Hanif Bali – oskyldig tills motsatsen bevisats?

Man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats.

Det är den juridiska grundbulten i alla rättssamhällen och gäller för alla – även förstås Hanif Bali (M) som anklagas för att ha groomat en flicka i MUF, då 15-16 år, för ”sexuell posering”.

Men ”folkdomstolen”, det som lite finare kallas ”den allmänna opinionen” fungerar helt annorlunda. Jag har skrivit många gånger om den publika skampålen, där drevet går i traditionella medier. Samtidigt sker ofta ett hänsynslöst krypskytte i sociala medier, där inga som helst pressetiska regler gäller.

Därför lär det bli Bali som får den tuffaste bevisbördan när han nu slåss för sitt fortsatta politiska liv.

Ord står mot ord på ett närmast övertydligt sätt. Hanif Bali menar att det var flickan som ville ha sex med honom (”hon ville mer”), efter att ha fått hjälp med matten, och att han till slut fick säga till på skarpen och blocka henne från sociala medier. Här talar Bali ut i Expressen.

Flickan säger att Bali ville ha sex med henne och bli hennes första älskare då hon var oskuld. Hon har nu polisanmält honom och det vi vet är att en anklagelsepunkt gäller att han ska ha begärt ”sexuell posering”.

Båda kan inte ha rätt. Det strider mot all logik att båda parter skulle velat ha sex med varann och samtidigt avvisat varandra. Någon av parterna måste rimligtvis fara med osanning.

Just här visar sociala medier sin mest brutala och vämjeliga sida: Snabbt formas ”huliganlag” på Facebook, Twitter och Instagram som, utan att veta ett smack mer än oss andra, ”hejar” på den ena eller andra av kontrahenterna. Den vänster som hatar Bali för hans åsikter skämtar om sex som priset för läxläsning, pedofili, skäggbarn  och om att utvisa honom som kriminell invandrare.

Balis stormtrupper, ofta högermoderater och SD-are, ondgör sig om ”honeytraps”, påstår att Bali är utsatt för en komplott och driver en hård kampanj mot flickans pojkvän som anses hålla i trådarna.

Klart är att vi som står utanför ingenting vet, kanske får vi aldrig veta vad som egentligen hände.

En av de mer intressanta tyckarna i den här frågan är Fredrik Virtanen. I Fredrik Virtanens och Roland Poirier Martinssons podd ”Virtanen & RolandPM”  slår han inte bara fast att Bali är oskyldig utan också att hans krishantering har varit ”urskicklig”.

Båda slutsatserna är milt sagt för tidigt dragna. Om skulden vet vi som sagt inget och hur lyckad krishanteringen varit ser vi bara i efterhand.

På en viktig punkt vill jag ge Virtanen rätt om bra krishantering: Bali har inte gjort kardinalfelet att angripa flickan (eller numera den unga kvinnan) för lögn och sätta henne i skurkrollen. Men han är ändå väldigt förminskande mot henne, hon har blivit ett ”redskap”, utnyttjad av en illvillig konspiration som vill komma åt Bali av politiska skäl och förstöra en förnyad kandidatur till riksdagen.

Annars har vi sett den här typen av krishantering förr, många gånger. Man går till offensiv motattack och hävdar att alla anklagelser är  grundlösa och uppdiktade av konkurrenter, personliga fiender eller politiska motståndare. Stjärncyklisten Lance Armstrong blånekade till alla anklagelser om doping tills det dök upp bildbevis där han hade kanyler i armvecket.  Tiger Woods, Harvey  Weinstein och här hemma till exempel Göran Lambertz har alla tagit i från tårna – det är mer regel än undantag att gå i stenhård försvarsställning, inte minst i sexskandaler där ord ofta står mot ord.

Oavsett om Bali är skyldig eller oskyldig till det han anklagas för så är anfall inte bara bästa försvar som ordspråket säger, utan kanske också den enda smala chansen att klara skinnet.

Har han ljugit och den unga kvinnan har bevis så är det ändå kört för honom. Då är det bättre för honom att chansa på att inga bevis finns.

Talar han sanning så agerar han precis så upprört som man kan förvänta sig av en oskyldig.

Men om Bali litar på att det räcker att han blir rentvådd i rätten för att hans karriär ska vara räddad så är han mer naiv än jag trodde.

Han har bevisbördan och måste till den svenska ”folkdomstolen” på något sätt visa upp eller läcka ut de bevis han påstår att han har.

Det räcker att titta just på Virtanens fall. Han blev friad i rätten med en nedlagd förundersökning om våldtäkt, han har tilldömts skadestånd för förtal och har ännu, efter flera år, inte blivit anställningsbar igen. Från uppburen nöjesskribent och politisk opinionsbildare till persona non grata – i värsta fall under överskådlig tid.

I den publika skampålen – häxkitteln av klickvänlig journalistik och ormgropar i sociala medier – gäller inte rättspraxisen ”oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Det är lite av en poetisk rättvisa att Bali nu, som drabbad, på mycket nära håll får känna på den draksådd han själv hänsynslöst så ofta har skapat.

Paul Ronge

Därför bör Suhonen ställa upp!

Först en så kallad ”self-disclosure”: Jag är partilös. Trots att en och annan velat definiera mig ömsom som sosse, ömsom som borgerlig så är detta sanningen. Men jag har haft ett brinnande intresse för politik ända sedan tonåren. Under många år kunde jag leva på detta intresse i egenskap av politisk reporter.

Jag har alltså inget särskilt intresse av att det ska gå bra eller dåligt för Socialdemokraterna som parti. Men det som nu händer efter att Stefan Löfven tillkännagivit sin avgång kan bli gäspande trist eller otroligt spännande. Här två möjliga scenarier:

Valberedningens ordförande Elvy Söderström som nu påstår att ”processen är öppen” sonderar läget och krattar manegen för nuvarande finansministern Magdalena Andersson, Stefan Löfvens kronprinsessa. Allt sker i hemlighet, i slutna rum.  Så småningom, när stödet är säkrat, kommer ”vit rök” från Sveavägen 68 – ungefär som när en påve väljs i Vatikanen. Och se – en ny partiledare är vorden!

Politik har då inte diskuterats särskilt mycket och ”Magda”, som hon kallas internt, får ge sig i kast med att kohandla fram en majoritet för sig själv som statsminister i Sveriges riksdag. Det kommer inte att gå automatiskt, men Magdalena Andersson kommer säkert att visa sig vara en lika duktig maktspelare som Löfven.

Detta är det ena, mest sannolika scenariot. Gäspande trist, som sagt. Och förväntat.

I det andra scenariot ställer Daniel Suhonen upp som kandidat. Han är ledare för S-föreningen Reformisterna med 6 000 medlemmar, där cirka 20 procent av kongressledamöterna som väljer den nya partiordföranden ingår.

Jag skriver i mitt senaste Nyhetsbrev att Suhonen i så fall kan bli maktspelets viktigaste person – egentligen oavsett hur det går i själva valet av ordförande.

Här vill jag utveckla min tankegång.

Socialdemokraternas profil har under Löfven blivit att klamra sig fast vid makten, oavsett pris. Politiken har varit underordnad och Löfven har i hög grad varit Centerledaren Annie Lööfs gisslan, något som kan ha straffat sig enligt Svd/SIFO:s väljarundersökning.

Strax före sommaren var S nere på 26,9 procent.

Partier måste drivas av ideologier om väljarna ska kunna göra genomtänkta val och inte bara vara föremål för ett allmänt röstfiske.

Triangulering, där man anpassar eller döljer sin politik för att vinna marginalväljare i mitten är egentligen motsatsen. Man försöker lokalisera och följa opinioner istället för att leda dem. Röstfiske är ett rakare uttryck.

De flesta övriga partier i riksdagen är ganska väl definierade ideologiskt. Moderaterna är liberalkonservativa, KD, familjekonservativa, SD nationalkonservativa, Centern nyliberala och V socialistiska. Miljöpartiet är som regeringsparti en sidekick till S och Liberalerna är som alla vet i ett tröstlöst svart hål.

Men Socialdemokraterna? Fågel, fisk eller mitt emellan?

Daniel Suhonen var Håkan Juholts kungamakare och främsta rådgivare, det kan ligga honom i fatet. Men samtidigt är han idag ledare för Reformisterna, grundare av tankesmedjan Katalys och en tongivande ledarskribent i Aftonbladet.  Han står på egna ben.

Den stora skrällen om Suhonen skulle kandidera som ordförande är att Socialdemokraterna då tvingas att öppet diskutera vilken väg de ska ta. Han vill tillbaka till en Socialdemokrati som var framgångsrik under Tage Erlander, som var rakt igenom reformistisk och inte det minsta nyliberal. Vad vill Magdalena Andersson? Mikael Damberg? Ardalan Schekarabi? Valet av ny partiledare skulle i praktiken kunna förvandlas till ett rådslag där medlemmar ute i landet fick säga sitt.

Idag föreslår Göran Greider att Suhonen blir ny partisekreterare.

Det är säkert smartare ur ett partistrategiskt perspektiv, mera lättsmält för dem som ser Suhonen som ett rött skynke.

Men föreslås han som partisekreterare är inte debatt lika självklart. Det kan då bli ”locket på för fredlig samexistens”, där Suhonen får ta hand om missnöjda gräsrötter medan Andersson får ta hand om politiken.

Om Suhonen ställer upp med inställningen: ”Mitt främsta mål är inte att bli partiledare eller partisekreterare, utan att driva fram en diskussion om vilken politik vi ska ha” så tror jag inte han kan förlora. Jodå, han skulle med största sannolikhet förlora en ordförandevotering på kongressen. Men han skulle vinna ännu större inflytande i partiet.

Som helt utanförstående, en som tittar in genom skyltfönstret, tror jag Socialdemokraterna skulle vitaliseras av ett sådant drag. Och vitala partier, som drivs av äkta ideologisk passion, tjänar demokratin på. Medan mygel, smussel och principlös kohandel bara göder politikerföraktet.

Paul Ronge

Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

”Släng dig i väggen, Gumjävel”

Kommer du ihåg ”Jätteproppen Orvar” som var ett generalangrepp på 40-talister 1984?

Då är du tillräckligt gammal för att bli upprörd på CUF:s nya, hett debatterade, kampanj. Men nu handlar det om 70-talister. Allt går igen.

Det har blivit dags att lansera den fiktiva personan Britt-Marie 45, som ”fikar hela dagarna”och står i vägen för alla unga högpresterande som vill in på arbetsmarknaden.

”Släng dig i väggen Gumjävel” hade kampanjen lika gärna kunnat heta.

Réka Tolnai, 22, är nytillträdd ordförande i Cuf och meningen med  kampanjen är förstås  att kickstarta hennes nya position med en stor skräll.

Egentligen är det ett nederlag att skriva om detta. Det är så uppenbart öppet mål, vi SKA bli arga, det ska bli spaltmeter i media och när krutröken har lagt sig så ska vi alla komma ihåg namnet Réka Tolnai. Allt enligt den larmande, splittrande och vanligtvis intelligensbefriade modell som jag tycker kännetecknar så många dåliga reklamkampanjer.

 

Men jag har mina orsaker att skriva.

  • Detta är mitt blogginlägg nummer 200.

Jag har hållit på sedan 2009. Om några veckor fyller jag 70. Det ser jag fram mot med glädje (alternativet vore definitivt sämre), men det är också ett sätt att säga: Tiden går. Det gör den för alla. Även för Réka, 22.

Oförtrutet och framgångsrikt har han missionerat mot ”ålderismen”, detta att ålder och erfarenhet gör att arbetsgivare inte vill anställa. Här en riktigt bra intervju med honom.  Men där säger han också :

”Under coronakrisen är det personer utan erfarenhet som drabbats hårdast. Du måste därför ha någon som satsar och tror på att du fixar det första jobbet. Någon som tror på din förmåga. Man måste i det fallet som rekryterare komma över rädslan för det okända. Det är viktigt att våga satsa på en ung förmåga som har naturlig fallenhet, och kasta in denna i ett sammanhang där man får växa.”

John, som är tre år äldre än ”Britt-Marie” och enligt CUF rimligtvis alltså tillhör ålderspropparna, ställer sig över den konstlade generationsmotsättningen. Du kan ha problem på arbetsmarknaden både som ung och äldre.

När han på LinkedIn får frågor om sin syn på CUF:s utspel hänvisar han till en artikel i GP som jag också tycker är på kornet.

Sakfrågan kommer ju oftast i skymundan i korkade reklamkampanjer, tänk bara på när Gudrun Schyman brände pengar i Almedalen.

Men kampanjen skulle ju handla om LAS. Och ja – jag tror det måste bli lättare för unga att få det första jobbet. Inte för att äldre är i vägen, men trösklarna kan vara för höga. Jag tror till och med att man måste våga tala om ingångslöner. Utan jobb är det ju nästan omöjligt att få lån till bostad och bostadsproblemet är väl kanske den värsta uppförsbacken idag för unga, med de skenande priser som råder.

Det här är svåra frågor, som kräver mer eftertanke än rubrikvänliga reklamkampanjer.

Paul Ronge

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge