Månad: december 2010

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge

Vem krympte socialdemokratin?

Mellandagar. Ute vilar snön vykortsvackert, inne härskar frid och stilla familjeliv. Snart glider vi in i 2011 och ett nytt spännande år.

När jag reflekterar över kriserna under året som snart gått slås jag av kraften i efterdyningarna:

  • BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades  i höstas –ännu inte över.

USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till  143 miljarder kronor. Och i dagarna kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.

Efter hans presskonferens vid älgjakten i skogarna runt Trollhättan har skandalen kring boken ”Den motvillige monarken” rullat vidare. Enligt en opinionsundersökning i Aftonbladet vill en majoritet av svenskarna nu att han avgår i förtid.

  • Röda Korset kämpar fortfarande med sviterna av Johan af Donners förskingring.

Organisationen har förlorat cirka 30 000 medlemmar och tvingats skära kraftigt i sin personal. Förtroendet har fått en knäck som kan ta lång tid att reparera.

Det blev det inte, som vi ju vet –utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas.

Men det allra intressantaste –och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. ”Primegate” där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet.

Där Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt tar avstånd från den politik hon gick till val på.

Där gamla muppar som Bengt Silfverstrand och Jan Andersson, som verkligen borde veta bättre, tar heder och ära av varandra i den socialdemokratiska bloggosfären.

För många år sedan gick filmkomedin ”Älskling jag krympte barnen”. Med en lätt travestering frågar jag: ”Vem krympte Socialdemokratin?”

Jag håller precis på och läser slutkapitlen i Henrik Berggrens Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”. Den är så bra så det har tagit mig en månad att plöja igenom de drygt 700 sidorna. Vissa kapitel har jag helt enkelt fått ”smälta”, insikterna har behövt sätta sig innan jag läst vidare.

Berggrens stora styrka är att han hela tiden placerar Olof Palme i sitt historiska sammanhang och beskriver tidsandan. I inre konflikter och svåra vägval inom partiet som ATP-striden, det trista tragglandet med löntagarfonder, Pomperipossadebatten med Astrid Lindgren och folkomröstningen om kärnkraften. Men minst lika mycket i förhållande till rekordåren, vänsterrörelsen-68, Vietnamkriget och det frostiga förhållandet till USA samt hela den internationella utvecklingen. Läser man boken noga så är det inte bara porträttet av Olof Palme som etsar sig fast, utan en mycket initierad bild av det inre livet i Sveriges då ojämförligt största parti. Ett parti att respektera, även om man inte alls delade dess värderingar.

Det är till exempel uppenbart hur mycket en antagonist som Moderatledaren Gösta Bohman ändå respekterade sin motståndare.

Palme fick slåss och lirka i konflikter med Gunnar Sträng och ett gammalt garde kring honom, hela tiden kompromissade han och vågade rådfråga. Som när han åkte till Bommersvik och fick klartecken av en åldrad Tage Erlander för att driva folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

2011, den 28 februari, har det gått 25 år sedan Palmes död.

Jag har all förståelse för Aftonbladets Katrin Kielos uppmaning till partitoppen efter valkatastrofen:   ”Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er”. Men någonstans i föryngringen och förnyelsen så måste Socialdemokratin också knyta an till sin historia, hitta kontinuiteten. Och återfå värdigheten.

Med Ingvar Carlsson fanns kontinuiteten. Han blandade gammalt och nytt, var lagledare men tog de viktiga besluten.

Göran Persson gjorde mer eller mindre rent hus med Carlssons förtrogna. Han samlade sina statsråd, gav dem i jämförelse med Palme och Carlsson otroligt lite utrymme och drog sig inte för att läxa upp dem offentligt. Det blev en ganska strykrädd skara där Persson kunde lysa i eget majestät. Det kanske mest tydliga exemplet på att Persson infört en helt ny ledarstil var att han strypte finansministerns viktiga roll som motpol och eget maktcentrum. Erik Åsbrink har vittnat om hur han som finansminister blev totalt snöpt av Persson.

Så kom Mona Sahlin som lovade en rejäl idédebatt och en helt annan lyssnande ledarstil. Hon gjorde rent hus med Göran Persson och samlade sitt gäng. Och  nu efterlämnar hon en Socialdemokrati som är fullständigt vilse i pannkakan.

Visserligen kliver nu Ylva Johansson fram som en partiledarkandidat. Men hittills verkar reaktionen vara litet återhållsam: ”Bra att du vill, men vill vi ha dig”?

