En vit kränkt mans förhoppning på 2014

Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.

Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.

DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.

Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.

Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.

Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?

Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.

Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.

Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”

De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.

Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.

Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.

I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.

2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?

Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.

Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?

Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.

Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.

Andra skriver intressant om debattklimat.

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det  inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge

Tredje gången gillt: ”Ego-boost” à la M?

”De som arbetar ska få mer i plånboken”. Så motiverar statsminister Fredrik Reinfeldt det 5:e jobbskatteavdraget. I TV får vi se människor som eventuellt ska köpa ny bil eller som kommer bärande på en starkölsback.

Merparten av Borgs budget går rakt in i väljarnas plånböcker, skriver Dagens Industri.

Det vi vet är att reformen kommer att kosta 12 miljarder. Det regeringen tror är att det kommer att ge 13 000 nya jobb. Men hur många jobb har skapats genom de fyra tidigare jobbskattesänkningarna? Enligt regeringens  egen bedömning minskar inte arbetslösheten. Vi kommer inte under sju procents arbetslöshet förrän tidigast 2017.

Det här är tandemparet Reinfeldts och Anders Borgs sista budget före nästa val. Rakt uttryckt kan man säga att Reinfeldt för en gigantisk summa vill köpa de nödvändiga rösterna från oss som har jobb för att för tredje gången gillt behålla makten i Rosenbad.

Problemet är ju att vi betalar själva, så 12 miljarder som kunde hamnat i bättre skolor, sjukvård, omsorg och kanske en storsatsning mot arbetslösheten istället ska hamna i ökad konsumtion; läs starkölsbackar, bilar och kanske ännu fler krogrundor.

Det är en enorm ego-boost som ligger bakom taktiken. Du som har jobb – tänk på dig själv. ”De som arbetar ska ha mer i plånboken”.

Så till den andra sidan av myntet. Näringsminister Annie Lööf twittrade glatt igår om regeringens satsning på Arbetsförmedlingen. Så här ser den ut. Luddigare skrivningar får man leta efter. Fas 3, flummiga jobbcoacher, mångmiljonrullning till PR-byråer, excesser och slöseri; nästan allt gick snett under Angeles Bermudez-Svankvist bisarra fögderi. Men inte en ansats till självkritik från regeringen, eller åtminstone något löfte om att sätta stopp för de värsta stolligheterna. Däremot får arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gå, hon degraderas till den lättare posten biståndsminister.

Reinfeldt möblerar alltså om i regeringen och tillsätter Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Hon var från 2012 ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon har alltså agerat transportkompani för regeringens arbetsmarknadspolitik och  accepterat Angeles Bermudez-Svankvist sätt att leda Arbetsförmedlingen.

Ingen ska dömas ohörd, men vem är hon att förändra Arbetsförmedlingen, hon som varit en del av den förda politiken?

Och var finns pengarna?

”En sak som jag tror vi behöver göra är att koppla ihop arbetsförmedling, arbetssökande och arbetsgivare på ett bättre sätt”, säger hon i Dagens Industri papperstidningen idag. Grattis! Precis det som Angeles Bermudez-Svankvist lyckades avskaffa, att Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb. Men det kommer att kosta i form av personal och stora satsningar, eftersom Svantesson enligt samma artikel också vill att Arbetsförmedlingen ska ”knacka dörr” hos företagen för att återvinna förtroende.

Tänk om åtminstone hälften av dessa 12 miljarder kunde ägnats åt att skaffa jobb åt de som idag står utanför? Fler som jobbar, istället för bara ”mer åt de som jobbar”.

Och även oppositionen är ett dystert kapitel. Den kommer visserligen att motsätta sig jobbskatteavdraget, men om det ändå införs har Stefan Löfven lovat att det får bli kvar! Se logiken i detta, den som kan.

Vad man än kan säga om budget och regeringsombildning – det våras knappast för de arbetslösa.

Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag”>Andra skriver intressant om budgeten.

/Paul Ronge