Grävare med rosett om svansen

”Branded content”, så tjusigt det låter.

Men låt oss översätta: ”Varumärkt innehåll”.

Låter inte lika häftigt, eller hur?

Så kan vi ta fram ett 1970-talsuttryck: ”Textreklam”. När jag började på tidningen FOLKET ( salig i åminnelse) så var textreklam det mest föraktliga. Mycket värre än att fällas i Pressens Opinionsnämnd, mycket värre än att ha fel i sak i ett enstaka avslöjande. Det mest föraktliga. Textreklam. När man lurades att på redaktionell plats skriva om till exempel en nyetablerad butik och vad den hade för affärsidé.

År 2005 så lades det partsammansatta organet ”Textreklamkommittén” ner. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna var inte längre eniga om vad begreppet stod för.

Idag, knappt 40 år senare än när jag lärde mig undvika textreklam på FOLKET, pratar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i @Medierna om ”branded content” som något självklart. Hur kunde det gå så här?

Jag är ledig och ”blåmår” i mitt sydländska semesterparadis. Jag har egentligen inte tid, inte lust, att skriva det här. Med det utmärkta granskande programmet Medierna i P1 har just gjort ett av årets, ja kanske årtiondets viktigaste mediegranskande program.

Lyssna på programmet i länken ovan. Läs sedan Björn Hägers krönika i Journalisten: ”Ingen guldspade när Neurath åker Volvo”.

Jag skrev själv positivt på Twitter när det stod klart att SvD hade inlett ett samarbete med Volvo Cars, mot ”beröringsskräcken”. Jag trodde intervjuserien skulle bli något bra som plockade fram det mänskliga hos viktiga makthavare, men med ett oberoende journalistiskt sting. Svenskans stjärnreporter Carolina Neurath borgade för kvalitén, tänkte jag. Har hon någonsin gjort något dåligt? Jag tänkte fel.

Neurath är en av Svenskans skickligaste grävande reportrar. En varg. Att låta henne flumma runt i en Volvo med ärkekapitalisten Christer Gardell och äta räksmörgås medan han berättar vilken hejare på tennis han är, är som att förvandla vargen till pudel och knyta en fin rosett på svansen på henne.

Har inte Svenskan någon reporter av typen Tommy Schönstedt, hedersmannen som nyss slutade på Expressen? Någon som har som profil att skriva berättelser med human touch? Eller någon som Cecilia Hagen, som också är känd för sina mänskliga djupintervjuer, men som nog aldrig haft ett scoop?

Jag tror att det KANSKE hade funkat att ha temat ”Svenska Dagbladet möter…” om det varit någon reporter med en sådan annan profil, nu har Svenskan desavouerat sin kanske bästa grävande reporter.

Det positiva är att gränserna åter diskuteras. Vad man kan göra och inte. När jag slutade som reporter var jag kategorisk i en intervju för Resumé: ”Jag kommer aldrig att syssla med journalistik så länge jag medietränar och sysslar med PR. Rågången måste vara glasklar”. Senare har jag varit kategorisk också i det som med en nyterm kallas ”branded content”. Begreppet finns inte för mig. Det finns ingen ”kundtidningsjournalistik”. Det som finns är PR i journalistisk form, oavsett hur skickligt artiklarna eller TV-inslagen än är gjorda.

Jag skriver sannolikt bättre idag än när jag var journalist. Sedan dess har jag skrivit tre böcker, en mängd debattartiklar och vid några tillfällen ren copy. Men ökad färdighet i hantverket gör mig inte till journalist. Den tröjan tog jag av mig när jag klev ut från Expressen.

Jag skriver som PR-konsult, med en egen agenda. Inte som journalist i allmänhetens tjänst. Och hur bra jag än skulle skriva så ändras inte det.

Jan Helin och andra frågar oss kritiker var intäkterna i medias kris då ska hämtas om vi inte gillar ”branded content”.

Ingen har påstått att det finns några enkla lösningar. Men jag avslutar gärna med Björn Hägers tänkvärda ord:

”Carolina Neurath är inte ensam. Allt oftare hör man mediechefer hävda att sådant här är branschens räddning. Förr hette det textreklam, nu heter det branded content, native advertising och liknande. Men oavsett namn är idén likadan: att företag kan köpa sig bitar av den trovärdighet tidningskoncerner ägnat ett århundrade åt att bygga upp. Särskilt värdefullt att göra till sitt, är förstås förtroendekapitalet hos en prisbelönt grävreporter.

Matematiken är enkel. Det någon köper, är det någon annan som säljer ut. Och till slut blir av med.”

Andra skriver intressant om branded content.

Paul Ronge

Uppdatering: Kulturjournalisten och författaren Andreas Ekström i samma ämne.

Goda #PRråd är gratis!

På tisdag nästa vecka, den 2 juni mellan 20 och 21, ger jag och Johan Rönn, via twitterkontot @Angseliusronn gratis PR-rådgivning.

Branschtidskriften Resumé har skrivit om det här och själva spelade vi in det här videoklippet. Där berättar vi om vårt samarbete som också innebär att jag nu ibland sitter i deras fina lokaler i fjärde Hötorgsskrapan vid Sergels Torg.

Med Angselius Rönn är det andra gången jag sätter mig med ett riktigt bra gäng där jag inte är med och äger företaget. I början av millenieskiftet satt jag och Ola Kallemur, Margareta Winbergs excellenta spindoctor (som idag jobbar på Länsförsäkringar) med Gazetta som drevs av Leif Holmkvist (Resumé) och Janne Sundling (idag Dagens Samhälle). Jag kan fortfarande höra de glada skratten eka när Kallemur och jag försökte skruva ihop ett superstort IKEA-skrivbord, vände det upp och ner och skrapade sönder hela skivan.

Jag har nu varit PR-konsult med inriktning på medieträning, medierådgivning och krishantering sedan jag slutade på Expressen hösten 1997. Det gör snart 18 år, nästan lika länge som jag innan dess var politisk reporter.

Det har varit en otroligt spännande tid, jag har varit med om så mycket och varje ny erfarenhet har blivit ett tillskott i en erfarenhetsbank som  gjort att jag kunnat ge konkret rådgivning och föreslå strategier.

Två dagar efter vår twitterrådgivning fyller jag 64. Naturligt då att man tänker tillbaka. ”When I’m sixtyfour”, verkar för mig inte betyda ”losing my hair”, men väl ”grandchildren on your knee”, även om de inte heter ”Vera, Chuck and Dave”.

Tänker också på en annan Beatleslåt: ”With a little help from my friends”.

Även om jag varit självgående och trivts med att jobba ensam och självständigt mot kunder har jag haft otroligt roliga och spännande samarbeten. Med vänner som retorikexperten Elaine Eksvärd och krisproffset Jeanette Fors-Andrée som jag skrivit bok med som nyligen recenserades här.  Med byråer som  Patriksson Communication som jag anser är totalt ledande och skickligast på Life Style PR, IR-byrån Vero där jag varit med om flera börsintroduktioner och gamla Rikta, där jag var en av deras medietränare under deras uppgång och fall (Sydafrikafiaskot) 1999, när Göran Persson vägrade betala räkningen.

För länge sedan, när riktiga skrivmaskiner smattrade på redaktionerna, fanns ett uttryck ”papper i maskin”. Det betydde helt enkelt att det var dags att sluta snacka och börja jobba. Just här har Angselius Rönn och jag funnit varandra. Deras byrå är koncentrerad på tillväxtföretag, där PR inte får handla bara om fina powerpoints och teoretiska modeller på whiteboards, det är lull-lull som små uppstickare helt enkelt inte har råd med. Det handlar istället om att bidra med gedigen kunskap och klar konkret rådgivning för att hjälpa företag med bra affärsidéer att få förtjänad uppmärksamhet som stärker deras varumärke och ökar deras lönsamhet.

Det är ”papper i maskin” hela tiden i lokalen och jag stortrivs med att ha fått en ny bas, förutom hemmet i Saltsjö-Boo och huset här i Antibes, att jobba från.

Jag har ju rätt stor vana vid Twitter, gick med i januari 2009 och har nu över 14 000 följare. Tänk på följande om du vill skriva frågor till oss nästa tisdag:

  • 140 tecken är en tillgång, inte en begränsning. Du tvingas ställa frågan koncist.
  • Är det lite mer komplicerat skriver du bara flera tweets efter varann, gärna med: ”… (forts)…” Men: glöm inte hashtaggen #PRråd ! Det är så vi hittar dig.
  • Välkommen – Goda #PRråd är gratis! 🙂

Andra skriver intressant om Twitter

Paul Ronge

Uppdatering: Angselius Rönn skriver här om resultatet från #PRråd i veckan.

Så kan SD tappa sin livsluft

Dagens Industri driver nu, med skicklige opinionsbildaren PM Nilsson i spetsen, en hård kampanj för att riva upp Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan den rödgröna regeringen och de forna Allianspartierna.

På nyhetsplats berättar tidningen idag att 71 av 101 näringslivsföreträdare är emot DÖ, bara 14 gillar överenskommelsen.

Sju av tio är en förkrossande majoritet när 16 är likgiltiga, enligt undersökningen.

Inom Moderaterna växer missnöjet och i många distrikt slipas knivarna. Dagens Nyheter skriver idag om Alliansväljare som vill ha ett ökat samarbete med SD.

Den bräckliga Decemberöverenskommelsen har ju inte heller stärkts av att Socialdemokraterna brutit flera vallöften och har stressat den med att begränsa ROT-avdraget, höja energiskatter, öppna för att lägga ner Bromma flygplats, och så vidare (även om Alliansen nogsamt blundar för att Socialdemokraterna ju måste förhandla med Miljöpartiet i regeringen).

PM Nilssons läggspel är tydligt och öppet uttalat. Om Allianspartierna river upp DÖ är det bara en fråga om tid, kort tid, innan Sveriges svagaste regering kanske någonsin tvingas utlysa nyval. De borgerliga får efter valet majoritet och kan styra med stöd av SD, lyder spelteorin. PM Nilsson tycker att man ska respektera SD:s väljare, men läser man vad han skriver över tid ser man att han också tycker att partierna ska respektera SD som parti och ge SD ett reellt politiskt inflytande.

Alltså just det som DÖ skulle undvika. Hittills är Sverige det kanske enda europeiska land som hållit ett starkt invandrarfientligt  parti  helt utanför inflytande, låt vara med det PM Nilsson kallar ett ”taktiserande”.

I Frankrike gör sig Marine Le Pen av med sin pappa Jean-Marie, suspenderar honom till och med från Front National, för att gör partiet rumsrent och politiska bedömare i landet håller inte för osannolikt att det blir Marine Le Pen som kommer att stå mot Nicolas Sarkozy i nästa presidentval. Den 86-åriga pappan har harmset uppmanat sin dotter att byta namn, men hon är – precis som topparna i svenska SD – beredd att göra de utrensningar som krävs för att framstå som rumsren.

Jag tror att PM Nilssons scenario tyvärr är rakt igenom realistiskt. Blir det verklighet kommer SD sannolikt tillbaka som vågmästare starkare än någonsin.

Men om hela tanken med DÖ var att hålla borta ett främlingsfientligt parti från makten borde väl den enda rimliga lösningen vara att regeringspartierna och Alliansen satte sig och gjorde upp – på riktigt och i detaljer – om invandrings- och migrationspolitiken. Kunde man ägna åratal av politisk kraft för att kläcka fram ett missfoster som pensionsöverenskommelsen på 1990-talet, som snart kommer att innebära en armé av fattigpensionärer födda från slutet av 1940-talet och framåt – så borde väl viss energi kunna läggas på invandrings- och migrationspolitiken som ju inte fungerar, framför allt inte migrationspolitiken?

Kommer övriga partier överens i den frågan, oavsett vem som för tillfället har regeringsmakten, så tappar SD sin livsluft och det sker dessutom helt demokratiskt. Majoriteten styr, det är själva grunden i demokratin.

Problem att ta tag i, just det politiker har betalt för att göra, finns ju i övermått. Att andra europeiska länder knappt tar emot några alls. Att det är Sveriges fattigaste och mest utsatta kommuner, som Filipstad, som är mest generösa med att ta emot flyktingar, medan de mest rika och välmående kommunerna, som Danderyd, tittar bort. Skojare och roffare som hyr ut ettor till flyktingar för 46 500 kronor! Att driva politik i de här känsliga frågorna är konkret, grannlaga och svårt, man kommer ingenstans med floskler och ordpastejer.

Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Och då är det inte speciellt konstigt om 14,7 procent idag hellre väljer den enkla lösning som SD står för.

För SD är ju lösningen så enkel: Släpp inte in några så blir det inga problem. Där går skiljelinjen gentemot partier som ser invandringen av utlandsfödda som en tillgång, men som också pragmatiskt borde vilja lösa de problem som uppstår under resans gång.

Andra skriver intressant om Decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge

Sturmark – en fritänkare som utmanar

Nyss hemkommen från ett skönt avbrott i Antibes. I Monaco såg vi tennis i världsklass under Rolex Masters och kunde sedan på TV fortsätta se Novak Djokovic vinna i finalen mot Tomas Berdych. Våra dagar där avslutades med 24 grader och flödande sol.

Men via media sköljer samtidigt världens elände över oss. 1000 immigranter döda i Medelhavet bara under en helg. En ofattbar grymhet. Smugglare som låser in människor, packade som sillar under däck i sjöodugliga båtar. Som stjäl deras få tillhörigheter och tar alla deras besparingar.

Människor som flyr från ett barbari som säkert inte ens har sin motsvarighet från mörkaste medeltid. Människor som halshuggs, etnisk rensning, nioåringar som våldtas. Idag i Svenska Dagbladet papperstidning läser jag ett skärande starkt reportage med vittnesmål om vilket helvete flyktingar som tagit sig hit till Sverige fått genomlida.

Den filosofiska frågan blir: Varför har vissa av oss det så bra? Vi som kan titta på tennis i Monaco,  samtidigt som det skimrande Medelhavet som ses från Central Court blivit en massgrav för människor som bara vill ha ett bättre liv?

Varför är allt så orättvist? Varför finns det så mycket grymhet – väldigt ofta övergrepp som sker i religionens namn?

Precis detta handlar Christer Sturmarks nya bok ”Upplysning i det 21 århundradet” om.

Christer Sturmark verkar via Humanisterna ha gjort till sin livsuppgift att visa att det inte finns någon Gud. Hur skulle en Gud tillåta att extrema islamister som IS och Boko Haram i hans namn genomför sina blodiga terrordåd? lyder en av Sturmarks frågor. I sin bok går han igenom en mängd olika argument, med många historiska invinklingar som bevisar hans tes. Han gör det ledigt och med kuriosa och kunskap om Upplysningstiden och om hur ateister och fritänkare har förföljts genom århundraden. En sådan typisk poäng är när han visar att trollkarlarnas formel ”Abra Kadabra” i själva verket är en språklig förvrängning från en kristen litania på latin.

Jag rekommenderar boken till alla som är filosofiskt intresserade, oavsett om de är agnostiker eller i någon mån troende. En stark poäng är att Sturmark kan beskriva den vämjelse han känner över de extrema islamisternas illdåd utan att det någonsin skulle kunna gå att kalla honom Sverigedemokrat. Hans kritik mot islamismen, som idag dominerar som ondskans religion i världen, är befriande och välgörande mot alla dem som försöker avfärda den kritiken som ”islamofobi”. Han visar att ”gudlösa”, sekulära länder inte har mera brott än länder som tillåter religionen att styra samhället och som därmed per definition blir odemokratiska och förtryckande, som Saudi, Iran och Irak. Han tar fram poängen att amerikanska fängelser, befolkade av mördare och våldsverkare, har mycket högre andel religiösa än det civila samhället.

Jag översatte delar av Charlie Hebdo från franska i en bloggpost, efter morden på deras redaktion, som tveklöst visar att det som gäller är la laïcite: Rätten att hålla samhället fritt från Gud, att låta religionen vara en privatsak.

Redaktionen hånar de som kallas sig ”Charlie” som inte står för det sekulära samhället och konstaterar att de kan fara åt helvete (‘Nous laissons les autres se démerder avec ça’).

Jag har träffat Sturmark och han är i min mening en intellektuellt hederlig och sympatisk person. Men min enda invändning är att Sturmark sätter sådan kraft i att övertyga människor som är troende om att Gud inte finns. Ingen kan ju egentligen veta, ingen kan komma tillbaka och berätta hur det EGENTLIGEN är. Leva och låta leva är min modell. Det finns ett drag av besserwisser i Humanisternas offensiv för att bevisa att Gud inte finns som jag förstår kan verka väldigt utmanande för de vardagsreligiösa som aldrig skulle göra en människa för när och som håller sin tro för sig själva.

Andra skriver intressant om religion,

Paul Ronge

SD-striden: Apa i siden är fortfarande apa

Maktkampen i SD fortsätter att trappas upp. Partiledningen säger sig ha bevis för att William Hahne, Gustav Kasselstrand och ett 20-tal övriga medlemmar har haft samröre med extrema (läs nazistiska) grupper.

Processen går mot uteslutning. Striden har blivit så infekterad och insatserna så höga från båda sidor så något annat vore sensationellt.

Men Kasselstrand är ordförande i SDU. Och för SVT förklarade han i morse: ”Det spelar ingen roll om jag blir utesluten ur SD. De blir inte av med mig.”

Här ligger kärnan i vad som kan bli konsekvensen av striden – ett ungdomsförbund i fientlig opposition med sitt moderparti. Det finns en historisk parallell till Vänsterpartiet som blev av med sitt ungdomsförbund VUF som blev revolutionärt 1969-70. VUF abdikerade som ungdomsförbund, vilket gav dåvarande VPK möjlighet att i lugn och ro bygga upp sitt nya ungdomsförbund KU.

Men vad händer om SDU biter sig fast som ungdomsförbund och från den positionen fortsätter attackera sitt moderparti? Det borde rimligtvis vara svårt, för att inte säga omöjligt, för SD-toppen att upplösa SDU. Återstår då att bilda ett nytt parallellt ungdomsförbund eller ett lösare nätverk av ungdomar som kan bilda plantskola för partiet.

Aftonbladet skriver intressant om detta. Medlemmarna i SDU kan tvingas välja sida. Uppenbarligen kommer striderna att fortsätta att härja.

Om Kasselstrand och Hahne fortsätter hålla greppet över SDU står SD inte bara i sin värsta maktkamp hittills, utan också inför en stor risk för ett utmattande krypskytte och fraktionsarbete åratal framöver.

Mattias Karlsson trappade igår upp ordkriget på sin Facebook-sida:

”Amen! En återradikalisering av partiet, om än bara i begränsad skala, får ske utan mig kvar i båten. Jag har inte offrat 16 år av blod, svett och tårar för att tillbringa min politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex”.

Intressantast i denna soppa är kanske ändå väljarnas reaktion. Om allt fler börjar reflektera över vad det är som gör att SD drar till sig unga fascister och antisemiter som en magnet drar till sig dubb och spik. Är det för att själva kärnan i partiets ideologi är fascistisk, medan striden ytterst handlar om hur mycket ”etnonationalistisk” eller ”kulturnationalistisk” partiets profil ska vara?

”Snus är snus om än i gyllene dosor”, lyder det svenska ordspråket. På spanska: ”aunque la mona se vesta en seda, mona se queda” (även om apan klär sig i siden är den fortfarande en apa)

Andra skriver intressant om SD

Paul Ronge