Sluttramsat – Får AF nu äntligen en chans?

Jag har haft fruktansvärt mycket att göra på sistone (bara intressanta och roliga jobb) och har helt enkelt inte haft tid att  blogga. Jag är därför sent på bollen. Men utnämningen av Mikael Sjöberg till ny Generaldirektör för Arbetsförmedlingen (AF) är den bästa inrikespolitiska nyheten på länge.

Det här har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson gjort riktigt bra, även om det tog många månader att komma fram till utnämningen. Hellre långsamt och rätt än fort och fel, verkar hon ha tänkt. Därmed är den förskräckliga parentesen över, som bland annat bidragit till att förtroendet för AF är det lägsta för någon myndighet i  Sverige.

Socialdemokraterna hyllar utnämningen och slår fast att Svantesson nu valt utifrån kompetens från ledande befattningar i svensk förvaltning, inte en ”störtskön typ”, vilket ju var precis vad en entusiastisk Sven-Otto Littorin kallade Angeles Bermudez-Svankvist, när han som arbetsmarknadsminister utnämnde henne till GD.

Jag förstod egentligen aldrig varför statsminister Fredrik Reinfeldt gav Bo Bylund sparken, med det enda argumentet att han var en ”socialdemokratisk valarbetare”. Nu visar ju Elisabeth Svantesson i praktisk handling att kompetens går före partibok.

Nu är Bermudez-Svankvist historia och det finns ingen anledning att strö salt i såren. Om någon är intresserad av mina tidigare analyser av hennes framfart finns de här och här.

Det finns däremot mycket att lära – inte minst om kontraproduktiv ”spinn”, kostbara PR-kampanjer och dyrköpt experimenterande i form av ”flumcoacher”, idéer om att AF själva skulle anställa unga där de inte klarade av att förmedla jobb och själva idén att släppa kärnverksamheten; att förmedla jobb.

Jag vågar påstå att hela orsaken till att regeringen tillsatte en total amatör till Sveriges viktigaste myndighetsjobb var hennes enormt skickliga PR-hajp för sig själv. På det sättet kan för mycket PR vara lika skadligt och negativt som överdriven alkoholkonsumtion. Det blir för mycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Refaat El Sayed, Jonas Birgersson, Ludmila Enqvist, det finns många exempel på de som haft PR i blodet och varit för duktiga på att skapa rubriker och trissa upp förväntningar för sitt eget bästa.

Alla de miljoners miljoner som Bermudez-Svankvist pumpade in i PR-byråer, hur många jobb skapade de? Hur mycket goodwill gav de AF? Jag skulle bli förvånad om någon av de byråer som användes, idag skryter om sitt arbete för AF och presenterar det på hemsidan som ett bra kundcase.

Mikael Sjöberg har varit generaldirektör i Arbetslivsinstitutet och statssekreterare hos Socialdemokraternas nuvarande ”skuggarbetsmarknadsminister” Ylva Johansson. Sedan 2007 är han Generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Precis som Bo Bylund har han sin bakgrund i fackförbundet Metall, idag IF Metall.

Han har aldrig gjort något väsen av sig, aldrig vad jag vet figurerat i några skandaler. För ett statligt verk kan det ibland vara ett ganska gott betyg att verksamheten tuffar på utan stor dramatik och kvällstidningsrubriker. Det mest pikanta med Mikael Sjöberg tycks vara att han är kusin med tidigare statsministern Göran Persson som idag är lobbyist på PR-byrån JKL.

Jag tror att det AF nu behöver allra mest är en ledare mer inriktad på att göra rätt än att snacka brett. Och personer gör skillnad. Fortfarande nämns den tidigare GD:n Allan Larsson med mycket stor respekt. Så var han också en riktig doer och arbetsmyra.

Mikael Sjöberg är mycket aktiv i sociala medier. Jag har aldrig träffat honom, men har fått en ganska god bild av honom på Twitter, där ni kan följa honom på @mikaelsjoberg. Jag hoppas han kommer att hålla uppe dialogen där även i sin nya roll.

En av de svåraste utmaningarna är att hantera och helst avveckla det förhatliga Fas 3, där människor har förnedrats och, efter lång tids arbetslöshet, ofta tappat all geist och självförtroende.  Jag tror att det grundläggande är respekt för alla människor och en inställning att de allra flesta vill göra rätt för sig. Det kommer att bli jättesvårt att få fram resultat, för de som suttit länge på avbytarbänken kommer att ha mycket muskelstelhet och många inre demoner att kämpa mot när de äntligen får chansen att spela match. Och om de har dåligt självförtroende, hur ska då AF kunna lirka med arbetsgivarna; använda sin förmedlande roll för att få dem att ge Fas 3-skadade människor chansen?

En annan utmaning är att återta kärnverksamheten. En Arbetsförmedling som inte förmedlar arbeten är ingen Arbetsförmedling. Så enkelt och så svårt är det. Det har funnits en skrämmande cynism i inställningen att folk bara ska coachas och sedan vara de som ringer runt och skickar CV, utan att få anvisningar och råd.

Alla som ”frågat chans” som tonåringar vet hur snabbt man blir knäckt när man nobbas hela tiden. Jag har själv aldrig varit i den situationen men jag är nästan säker på att den som gång på gång ringer och kontaktar arbetsgivare utan att ens få komma till anställningsintervju kommer att krokna och gå in i ett passivt mörker. Förmedlare behövs – och jag tror det finns en kår av otroligt kompetenta arbetsförmedlare som vill få resurser att göra just detta – förmedla jobb.

Om Mikael Sjöberg gör som jag tror – satsar mer på att göra rätt än att snacka brett och arbetar för att så småningom kunna kommunicera resultat istället för vilda publikfriande hugskott kring vad han tänker göra – så kanske det äntligen kan våras för Arbetsförmedlingen.

Andra skriver intressant om Arbetsförmedlingen.

Paul Ronge

En kommentar till “Sluttramsat – Får AF nu äntligen en chans?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *