Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

Gåtan af Donner: ”Den girige” år 2010?

Molières ”Den Girige”

Tragedin i Haiti bara växer – kanske uppemot 200.000 döda, massgravar, överlevande som förlorat allt. Hemlösa överallt. Hjälp som inte når fram.

Som så många andra bestämde vi oss direkt för att ge ett bidrag. Det fick bli Röda Korset – trots den sparkade bedragaren Johan af Donner. Vi var inte säkra på om Läkare utan gränser, den organisation vi litar allra mest på, är inne tillräckligt snabbt i sådana här akut dramatiska världskatastrofer. Nu vet jag bättre.

Det är nog svårt att överblicka den skada af Donner gjort välgörenhetsorganisationen Röda Korset. Storyn har ju allt:

Hela världen får nu veta att Haiti är ett av världens fattigaste länder där människor lever på mindre än en dollar om dagen.

Af Donner tjänade 65.000 kronor i månaden.

Från Haiti kablas bilder ut där mängder av hemlösa bor på gatan, i parker och stora uppsamlingsläger.

Af Donner hade en fashionabel Östermalmsvåning på över 250 kvadratmeter, han hyrde ett luxuöst sommarhus och när han åkte till Thailand bodde han på lyxhotell för över 10.000 kronor natten.

I förhör har af Donner erkänt bedrägerierna i huvudsak och medgett att de framförallt gick till att ersätta hans ”höga boendekostnader”.

Jag jobbade en gång med ett företag som kund där en ekonomiansvarig hög chef försnillade 22 miljoner. Den människan var ”shopoholic”, hon kunde köpa 20-talet märkesskor på en dag och högg på allt med hög prislapp. Hennes agerande var tvångsmässigt.

En vanlig människa med ”för höga boendekostnader” sänker sina kostnader. De flesta bor på mindre yta än 250 kvadratmeter och man MÅSTE inte bo på Östermalm. De flesta skulle klara av att hålla en rimlig standard med 65.000 i månadslön.

Så min första slutsats måste bli att af Donner tyckte att han var värd denna lyxtillvaro så till den milda grad att människor som avstod surt förvärvade slantar till hemlösa och svältande gärna fick bidra till hans bostadskostnader, hans luncher på Sturehof och hans mingel på Noppes.

Den andra slutsatsen är att Röda Korsets organisation måste igenom en riktigt kritisk granskning där jag är tveksam till om generaldirektören Christer Zettergren kommer att kunna rida ut stormen och sitta kvar. Bara en sådan sak som att han haft en Jaguar som tjänstebil  (vilket af Donner också hade) tyder på sällsynt dåligt omdöme.

Det företag jag hjälpte betraktades som ett offer för ekonomichefens manipulationer och led ingen skada med sitt varumärke.

Röda Korset kommer däremot under rättegången mot af Donner att få mycket svårare att hävda att organisationen varit ett helt ovetande offer. Frågan kommer att ställas om Zettergren, gammal vän till af Donner, inte hade några misstankar när det gällde af Donners storvulna lyxliv. Zettergren själv och ordföranden Bengt Westerberg tjänar tillsammans två miljoner om året på Röda Korset.  Frågor kan också komma att ställas om andra anställdas löneförmåner. Den gamla diskussionen om de höga administrationskostnaderna kanske väcks igen.

För mig framstår det som självklart att alla hjälporganisationer nu, i samband med Haitis katastrof, måste genomlysa sin administration, sina löneförmåner, sina tjänstebilar, sina reserutiner. Varumärket, och därmed också hela verksamheten, står och faller med att organisationer som Röda Korset kan se sina givare i ögonen.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om skandalen i Röda korset.

Uppdatering: Journalisten Gunilla Kinn om Haiti och seriösa samt oseriösa bidrag. Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun bloggar här med fler länkar om af Donner-affären.