Förkväll med Gynning – triss i trams

Stormen på TV4 kring sparkandet av Elisabeth Höglund ur Förkväll har väl knappast undgått någon svensk med TV.

Nu har hon fått sin ersättare: Carolina Gynning. Det betyder att mixen från tidigare: En samhällskunnig, litet fårad senior tilsammans med de yngre, mer glamourösa Yvonne Ryding och Carin da Silva, nu är bruten. Nyheten var tydligen så ”viktig” att Aftonbladet bara körde avslöjandet i papperstidningen, inte på nätet. Uppgiften bekräftas av ledningen i tidningen, men med förbehållet att det börjar som ett vikariat. Kanske är det ett test.

Gynning ”kan formatet”, säger TV4:s programansvariga. Och säga vad man vill: Carolina Gynning är det man på engelska kallar wysiwyg (what you see is what you get). Det betyder att formatet blir än mer gapigt, flamsigt och ystert och ramlar ner årtionden i målgrupper. Och uppenbart är det detta TV4-ledningen vill ha.

Jag är ingen smakdomare och tror inte heller att den här striden handlar om svart eller vitt.

Säkert kan Elisabeth Höglund vara ett veritabelt ”pain in the ass” och uppföra sig som en diva, även om det just nu är väldigt synd om henne. Jag som var i branschen vet ju vilka duster hon hade med KGB – alltså KG Bergström – om vem som skulle spela första fiolen i Rapports politiska bevakning redan på 1980-talet.

Jag skulle inte velat vara medlare i den påfåglarnas kamp som utspelades då.

Frågan är ju djupare än om vi föredrar Höglunds mer journalistiska framtoning framför Gynnings hurtiga skränande.

Den handlar om Tv4:s inställning till sin publik – den del som är 50 plus och som sannolikt har haft mest behållning av Förkvälls mix: Höglunds intervjuer, Rydings glada munhuggning och Da Silvas snack med uppstajlade eller dansanta gäster.

Tv4 markerar ju att en målgrupp som ofta är köpstark och inflytelserik är av noll värde för kanalens annonsörer. Sällan har jag begripit så litet av marknadsföring och reklamtänk som när det gäller den moderna inställningen att ungdomar är den enda attraktiva målgruppen.

Är Amelia Adamo, som ju hårt reagerat på petningen av Elisabeth Höglund, den enda auktoriteten av rang som har fattat denna målgrupps betydelse?

Popularitet kommer och går. Just nu är det Dolph Lundgren som med välriktad självironisk karate i Melodifestivalen har slagit sig rakt in i det svenska folkhemshjärtat. Nästa gång är det någon annan.

Men att en TV-kanal visar så total likgiltighet och förakt för en så stor och viktig målgrupp som 50-plussare är för mig obegripligt.

/Paul Ronge

Gör inte en höna av en Federley!

”Ursulagate” fortsätter att uppröra och engagera. Idag är både stora rikstidningar och bloggar inne och kommenterar denna härva.

Enkelt uttryckt handlar det om att Centerns riksdagsman Fredrick Federley åkte till Gran Canaria som ”transan” Ursula, en bjudresa som betalades av olika företag, bland andra flygbolaget Norwegian. Federley fick allt betalt, bloggade för Gaymagazinet ”Hanky” och skrev sedan glatt om flygbolaget och det gratis hotellet på sin blogg.

På frågan om hur detta går ihop med hans roll som riksdagsman, att stå oberoende mot företagsintressen, sade han i Aftonbladet att det inte var han utan hans ”dragpersonlighet” Ursula som åkte.

Många har haft kungligt roligt åt denna travesti på Alfons Åbergs påhittade kompis som den värmländske rattfulle använde sig av i rätten: ”Det var inte jag som körde, det var Mållgan!”

Själv sade jag i Aftonbladetartikeln att jag tycker det var ”omdömeslöst” och ”jättekonstigt”, vilket jag står för.

Men det var inte kriminellt och det finns ingen orsak att på grund av det här eller för att han tidigare ställt upp på marknadsföring för Smirnoff, avfärda Federley som en mutkolv eller ett rö för kommersiella intressen i riksdagen.

På ledarplats tar Aftonbladet i med bastoner mot Federley. Även Expressen kräver att Federley ska ”skärpa sig”.

Jag tycker att Federley är en frisk fläkt i riksdagen även om han har en tendens till omdömeslöshet i sin iver att testa gränser (tänker bland annat på tilltaget att starta salladsbar med Dominika Peczynski).

”Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, tycker jag är ett gammalt bra ordspråk.

Att han inte myglat eller hymlat med sina sidouppdrag är också positivt, liksom att han inte bara skamset och populistiskt pudlar inför de massiva medieattackerna.

Men för sin egen skull tycker jag Federley bör ta kritiken på allvar – allt han gör offentligt och som innebär att han lyfter fram företag och kommersiella intressen – kommer att kopplas till hans roll som riksdagsman oavsett om han är ”Fredrick” eller ”Ursula” när han gör det.

Att bjuda på det är att stå utan gard inför oppositionen, vilket gör att det kan bli en höna av en fjäd…f’låt Federley.

/Paul Ronge

DN krisar: Sluta ge bort journalistiken!

Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz har nu aviserat att 100 till 200 DN-medarbetare, de flesta journalister, ska varslas om uppsägning.

På redaktionen råder chock och ilska. Jag sade upp prenumerationen, efter 35 år som trogen kund, för en tid sedan, när jag såg att också förre chefredaktören Thorbjörn Larsson kastade in handduken. Sveriges malligaste morgontidning hade för mig till slut blivit en symbol för leda och inte längre värd att knata ut till brevlådan för att hämta.

För länge sedan kunde journalisterna där göra tidning och kanske är det som förre Expressenreportern och nuvarande kriskonsulten Paula Hammerskog skriver här att de kan göra det igen.

Men vad är poängen om man inte tar, eller får, betalt för det arbete tidningen utför?

Jag har länge hävdat att den ”Ebberöds bank” som präglar medieföretagens hantering av sina kommersiella intressen bara leder till tidningsdöd.

Den 14 maj 2009 skrev jag om temat under rubriken ”Falsk matematik, falska profeter” på nu avsomnade Ronge Kommunikations blogg.

Om vi tar ner företagsekonomin i ett kapitalistiskt samhälle till sin allra enklaste grundsten så är det väl: ”Om det finns efterfrågan fungerar min affärsidé, om ingen vill ha min tjänst eller produkt får jag väl göra något annat?”.

Rupert Murdoch är ju ingen duvunge i medievärlden och han börjar ta betalt för journalistiken på nätet i sommar enligt planerna.

Det måste gå att göra på olika sätt på olika tidningar. För mig är det till exempel obegripligt att tidningar som VLT i Västerås och TTELA i Vänersborg-Trollhättan ens finns på nätet. Varför? De har ingen konkurrens med andra papperstidningar i sina utgivningsområden. Det enda deras ”skrytwebbar” leder till är ju att ett antal människor kommer på att det är lättare att sluta prenumerera än att sluta röka om man vill spara pengar. Så fick också VLT:s Elisabeth Bäck (som inte avgick en dag för tidigt) avsluta sin karriär som tidningschef med att skära ner VLT:s personal.

Det är så dumt så man kvider.

DN skulle som experiment enkelt kunna lägga ner sin webb och se om prenumeranterna återkommer. Strunta i om Svenska Dagbladet jublar. Deras webb går heller inte med vinst, framför allt inte om man räknar hederligt på den arbetskraft som producerar webbnyheterna.

Eller så kunde DN lägga ner papperstidningen, spara tryckerikostnader och distribution och se om det gick att få lönsamhet den vägen (även om jag tror att det är alldeles för tidigt, pappersläsarna som vill ha äggfläckar på morgontidningen är ännu för många).

Men att erbjuda en produkt i pappersversion som kostar och i princip samma produkt på webben som är gratis är ju företagsekonomiskt vansinne.

För så här enkelt är det: Journalister som gör sitt jobb producerar ett mervärde genom att ta reda på och analysera nyheter vi andra inte kan eller hinner ta fram. Titta på bloggvärlden – 80 procent eller mer handlar om att kommentera artiklar som producerats av journalister.

En del tror ju att journalister blir lika överflödiga som grafikerna blev när nu vi alla kan masskommunicera med hjälp av mobilkameror och datorer.

Jag tillhör dem som tror att riktig yrkesmässig journalistik fortfarande kommer att behövas, även om jag håller med om att en del reportrar idag inte lever upp till det.

Enda chansen att se vem som har rätt är att ta betalt och se om efterfrågan finns. Bjuds journalistiken ut gratis kommer den i vilket fall att dö sotdöden.

/Paul Ronge

Uppdatering: VA:s Mikael Zachrisson skriver här i en bloggpost en mycket läsvärd replik mot mitt resonemang: Att journalistiken är en vara som alla andra.

(vilket naturligtvis inte hindrar att journalisten själv kan ha ett brinnande engagemang för att upplysa och förändra världen och så vidare)

Zachrisson har klockrent fångat vart vi är oense och jag är övertygad om att denna viktiga diskussion kommer att föras vidare till nya nivåer, allteftersom media fortsätter att skära ner och dö svältdöden….

Andra skriver intressant om journalistik och samhälle.

Robinson-fiaskot: Dokusåpans död?

Börjar vi se slutet?

Årets Robinsonäventyr i TV4 blev ett totalt fiasko.

Tittarna svek så till den milda grad att TV4 var tvungna att spurta i mål, med flera avsnitt i rad sista veckan, för att litet mildra nederlaget.

Hans Brettschneider vann till slut och de ränksmidande Bill & Bull-liknande kumpanerna Jimmy Führ och Anders Sjöström samlade delar av Robinson-gänget i Sjöströms villa i en: ”Du får inte vara med för du är dum”-fest mot ”Robinson-Hans”. Den hatade norrlänningen skulle till och med skallas om han vågade dyka upp och så kan man ju också använda huvudet mellan ”visa pattarna”-övningar, champagneyra och allmän hämningslös fylla.

Allvarligt, jag tror det ligger något i vad Expressens Maria Näslund skriver idag: Det lönar sig inte längre att bara vara en skitstövel.

Hans fick ju fira hos Mats Thelin. som om jag förstått det rätt hade 60 procent av svenska folkets sympatier i någon läsarundersökning. Mats agerade sakligt, ganska modest och undvek att kasta skit på motståndare.

Jag undrar om vi inte börjar se det definitiva slutet på dukusåpa-eran, som ju började i stor skala med Robinson för sisådär 12 år sedan.

Nu talar ”Paradise Hotel-stjärnorna” ut i Aftonbladets Klick om vem som ”var bästa sexet” och ”bästa hånglet” i såpan. Jacqueline Ferm tar i så hon spricker, efter bekännelserna att spritfesterna i Paradise Hotel ledde till svår abstinens. Men förfasar vi oss verkligen? Kommer dagens wannabees (”jag är känd för att jag är känd”-typerna) att bli samma rubrikmaskiner som Carolina Gynning och Linda Rosing var en gång? Eller blir det gäsp, gäsp,  zzzzz?

Jag tillåter mig tvivla på underhållningsvärdet i längden att se folk förnedra sig själva. Tror alltfler av oss bara gäspar och byter kanal. Och DET är kanalerna känsliga för, liksom kvällspressen! Inte när vi bara ojar oss över skandalerna utan när vi  helt enkelt röstar med fötterna och vägrar titta på, eller köpa skräpet. Det var precis detta som hände när Expressen förlorade nästan halva sin upplaga och chefredaktörerna försvann innan de ens hann värma stolarna efter ”Kör ut dem”-kampanjen på 1990-talet.

Vi kan ha  nått en vändpunkt. Igen. För historien upprepar sig. Jag läser nu Jürgen Habermas klassiker från 1962: ”Borgerlig offentlighet”. Boken är svårtillgänglig, men har klara poänger med sina  historiska perspektiv på skillnader och sammanblandningar offentligt/privat från antiken till sent 1900-tal.

Där beskriver Habermas bland annat hur franske ”solkungen” Ludvig XIV i mitten av 1600-talet höll hov vid morgon och kvällstoaletten. Stora följen, även utländska sändebud fick nöjet att se hur kungen kläddes på och av, snacka om ”kejsaren utan kläder”! Vem skulle idag kunna tänka sig Kung Carl Gustaf eller Kronprinsessan Victoria ställa upp på något sådan? Sensmoral: Historien visar att det inte bara behöver gå mot naknare  och mer privat utlämnande utan också tvärtom.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik, media och samhälle.

Grattis till respiten SAAB-anställda, men sök nya jobb!

Överlevaren: Bilen med nio liv

Ikväll gläds jag med alla SAAB-anställda, Trollhättebor och västsvenskar.

Bilen med nio liv har fått en chans till.

Men om jag hade haft kvar några kompisar på SAAB (det är 36 år sedan jag flyttade från Vargön som ligger på cykelavstånd från Stallbacka industriområde där ”SAAB regerar”) så skulle jag säga: Använd respiten att söka nytt jobb!

SVT Rapport var bland de första att avslöja att GM och Spyker efter oräkneliga dramatiska dokusåpaavsnitt äntligen knutit hymens band, de tu har blivit ett.

För Trollhättan och de SAAB-anställda är beskedet välkommet och välförtjänt efter månader av oro och ångest och tvära kast som i en isande thriller.

Men vad är det egentligen som har hänt?

  • Spykers VD Victor Muller, köper SAAB för i huvudsak lånade miljarder, pengar som GM lånar ut och förväntar sig återbetalning på.
  • Det skakiga bilmärket måste nu få köpare för att pengarna ska kunna betalas tillbaka.

Hur stora demonstrationståg och bilkorteger som helst hjälper föga när SAAB behöver klirr i kassan. Hur många konsumenter vågar idag köpa en bil som alldeles nyligen låg i respirator på bilakutens intensivvårdsavdelning? Hur många vågar lita på att det kommer att finnas reservdelar, lita på att det kommer att finnas service, lita på att det finns ett andrahandsvärde när de vill sälja bilen begagnad?

  • SAAB måste ha en affärsmodell som håller konkurrerande bilmärken stången.

BMW, Audi, vem man nu väljer att positionera sig mot. Muller må se ut som en bilindustrins Hollywood-stjärna och ha en utstrålning som ett smärre kärnkraftverk, men han har ALDRIG gått med vinst. Han har gått med konkurs.

Samtidigt har media överlag gjort en hjälte av honom. Han har varit David som idogt kämpat mot Goliat därborta i Detroit som känslokallt struntat i SAAB. Muller däremot, har ”brunnit för varumärket”, enligt dessa ”professionella” journalister.

Jag tar mig för pannan och undrar vart mitt gamla skrå är på väg. Undra på att ”amatörer” inom Sociala media håller på att ta journalisternas plats.

Är de inte längre förmögna att identifiera och kritiskt granska ekonomiska intressen?

Muller som aldrig lyckats med någonting får nu en kassa med åtskilliga miljarder att leka med. På marginalen ligger naturligtvis att han måste ha en rejäl VD-lön för att klara hjälterollen att rädda SAAB. Och grinande konkurser hålls nu borta för rätt lång tid. Att Spykers aktie nära nog fördubblats under den här såpan är ju också är en trevlig bieffekt.

Före Muller så var Koenigsegg hjälten i denna näringslivssaga. Ingen fattade att han drog sig ur, Muller borde med Koenigseggs argument vara helt ute i det blå när han ändå slutförde affären.

Men Dagens Media den 2 december 2009 hade ändå argument för att även Koenigsegg ”brann för varumärket”.

Eller för att vara tydligare: 1,5 miljarder argument. Så mycket ansåg tidningen att PR-värdet var för Koenigsegg, med underrubriken på förstasidan:

”SAAB-fiaskot satte svenska lyxmärket på världskartan”.

De flesta journalister har aningslöst och utan egentlig kritisk analys ställt upp på ”hjältarnas” storytelling, med några få undantag. Dit hör Unni Jerndahl på TV4-Nyheterna, Jan Nylander på SVT Rapport och Håkan Matson på DI. De har konsekvent avhållit sig från att ställa ”snälla” kapitalister mot ”elaka” och visat på de intressen som funnits bakom utspelen i dokusåpan (även om jag inte förstår varför Matson i pappers-DI idag var tvungen att prisa GM:s ”tålamod”).

Aftonbladets bilexpert Robert Collin har varit den minst kritiskt granskande reportern, en megafon för oppositionens intressen att slunga in skattemiljarder i SAAB. Hädanefter kommer jag inte att ha förtroende för honom ens när han skriver om dubbdäck och navkapslar.

Sensmoralen är: Nu får SAAB en respit. De anställda gör bäst i att använda denna nådatid att i lugn och ro söka tryggare arbetsgivare. Jag kan inte se någonting med Spyker som ger mer framtidstro för bilmärket SAAB än de senaste decenniernas mörker. Och där är jag tydligen i gott sällskap.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om SAAB

Uppdatering; Mary XJ med bloggen Mina moderata karameller tror på en tidsfrist på åtminstone något år.

Uppdatering 2: Robert Collin undrar ”Vem fan är Paul Ronge” i sitt bloggsvar på min sågning av hans SAAB-bevakning.

Uppdatering 3: Bloggaren Per Ankersjö (c) delar min kritik mot Robert Collin. Jag tror inte Collin vet vem han är heller.

Uppdatering 4: Fler reaktioner på mitt blogginlägg.

Uppdatering 5: Kommentar från bloggen ”Noterat Kjellberg” som ju skrev tidigare än jag om usel SAAB-bevakning.

Uppdatering 6: Medierna SR P1 om journalisternas granskning av SAAB.