Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

 

 

”Släng dig i väggen, Gumjävel”

Kommer du ihåg ”Jätteproppen Orvar” som var ett generalangrepp på 40-talister 1984?

Då är du tillräckligt gammal för att bli upprörd på CUF:s nya, hett debatterade, kampanj. Men nu handlar det om 70-talister. Allt går igen.

Det har blivit dags att lansera den fiktiva personan Britt-Marie 45, som ”fikar hela dagarna”och står i vägen för alla unga högpresterande som vill in på arbetsmarknaden.

”Släng dig i väggen Gumjävel” hade kampanjen lika gärna kunnat heta.

Réka Tolnai, 22, är nytillträdd ordförande i Cuf och meningen med  kampanjen är förstås  att kickstarta hennes nya position med en stor skräll.

Egentligen är det ett nederlag att skriva om detta. Det är så uppenbart öppet mål, vi SKA bli arga, det ska bli spaltmeter i media och när krutröken har lagt sig så ska vi alla komma ihåg namnet Réka Tolnai. Allt enligt den larmande, splittrande och vanligtvis intelligensbefriade modell som jag tycker kännetecknar så många dåliga reklamkampanjer.

 

Men jag har mina orsaker att skriva.

  • Detta är mitt blogginlägg nummer 200.

Jag har hållit på sedan 2009. Om några veckor fyller jag 70. Det ser jag fram mot med glädje (alternativet vore definitivt sämre), men det är också ett sätt att säga: Tiden går. Det gör den för alla. Även för Réka, 22.

Oförtrutet och framgångsrikt har han missionerat mot ”ålderismen”, detta att ålder och erfarenhet gör att arbetsgivare inte vill anställa. Här en riktigt bra intervju med honom.  Men där säger han också :

”Under coronakrisen är det personer utan erfarenhet som drabbats hårdast. Du måste därför ha någon som satsar och tror på att du fixar det första jobbet. Någon som tror på din förmåga. Man måste i det fallet som rekryterare komma över rädslan för det okända. Det är viktigt att våga satsa på en ung förmåga som har naturlig fallenhet, och kasta in denna i ett sammanhang där man får växa.”

John, som är tre år äldre än ”Britt-Marie” och enligt CUF rimligtvis alltså tillhör ålderspropparna, ställer sig över den konstlade generationsmotsättningen. Du kan ha problem på arbetsmarknaden både som ung och äldre.

När han på LinkedIn får frågor om sin syn på CUF:s utspel hänvisar han till en artikel i GP som jag också tycker är på kornet.

Sakfrågan kommer ju oftast i skymundan i korkade reklamkampanjer, tänk bara på när Gudrun Schyman brände pengar i Almedalen.

Men kampanjen skulle ju handla om LAS. Och ja – jag tror det måste bli lättare för unga att få det första jobbet. Inte för att äldre är i vägen, men trösklarna kan vara för höga. Jag tror till och med att man måste våga tala om ingångslöner. Utan jobb är det ju nästan omöjligt att få lån till bostad och bostadsproblemet är väl kanske den värsta uppförsbacken idag för unga, med de skenande priser som råder.

Det här är svåra frågor, som kräver mer eftertanke än rubrikvänliga reklamkampanjer.

Paul Ronge

 

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jeg är en hummer”, sa den norska räkan #Bulletin

 

Efter alla offentliga storgräl och avhopp är det nu dags att ta ny sats: Bulletin SKA bli Sveriges New York Times (NYT). Och för att fixa det tar ägarna in en tidigare NYT-redaktör, Andrew Rosenthal, som uppriktigt medger i Expressenartikeln att han har noll koll på svensk politik (jag länkar inte, eftersom artikeln bara kan läsas av prenumeranter).

Jag ogillar Jante, kommer själv från en västsvensk miljö där ”du ska inte tro att du är nå’t” skulle kunnat varit stadens motto.

Man ska våga sikta mot stjärnorna. Men New York Times? En så oerhört gedigen produkt, med sex miljoner digitala prenumeranter spridda över hela världen? Visserligen med en väl tydlig vänsterprofil, som gör att jag ibland behövt varva med Fox News för att få fler perspektiv. Men med en redaktionell muskelmassa och en armé av grävande journalister som gjort tidningen till en världsledande informationskälla.

Jag har ofta NYT:s pod ”The Daily” i hörlurarna när jag går långpromenader i skogen. Nu senast en spännande genomgång av hur ett anonymt troll på obskyra sajter helt förstört livet för en familj genom ”defamation”, till exempel påståenden att den 17-åriga sonen är pedofil och att mannen i familjen springer omkring och masturberar i parker . NYT hjälper till och lyckas med stora insatser lokalisera trollet och rapporteringen bidrar till att hon sätts i fängelse.  Tar också in perspektivet att dessa sajter inte är lagligt ansvariga och inte ens kan tvingas radera rent förtal. Att de är i högsta grad medskyldiga till tragedin.

Ren kvalitetsjournalistik. Och på världens mest internationellt gångbara språk. En gång där i skogen roade jag mig med att räkna alla medarbetare programledaren Michael Barbaro läste upp efter ett program: 41 stycken!

Som sagt: Sikta mot stjärnorna måste vara ok. Men detta?

Jag kommer att tänka på historien om den norska räkan som råkar hamna på en båt som fiskar hummer. Fiskaren vill kasta tillbaka den i vattnet, men räkan protesterar förtvivlat: ”Jeg är en hummer”, utropar han, där han står på relingen och slår sig för bröstet.

Sensmoralen är att det man vill bygga starkt OCH hållbart oftast kräver tid och hårt arbete. Det gäller såväl projekt som varumärken.

Det räcker att tänka på IKEA, som Ingvar Kamprad aldrig byggde genom att säga att hans skapelse skulle bli världsledande. Han gjorde.

De företag som under IT-bubblan kring år 2000 skroderade värst om hur de skulle erövra världen var ofta de som föll hårdast.

Den sensmoralen tycker jag också man ska ta fasta på i det egna varumärkes- och PR-arbetet.

Det är otroligt mycket mer hållbart att börja med att prata mindre och göra mer, för att sedan kunna berätta vad man faktiskt uppnått.

Paul Ronge

Uppdatering: För att locka nuvarande och före detta New York Times-redaktörer att ta över Bulletin har man hävdat att man ”erkänts som en av de mest framgångsrika tidningslanseringarna i modern svensk historia”, skriver Expressen. Herregud!

 

 

 

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag.  Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT  Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken  ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

Lambertz på femmans växel – toppjurist OCH rättshaverist

För förra justitierådet och toppjuristen Göran Lambertz verkar det bara finnas ett läge: Femmans växel och full fart framåt! Från häktet – anklagad för våldtäkt av en 40 år yngre kvinna på julafton – lät han genom sin advokat Ola Salomonsson hälsa medierna att han ville bli namngiven med onelinern: ”Toppjuristen har ett namn”

Greppet är väldigt ovanligt, men kanske typiskt för Lambertz. Hans yrkesliv är kantat av strider enligt linjen ”anfall är bästa försvar”, kanske klarast uttryckt i hans attacker mot Uppdrag Gransknings framlidne reporter Hannes Råstam, som avslöjade rättsrötan i Quick-affären.

 

I TV4:s morgonsoffa onsdagen den 17 mars gav Leif GW Persson flera kloka förklaringar till Lambertz utspel att namnge sig själv.

Den kanske mest uppenbara: Alla ”som betyder något” (citat GW) visste redan vem det handlade om. Den mer strategiska: Namnpubliceringen gav advokaten möjlighet att också berätta att kvinnan gjort flera ytterligare anmälningar för våldtäkt under de senaste åren, samt står under åtal för grovt förtal. En kuriosa  är att Lambertz hjälpte kvinnan, som såg upp till honom som en mentor, med just detta förtalsmål!

Självklart är strategin i själva rättsprocessen att med dessa påpekanden  undergräva kvinnans trovärdighet.

Och som Leif GW Persson påpekade: Bara tio procent av de våldtäktsfall som går till åtal leder till fällande dom. Trots den nya samtyckeslagen, som betyder en väsentlig skärpning, har Lambertz alltså – om man ser till statistiken – stora chanser att gå fri.

Men det som intresserar mig mest i fallet är förstås inte juridiken, utan min hemmaplan: Mediehanteringen.

1993, efter ett omfattande drev i Expressen, dömdes  Billy Butt till 5 års fängelse för våldtäkt efter att (vilket han själv medgav) ha utnyttjat sin position som mäktig musikproducent och skivbolagsdirektör att lura till sig sex med unga kvinnor.

Han var anonymiserad och kallades genomgående ”nöjesprofilen”. Butt avbildades som en skuggfigur med så stor näsa att intrycket nästan blev rasistiskt och anonyma vittnesmål hånade hans lilla snopp och patetiska uppträdande.

Till mig har han långt senare uttryckt att det hade varit bättre för honom att vara namngiven. Då kunde inte media ha beskrivit honom på det hänsynslösa sätt som gjordes.

Idag är det ändå tydligare att alla som är intresserade bara är några knapptryck borta från kunskap. Via Flashback och andra sajter får man lätt veta vilken superkändis som är anmäld för misshandel av sin fru, vilken stjärna som åkt fast för snatteri och vilken politiker som kört rattfull.

Men som alltid när det gäller medie- och krishantering finns ingen ”quick fix”, ingen generallösning. Fredrik Virtanen blev uthängd på sex sidor i Expressen och fick både tidningen fälld av PO, samt skadestånd i förtalsrättegången mot Cissi Wallin. Han hade inte yttrat ett ord innan publiciteten exploderade. Martin Timell sa fem ord: ”Det är så himla lågt” och fick samma hårda exponering i Expressen. Även där fälldes tidningen och Timell kunde casha in miljoner från TV4 för felaktig uppsägning.

I inget av de fallen hade jag rekommenderat strategin att frivilligt ”outa sig”, som Lambertz nu har gjort.

Dåvarande PO:n Ola Sigvardsson bedömde att baksmällan av fällda namnpubliceringar i samband med Metoo skulle få media att besinna sig, att åter bli försiktigare. Hittills verkar det stämma. Jag tror att Lambertz hade fått förbli anonym i traditionella medier, åtminstone fram till en eventuell fällande dom.

Men Lambertz gör nog rätt, utifrån sitt egenintresse och sin speciella situation. Det spelar kanske in, om man granskar hans tidigare strider, att karln verkar ha pansarhud. Sedan kan jag inte tänka bort den hisnande paradoxen i att en av Sveriges mest kända toppjurister samtidigt sannolikt också är landets mest ökända rättshaverist.

Paul Ronge

Uppdatering: Min referens till Billy Butt skedde utan att jag visste att Butt själv för två dagar sedan, den 15 mars, hade ett debattinlägg i Dagens Juridik där han pläderade för att Lambertz borde träda fram. Läs hans egna argumentation här.

 

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record”  för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och  Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig.  Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter.  I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

  • När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
  • När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
  • När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

Medieträning 2.0 – Baskursen som demokratiserar mediekunskap!

Nu är den klar, grundkursen Medieträning 2.0, (som går att köpa via länken) som Mattias Bergman och Andreas Utterström på  Commercial Content och jag jobbat så intensivt med i hela nio månader. Under nästan hela pandemin! Se introduktionsfilm i klippet ovan.

Jag är otroligt stolt över vår produkt. 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. Den sålde slut och går idag inte att få tag i, utom begagnad på nätet. Flera gånger har jag under åren funderat på en uppdatering, men insett att utvecklingen hela tiden rusar på för snabbt. Jag skulle ha varit tvungen att skriva en helt ny bok.

Så kom då Mattias och Andreas med det geniala förslaget att göra en digital grundkurs som tar kursdeltagaren i handen före, under och efter intervjun, med massor med handfasta råd och tips. Den har blivit mycket mer aktuell och användbar än en uppdaterad ”När Janne Josefsson ringer 2.0”, någonsin kunnat bli, eftersom Mattias och Andreas också har de färska erfarenheterna av journalistiskt arbete inifrån av idag som jag saknar.

Tillsammans har vi 60 års erfarenhet av media både från den journalistiska sidan och PR-sidan. Ganska svårslaget, eller hur?

Jag vågar påstå att vår kurs demokratiserar medieträningen. Vi gör kunskapen om hur du hanterar journalister och olika sorters intervjuer tillgänglig för alla, till ett pris som är tio gånger  lägre än en heldags medieträning hos en etablerad PR-byrå kostar.

En enda dag hos en väletablerad byrå kan kosta cirka 70 000 kronor exklusive moms.

Att jämföra med vår kurs som kostar 6 500!

Och detta är en kurs med mängder av videolektioner, pdf-lathundar och quiz som du har tillgång till i hela 90 dagar. Att gå igenom när, var och hur du vill, i din egen takt. Kolla kursplanen här.

En ambition vi också haft är att sprida sanningen att de allra flesta journalister är professionella, i grunden välvilliga och gillar om du som intervjuperson är väl förberedd. Obefogad rädsla och ibland rent förakt för journalister har förstört många möjligheter till bra framträdanden. Den som tror att vi med kursen vill lära ut hur man slingrar sig och myglar är ute i ogjort väder.

Men förstör jag då inte för mig själv genom att medverka i en kurs där jag ”live” kan få tio gånger mer för en dag?

Nej, den affär jag har live kommer säkert att finnas kvar, framför allt när Covid-19 släppt sin förlamande hand. Den bygger på konkreta och akuta situationer, ofta i kris. En autopilot gör ruggigt mycket nytta i ett flygplan, men av och till måste en mänsklig pilot gå in och agera.

Jag är medienörd och har ju följt journalistikens och PR-branschens utveckling intensivt de senaste 45 åren. Därför vågar jag påstå att den grundkurs vi gjort är unik på den svenska marknaden, jag har inte hittat någon motsvarighet.

Om jag har fel så är det bara att höra av sig så ska jag omgående rätta den uppgiften. Men jag hoppas verkligen du anmäler dig till kursen. Du kommer inte att behöva ångra dig!

I mitt första Nyhetsbrev., planerat att utkomma i slutet av denna vecka, kommer jag att skriva mer om vårt samarbete och hur vi har tänkt. Anmäl dig här om du vill ha det.

Paul Ronge

Uppdatering: Det första Nyhetsbrevet kom ut 20 januari. Nästa beräknas till slutet av februari.

Nu kör jag digitalt krisseminarium med Jeanette Fors-Andrée

BLI DITT BÄSTA JAG SOM KRISHANTERARE
Workshop för chefer och kommunikatörer i offentlig förvaltning
28 januari 2021, 09.00-15.00

Pandemin som orsakat så mycket tragedi och död över hela världen har ställt oerhört stora krav på vårt samhälle. Inför de vaccinationer som nu förestår så kommer organisations- och kommunikationsförmåga för chefer och kommunikatörer i offentlig förvaltning att prövas till bristningsgränsen.

När det gäller ren information till medborgarna i katastrofer och kriser har kommuner, regioner och myndigheter ofta väl utarbetade rutiner. Men när det uppstår kriser som måste hanteras i media och inför en kritisk allmänhet finns nästan alltid den mänskliga faktorn med i bilden. Tillkortakommanden, felaktiga beslut och dåligt omdöme. Ibland med förödande konsekvenser. ”Skurkar” pekas ut och ställs vid skampålen. ”Offer” slungar ut anklagelser. Experter kritiserar. De utpekade får tunnelseende, gör fel och krisen eskalerar.

Här kommer Jeanette Fors-Andrée (se hennes hemsida här) och jag in i bilden. Tillsammans har vi 36 år som medierådgivare och krishanterare inom näringsliv, organisationer och offentlig förvaltning.
Under hösten 2020 höll jag tre välbesökta och uppskattade webbinarier ”Train the trainer”, med tonvikt på att hjälpa kommunikatörer i offentlig förvaltning att bli bättre på att medieträna sina talespersoner och chefer. Nu tar jag nästa steg. Tillsammans med Jeanette, den medierådgivare och krishanterare jag rankar allra högst bland kollegor och konkurrenter (och som dessutom är en personlig vän), håller jag torsdagen den 28 januari 2021 workshopen ”Bli ditt bästa jag som krishanterare”.
Denna utbildning syftar till att ge dig insikter, verktyg och tips för att hantera en kris på ett korrekt och effektivt sätt och undvika de vanligaste misstagen.

WORKSHOPEN RIKTAR SIG TILL:
Dig som arbetar med krishantering, kriskommunikation och mediehantering inom offentlig förvaltning som kommuner, regioner och myndigheter.

MÅL MED WORKSHOPEN:
Att du som deltagare ska få:
Kunskaper som behövs för att fungera effektivt när krisen kommer
Konkreta verktyg och råd för en framgångsrik mediehantering

Anmäl dig till workshopen här!

(OBS: Prisuppgifter längst ner i bloggposten)

DU FÅR LÄRA DIG:

  • Vad som kännetecknar en kris med mediala inslag och hur dramaturgin kan eskalera.
  • Hur en transparent och demokratisk organisation bör manövrera för att minimera skadan.
  • De viktigaste nycklarna för en framgångsrik krishantering – 5 steg i krisens agenda.
  • Hur du hanterar de speciella krav som ställs på offentlig förvaltning när det gäller transparens, meddelarskydd, offentlighetsprincip och samverkan med politiker.
  • Hur du kan använda sociala medier, hemsidan och andra plattformar att ge din egen berättelse.
  • Hur du sätter samman en krisgrupp, inventerar möjliga hot och agerar proaktivt
  • I en övning tar vi pulsen på din krisorganisation – håller den måttet?

PROGRAM
Workshop via Zoom den 28 januari 2021, 09.00-15.00
09.00 Introduktion
– Presentation av kursledarna och dagens agenda
09.15 Så uppstår kriser med mediala inslag
– Vad styr mediedramaturgin, vi tar konkreta exempel från privat och offentlig sektor
– Speciella krav offentlig förvaltning ställer på transparens, meddelarskydd, offentlighetsprincip och samverkan med politiker.
– Vilka situationer är viktigast att undvika för att slippa kriser i offentlig förvaltning
10.30 Diskussion, svar på eventuella chattfrågor
10.45 När du står mitt i krisen
– Krisens agenda – i fem steg
– De viktigaste nycklarna för framgång och de värsta misstagen
– Hur finna ett holistiskt perspektiv som innefattar anställda, eventuella bundsförvanter och media?
– När mediedrevet är över – hur plocka ihop spillrorna och komma tillbaka?
12.00 Lunchpaus
13.00 Vad du behöver på plats innan krisen kommer
– Hur sätta upp krisgruppen och vilka funktioner bör finnas där?
– Vad ska krisplanen innehålla?
– Krisgruppens rutiner, vem är sammankallande och bör högsta chefen ingå?
14.00 Paus
14.15 Övning
– Vi tar pulsen på din organisation. Hur stor är krismedvetenheten och reaktionsförmågan?
– Vad kan redan nu förbättras?
14.45 Avrundning
Pris: 8 000 kr för en deltagare.
Två eller fler deltagare från samma organisation: 7000/deltagare
Priserna är exklusive moms
Sista dag för avbokning: 25 januari 2021

Anmäl dig till workshopen här!

Dubbelmoral och mygel – politikers akilleshäl

Så har då MSB:s GD Dan Eliasson, han som under brinnande pandemi bröt mot sin egen myndighets och FHM:s rekommendationer och åkte på solsemester till Kanarieöarna,  tvingats avgå.

Det var förstås väntat, det blev en folkstorm från alla dem som ”skjutit upp, ställt in och hållit ut” vilket statsminister Stefan Löfven krävde av svenska folket i ett mycket ödesmässigt och bombastiskt tal. Samtidigt som han själv julhandlade i gallerior som svenska folket enligt talet absolut skulle undvika.

Är då regeringen ursäktad efter att ha offrat en av sina mest lojala toppbyråkrater? (Han går för övrigt inte lottlös, utan har 3,9 miljoner kronor kvar att få innan hans förordnande går ut, utan att egentligen behöva göra ett skvatt).

Jag tror inte det. Enligt AB/Demoskops senaste mätning har förtroendet för Löfven rasat med sju procent. Tidningen skriver:

”Först sågs justitie- och migrationsminister Morgan Johansson shoppa på mellandagsrean. Sedan visade det att Stefan Löfven besökt en galleria strax före jul.

”Finansminister Magdalena Andersson var på en skiduthyrning i fjällen. Och MSB:s generaldirektör Dan Eliasson reste till Kanarieöarna över julledigheten.

Avslöjandena om topparna som inte lever som de lär har fått tilltron till Stefan Löfven att rasa. I Aftonbladet/Demoskops senaste mätning uppger 31 procent att de har förtroende för statsministern – en minskning med 7 procentenheter jämfört med förra månaden.

– Många verkar tycka att det finns en dubbelmoral. Vi har fått höra att vi ska ställa in, inte resa och besöka släktingar och inte träffa större sällskap. Flera kommenterar att restriktionerna inte verkar gälla ministrarna själva, säger Karin Nelsson, vd för Demoskop.”

Jag kommenterade Löfvens hantering i Expressen-TV och TV4 Nyhetsmorgon.

I båda inslagen nämnde jag George Orwells klassiker ”Djurfarmen”. Satiren där grisarna lär sig gå upprätt, tar på sig slips och uttrycker: ”Vi är alla jämlika, men en del av oss är mer jämlika än andra”.

Det finns två saker som nästan ofelbart leder till kriser för politiker och höga organisationsföreträdare: Dubbelmoral och att man berikar sig själv.

Ju högre moralisk svansföring, desto större blir fallet och desto värre kan konsekvenserna bli. För att ta några av de värsta exemplen:

”Kapten klänning” kallades polischefen Göran Lindberg som vurmade för kvinnornas karriärmöjligheter i poliskåren, som 2010 fick  sex års fängelse för våldtäkt.

Johan af Donner var insamlingschefen på Röda Korset som blev dömd till fängelse efter förskingring både där och hos sin tidigare arbetsgivare Cancerfonden.

Regeringsföreträdarnas dubbelmoral under julhelgen  hade ju så lätt kunnat undvikas, bara med ett minimum av eftertanke.

Jag har många sammanhang hävdat att ett stort problem för politiker och organisationsföreträdare är att de omger sig med ja-sägare. Många felsteg och tabbar skulle kunna undvikas om de tog in rådgivare utifrån som enbart hade att betrakta deras göranden och låtanden utifrån, utan partiglasögon.

Många som försvarar Löfven har ju påpekat att toppolitiker från oppositionen agerat på samma sätt, gjort resor och shoppat på gallerior. Visst är det sant. Men de har å andra sidan inte tagit i från tårna i teve och förmanat svenska folket att följa reglerna.

Andra har hävdat att jag och andra kritiker är ”sossehatare” och försöker utnyttja situationen att fälla regeringen.

När jag uttalat mig som krishanterare (och det har hänt många gånger under mina 22 år i branschen) har jag alltid fått stämpeln ”socialdemokrat” när jag kritiserat borgerliga politikers agerande och ”borgerlig” som nu när jag kritiserat socialdemokrater.

Jag är trygg i att hela min utgångspunkt är partipolitiskt obunden, jag analyserar bara det som händer med krishanterarens perspektiv.

Då kan jag tycka att Tobias Billström, Moderaternas gruppledare i riksdagen, hanterat de tre toppmoderater som reste i jul trots restriktioner bra ur krishanteringssynpunkt.

De tvingades be riksdagsgruppen om ursäkt och en ny regel slogs fast att alla resor som riskerar att strida mot reglerna måste redovisas och godkännas. Han klargjorde också att riksdagsledamoten Hans Wallmarks resa till Kanarieöarna inte hade godkänts.

Pandemin kommer sannolikt att fortsätta sprida död och tragedier över världen tills en massvaccinering är genomförd. Det är av oerhörd vikt att framförallt ansvariga politiker och myndighetspersoner ända fram till mållinjen lever som de lär och som ledare går i spetsen.

Det är väl kontentan av denna sorgliga julhistoria.

Paul Ronge

Tillägg: Kollegan och krishanteraren Jeanette Fors-Andrée kommenterar Dan Eliasson och diskrepansen mellan vad man gör och säger i SVT Morgonstudion. På kornet!