Sluttramsat – Får AF nu äntligen en chans?

Jag har haft fruktansvärt mycket att göra på sistone (bara intressanta och roliga jobb) och har helt enkelt inte haft tid att  blogga. Jag är därför sent på bollen. Men utnämningen av Mikael Sjöberg till ny Generaldirektör för Arbetsförmedlingen (AF) är den bästa inrikespolitiska nyheten på länge.

Det här har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson gjort riktigt bra, även om det tog många månader att komma fram till utnämningen. Hellre långsamt och rätt än fort och fel, verkar hon ha tänkt. Därmed är den förskräckliga parentesen över, som bland annat bidragit till att förtroendet för AF är det lägsta för någon myndighet i  Sverige.

Socialdemokraterna hyllar utnämningen och slår fast att Svantesson nu valt utifrån kompetens från ledande befattningar i svensk förvaltning, inte en ”störtskön typ”, vilket ju var precis vad en entusiastisk Sven-Otto Littorin kallade Angeles Bermudez-Svankvist, när han som arbetsmarknadsminister utnämnde henne till GD.

Jag förstod egentligen aldrig varför statsminister Fredrik Reinfeldt gav Bo Bylund sparken, med det enda argumentet att han var en ”socialdemokratisk valarbetare”. Nu visar ju Elisabeth Svantesson i praktisk handling att kompetens går före partibok.

Nu är Bermudez-Svankvist historia och det finns ingen anledning att strö salt i såren. Om någon är intresserad av mina tidigare analyser av hennes framfart finns de här och här.

Det finns däremot mycket att lära – inte minst om kontraproduktiv ”spinn”, kostbara PR-kampanjer och dyrköpt experimenterande i form av ”flumcoacher”, idéer om att AF själva skulle anställa unga där de inte klarade av att förmedla jobb och själva idén att släppa kärnverksamheten; att förmedla jobb.

Jag vågar påstå att hela orsaken till att regeringen tillsatte en total amatör till Sveriges viktigaste myndighetsjobb var hennes enormt skickliga PR-hajp för sig själv. På det sättet kan för mycket PR vara lika skadligt och negativt som överdriven alkoholkonsumtion. Det blir för mycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Refaat El Sayed, Jonas Birgersson, Ludmila Enqvist, det finns många exempel på de som haft PR i blodet och varit för duktiga på att skapa rubriker och trissa upp förväntningar för sitt eget bästa.

Alla de miljoners miljoner som Bermudez-Svankvist pumpade in i PR-byråer, hur många jobb skapade de? Hur mycket goodwill gav de AF? Jag skulle bli förvånad om någon av de byråer som användes, idag skryter om sitt arbete för AF och presenterar det på hemsidan som ett bra kundcase.

Mikael Sjöberg har varit generaldirektör i Arbetslivsinstitutet och statssekreterare hos Socialdemokraternas nuvarande ”skuggarbetsmarknadsminister” Ylva Johansson. Sedan 2007 är han Generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Precis som Bo Bylund har han sin bakgrund i fackförbundet Metall, idag IF Metall.

Han har aldrig gjort något väsen av sig, aldrig vad jag vet figurerat i några skandaler. För ett statligt verk kan det ibland vara ett ganska gott betyg att verksamheten tuffar på utan stor dramatik och kvällstidningsrubriker. Det mest pikanta med Mikael Sjöberg tycks vara att han är kusin med tidigare statsministern Göran Persson som idag är lobbyist på PR-byrån JKL.

Jag tror att det AF nu behöver allra mest är en ledare mer inriktad på att göra rätt än att snacka brett. Och personer gör skillnad. Fortfarande nämns den tidigare GD:n Allan Larsson med mycket stor respekt. Så var han också en riktig doer och arbetsmyra.

Mikael Sjöberg är mycket aktiv i sociala medier. Jag har aldrig träffat honom, men har fått en ganska god bild av honom på Twitter, där ni kan följa honom på @mikaelsjoberg. Jag hoppas han kommer att hålla uppe dialogen där även i sin nya roll.

En av de svåraste utmaningarna är att hantera och helst avveckla det förhatliga Fas 3, där människor har förnedrats och, efter lång tids arbetslöshet, ofta tappat all geist och självförtroende.  Jag tror att det grundläggande är respekt för alla människor och en inställning att de allra flesta vill göra rätt för sig. Det kommer att bli jättesvårt att få fram resultat, för de som suttit länge på avbytarbänken kommer att ha mycket muskelstelhet och många inre demoner att kämpa mot när de äntligen får chansen att spela match. Och om de har dåligt självförtroende, hur ska då AF kunna lirka med arbetsgivarna; använda sin förmedlande roll för att få dem att ge Fas 3-skadade människor chansen?

En annan utmaning är att återta kärnverksamheten. En Arbetsförmedling som inte förmedlar arbeten är ingen Arbetsförmedling. Så enkelt och så svårt är det. Det har funnits en skrämmande cynism i inställningen att folk bara ska coachas och sedan vara de som ringer runt och skickar CV, utan att få anvisningar och råd.

Alla som ”frågat chans” som tonåringar vet hur snabbt man blir knäckt när man nobbas hela tiden. Jag har själv aldrig varit i den situationen men jag är nästan säker på att den som gång på gång ringer och kontaktar arbetsgivare utan att ens få komma till anställningsintervju kommer att krokna och gå in i ett passivt mörker. Förmedlare behövs – och jag tror det finns en kår av otroligt kompetenta arbetsförmedlare som vill få resurser att göra just detta – förmedla jobb.

Om Mikael Sjöberg gör som jag tror – satsar mer på att göra rätt än att snacka brett och arbetar för att så småningom kunna kommunicera resultat istället för vilda publikfriande hugskott kring vad han tänker göra – så kanske det äntligen kan våras för Arbetsförmedlingen.

Andra skriver intressant om Arbetsförmedlingen.

Paul Ronge

Patron som skrämmer anställda för partier – nytt grepp 2014?

En gång är ingen gång brukar man säga.

Men nu har det hänt igen — efter hamburgerkedjan Max påhitt att som arbetsgivare gå ut och varna sina anställda för att rösta på Socialdemokraterna eller Vänstern så har nu Kristoffer Tamson för Moderaterna i Stockholm gått ut via Landstingets logga och  brevpapper och gjort samma sak. Hade de varnat för alla hemskheter som kommer att hända om arbetsgivaravgiften för unga höjs som Moderaterna i Stockholms län hade allt varit som vanligt. Men i och med att det sker med Landstingets logga så markerar M Makten som arbetsgivare.

För mig är detta något helt nytt. Under 20 år som politisk reporter såg jag aldrig att någon stor arbetsgivare gick över gränsen att tala om för sina anställda vilka partier de inte borde rösta på. Aldrig.

När jag twittrade om detta i morse fick jag mer gensvar, RT:s och så kallade favorites, än jag någonsin fått tidigare när jag haft synpunkter i ett ämne.

Är detta en trend så hisnar tanken. Att arbetsgivare runt om i Sverige, lagom när valtemperaturen supervalåret 2014 börjar hetta till, kommer att skicka mejl eller hålla brandtal till sina anställda om ”det röda gänget” som ”Lede Fi”.

Jag tror också det är en grov underskattning Max och Moderaterna i Stockholm gör av hur svenska väljare fungerar. Om vi alla bara ser till vad vi får i plånboken och vilket parti som påstår sig kunna rädda just mitt jobb, eller sänka just min skatt, eller som kan göra hamburgaren några kronor billigare så är väl saken biff (eller hamburgare) för Allianspartierna. Just nu ser ju inte opinionssiffrorna ut som om billigare hamburgare är högsta prioritet för väljarna, jag tror även sådant som ideologi, uppfattning om samhällsutvecklingen i stort och traditioner hemifrån spelar roll.

Jag har uppfattat det som att en av Socialdemokraternas svåraste knäckfrågor är att LO ställer upp stenhårt på partiet, trots att en  allt större del av medlemmarna röstar borgerligt. Det är svårt att se logiken i att en moderat arbetare betalar medlemsavgift till ett LO-förbund för att bidra till att hans eget parti förlorar i valet. Men det dilemmat kommer ju helt i skymundan om arbetsgivarna generellt ska börja agera brukspatroner som talar om för sina anställda hur de ska rösta.

Under 1980-talet, då jag var arbetsmarknadsreporter på Aftonbladet, lyckades arbetsgivarna (som då hette SAF) vända opinionen i en PR-mässigt fullständigt lysande kampanj: ”Satsa på dig själv”. Arkitekten för den nya individualismen, Sture Eskilsson, arbetade fram en strategisk plan som sedan följdes till punkt och pricka och kulminerade i framgång. 1970-talets vänstervåg sköts i stort sett i sank. LO:s samordning rämnade och Metalls Leif ”Blomman” Blomberg ville ”klämma kaviartuben” i kompanjonskap med sina motparter i stället för de fackliga kollegorna. Företagare demonstrerade mot löntagarfonderna. Det blev mer OK med löneskillnader. Hela samhällsklimatet förändrades. Sture Eskilsson var helt enkelt ett PR-geni. Men – trots att vi journalister attackerade och provocerade- erkände näringslivets företrädare aldrig att de ville se en borgerlig regering. ”Vi driver näringslivets frågor oavsett sittande regering”, sade dåvarande VD:n Olof Ljunggren och SAF-nestorn Curt Nicolin nickade instämmande.

Där Sture Eskilsson hanterade PR-klaviaturen som en Händel eller en Bach, där klinkar Max VD Richard Bergfors Gubben Noak.

Andra skriver intressant om debatten kring MAX.

/Paul Ronge

En vit kränkt mans förhoppning på 2014

Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.

Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.

DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.

Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.

Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.

Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?

Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.

Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.

Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”

De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.

Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.

Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.

I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.

2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?

Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.

Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?

Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.

Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.

Andra skriver intressant om debattklimat.

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det  inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge