Sociala medierkurs i Kroatien

På hotellet efter PK-debatt i Göteborg med Anna Helsén och Ulrica Schenström.

Jag har idag bloggat exakt en månad på Resumé. Där jag här tidigare bloggade i genomsnitt en gång i månaden har jag nu bloggat mer eller mindre varenda vardag i en månad, 26 inlägg har det blivit. Det måste vara en ökning med flera tusen procent.

Funderar en hel del på fortsättningen och träffar Resumés chefredaktör Claes de Faire på onsdag för att diskutera.

Vill här bara slå ett slag för  Tonchi  Percans kurs i sociala medier i Kroatien 25-29 maj i år.  Och weekendkursen om Google, Facebook och  Twitter dagarna innan, där bland andra Andreas Ekström medverkar.  Tonchi är grundlig i allt han gör och han har bland andra lyckats engagera experten Brit Stakston och Mediernas Martin Wicklin. Jag, som seglat i Kroatien kan intyga att miljön där  är fantastisk.

Och hur jag än bestämmer mig för att göra framåt tänker jag ändå hålla liv i min egen sida där jag ju alltid kan skriva precis det jag vill.

Paul Ronge

Resumé – en ”affär vid sidan om”

Jag har sedan en vecka en ”affär vid sidan om” – jag har börjat blogga på tidskriften Resumé. Från att ha bloggat här ungefär en gång i månaden – väldigt genomarbetat med många länkar och en massa funderade av typen ”intresserar det här verkligen kunder och kollegor – till att smattra ut nya inlägg varje dag. Som att gå från maraton till sprinterlopp.

Dessa bloggar kan du läsa här. Eftersom jag ändå skrivit relativt sällan här år ut och år in så tror jag inte du kommer att märka någon skillnad. Men vill du följa mig  när jag nu bloggar för full speed så är det på Resumé jag finns ett tag framåt (om jag inte ”gör en Birro” och får sparken av förgrymmad chefredaktör Claes de Faire för att jag skriver olämpliga saker :-).

En sak mitt gamla journalisthjärta lärt mig är att man inte ska använda en medial plattform man fått för att göra gratisreklam.

Det kan jag däremot göra här – på min egen sida. Precis i dagarna kom Jeanette Fors-Andrées och min bok ”När drevet går – krishantering i praktiken”ut på Liber förlag.

Halva boken handlar om krishanteringens teori.  Som managementbok är den väldigt inriktad på hur man gör ( och inte gör) när krisen drabbar en som ett klubbslag.

Den andra halvan är 16 fall som Jeanette och jag analyserat. Några exempel på rubriker: ”Stora Enso och barnarbete”, ”Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist”, ”Findus och hästköttsskandalen”, ”Parken Zoo ’slaktar världens djur'”, Telia Sonera och mutskandalen”, ”Så blev Göteborg Muteborg”, ”Kungen och den usla mediehanteringen”, ”Ola Lindholm och knarkskandalen”, ”Håkan Juholt, mannen som älskade sin egen retorik”.

Samarbetet med Jeanette har gått som på räls. Det intressanta är våra helt olika ingångar i krishantering, något som vi både älskar att arbeta med. Hon har forskat i kriser på högsta akademiska nivå och har nu flerårig praktisk vana som krishanterare på Livsmedelsföretagen. Hennes position i Svenskt Näringsliv är unik, vad jag vet finns ingen annan som är anställd just som krishanterare.

Skolan och jag var som eld och vatten – oförenliga. Jag var kunskapstörstig, ifrågasatte, var kritiskt granskande redan som femteklassare och lärarna avskydde mig för att jag tog plats. Allt jag har lärt mig, journalistik, mediehantering, krishantering, språk som franska och en spanska som börjar bli allt mer rostig, allt har jag lärt i vuxen ålder -utan och trots skolor. Jag har inte ens gymnasieexamen. Det är inget jag varken är stolt över eller skäms för, bara ett faktum. Och det har förstås haft fördelen att jag aldrig haft en krona i studieskuld. 🙂

Men just detta gör det så spännande att Jeanette och jag, som kommer från så motsatta håll och är så olika generationer, nästan alltid kommer till samma slutsatser när det gäller krishantering. För mig är det ett starkt kvitto på att jag tänker rätt, att jag genom att vara ”streetsmart” och autodidakt byggt samma teoretiska grund som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare.

Boken kan kritiseras för att den innehåller så lite ”best practice”. Men poängen med goda exempel är ju att krishanteringen då har varit så skicklig så allmänheten inte ens märker att det har varit en kris. Inte Jeanette och jag heller, om vi inte har varit delaktiga. Och de framgångsrika krishanteringar Jeanette och jag var för sig genomfört kan vi ju inte prata om, det är själva poängen med sekretess. Alla fall vi tar upp i boken bygger på att vi inte har varit delaktiga, att vi ser fallet utifrån som vilken bedömare som helst.

Vi har stuckit ut hakan och kommer säkert att bli kallade för ”besserwissrar”. Jag hoppas det blir debatt. Det vore utmärkt om representanter för de tjusigaste byråerna gav sina bidrag till vad som ger den bästa krishanteringen.

Erik Hörnfeldt, ”grabben i bloggen bredvid”, skriver också intressant om krishantering.

Paul Ronge

SCA-skandalen: I ett drev blir alla dummare

Så har då också SCA:s VD Jan Johansson fått sparken i härvan som gått över i mutanklagelser och rättsprocesser och aldrig verkar ta slut.

Hela historien om Industrivärdens och SCA:s högsta toppar, med privatjet till internationella fotbollsmatcher, hämtning av sprit glömda  plånböcker och döda älgar med helikoptrar, ibland med revisorer som medresenärer som skulle granska hela soppan, har rullats upp av Svenska Dagbladet som  därmed fått årets scoop.

”Utrensningen blev oundviklig”, skriver tidningens kommentator Carolina Neurath som menar att ledningen arrogant brutit mot företagets  interna policys. Hon menar också att Johanssons avgångsvederlag på 22 miljoner borde räcka väl till nästa VM.

Historien är katastrofal för Industrivärden och SCA. Industrivärdens mångårige gigant och nestor Sverker Martin-Löf tvingades under vanhedrande former avgå i förtid. Den nytillträdande ordföranden för Industrivärden, Anders Nyrén är själv komprometterad av privatjetaffären. Industrivärden med döttrarna SCA och Sandvik, som är den tyngsta motvikten gentemot Wallenbergsfären, riskerar sin successionsordning och kommer sannolikt att tvingas ägna sig åt varumärkesvård i åratal.

Jag intervjuades sent i går kväll, i egenskap av mediestrateg och krishanterare, av Aftonbladet och sade bland annat: ”De har agerat som tondöva brukspatroner”.

Med det sagt så är det viktigt att se att krisen alltid drabbar människor. Man talar om företag eller organisationer i kris, men de som verkligen drabbas är alltid människor. Det måste kännas oerhört tragiskt  för Sverker Martin-Löf som är så omvittnat skicklig som industriledare och haft en oerhörd tyngd, att i slutet av sin karriär bli ihågkommen för att ha haft fingrarna i syltburken  och för sina märkliga konspirationsteorier om ”kampanjer” och ”hemlig avlyssning”. Även om man kan vara hånfull och skadeglad så är jag också övertygad om att Jan Johansson hellre hade avstått de 22 miljoner han nu får om han bara sluppit schavottera.

Industritopparna tappade  helt enkelt fotfästet, levde i en bubbla där privatjet och helikoptrar bara blev transportmedel, som bussar och tåg är för de flesta andra. Vem har inte någon gång utnyttjat någon förmån eller ”fringis” som följer med jobbet?

Men faktum kvarstår, de har agerat som tondöva brukspatroner och det kan bara bero på två saker; antingen dåliga rådgivare eller att de inte tagit några råd från andra enligt principen ”kan själv”. I Martin-Löfs fall tyder ju det mesta på att han försökt krishantera sig själv och inte tagit råd från någon. Efter hans utspel om avlyssning kom bara en pinsam tystnad från Industrivärden och SCA. Hade det utspelet varit förankrat så hade väl någon kommunikatör ändå försökt leda ett så  sensationellt påstående i bevis?

Den första grundregeln är; krishantera aldrig dig själv! Under ett drev blir du snabbt dummare, tankarna mal och studsar som i en torktumlare, konspirationsteorier frodas, du kan helt enkelt inte tänka klart. När jag gjort dumheter (som lyckligtvis inte fått några större proportioner eftersom jag är en liten spelare) så har jag konsekvent ringt Mattias Ronge för hjälp, en av 5-10 branschkollegor som jag tycker förtjänar epitetet krishanterare.

Den andra regeln: När kritiken väller mot dig – försök se var media och kritiker har rätt! Gå inte direkt i försvarsställning och leta fel, för sådana kommer du alltid att hitta. Kan du visa förståelse för kritiken och snabbt reagera genom att korrigera fel så kommer du också själv att möta en större förståelse för varför det blev som det blev.

Riv plåstret snabbt! Och försök visa att du vidtagit de åtgärder som går att göra för att inte samma fel ska kunna hända igen. Och kommunicera i krisen. Har du inget att säga, därför att du som bäst analyserar vad som skett – berätta det!

Den tredje regeln: Välj rätt rådgivare. När du väljer tjänstebil så framgår prestanda tydligt, hästkrafter och tekniska data. Med rådgivare är det svårare. Men nog går det försiktigt att sondera med kollegor och då är det väl knappast optimalt att välja sådana som ofta misslyckas, även om de har tjusiga kontor och ett på ytan glänsande varumärke. Både interna kommunikatörer och externa konsulter ska naturligtvis vara på din sida och agera i ditt intresse. Men för externa konsulter gäller framför allt att de ska ha betalt för att säga obehagliga sanningar och våga vara obekväma. Om du seglar i hårt vatten är du ju mer betjänt av en skeppare som förstår sig på väder och vind (läs medielogiken) än av någon som är bra på att göra det bekvämt för dig och servera drinkar.

Läs gärna också Jeanette Fors-Andrée som skriver intressant om krishantering.

Paul Ronge

Decemberöverenskommelsen borde omfatta migrationen

I elfte timmen avblåstes extravalet 22 mars 2015. Sex partier, den rödgröna regeringen tillsammans med Alliansen har – med stöd av det sjunde – bestämt sig för att minoritetsregeringar även i fortsättningen ska kunna regera. SD mister sin vågmästarroll och är den stora förloraren.

Det är naturligtvis utmärkt att riksdagen nu får arbetsro. Ändå hissar statsvetare – med rätta – en varningens flagg för vilka regeländringar detta kommer att kräva. Sveriges riksdag är ett komplicerat bygge som skett under århundraden. Att ändra i riksdagsordning är känsligt. Möjliga regeländringar ska nu utredas enligt den så kallade Decemberöverenskommelsen. Statsvetaren Marie Demker skriver på Twitter: ”Varför skall riksdagsordningen ’utredas’ om inte för att peta i den? Med regler som cementerar blockpolitik borde valsystemet ist utredas.”

Tre sakområden ska man söka blocköverskridande överenskommelser om: Försvaret, energipolitiken och pensionerna. Inget nytt egentligen, de här tre områdena har de båda blocken hittat samarbeten på förr, precis som Aftonbladets Lena Mellin konstaterar.

Själv är jag förvånad över att migrationspolitiken inte togs upp som ett fjärde område. I själva verket borde det kanske vara högst prioriterat, med tanke på att det var SD:s framgångar och vågmästarroll som orsakade regeringskrisen och allt efterföljande tumult. Väljarna, inte bara  SD:s utan också i stor utsträckning i övriga partier, ger helt enkelt den nuvarande överenskommelsen om migrationen mellan Alliansen och Miljöpartiet underkänt.

Jag har tidigare skrivit att skiljelinjen måste gå mellan de som vill stoppa asylinvandringen (SD) och de som vill lösa de problem som uppstår med den – vilket ju borde vara vad de övriga, icke främlingsfientliga partierna, vill.

Om SD nu neutraliseras i riksdagen och inte längre kan spela sin vågmästarroll så är det ett gyllene tillfälle för de övriga att nu på allvar ge sig i kast med problemen. Stefan Löfven har talat om att alla kommuner måste vara medansvariga i att ta emot flyktingar. Göran Hägglund har diskuterat sänkta ersättningar och tillfälliga uppehållstillstånd. Annie Lööf har talat om bostadsbristen och jämnare mottagandeAnna Kinberg Batra har poängterat vikten av att skapa fler jobb för de som kommer hit. Och att det ska bli lättare att kunna ta dem.

Det vore oerhört värdefullt om den heliga kon LAS kunde diskuteras fördomsfritt. 1970-talsreformen har blivit något av en bromskloss som fungerar närmast protektionistiskt mot unga och invandrare. Just den diskussion som förre finansministern Anders Borg nu börjat föra efter att ha lämnat politiken.

Skulle de sex partierna, med stöd av det sjunde, seriöst och blocköverskridande, börja diskutera konkreta lösningar av asylinvandringens problem så skulle det vara det mest verkningsfulla för att vinna över SD:s mer sansade väljargrupper.

Omvänt: Görs ingenting i den inflammerade fråga som ju faktiskt gav SD chansen att orsaka regeringskris och totalt kaos tror jag många väljare kommer att uppfatta det som höjden av arrogans och politisk maktfullkomlighet.

Andra skriver intressant om decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge

Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved

Jag har känt Hans Kilsved sedan han var sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. En riktig Socialdemokrat med mycket större intresse för rättvisa och moral än för att klättra på karriärstegar och stryka makten medhårs. För en tid sedan bad han mig att moderera en debatt om huruvida polisen ljugit vid kravallerna i Husby och mordbranden i Högdalen. Och nu hände det igen – polisen ljög och blandade bort korten om det avslöjade kvinnoregistret. Det var ett enkelt val att be Hans, med sin kunskap och sitt patos, att gästblogga hos mig! //

Kan man lita på polisen?

– ”Om du inte vet vad du ska säga – säg sanningen. Ljug inte.” Så enkelt kan man uttrycka en mediepolicy. För min egen del har dessa ord uttalade av min dåvarande chef Kjell-Olof Feldt räckt långt efter det att jag slutade arbeta för honom. Men alla har inte doppats i västerbottnisk moralism som barn. När man lyssnar till en del polischefer liknar de bara alltför väl de överlevare bland buset som aldrig litar på någon och som självklart själva aldrig är att lita på.

Nu senast är det polismästaren på Södertörn, Christian Agdur, som slirar runt i Dagens Ekot efter avslöjandet om Stockholmspolisens skvallerregister om misshandlade kvinnor. Han gör påståenden om registrets syfte, som helt tydligt motsägs när man gör djupdykningar i innehållet. Varför har han så svårt att erkänna att registret uppenbarligen använts för att förminska värdet av kvinnornas anmälningar? Varför kan han inte säga att hans kollegor gått över gränsen för det tillåtna, att registret strider mot reglerna – att det är olagligt? Han kunde väl åtminstone be att få återkomma om låt säga två timmar, kolla registret och sedan berätta vad han ska göra åt det. Det är så oprofessionellt och sorgligt år 2014. Varje gång en polischef ljuger drar det ner allmänhetens förtroende för kåren. Som om de inte förstod ett dugg om hur man bygger förtroende.

Det var samma hållningslösa ljugande när det avslöjades att Skånepolisen förde register över romer. Syftet uppgavs vara att hålla reda på personer som ingick i en släktfejd, men för varje detalj som polisen i en utdragen pinsam process överbevisades om framstod till sist ett annat mönster: Registret innehöll uppgifter som snarare passade bättre som källa när polisen anonymt och systematiskt läcker till Flashback och Avpixlat. Det är ingen hemlighet att en hög andel av poliserna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, att alltför många av dem verkar ha svårt för att hålla isär sina personliga övertygelser och grundlagen (Regeringsformen 1 kap, § 9) som talar om människors rätt att behandlas lika inför lagen.

Den 13 maj 2013 sköt polisen en 69-årig invandrare till döds. I ett pressmeddelande påstod polisens informationschef Lars Byström att mannen förts med ambulans till sjukhus, medan han i verkligheten låg stendöd på golvet i sin egen lägenhet. När kriminalreportern och filmaren Björn Lockström bad polisen att kontrollera fakta vidhöll de sin egen version till dess att Björns filmbevis visats i TV, men bara i de delar där de överbevisats. (Uppdrag Gransknings reportage om dödsskjutningen i Husby) Björn Lockström konstaterar att polisen vid flera tillfällen lämnat felaktig och vilseledande information efter händelser där polisinsatsen gått snett. Det kan möjligen förklaras som någon sorts försvarsmönster, när någon pinsamt inträffat, men blir allvarligt när det handlar om en myndighet som ska vara ryggraden i en rättstat.

Vi medborgare har behov av en väl fungerande polis. Annars skulle brottslingar få härja fritt, de skulle inte lagföras och Sverige skulle bli ett laglöst land. När Igor Cantillana flydde från rättosäkerheten i Chile och kom till Sverige upplevde han Sverige som en trygg plats där polisen står under demokratisk kontroll. Händelserna i Husby gjorde att han vaknade svettig på morgonen, de gav honom en flashback från tiden i Chile: Där ljög polisen systematiskt om motiv och händelseförlopp när personer blivit dödade.

Är Sverige en rättsstat, frågade på ett frukostmöte jag ordnade om händelserna i Husby. Jag ville svara ja och säga att det var ett enskilt misstag, men istället blev jag från denna stund alltmer uppmärksam på det systematiska i polisens ljugande. Det var ju inte den enda dödsskjutningen som polisen gjort. De har ökat under senare år – sedan 1995 har 18 personer skjutits till döds. (Artikel i SvD om ”Kraftig ökning av polisens dödsskjutningar”. Det är ingen uppbygglig läsning att granska klippen efter alla dessa händelser. Där finns ett gemensamt mönster – slirigheten i mötet med medierna. En orsak till det ökade antalet dödsskjutningar skulle ju kunna vara att polisen sedan 2003 övergått till att använda amerikanska dum-dum-kulor. De får inte ens tillverkas i Sverige. Det är en särskilt dödlig jakt­ammunition som sedan 1899 är förbjuden i krig. (Jan Guillou i Aftonbladet: ”Svensk polis använder dödliga kulor – för att politikerna inte begriper”):  Men som alltså får användas när man ska övermanna psykotiska personer i deras eget hem. Till politikerna säger polisen att denna ammunition är ovärderlig för att stoppa våldsbenägna personer mitt i gärningen. Man talar om stoppverkan, ett nyckelord för att begripa motivet till att politikerna tillåter fortsatt användning. Om man skjuter någon med vanlig ammunition riskerar man att personen inte blir tillräckligt skadad för att fortsätta sin våldshandling. De som dött är ju onekligen effektivt stoppade. Dessutom riskerar man rikoschetter om kulan oskadd går igenom kroppen och studsar mot golv, tak och väggar. Konstigt att detta inte upplevs som ett problem hos polisen i andra länder. Med denna advokatyr har politikerna låtit sig nöja. Även media. I Sverige är det annars vanligt att man utvärderar verksamheter i detalj. Ibland sker utvärderingen kontinuerligt av fristående statliga inspektionsmyndigheter. Varför är behovet av evidensbaserad kunskap mindre när det gäller polisens användning av dödlig ammunition? Varför vill vi inte veta sanningen? På Flashback och Avpixlat hetsar anonyma skribenter mot de tiggande romer som vistas i Sverige. När romlägret i Högdalen brinner och personer på plats (bland annat Sven Hovmöller, professor i kemi vid Stockholms universitet) vänder sig till polisen och efterlyser en brottsplatsundersökning sker alla polisens insatser med utsökt avmätthet. Ett dygn efter händelsen riktas misstankarna mot romerna själva – rubriceringen är allmänfarlig vårdslöshet. Händelsen har skildrats i Randi Mossige Norheims reportage om mordbranden mot romer i Högdalen i Sveriges Radio P1 Verkligheten:  Handfallenheten inför ett fall som i domstol skulle kunna klassificeras som mordbrand är så stor att en viktig fråga bränner sig fast: Varför?

Andra skriver intressant om polisen

Hans Kilsved