Jag råder alla Socialdemokrater att läsa ”Underbara dagar framför oss”. En slutsats jag drar som fullständig outsider är: Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer. Falangstrider som leder till att den ena sidan ”vinner” över den andra kan bli förödande i ett redan sargat parti.

Röda Berget, Peter Andersson, nemokrati, Högbergs tankar, och HBT-sossen är bara några röster inom bloggnätverket Netroots som diskuterar intressant kring Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Lena Sommestad har via sin blogg dragit igång en S-debatt som till 100 procent handlar om politik. Och som förs förhållandevis sakligt. Kolla kommentarsfältet! Om detta är hennes sätt att markera att hon kandiderar till partiledarposten så är det minst lika modigt som Ylva Johanssons utspel.

”Primegate” – lobbyism som en studie i mygel

Aftonbladet har under flera dagar publicerat stora avslöjanden om hur PR-byrån Prime, på uppdrag av Svenskt Näringsliv försökt styra Socialdemokraternas eftervalsdebatt i ”tillväxtvänlig” riktning och dra partiet till höger.

För det har Prime fått fyra miljoner kronor, vilket inte har hindrat den mest ansvarige PR-konsulten Niklas Nordström att samtidigt ta betalt av Socialdemokraterna för att hålla föredrag för Kriskommissionen.

Mycket  intressant har skrivits i den här debatten. Aftonbladets Karin Pettersson frågar varför Niklas Nordström i sitt inlägg här inte svarar på kärnfrågan: Hur han kunde fakturera Svenskt Näringsliv för att driva kampanj i sitt eget parti? Tre S-märkta konsulter driver samma tes här: En lobbyistkonsult ska inte vara den som aktivt driver en kampanj i ett parti, med dold agenda och för dolda pengar.

Lena Sommestad, en av de personer som nämnts som påtänkt ny S-ledare skriver analytiskt med ett inifrånperspektiv här. Hon menar att om man accepterar Svenskt Näringslivs och Primes metoder så har man också, som i USA, accepterat att den som har mer pengar har mer makt i ett parti. I hennes mycket genomarbetade bloggpost bemöts också åsikter från ett antal socaldemokratiska bloggare som bagatelliserar det som hänt eller kallar det en konspiration: Jan Andersson, Folkbladet, Sandro Wennberg och Peter Andersson. Sommestad betecknar detta som ”en förfärande naivitet”.

Frågan har blivit än mer infekterad sedan Makthavare.se och Dagens Opinion idag avslöjade att det funnits en läcka som försett Valberedningens Berit Andnor och Morgan Johansson med massor med internt Primematerial som nu kan användas av ”vänstern” i S att krossa den ”höger” som Niklas Nordström representerar. Allt medan Prime mitt i den kris som nu kallas #primegate sätter allt fokus på att jaga och krossa läckan.

#Primegate har alltså redan fått rejäl genomlysning i en mängd intressanta artiklar och  inlägg, alltmedan min blogg legat nere av tekniska skäl.

Primes krishantering har kritiserats och där vill jag varken döma eller fördöma. Det är oerhört svårt att sköta sin egen krishantering och pikant nog är vi krishanterare inte bättre på det än andra, liksom journalister inte är bättre på att hantera media än andra. Tänk bara på när Expressens Ulf Nilson burdust avbröt intervjun Medierna försökte göra med honom om pursvenskar.

Min ingång är en ”disclaimer”, alltså PR-svenska för en bekännelse: Jag skyr lobbyism som pesten och har hållit mig borta från den under de 12 år jag varit PR-konsult. Medieträning, krishantering, skriva debattinlägg, kommunikationsplaner – absolut! Men jag har inte tagit ett enda lobbyuppdrag.

Varför? Jo därför att det så ofta handlar om mygel.  Den ekonomiska makten kladdar ihop med den politiska. Ett kompisgäng där det skålas i champagne i Stockholm, New York eller Bryssel och där konsulten säljer sin adressbok (och därmed sina gamla kompisar i politiken – som Göran Persson – till högstbjudande) Där du aldrig vet om den ex-politiker som står i talarstolen och talar sig brinnande varm för hur energikrisen ska lösas inte är sponsrad av ett elbolag  (Persson igen?) Det skålas, det viskas från rätt mun till rätt öra och plötsligt har rätt politiskt beslut tagits fast bara en minoritet av svenska folket egentligen understödde det. Otroligt mycket är dolt. Dolda agendor, dolda pengar, precis som nu avslöjats angående Niklas Nordström i #primegate.

Är jag heligare än andra? Absolut inte. Men jag vill ha rågångar. ANTINGEN är du journalist eller medietränare, du går inte emellan rollerna. ANTINGEN är du politiker eller lobbyist – du är inte både ock samtidigt.

Jag vill egentligen ha det som i USA – lobbyister ska vara registrerade och all lobbyistpåverkan ska enligt lag ske öppet. Min åsikt är att Westander är den byrå som har absolut mest klart för sig vad lobbyism kräver i form av etik och moral. Idag skrev de detta debattinlägg i Aftonbladet.

Prime och Nordström har ett viktigt val att göra: Har deras agerande varit okej så ska de förklara och försvara sig. Har de gjort fel så bör de öppet redovisa hur och varför och tala om vad de gör för att inte upprepa samma misstag.

Lobbyism är en skitig bransch där jag tror varken JKL, Kreab, Springtime, Grayling eller några andra stora byråer skulle klara en granskning bättre än Prime. Det vore tråkigt om Niklas Nordström, som säkert bara gjort vad andra lobbyister gjort i lönndom- skulle bli det enda bondeoffret i en nödvändig upprensning av branschen.

/Paul Ronge

Uppdatering: Övertalad av en urtrevlig Leo Lagercrantz på Newsmill så utvidgade jag igår kväll detta inlägg till en artikel du kan läsa här. Här finns 10 råd jag i all välmening och med stor ödmjukhet ändå riktar till Niklas Nordström och Prime. I övrigt är den samma som denna bloggpost, men utan länkningar. Bloggen tar nu (eller försöker ta) julledigt.

God Jul & Gott Nytt År alla läsare!

Måste det bli bojkott och upplageras för Expressen – igen?

Jag är sjuk, skrällhostig och allmänt risig och hade verkligen inte tänkt blogga ikväll. Men efter Expressens Ulf Nilsons krönika går det inte att låta bli.

”Pursvenskar”? ”Muslimer som tar över”? Att vi befinner oss ”i krig”? Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”?

Jag är född i London av en ungersk mor och en engelsk far. Har några droppar negerblod från något ”snedsteg” på ungerska Pustan för något hundratal år sedan enligt en familjesägen. Inte särskilt pursvensk alltså om man ska vara noggrann.

Det som nu händer är för mig déjà vu. 1993 drog Expressen igång en artikelserie om främlingsfientlighet som fick vinkeln ”Kör ut dem”. Grunden var en opinionsundersökning, där kritikerna också kunde visa att tidningen tolkat uppgifterna fel och grovt övervinklat dem.

Reaktionen blev stenhård. Det blev bojkott, upplagan rasade och chefredaktörer fick gå. Först i raden var Erik Månsson, men tidningen darrade och skakade nästan hela resten av 1990-talet. Jag var där, jag var med och jag hörde hur snacket gick i lunchmatsalen och i korridorerna.

Slutsatsen har för mig sedan varit given, under de 12-13 år jag nu varit medierådgivare och krishanterare: Media är otroligt känsliga för om man slutar köpa. När läsarna sviker och upplagan nästan halveras flyger karskheten ut genom fönstret.

När jag har medieutbildningar och kunder ondgör sig över att kvällstidningarna har såpagräl, spruckna bröstinplantat och övervinklade kändisskandaler på ettan säger jag ofta: ”Så länge ni köper tidningarna så gör de ju rätt. Deras verksamhet är kommersiell, precis som er. Det enda som kan ändra nyhetsvärderingen är att folk slutar köpa”.

Så här upplever jag min déjà vu:

DÅ 1993 hade vi lasermannen, Ny Demokrati härjade och gick på om det muslimska hotet och hade kommit in i riksdagen. Sossarnas invandrarminister Leif Blomberg flirtade öppet med invandrarfientliga stämningar.

NU har vi dödsskjutaren i Malmö. Sverigedemokraterna är i riksdagen och döljer sina nyanser av brunt oerhört mycket skickligare än Ny Demokrati gjorde. Och då skriver Ulf Nilson en krönika som jag upplever som rent rasistisk och rasbiologisk. Det kunde lika gärna ha varit en tysk skriftställare i hets mot judar inför Kristallnatten 9-10 november 1938. Men den här skribenten har siktet inställt mot araber.

Det här är inte okej. Om än kanske inte juridiskt så är ändå Nilsons utfall moraliskt och etiskt hets mot folkgrupp. Mattsson bör befria Nilson från sitt uppdrag att skriva krönikor, han har ju ändå fyllt 77 år.

Så här dåligt svarar Per-Anders Broberg i Dagens Media på kritiken. Det duger inte!

Om Mattsson fortsätter försvara Nilson så förtjänar han samma eldstorm som Månsson fick 1993. Och klarar han den så är det inte han och Expressen som är starka utan samhället som sedan 1993 blivit för svagt.

Många, bland dem Fredric Kjellberg och Bengt Eriksson skriver intressant om detta.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Robert Damberg har mejlväxlat med Broberg och fått mer uttömmande förklaring till publiceringen av Nilsons krönika. Fler ord, men absolut inte mer innehåll än i Dagens Media. Abdikerar ansvarige utgivaren från sitt uppdrag när krönikörer skriver? Eller på renare svenska: Får de skriva precis vad f-n som helst?

Uppdatering 2: I Medierna lördagen den 18 december kan du höra både Per-Anders Broberg, Ulf Nilson och mig diskutera krönikan. Men Nilson blir upprörd och ”avbryter intervjun”.

SJ:s totalhaveri – tillsätt intern kriskommission

I min mejlbox  låg i morse ett meddelande från en av mina kunder.

”Jag skulle åkt till Göteborg, men kom inte längre än till Skövde. Därför får du redan nu mina synpunkter på ditt dokument, jag fick gott om tid att skriva”.

Det handlade denna gång om en urspårning på stambanan.

Hela förra veckan kantades av skandalrapporter om SJ som återigen – trots det färska minnet av förra årets vargavinter –  verkar helt handfallet inför att det har blivit vinter igen.

SJ:s totalhaveri har nu lett till en djup förtroendekris hos svenskarna, en kris som en varumärkesexpert säger att det kommer att ta minst fem år att reparera. Bussarna har kört om SJ, enligt den nya kundnöjdhetsundersökningen och i botten ligger tio års eftersatt underhåll.

Från SJ hördes också förra veckan företrädare säga ungefär så här: ”Vi får räkna med problem när det är vinter. Skattebetalarna skulle aldrig vilja betala den höjning som behövs för att tågtrafiken ska fungera även vintertid”.

Detta är fullständigt ohållbart. SJ tar betalt för att leverera en tjänst. Igår läste jag på Twitter inlägg från folk som betalat för en lågprisbiljett, men inte kunde använda den för att tåget var timmar försenat. Vad har då biljetten för värde?

Jag skulle påstå att biljetten till och med kan få ett negativt värde. Jag har  kunder som investerar mycket pengar, tid och  resurser inför en avtalad medieträning och då förväntar  de sig givetvis att  jag ska komma i tid. Jag har tappat allt förtroende för SJ och tar numera inte en medieträning utanför Stockholm om det inte ingår i villkoren att jag får flyga när det går.

Jag antar att detta gäller allt fler affärsresenärer. Det är en stor skandal att SJ inte förstår att kärnfrågan i all kärnverksamhet är att leverera den tjänst man tar betalt för.

SJ har en skicklig kommunikationsavdelning. SJ:s problem är idag inte kommunikationen med resenärerna, problemet är istället att nästan all kommunikation är negativ, tågen går INTE i tid. SJ är inte att lita på.

Jag tycker SJ skulle satsa på en kriskommission under det elände som nu väntar oss om vintern fortsätter hålla greppet. Notera alla brister som i varje situation ställer till elände för resenärerna. Samordna informationen med Banverket och Jernhusen, så ni får med problemen med rälsunderhåll och bristen på avisningshallar. Ställ samman en kravlista på temat: ”Dessa anslag behöver vi för att i fortsättningen åtminstone på någon rimlig nivå kunna garantera resenärerna att de får de tjänster de betalat för”.

SJ-chefen Jan Forsberg tjänade när han fick jobbet 2002 två miljoner kronor. Idag har siffran fördubblats till fyra miljoner.

Ett minimikrav för att Forsberg ska anses förtjäna en sådan lön är att han har civilkuraget att öppet och offentligt redovisa en sådan kravlista och tala om för sina ägare att verksamheten inte fungerar utan ökat underhåll.

/Paul Ronge