Partierna – Cementhäckarnas hemvist?

Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.

Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.

Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.

Mitt svar  var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.

Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.

I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.

Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:

”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”

Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!

Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:

  • Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.
  • Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.

En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.

Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.

Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.

Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.

Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.

Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.

Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.

För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.

Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om  envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?

Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.

/Paul Ronge