Blogg

”Mobba Mona-effekten” kan avgöra valet

Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.

Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.

Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.

Men det jag tycker är i stort sett följande:

Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.

Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.

Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.

Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.

Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?

Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska partiledaren som aldrig fick bli statsminister.

Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.

Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…

/Paul Ronge

Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.

Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.

Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-

Tiger Woods kungspudel var lysande och kanske äkta

Har precis sett Tiger Woods framträdande inför amerikansk media om sina otrohetsaffärer och jag har också hunnit kommentera till Aftonbladet och SVT.

Jag är fortfarande tagen, det var en fantastisk show. Helt omöjlig i Sverige tror jag. Jag kan inte se att journalister här skulle ställa upp på förutsättningen att bli inbjudna till en presskonferens bara om de avstår från att ställa frågor.

Men nu var scenen Tiger Woods och jag har nog sällan eller aldrig sett en så högkvalitativ retorisk show. Jag är heller inte mannen att avgöra om han var ärlig i sitt framträdande eller om det var teater (i så fall borde han få nästa Oscar för bästa huvudroll och hans PR-människor pris för bästa manus och bästa regi).

För bara några dagar sedan sade jag på Informatörsdagen i Karlstad att de duktigaste människorna är vandrande krisbomber. Varför då? Jo, helt enkelt för att de kan och för att de med sin makt och begåvning anser att de regler som gäller för vanliga dödliga inte ska gälla just dem.

Precis detta erkände Woods i sitt tal. Han sade att han var otrogen för att han kunde. För att han hade makten och pengarna. För att han trodde att just han skulle slippa undan. Allt enligt principen: ”Bra karl ska ha bra mat”.

Jag har hittills aldrig hört en så intelligent formulerad ”pudel”, där någon erkänner att han gjort fel just för att han kunde, för att han stod över andra människor och för att det skulle gå att komma undan med det.

I manuset, som han läste på ett sätt som visade att han inte låtsades att tala ur hjärtat, uppförstorade han snarare sina synder än att han försökte förklara eller bagatellisera dem. Woods har trots allt inte mördat någon, som @Stielli har påpekat på Twitter. Men i hans tal lät det nästan så. Han talade om Elin, sina barn och alla fans som han hade svikit på grund av ren egoism. Han talade om Elins uppfattning att nu är det inte tal som gäller utan handlingar. På slutet knöt han an till sin buddistiska uppfostran, berättade att han tänkte fortsätta gå i terapi och att han inte vet om han kommer att spela golf ens i år.

Säkert ett viktigt budskap till sponsorerna som – om de har något vett i skallen – vill att Woods ska skynda långsamt så skandalen hinner lägga sig.

Jag har läst Twitterkommentarerna och inser att i vår svenska kultur är hela Woods framträdande för kvalmigt, man får socker upp i näsborrarna. Men Woods talade inte för oss svenskar eller för sportintresserade i den europeiska kulturen. Han talade för amerikaner, för massor med fans och mäktiga sponsorer. Han gick sitt livs match utanför golfbanan, och gjorde det på ett sätt som gör att jag tror att han kommer att klara sig ur detta.

Happy ending, precis som i en Hollywoodfilm. Bra för honom, bra för Elin och bra för en sport som han mer än någon annan satt internationell lime light på!

/Paul Ronge

Uppdatering: Så här blev mitt uttalande i SVT TV-sporten. Och så här blev det i Aftonbladet.

Förkväll med Gynning – triss i trams

Stormen på TV4 kring sparkandet av Elisabeth Höglund ur Förkväll har väl knappast undgått någon svensk med TV.

Nu har hon fått sin ersättare: Carolina Gynning. Det betyder att mixen från tidigare: En samhällskunnig, litet fårad senior tilsammans med de yngre, mer glamourösa Yvonne Ryding och Carin da Silva, nu är bruten. Nyheten var tydligen så ”viktig” att Aftonbladet bara körde avslöjandet i papperstidningen, inte på nätet. Uppgiften bekräftas av ledningen i tidningen, men med förbehållet att det börjar som ett vikariat. Kanske är det ett test.

Gynning ”kan formatet”, säger TV4:s programansvariga. Och säga vad man vill: Carolina Gynning är det man på engelska kallar wysiwyg (what you see is what you get). Det betyder att formatet blir än mer gapigt, flamsigt och ystert och ramlar ner årtionden i målgrupper. Och uppenbart är det detta TV4-ledningen vill ha.

Jag är ingen smakdomare och tror inte heller att den här striden handlar om svart eller vitt.

Säkert kan Elisabeth Höglund vara ett veritabelt ”pain in the ass” och uppföra sig som en diva, även om det just nu är väldigt synd om henne. Jag som var i branschen vet ju vilka duster hon hade med KGB – alltså KG Bergström – om vem som skulle spela första fiolen i Rapports politiska bevakning redan på 1980-talet.

Jag skulle inte velat vara medlare i den påfåglarnas kamp som utspelades då.

Frågan är ju djupare än om vi föredrar Höglunds mer journalistiska framtoning framför Gynnings hurtiga skränande.

Den handlar om Tv4:s inställning till sin publik – den del som är 50 plus och som sannolikt har haft mest behållning av Förkvälls mix: Höglunds intervjuer, Rydings glada munhuggning och Da Silvas snack med uppstajlade eller dansanta gäster.

Tv4 markerar ju att en målgrupp som ofta är köpstark och inflytelserik är av noll värde för kanalens annonsörer. Sällan har jag begripit så litet av marknadsföring och reklamtänk som när det gäller den moderna inställningen att ungdomar är den enda attraktiva målgruppen.

Är Amelia Adamo, som ju hårt reagerat på petningen av Elisabeth Höglund, den enda auktoriteten av rang som har fattat denna målgrupps betydelse?

Popularitet kommer och går. Just nu är det Dolph Lundgren som med välriktad självironisk karate i Melodifestivalen har slagit sig rakt in i det svenska folkhemshjärtat. Nästa gång är det någon annan.

Men att en TV-kanal visar så total likgiltighet och förakt för en så stor och viktig målgrupp som 50-plussare är för mig obegripligt.

/Paul Ronge