antidemokrater diskvalificerar dig direkt i mina ögon. Ett sunkigt, slängigt ”argument” från en liten högröstad minoritet som verkligen med rätta skulle kunna kallas ”antidemokratisk” – ni vet ju att en majoritet på 75 procent av svenska folket vill ha kvar kungahuset i Sverige, men anser ändå i er besserwissriga självgodhet att ni har rätt att köra över denna majoritet. Och till och med kalla den ”antidemokratisk”!
    Jag skulle aldrig drömma om att kalla dig ”antidemokratisk”. Sparar sådana tillmälen att användas mot rena rasister, huliganer, terrorister och de i ”antirasistisk aktion” som anser sig ha rätt att ta till våld och skadegörelse.
    Tycker du ska skämmas och tvätta munnen med tvål.

  23. Låt mig som svar åberopa av dig följande: ”Monarki är odemokratiskt och säkert förlegat som samhällssystem.”

    Likväl försvarar du det.

  24. Ja, att själva systemet är odemokratiskt gör inte oss, den stora majoritet människor som försvarar monarkin för att den fungerar väldigt bra i Sverige, till antidemokrater. Det var det påståendet som var det riktigt dåliga i ditt förra inlägg.
    Det gläder mig om du nu har hyfsat tonen.

  25. Det finns flera myter kring kungahuset. En är att de hjälper till att sälja svenska produkter. Det är istället så att man passar på att skriva avtalen då de är på plats. Kontrakt som ändå skulle blivit skrivna. Detta är en rest från feodaltiden och tycker man om den tiden så varför inte återinföra adelspriviliegier och att kungen fått sin makt av gud som också var en sanning för inte så länge sedan.

    Att vi har ett kungahus hindrar oss att reformera och utveckla vår konstitution och vi har idag alldeles för mycket makt samlat till regeringen och statsministern.

    Det vi ser nu är en dokusåpa i slowmotion som aldrig kommer att överleva en generation till.

    Att Frankrikes President inte heller är någon Einstein är inget argument för en monarki utan visar på bristerna i vårt demokratiska system där den so ljuger bäst och lyssnar minst vinner.

  26. Nils, har som alltid respekt för dina åsikter, men i sakfrågan om exportindustrin har du fel. När den pitchar bidrar kungahusets närvaro ibland till tiodubblad medial bevakning, fråga Ericsson, SAAB, Volvo, med fler. Betydelsen kan ibland vara väldigt stor. För tysk TV tog jag exemplet Ericsson i Brasilien, när drottning Silvia var med.
    Jag är pragmatisk. Är egentligen mest emot en svensk republik med president. Tror det skulle passa oss ruggigt illa.
    Inser att min uppfattning här inte kvalificerar för ny vildsvinsstek. 😉
    Take care!

  27. Hej Poul, mest sur för att jag inte är med i dina nya bok. Platsar antagligen inte på grund av utseendet……

    Det fina med de sociala medierna är att här kan vi gnugga olika åsikter och den med bäst argument vinner vilket är vad demokrati går ut på. Du har bra argument och självklart så diskvalificerar detta inte dig för nya kulinariska upplevelser. Denna snörika vinter tog till och med ammunitionen slut och sista grisen fick tas med kniv.

    Frysen är med andra ord överfull!

    så en pamflett om politiska bloggare mot lite vildsvin?

  28. Maria H, je suis tout á fait d´accord avec toi! Du har helt rätt, välformulerat, dessutom!

  29. Nils Dacke på två kommentarer:
    Du får väl vara med i min nästa bok: ”Att anrätta ett vildsvin”.
    Angående såpan: de sa precis på radion att förlovningen är bruten. Så då har hovet ”satt tryckförband på krisen”, precis som jag tyckte i TV4 i går och i Expressen papperstidningen idag. Alltså: Antingen lappa ihop eller bryta, men inget ”limbo”.
    Visst är det såpa, men fortfarande en bit kvar till de kungliga som klär ut sig i naziuniform, som vill vara en tampong i sin älskarinnas allra innersta och tar tunga droger och rymmer med livvakter, eller hur? 😉
    Ha det gott!

  30. Håller med om det du skriver i allt väsentligt. Tycker dock att det skulle bli en tyngre poäng om du även ställde kungafamiljen mot de klåpare vi har inom det politiska etablissemanget på högsta nivå (ja, just det. Från yttersta höger till yttersta vänster). Tvivlar t.ex. starkt på att någon i kungafamiljen skulle lida av sådan hybris att de förutsätter sig ha rätten att lämna språngnota om de går ut och äter någonstans, medan åtskilliga av våra politiker skulle ta det för självklart, vidare är det inte kungafamiljen som genom beslut ställer till saker (det är våra folkvaldas jobb), utan de gör – åtminstone i mitt tycke – ett bra jobb som reklampelare för ett land som inte på åtskilliga år varit förtjänt av god reklam…

    Innan någon får för sig att kalla mig Sverigefientlig eller landsförrädare: vilket annat land i världen har – inte bara klarat sig undan, utan t.o.m. – tjänat pengar på två världskrig, är självförsörjande på el, rent vatten, har tillräcklig areal för att kunna vara helt självförsörjande på såväl kött som spannmål, skog, mineraler, samt gick i bräschen för industrirevolutionen under 1800-talet – utifrån ett lika strålande utgångsläge som Sverige lyckats gräva sig tillnärmelsevis lika djupt ned i skiten!!??

  31. Håller med dig i allt, Patrik!
    Men trots allt – när detta inlägg skrevs påstod jag aningslöst att Sverige ju varit förskonat från dumma såpahistorier i stil med Englands och Monacos.
    Så händer detta med Jonas Bergström (som idag verkar vara avklarat). Så jag aktar mig för att idag påstå att kungahuset är fria från ”springnotor” av politikertyp. Vill inte få fel allt för snabbt igen 😉

  32. Men detta är ju något som många aningslösa och alltför självsäkra (självgoda) kändisar råkar ut för förr eller senare i den nya medievärlden! Bjuder man i ”goda tider”entusiastiskt in pressen och gottar sig i tidningarnas positiva bevakning av allt man gör så kommer förr eller senare backlashen, dvs det går inte att jämra sig och be om diskretion och medlidande när man gjort bort sig! Även om uppmärksamheten kring den här sk otrohetsskandalen med efterföljande förlovningshaveri givetvis blåser över så har imagen fått sig en rejäl snyting, som jag faktiskt inte tror att det riktigt går att reparera – ett praktexempel är mr Cruises hopp i Oprahsoffan!

  33. Paul, att ha fel lär ska vara karaktärsdanande. Själv har jag fel lite grand emellanåt och för jämnan och även om jag inte HAR någon karaktär, så lär de flesta som känner mig kunna intyga att jag ÄR en… 😉

    Tog själv aldrig del av historien Bergström (annat än att jag givetvis sett en del hysteriska löpsedlar), främst därför att jag skyggar för att snoka i sovrum där jag inte hör hemma – anser att den sortens saker bara angår de direkt inblandade…

  34. Så fick vi då till sist en liten skandal även inom det svenska kungahuset, till priset av grova pressetiska övertramp. Jonas B. har fått betala ett högt pris för ett par timmars intim samvaro i Åre, något som antagligen skedde efter en ”soirée bien arrosée”. Där vinet går in går vettet ut, sägs det. Denna utfläkning saknar motstycke, och jag kan bara hålla med signaturen Buttan som i Jan Helins blogg noterar att inte ett ord sägs om paragraferna i den svenska tryckfrihetsförordningen och som fortsätter: ”I Sverige gäller att inget ens om det är sant ska publiceras om informationen skadar den enskildes namn och goda rykte. Grundlagen slår alltså vakt om den utpekades rättigheter.
    Helin lyfter istället fram allmänintresset. Men vari ligger detta när det som norska Se och Hör lyfter fram inträffade flera månader före själva förlovningen. Eftersom Madeleine svarade ja på frieriet är det svårt att se varför detta skulle angå nån enda utomstående.Man får hoppas att Jonas Bergström anmäler Aftonbladet och Expressen för förtal. Han har tryckfrihetsförordningen på sin sida.”
    Jag kan även rekommendera följande artikel http://www.second-opinion.se/so/view/1201 som bl.a. citerar de pressetiska reglerna som är tillämpliga i det här fallet.
    Intressant är att både Buttan och Jan Guillou i den här krönikan http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7016536.ab referar till att svensk och fransk pressetik liknar varandra. Buttan skriver att den svenska tryckförordningen är djupt influerad av den franska som i sin tur är så sträng att skandalpress som i den engelskspråkliga världen överhuvud inte finns. Guillou skriver att ”Frankrike och Sverige hörde till de länder där den här typen av slaskjournalistik förekom i mer begränsad omfattning”. Det ger mig osökt anledning att komma tillbaka till ämnet som ursprungligen fick mig att börja kommentera här, nämligen otrohetsryktena som florerade kring paret Sarkozy-Bruni. Jag har nu forskat ytterligare i saken, och det underlättades av att flera veckomagasin under förra veckan hade omfattande reportage (10-16 s. vardera) om affären. Dessa rykten förtegs mycket riktigt av papperspressen under lång tid och ingenting skulle väl heller ha skrivits om inte affären tagit en oväntad utveckling. Efter det att Sarkozy inledningsvis viftade undan ryktena med att han inte hade en halvsekund till övers för dem, upptäckte han vid besök i USA att han fick fler frågor om ryktena än om vad han tänkte tala med Obama om. Vid det laget hade alltså ryktena spridits i internationell press ”à la vitesse d’un virus”. Vad byggde rapporteringen på? Jo, på uppgifterna som den anställde bloggaren Michael F. hade publicerat den 9 mars på veckomagasinets JDD:s internetsajt. Ung och dynamisk hade han fått i uppdrag att öka besökssiffrorna genom att lägga ut sensationella uppgifter. Och nog fick uppgifterna spridning alltid, jorden runt återgav pressen dessa smaskiga uppgifter, samtidigt som den franska pressen teg still. Laurent Joffrin, vd för Libération, svarar så här på frågan om rapporteringen: ”Ce que les journaux ont fait est une folie. On ne fait pas de journalisme ainsi, sans sources, sans preuves”. Alltså att journalistik görs inte utan källor och bevis. Artikeln i Daily Telegraph visar, menar han, att det finns ingen information där. Den citerar internetsajten för Journal du Dimanche, som citerar en blogg, som citerar skvaller på Twitter.
    Vad gör då Sarkozy när han får reda på ryktesspridningens omfattning? Han drar i trådarna för att få reda på källan till skvallret och gör, som veckomagasinen uttrycker det, ryktena till en statsangelägenhet. Via sina underhuggare ser han till att underrättelsetjänsten kopplas in och man gör allt för att få fram vem den till en början anonyme bloggaren är. IP-nummer söks och det slutar med att både den anställde bloggaren och hans chef får sparken. För oturligt nog hör JDD till den koncern som ägs av Sarkozys vän Arnaud Lagardère, och där också Paris Match ingår, vars chefredaktör också fick sparken efter att på omslaget ha publicerat en bild på en vänstrandes Cécilia i New York. Bloggarens publicering föregicks av några veckors skvaller på tidningsredationerna och man ville också ha reda på vem den ursprungliga källan var. Den tidigare justitieministern Rachida Dati som nu fallit i onåd och degraderats till att bli Europaparlamentariker efter att ha varit Sarkozys gunstling (mycket tack vare Cécilia som presenterade henne som sin ”syster”)pekades ut som källa till åtminstone uppgiften att Sarkozy skulle ha haft ihop det med en yngre kvinnlig minister i regeringen. Carla ska t.o.m. ha ringt upp Dati (enl. vittnen, hmm?) och sagt att det fanns konkreta bevis (i form av sms-meddelanden och telefonsamtal)för att det var hon som låg bakom skvallret. Detta innebär ju att hon måste ha varit avlyssnad. Skandal i en rättsstat! Som f.d. justitieminister visste hon naturligtvis sina rättigheter, så för att ”calmer le jeu” blev Carla sedan tvungen att den 7 april göra ett sex minuter långt uttalande i radiokanalen Europe 1 (också ägd av Lagardère) där hon betygade att Rachida Dati fortfarande var presidentparets vän och att de inte fäste någon vikt vid ryktena. Om Dati återfått sin tjänstebil och sina livvakter som togs ifrån henne är oklart. Elyséepalatsets generalsekreterare Claude Guéant gör också ett roligt uttalande. Han säger ”La vérité d’hier n’est peut-être pas celle d’aujourd’hui”, dvs. det som var sant i går behöver inte vara sant i dag. Hela den här historien har alltså fått mycket stor uppmärksamhet även i fransk press, men enbart tack vare att Sarkozy själv valde att använda statliga resurser för att spåra ryktena.
    Värt att notera är att intrång i privalivet, atteinte à l’intimité de la vie privée, enligt den franska lagstiftningen kan ge ett års fängelse och 45 000 euro i böter.
    Det förefaller alltså inte finnas några hållbara bevis för otrohetsryktena, och även om det hade funnits det så borde pressen avhålla sig från att rapportera. För mig är det egentligen fullkomligt egalt vad folk gör i sängkammaren och med vem, det som intresserade mig mest här var källfrågan, möjligen en yrkesskada. Som exempel på rapportering som var negativ för den sittande presidenten men där det verkligen fanns en vederhäftig källa och där uppgifterna var riktiga var den fjättrade ankans rapportering 1979 om att Giscard d’Estaing fem år tidigare hade mottagit diamanter till ett värde av motsvarande 150 000 euro av Centralafrikas kejsare Boukassa. Källan var en högt uppsatt fransk statstjänsteman, placerad i Bangui, vars namn avslöjades först nyligen efter dennes död. Den här affären bidrog till att d’Estaing förlorade presidentvalet mot Mitterrand 1981.

  35. För att vara exakt så lyder lagtexten så här: ”Est puni d’un an d’emprisonnement et de 45 000 € d’amende le fait de porter atteinte à l’intimité de la vie privée d’autrui, en transmettant sans le consentement de leur auteur des paroles prononcées à titre privé ou confidentiel”, Code pénal, chapitre VI, article 226-1. Att kränka privatlivets helgd kan därför bli kostsamt, men som artikelförfattaren skriver, lagtexten är inte till för alla, för då skulle 65 miljoner fransmän sitta på kåken efter att ha betalat böter som motsvarar BNP tio gånger om. Lagen är mer till för att skydda offentliga personer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *