Lilla döda Alan är vår tids flicka i napalm

Kan treårige Alan Kurdis hjärtslitande död, uppspolad som han var på stranden som en liten bit vrakgods, vända opinionen? Bygga en europeisk front av mänsklig empati, vilja att hjälpa fullständigt utlämnade människor och att stå emot de barbariskt onda främlingsfientliga krafterna?

Precis den frågan får FN:s vice generalsekreterare  Jan Eliasson i TV4:s morgonsoffa när jag kommer hem från gymmet på lördagsmorgonen.

Han svarar det jag tänkt på ända sedan i går, när allt plötsligt bara vände och svenska folkets vilja att hjälpa flyktingarna exploderade i rekordinsamlingar till Radiohjälpen, Röda Korsets och Expressens ”Vi vill hjälpa” och andra initiativ: Bilden av den nakna lilla flickan som sprang, brinnande av napalm. Den bilden förändrade en hel världs bild av Vietnamkriget och bidrog till en så kraftig opinion att USA tvingades avsluta kriget.

I retoriken kallas detta en metonym. Att en bild (eller för den delen också ett citat eller en liknelse) får stå för helheten, får sammanfatta och förklara något i grunden nästan obegripligt. Som Vietnamkriget. Eller flyktingströmmarna där människor riskerar sina barns liv, som Alans pappa Abdullah Kurdi som så gärna ville ta sin familj till Sverige. men som nu tvingas åka tillbaka till Syrien och begrava sina barn.

En bild som den på Alan säger mer än 1000 ord, mer än 4 000 0000 syriska flyktingar, mer än 100 000 slaktade människor. I sin tragik är det ändå bara siffror, nästan ofattbara att ta in.

Det är när vi ser människorna; en död liten pojke, ett lämmeltåg av människor som mödosamt traskar mot den österrikiska gränsen och en desperat pappa som kastar sig på rälsen då han och hans familj ska tvingas tillbaka till ett läger – det är då vi reagerar.

SVT visade i torsdags kväll hur Public Service fungerar när det är som bäst, genom att i timmar sakligt servera oss en massa fakta om flyktingkrisen, hela tiden illustrerat av bilder på människor i en nöd som rörde till tårar.

Det bästa av allt mitt i denna ohyggliga tragik – vi börjar runt om i Europa att prata i termer av bördor och problem. Paradoxalt nog tror jag att det är början till en rejäl motattack mot de mörkmannakrafter som har profiterat på eländet, som har byggt starka partier grundade på rent främlingshat och med en ideologisk botten i fascismen.

”Vi tänker ta vårt ansvar, men EU-länderna måste dela bördorna”, säger Angela Merkel, rikskanslern som enligt min mening utvecklats till Europas klokaste och skickligaste politiker . Tyskland är det lysande föredömet i EU när det gäller att ta emot flyktingar och Sverige kommer som god tvåa. I Sverige diskuteras nu att alla kommuner måste vara med och dela bördan och att staten måste hjälpa till att lösa problemen. Så kunde vi igår i SVT ABC-Nytt se att Täby, som tillhör de rika kommuner som hittills inte tagit emot, nu förbereder mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Människan är i grunden rationell och problemorienterad, det är min fasta övertygelse. Vi tar tag i problem för att lösa dem, för att driva utvecklingen framåt. Ett problem som tas upp som första nyhet i ABC-Nytt (se länken ovan) är hur religiösa fundamentalister förtrycker kvinnor i förorter som Husby. Hur de försöker bilda ”småkalifat”, tvinga på kvinnor att bära slöja och bete sig i enlighet med  över 1000 år gamla unkna religiösa värderingar.

Det här är problem och Sverige måste stå upp stenhårt  och hävda rättsstaten mot de religiösa ligisternas småkalifat, mot att terrorister ska kunna återvända hit för omplåstring efter våldtäkter och halshuggningar i IS regi, mot hedersmord, mot tvångsgifte, mot könsstympning, mot kriminella ligor. Ett öppet hjärta för flyktingar som flyr mot vidriga förhållanden, krig och död – absolut! Men samtidigt måste vi hävda det sekulära samhället.

Ordföranden i Humanisterna, Christer Sturmark, höll igår ett bejublat lunchföredrag för Rotary Stockholm-Djurgården där han, intellektuellt spänstigt och medryckande, visade på det absurda som händer när fundamentalistiska religioner får sätta sina gripklor i det demokratiska civila samhället. Tron ska vara en privatsak, aldrig någonting som påtvingas andra människor.

Sturmark har beskrivit sin syn i boken ”Upplysning i det 21 århundradet”, som jag varmt rekommenderar.

Kalla mig naiv, men jag tror att opinionen håller på och vänder. Om det också betyder att Sverigedemokraterna äntligen börjar minska i opinionsmätningar och i inflytande så vore det utomordentligt glädjande. Det måste sägas rent ut: Gott står mot ont i flyktingdebatten. Gott som i tweeten nedan:

Och detta, som Morgan Alling, vidareförmedlar, är ju ingenting annat än ren ondska.

Andra skriver intressant om flyktingpolitiken.

Paul Ronge

”Milleniumbuggen kom till slut”

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit  läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara  att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4”, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av  dokusåpor och är legio när man i en stor  kommersiell satsning vill värna upphovsrätten.  Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig  person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge

Blir SL sist ut i Sverige att sakna etisk kompass?

Jag har under de senaste dagarna varit invecklad i en het debatt om Sverigedemokraternas annonskampanj mot tiggarna, där de på SL:s Östermalmsstation på engelska, för hela svenska folkets räkning bett utländska turister att ”ursäkta röran” som tiggarna orsakar.

Det började i Aftonbladet den 3 augusti, där jag ansåg att SD:s kampanj var en provokation ytterst riktad mot romerna och borde tangera hets mot folkgrupp. Att den PR-mässigt säkert eldade de egna massorna, men att den sannolikt inte gav nya anhängare. Där förutspådde jag att SL skulle bli den stora förloraren på dramat, vilket också skedde med en storm i sociala medier under hashtaggen #SLspriderrasism och en demonstration – riktad mot SL, inte Sverigedemokraterna.

I P4 Extra utvecklade jag kritiken mot SL (Inslaget kommer 1.15 minuter in i programmet, alltså alldeles i början).

Och idag medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon, tillsammans med SL:s kommunikationschef Suss Forssman Thullberg och retorikforskaren Lena Lid Falkman.

Frågan om tiggeriet är kanske ett av de mest brännande samtalsämnena idag i Sverige, jag anser att frågan är oerhört komplex. De flesta humanister med empati tycker det är plågsamt att se dessa förnedrade och utsatta människor och att förhålla sig till tiggeriet. Ska man ge pengar eller inte? Hur ska Rumänien kunna tvingas ta ansvar för sina medborgare istället för som nu, där riktade pengar från EU används till annat? Finns organiserade kriminella ligor kring tiggeriet (avvisat i flera stora undersökningar)?

Att SD går fram som en elefant i en porslinsbutik, med lösningen ”kör ut dem” och tiggeriförbud förvånar ingen. Möjligtvis kan jag tycka de visar stor feghet när de inte vågar stå för att det är romerna som grupp de menar med att angripa tiggarna. Vi vet alla att det är så och det är bara en juridisk piruett, för att inte kunna anklagas för hets mot folkgrupp, som gör att SD inte talar klarspråk.

Men att SL tvår sina händer, hänvisar till att de enligt beslut är tvungna att acceptera politisk reklam och att de då inte kan ha några som helst synpunkter på innehållet, även om det är kränkande och tangerar hets mot folkgrupp, DET har upprört.

SL har gjort det väldigt enkelt för sig. De har abdikerat från ett ansvar som stort kollektivtrafikföretag, istället för att använda sitt (eventuella) goda omdöme att inte kränka resenärer som av olika skäl känner djup olust mot att man sparkar på de mest utsatta.

Och märkligast av allt: SL:s etiska riktlinjer är kraftfullare mot kommersiella företag än politiska partier. Dagens Industri idag, papperstidningen:

”SL:s riktlinjer för reklam säger att budskap som kan uppfattas som stötande för en folkgrupp inte får förekomma. Det gäller dock enbart kommersiell reklam och inte politisk, enligt SL.

’Vi tittar på yttrandefrihetslagstiftningen och har inte kunnat bedöma att det här budskapet strider mot den’, säger Jesper Pettersson på SL:s presstjänst.”

I det korta klippet från TV4:s morgonsoffa så frågar jag Suss Forssman Thullberg hur hon skulle se på om ett politiskt parti ville göra en kampanj mot aborter, kalla aborter för dödande och mord och visa foster på affischer i tunnelbanan. Forssman Thullberg blir, som ni ser, svarslös, erkänner att hon inte kan svara på om en sådan kampanj skulle godkännas och avslutar med att hon hoppas att SL aldrig kommer att ställas inför den frågan.

Det här visar ju i klartext att frågan är komplex. Om ett politiskt parti skulle komma med en sådan propå skulle det väl vara inkonsekvent att inte godkänna den, när SL redan tillåtit SD att angripa tiggarna?

Även om SD:s kampanj sannolikt juridiskt inte kommer att betraktas som hets mot folkgrupp av Justitiekanslern så är det självklart inte en demokratisk rättighet för SD att annonsera i SL. SL blandar bort korten helt när de vill framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens främsta förkämpe. SD har en massa olika plattformar att föra fram sitt krav om tiggeriförbud, det har bland annat skett i Sveriges Riksdag. Inget hindrar SD:s yttrandefrihet. Men ingen lag säger heller att SL MÅSTE godkänna annonser som av resenärerna kan uppfattas som stötande och kränkande.

Sven-Eric Söder, generaldirektör för Folke Bernadotte Academy och mycket rutinerad politiker, både som statssekreterare i en Socialdemokratisk regering och som kanslichef för Socialdemokraterna skriver idag på Facebook:

”Vad tycker landstingspolitikerna? Att vara tyst är också ett ställningstagande. SDs rasistreklam i allas vår tunnelbana är så graverande att SL-styrelsen/trafiknämnden borde sammanträda omgående och ge bolaget tydliga direktiv. Kommer det att ske? Som skattebetalare, kund, resenär och väljare förväntar jag mig att den nedtagna s k reklamen inte ersätts och eventuellt kvarvarande rasistpropaganda tas ned omgående. Som sagt, att inte agera är också ett ställningstagande! Politik är ingen sällskapslek – det är på allvar!”

Nästan alla kunder jag jobbar med idag har CR (Corporate Responsibility) högst på dagordningen. De ställer dagligen frågor som: Hur ska vår etiska kompass se ut? Kan vi leva upp till alla krav som finns för mänskliga rättigheter, mot rasism och diskriminering och för en etiskt godtagbar produktion?

Ska SL vara det enda större företag i Sverige som saknar etisk kompass för hela (alltså även den politiska) annonsverksamheten?

När jag skriver detta ser jag på SVT att SD:s takbanderoller i Östermalms tunnelbana inte ska sättas upp igen, efter den vandalisering och nedrivning som pågått. Så slutar allt i elände och våld.

Som Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström skriver: Vandalisering löser ingenting. Självklart måste vi ta avstånd från våld, kriminalitet och åverkan.

SL har ansvaret för att extremhöger och extremvänster med hat och konfrontation som drivkraft fick göda varandra och elda på konflikten. Och i mitten står alla vi andra som vill ha ett vettigt, gärna lågmält och framför allt SAKLIGT samtal med konstruktiva förslag vad vi gör åt situationen med allt fler utsatta människor tiggande på trottoarerna och vid köpcentra.

Hade jag varit SL:s PR-rådgivare i den här historien, när jag sett effekterna av detta deprimerande mörker, så hade jag lämnat tillbaka pengarna.

Andra skriver intressant om SD:s kampanj.

Paul Ronge

Uppdatering: Tycker denna debattartikel i DN Debatt 7/8 exakt sätter fingret på vad det handlar om: Varför följer inte SL sina egna principer?

Bara betalande läsare ger riktig journalistik

Hur media ska finna sina framtida intjäningsmodeller är en fråga som förstås ligger mig, som levt ett helt yrkesliv i och med media, varmt om hjärtat.

I min förra bloggpost, ”Grävare med rosett om svansen”, kritiserade jag att Svenska Dagbladet lånat ut sin stjärnreporter Carolina Neurath i ett ”samarbetsprojekt” med Volvo Cars, ett ”branded content” där alla gränser mellan journalistik och reklam suddats ut.

Det har hittills också blivit riktigt pinsam TV, där vi får veta att Christer Gardell är en tävlingsmänniska, att Anne Ramberg gärna vill bli justitieminister och att Erik Penser var helnykterist tills han fyllde 45. Allt detta ackompanjerat av bilkörning (Volvo, vad annars?), Djurgårdsmiljöer och hissmusik. Vad vi inte får veta är vilket inflytande Volvo Cars har. Är de med och väljer ut makthavarna? Föreslår de frågor och upplägg? Finns strategier bakom varför just de åtta makthavarna i serien valdes ut? Och hur mycket pengar tjänade Svenskan på kuppen? Samma typ av frågor kan ställas till Aftonbladet som låter Telia betala sin korre i Silicon Valley. Vad får Telia för pengarna?

Den motkritik jag och andra som tror på nödvändigheten av journalistisk integritet och att hålla en skarp rågång gentemot reklam och sponsring ofta får är: ”Vilka är då era förslag till nya intäktsmodeller i en bransch som blöder?”

Det är en berättigad kritik som är värd att ta på allvar. Genom åren har media (inte minst kvällspressen) visat en enastående förmåga att hitta intäktsmöjligheter utanför själva tidningen. Alltifrån att låta Mankell eller Marklund köra en deckarföljetong, till att sälja skivor och grillbestick förmånligt.

Själv har jag från min PR-horisont (en bransch där man inte behöver slå knut på sig för att tjäna pengar) funderat mycket. En tanke är att riktig oberoende journalistik får sin kraft från läsare/tittare/lyssnare. Låter man näringslivet/makten finansiera den så upphör penningproblemen, men då upphör också efter en tid journalistiken att uppfattas som fri och trovärdig från dem som ska konsumera den.

Den kraft som oberoende journalistik besitter är enorm, inte minst för att värna utsatta människor och grupper utan maktmedel, och ”den tredje statsmakten” blir, när den fungerar som bäst, en garant för att demokratin fungerar på riktigt.

När makthavarna får bestämma så dör journalistiken.

Ett exempel: När jag jobbade på Aftonbladet kom en delegation från LO-toppen till dåvarande chefredaktören Gary Engman och krävde att jag skulle få sparken. LO var ju ägare och tyckte att jag granskade facket alldeles för kritiskt och vanvördigt. Engman sög lugnt på sin majskolvspipa och sa: ”Visst kan jag sparka honom och visst kan ni göra Aftonbladet till en liten pamflett istället för en av Sveriges största tidningar. Men det sker utan mig, då får ni söka en annan chefredaktör.” LO backade och jag blev kvar.

Jag har sedan en tid gått in som liten delägare i ett projekt som heter Magazinos.com som jag tror har framtiden för sig. Det bygger på att man betalar 29 kr i månaden för tre olika magasins senaste nummer på nätet (knappt en tia per titel man väljer) och då också får tillgång till alla back issues (gamla nummer) som finns i Magazinos.com:s bank. Kvällstidningarna är också med, men där betalar man för de tre senaste numren, inklusive det dagsfärska, för att sedan ha tillgång till alla back issues. Kvällstidningarna kommer att ligga uppe på Magazinos.com om någon vecka. Om 14 dagar lanseras Magazinos.com också i Indien, Pakistan och Bangladesh, där efterfrågan på engelskspråkiga magasin är stort. Tjänsten lanseras nu stort i mejlkampanjer och till exempel erbjuder McDonalds och OKQ8 sina kunder gratis läsning på Magazinos.com i sommar.

Readly bygger på Spotifymodellen (man får tillgång till alla nummer färska för 99 kr i månaden) och det tror jag är fel väg. Musik lyssnar jag på i massor av sammanhang, medan jag gör annat. Till exempel kör bil, åker buss eller tunnelbana, gymmar eller förbereder mig för ett kundmöte. Hörlurarna är alltid på.

Läsning kräver koncentration och det har man inte obegränsat med tid till. Nu börjar priset på tjänsterna att bli alltmer viktigt och då känns 30 kronor för massor av läsning rätt. Ska vi börja betala hundralappar för Spotify Premium, för Netflix och kanske en prenumeration varje månad säger plånboken snart stopp. Jag är inte ett dugg förvånad över Readlys stora ekonomiska problem och marknadens kallsinnighet mot projektet.

Som en kvällstidningsperson sade till Magazinos förhandlare: ”De som har börjat läsa på nätet är förlorade för papperstidningen. Kan ni få dem att betala för att få hela tidningen på PDF på nätet så är det bara förtjänst”.

Jag tror inte detta är den heliga Graal för att rädda journalistiken. Men folk måste vara beredda att betala (och tycka priset är rimligt) även när papperstidningen är död och det måste förberedas redan nu, med en mängd olika modeller.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge


Grävare med rosett om svansen

”Branded content”, så tjusigt det låter.

Men låt oss översätta: ”Varumärkt innehåll”.

Låter inte lika häftigt, eller hur?

Så kan vi ta fram ett 1970-talsuttryck: ”Textreklam”. När jag började på tidningen FOLKET ( salig i åminnelse) så var textreklam det mest föraktliga. Mycket värre än att fällas i Pressens Opinionsnämnd, mycket värre än att ha fel i sak i ett enstaka avslöjande. Det mest föraktliga. Textreklam. När man lurades att på redaktionell plats skriva om till exempel en nyetablerad butik och vad den hade för affärsidé.

År 2005 så lades det partsammansatta organet ”Textreklamkommittén” ner. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna var inte längre eniga om vad begreppet stod för.

Idag, knappt 40 år senare än när jag lärde mig undvika textreklam på FOLKET, pratar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i @Medierna om ”branded content” som något självklart. Hur kunde det gå så här?

Jag är ledig och ”blåmår” i mitt sydländska semesterparadis. Jag har egentligen inte tid, inte lust, att skriva det här. Med det utmärkta granskande programmet Medierna i P1 har just gjort ett av årets, ja kanske årtiondets viktigaste mediegranskande program.

Lyssna på programmet i länken ovan. Läs sedan Björn Hägers krönika i Journalisten: ”Ingen guldspade när Neurath åker Volvo”.

Jag skrev själv positivt på Twitter när det stod klart att SvD hade inlett ett samarbete med Volvo Cars, mot ”beröringsskräcken”. Jag trodde intervjuserien skulle bli något bra som plockade fram det mänskliga hos viktiga makthavare, men med ett oberoende journalistiskt sting. Svenskans stjärnreporter Carolina Neurath borgade för kvalitén, tänkte jag. Har hon någonsin gjort något dåligt? Jag tänkte fel.

Neurath är en av Svenskans skickligaste grävande reportrar. En varg. Att låta henne flumma runt i en Volvo med ärkekapitalisten Christer Gardell och äta räksmörgås medan han berättar vilken hejare på tennis han är, är som att förvandla vargen till pudel och knyta en fin rosett på svansen på henne.

Har inte Svenskan någon reporter av typen Tommy Schönstedt, hedersmannen som nyss slutade på Expressen? Någon som har som profil att skriva berättelser med human touch? Eller någon som Cecilia Hagen, som också är känd för sina mänskliga djupintervjuer, men som nog aldrig haft ett scoop?

Jag tror att det KANSKE hade funkat att ha temat ”Svenska Dagbladet möter…” om det varit någon reporter med en sådan annan profil, nu har Svenskan desavouerat sin kanske bästa grävande reporter.

Det positiva är att gränserna åter diskuteras. Vad man kan göra och inte. När jag slutade som reporter var jag kategorisk i en intervju för Resumé: ”Jag kommer aldrig att syssla med journalistik så länge jag medietränar och sysslar med PR. Rågången måste vara glasklar”. Senare har jag varit kategorisk också i det som med en nyterm kallas ”branded content”. Begreppet finns inte för mig. Det finns ingen ”kundtidningsjournalistik”. Det som finns är PR i journalistisk form, oavsett hur skickligt artiklarna eller TV-inslagen än är gjorda.

Jag skriver sannolikt bättre idag än när jag var journalist. Sedan dess har jag skrivit tre böcker, en mängd debattartiklar och vid några tillfällen ren copy. Men ökad färdighet i hantverket gör mig inte till journalist. Den tröjan tog jag av mig när jag klev ut från Expressen.

Jag skriver som PR-konsult, med en egen agenda. Inte som journalist i allmänhetens tjänst. Och hur bra jag än skulle skriva så ändras inte det.

Jan Helin och andra frågar oss kritiker var intäkterna i medias kris då ska hämtas om vi inte gillar ”branded content”.

Ingen har påstått att det finns några enkla lösningar. Men jag avslutar gärna med Björn Hägers tänkvärda ord:

”Carolina Neurath är inte ensam. Allt oftare hör man mediechefer hävda att sådant här är branschens räddning. Förr hette det textreklam, nu heter det branded content, native advertising och liknande. Men oavsett namn är idén likadan: att företag kan köpa sig bitar av den trovärdighet tidningskoncerner ägnat ett århundrade åt att bygga upp. Särskilt värdefullt att göra till sitt, är förstås förtroendekapitalet hos en prisbelönt grävreporter.

Matematiken är enkel. Det någon köper, är det någon annan som säljer ut. Och till slut blir av med.”

Andra skriver intressant om branded content.

Paul Ronge

Uppdatering: Kulturjournalisten och författaren Andreas Ekström i samma ämne.