Decemberöverenskommelsen borde omfatta migrationen

I elfte timmen avblåstes extravalet 22 mars 2015. Sex partier, den rödgröna regeringen tillsammans med Alliansen har – med stöd av det sjunde – bestämt sig för att minoritetsregeringar även i fortsättningen ska kunna regera. SD mister sin vågmästarroll och är den stora förloraren.

Det är naturligtvis utmärkt att riksdagen nu får arbetsro. Ändå hissar statsvetare – med rätta – en varningens flagg för vilka regeländringar detta kommer att kräva. Sveriges riksdag är ett komplicerat bygge som skett under århundraden. Att ändra i riksdagsordning är känsligt. Möjliga regeländringar ska nu utredas enligt den så kallade Decemberöverenskommelsen. Statsvetaren Marie Demker skriver på Twitter: ”Varför skall riksdagsordningen ’utredas’ om inte för att peta i den? Med regler som cementerar blockpolitik borde valsystemet ist utredas.”

Tre sakområden ska man söka blocköverskridande överenskommelser om: Försvaret, energipolitiken och pensionerna. Inget nytt egentligen, de här tre områdena har de båda blocken hittat samarbeten på förr, precis som Aftonbladets Lena Mellin konstaterar.

Själv är jag förvånad över att migrationspolitiken inte togs upp som ett fjärde område. I själva verket borde det kanske vara högst prioriterat, med tanke på att det var SD:s framgångar och vågmästarroll som orsakade regeringskrisen och allt efterföljande tumult. Väljarna, inte bara  SD:s utan också i stor utsträckning i övriga partier, ger helt enkelt den nuvarande överenskommelsen om migrationen mellan Alliansen och Miljöpartiet underkänt.

Jag har tidigare skrivit att skiljelinjen måste gå mellan de som vill stoppa asylinvandringen (SD) och de som vill lösa de problem som uppstår med den – vilket ju borde vara vad de övriga, icke främlingsfientliga partierna, vill.

Om SD nu neutraliseras i riksdagen och inte längre kan spela sin vågmästarroll så är det ett gyllene tillfälle för de övriga att nu på allvar ge sig i kast med problemen. Stefan Löfven har talat om att alla kommuner måste vara medansvariga i att ta emot flyktingar. Göran Hägglund har diskuterat sänkta ersättningar och tillfälliga uppehållstillstånd. Annie Lööf har talat om bostadsbristen och jämnare mottagande.  Anna Kinberg Batra har poängterat vikten av att skapa fler jobb för de som kommer hit. Och att det ska bli lättare att kunna ta dem.

Det vore oerhört värdefullt om den heliga kon LAS kunde diskuteras fördomsfritt. 1970-talsreformen har blivit något av en bromskloss som fungerar närmast protektionistiskt mot unga och invandrare. Just den diskussion som förre finansministern Anders Borg nu börjat föra efter att ha lämnat politiken.

Skulle de sex partierna, med stöd av det sjunde, seriöst och blocköverskridande, börja diskutera konkreta lösningar av asylinvandringens problem så skulle det vara det mest verkningsfulla för att vinna över SD:s mer sansade väljargrupper.

Omvänt: Görs ingenting i den inflammerade fråga som ju faktiskt gav SD chansen att orsaka regeringskris och totalt kaos tror jag många väljare kommer att uppfatta det som höjden av arrogans och politisk maktfullkomlighet.

Andra skriver intressant om decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge

Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved

Jag har känt Hans Kilsved sedan han var sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. En riktig Socialdemokrat med mycket större intresse för rättvisa och moral än för att klättra på karriärstegar och stryka makten medhårs. För en tid sedan bad han mig att moderera en debatt om huruvida polisen ljugit vid kravallerna i Husby och mordbranden i Högdalen. Och nu hände det igen – polisen ljög och blandade bort korten om det avslöjade kvinnoregistret. Det var ett enkelt val att be Hans, med sin kunskap och sitt patos, att gästblogga hos mig! //

Kan man lita på polisen?

– ”Om du inte vet vad du ska säga – säg sanningen. Ljug inte.” Så enkelt kan man uttrycka en mediepolicy. För min egen del har dessa ord uttalade av min dåvarande chef Kjell-Olof Feldt räckt långt efter det att jag slutade arbeta för honom. Men alla har inte doppats i västerbottnisk moralism som barn. När man lyssnar till en del polischefer liknar de bara alltför väl de överlevare bland buset som aldrig litar på någon och som självklart själva aldrig är att lita på.

Nu senast är det polismästaren på Södertörn, Christian Agdur, som slirar runt i Dagens Ekot efter avslöjandet om Stockholmspolisens skvallerregister om misshandlade kvinnor. Han gör påståenden om registrets syfte, som helt tydligt motsägs när man gör djupdykningar i innehållet. Varför har han så svårt att erkänna att registret uppenbarligen använts för att förminska värdet av kvinnornas anmälningar? Varför kan han inte säga att hans kollegor gått över gränsen för det tillåtna, att registret strider mot reglerna – att det är olagligt? Han kunde väl åtminstone be att få återkomma om låt säga två timmar, kolla registret och sedan berätta vad han ska göra åt det. Det är så oprofessionellt och sorgligt år 2014. Varje gång en polischef ljuger drar det ner allmänhetens förtroende för kåren. Som om de inte förstod ett dugg om hur man bygger förtroende.

Det var samma hållningslösa ljugande när det avslöjades att Skånepolisen förde register över romer. Syftet uppgavs vara att hålla reda på personer som ingick i en släktfejd, men för varje detalj som polisen i en utdragen pinsam process överbevisades om framstod till sist ett annat mönster: Registret innehöll uppgifter som snarare passade bättre som källa när polisen anonymt och systematiskt läcker till Flashback och Avpixlat. Det är ingen hemlighet att en hög andel av poliserna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, att alltför många av dem verkar ha svårt för att hålla isär sina personliga övertygelser och grundlagen (Regeringsformen 1 kap, § 9) som talar om människors rätt att behandlas lika inför lagen.

Den 13 maj 2013 sköt polisen en 69-årig invandrare till döds. I ett pressmeddelande påstod polisens informationschef Lars Byström att mannen förts med ambulans till sjukhus, medan han i verkligheten låg stendöd på golvet i sin egen lägenhet. När kriminalreportern och filmaren Björn Lockström bad polisen att kontrollera fakta vidhöll de sin egen version till dess att Björns filmbevis visats i TV, men bara i de delar där de överbevisats. (Uppdrag Gransknings reportage om dödsskjutningen i Husby) Björn Lockström konstaterar att polisen vid flera tillfällen lämnat felaktig och vilseledande information efter händelser där polisinsatsen gått snett. Det kan möjligen förklaras som någon sorts försvarsmönster, när någon pinsamt inträffat, men blir allvarligt när det handlar om en myndighet som ska vara ryggraden i en rättstat.

Vi medborgare har behov av en väl fungerande polis. Annars skulle brottslingar få härja fritt, de skulle inte lagföras och Sverige skulle bli ett laglöst land. När Igor Cantillana flydde från rättosäkerheten i Chile och kom till Sverige upplevde han Sverige som en trygg plats där polisen står under demokratisk kontroll. Händelserna i Husby gjorde att han vaknade svettig på morgonen, de gav honom en flashback från tiden i Chile: Där ljög polisen systematiskt om motiv och händelseförlopp när personer blivit dödade.

Är Sverige en rättsstat, frågade på ett frukostmöte jag ordnade om händelserna i Husby. Jag ville svara ja och säga att det var ett enskilt misstag, men istället blev jag från denna stund alltmer uppmärksam på det systematiska i polisens ljugande. Det var ju inte den enda dödsskjutningen som polisen gjort. De har ökat under senare år – sedan 1995 har 18 personer skjutits till döds. (Artikel i SvD om ”Kraftig ökning av polisens dödsskjutningar”. Det är ingen uppbygglig läsning att granska klippen efter alla dessa händelser. Där finns ett gemensamt mönster – slirigheten i mötet med medierna. En orsak till det ökade antalet dödsskjutningar skulle ju kunna vara att polisen sedan 2003 övergått till att använda amerikanska dum-dum-kulor. De får inte ens tillverkas i Sverige. Det är en särskilt dödlig jakt­ammunition som sedan 1899 är förbjuden i krig. (Jan Guillou i Aftonbladet: ”Svensk polis använder dödliga kulor – för att politikerna inte begriper”):  Men som alltså får användas när man ska övermanna psykotiska personer i deras eget hem. Till politikerna säger polisen att denna ammunition är ovärderlig för att stoppa våldsbenägna personer mitt i gärningen. Man talar om stoppverkan, ett nyckelord för att begripa motivet till att politikerna tillåter fortsatt användning. Om man skjuter någon med vanlig ammunition riskerar man att personen inte blir tillräckligt skadad för att fortsätta sin våldshandling. De som dött är ju onekligen effektivt stoppade. Dessutom riskerar man rikoschetter om kulan oskadd går igenom kroppen och studsar mot golv, tak och väggar. Konstigt att detta inte upplevs som ett problem hos polisen i andra länder. Med denna advokatyr har politikerna låtit sig nöja. Även media. I Sverige är det annars vanligt att man utvärderar verksamheter i detalj. Ibland sker utvärderingen kontinuerligt av fristående statliga inspektionsmyndigheter. Varför är behovet av evidensbaserad kunskap mindre när det gäller polisens användning av dödlig ammunition? Varför vill vi inte veta sanningen? På Flashback och Avpixlat hetsar anonyma skribenter mot de tiggande romer som vistas i Sverige. När romlägret i Högdalen brinner och personer på plats (bland annat Sven Hovmöller, professor i kemi vid Stockholms universitet) vänder sig till polisen och efterlyser en brottsplatsundersökning sker alla polisens insatser med utsökt avmätthet. Ett dygn efter händelsen riktas misstankarna mot romerna själva – rubriceringen är allmänfarlig vårdslöshet. Händelsen har skildrats i Randi Mossige Norheims reportage om mordbranden mot romer i Högdalen i Sveriges Radio P1 Verkligheten:  Handfallenheten inför ett fall som i domstol skulle kunna klassificeras som mordbrand är så stor att en viktig fråga bränner sig fast: Varför?

Andra skriver intressant om polisen

Hans Kilsved

S & M: Fixa en blocköverskridande migrationspolitik!

Det är en unik dag i Sveriges politiska historia. Statsminister Stefan Löfven tvingas utlysa extraval sedan Sverigedemokraterna fällt regeringens budget och röstat med Alliansen. Inte nog med det, SD hotar att fälla VARJE kommande regering – rödgrön som blå – som inte dansar efter deras pipa.

Det är fullständigt logiskt att Löfven går på extravalslinjen, krisen för den svenska parlamentarismen är – genom SD:s ultimatum – så akut så de svenska väljarna, hur trötta på valurnor de än är vid det här laget, måste få säga sitt om det är så här de vill ha det.

Däremot är sannolikt vägen fram till extravalet i mars kantad av ett minfält -både för de rödgröna och Alliansen.

Löfven går fram med Miljöpartiet. Det framgick tydligt på presskonferensen idag att den havererade regeringsbudgeten är ”plattformen”. Vallöften kan tillkomma eller tas bort, men det rödgröna samarbetet är grunden, förklarade Löfven.

Men de korta månaderna av samregerande har varit ett fiasko. Brutna vallöften från Löfven om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm. Oklarhet om energipolitiken. Motstridiga besked. Dimridåer och uppskjutande av obehagliga beslut. En fråga som väckts i den accelererande regeringskrisen har varit om inte samarbete med allianspartierna (och därmed död åt blockpolitiken) skulle underlättas av att S sökte regeringsmandatet ensamt. Med Löfvens besked är den dörren nu stängd.

Moderaterna saknar formellt partiledare. Anna Kinberg Batra är inte varm i kläderna. Centerledaren Annie Lööf, som verkar desto varmare, är en partiledare med bara sex procents väljarunderlag, hur mycket plats hon än tar nu som Alliansens informella ledare.

Sällan har den politiska sandlådan känts så trång och full av kattpiss som idag, när olika företrädare för det rödgröna och blå laget i olika TV-sändningar pekat finger åt varandra som småungar: ”Du är dum”, ”näee det är DU som är dum!”

Risken är uppenbar, som Svenska Dagbladets Per Gudmundsson påpekade i ett extrainsatt SVT Rapport idag, att extravalet i  praktiken blir en folkomröstning om invandrarpolitiken, där SD kan ta nya väljargrupper och bli ännu större vågmästare.

Det som hittills skiljt den svenska politiken från den i till exempel Frankrike, England, Österrike, Schweiz, Norge och Danmark är att de sju demokratiska partierna inte släppt in SD, inte gjort några eftergifter.

SD har med viss rätta hävdat att det röda och blå blocket är samstämmiga för en generös svensk asylpolitik.

Nu räcker inte det längre. Vi måste ha en migrationspolitik som också är konstruktivt problemorienterad. Vi kan inte ducka för att det blir problem om det kommer för många invandrare på samma gång till en liten ort som Filipstad, som inte kan erbjuda alla adekvat social omsorg och skolgång till exempel. Är lösningen att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar? Prata ihop er om det då från höger till vänster! Sveriges Radio hade för något år sedan ett inslag om hur svårt det är att lära invandrade analfabeter svenska, när det inte finns ett skriftligt hemspråk att utgå ifrån. Utgångspunkten i reportaget var välmenande och konstruktiv. Språklärare satte fingret på ett problem de ville hitta lösningar på.

Men reaktionen från larmvänstern blev öronbedövande. Att ens ta upp problemet var samma sak som att ”acceptera SD:s problemformulering”. När sansade personer som Dagens Industris PM Nilsson, eller SvD:s Tove Lifvendahl tar upp frågor som att vi måste ha en konstruktiv migrationspolitik så blir de i sociala medier utskällda för att spela rasisterna i händerna.

Den vänster som menar att ALLA försök att visa på problem som måste lösas i praktiken är förtäckt rasism har i högsta grad spelat SD i händerna genom att skrämma vettiga och i grunden humanistiska röster till tystnad.

Tänk om de rödgröna och Alliansen, ungefär som man gjort i försvarsuppgörelser, skulle samla sig i en blocköverskridande konkret migrationspolitik, en som också tar upp lösningar på problem? Det uppstår alltid problem när man vill göra något, varför är det okej att diskutera problem som uppstår om ungdomar får bristfällig utbildning, men helt tabu att diskutera problem som kan uppstå när vi måste ”öppna våra hjärtan” som Fredrik Reinfeldt sade, och ta emot mycket folk utifrån?

För SD är ju problemet så enkelt. Ta inte emot några så slipper vi problem. Och just där går skiljelinjen, tycker jag, gentemot de humanister som är emot rasism och fascism. De vill – till skillnad från SD- ta emot asylsökande och vill att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och mångkulturellt land. Men ska politikerna få folkets flertal med sig och minimera SD:s inflytande så måste de också ta konkreta problem som uppstår på allvar.

Andra skriver intressant om regeringskris

Paul Ronge

Alice Bah Kuhnke-när makten saknar skyddsnät

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.

Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.

Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.

Problemet är att analysen är fel.  Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”.  Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.

Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.

Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla:  ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.

”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens  chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.

Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.

Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.

Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.

Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.

Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.

Paul Ronge

Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.” Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.

Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.  Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan  koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå.  Jag blev  ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som  Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge