Robinson-fiaskot: Dokusåpans död?

Börjar vi se slutet?

Årets Robinsonäventyr i TV4 blev ett totalt fiasko.

Tittarna svek så till den milda grad att TV4 var tvungna att spurta i mål, med flera avsnitt i rad sista veckan, för att litet mildra nederlaget.

Hans Brettschneider vann till slut och de ränksmidande Bill & Bull-liknande kumpanerna Jimmy Führ och Anders Sjöström samlade delar av Robinson-gänget i Sjöströms villa i en: ”Du får inte vara med för du är dum”-fest mot ”Robinson-Hans”. Den hatade norrlänningen skulle till och med skallas om han vågade dyka upp och så kan man ju också använda huvudet mellan ”visa pattarna”-övningar, champagneyra och allmän hämningslös fylla.

Allvarligt, jag tror det ligger något i vad Expressens Maria Näslund skriver idag: Det lönar sig inte längre att bara vara en skitstövel.

Hans fick ju fira hos Mats Thelin. som om jag förstått det rätt hade 60 procent av svenska folkets sympatier i någon läsarundersökning. Mats agerade sakligt, ganska modest och undvek att kasta skit på motståndare.

Jag undrar om vi inte börjar se det definitiva slutet på dukusåpa-eran, som ju började i stor skala med Robinson för sisådär 12 år sedan.

Nu talar ”Paradise Hotel-stjärnorna” ut i Aftonbladets Klick om vem som ”var bästa sexet” och ”bästa hånglet” i såpan. Jacqueline Ferm tar i så hon spricker, efter bekännelserna att spritfesterna i Paradise Hotel ledde till svår abstinens. Men förfasar vi oss verkligen? Kommer dagens wannabees (”jag är känd för att jag är känd”-typerna) att bli samma rubrikmaskiner som Carolina Gynning och Linda Rosing var en gång? Eller blir det gäsp, gäsp,  zzzzz?

Jag tillåter mig tvivla på underhållningsvärdet i längden att se folk förnedra sig själva. Tror alltfler av oss bara gäspar och byter kanal. Och DET är kanalerna känsliga för, liksom kvällspressen! Inte när vi bara ojar oss över skandalerna utan när vi  helt enkelt röstar med fötterna och vägrar titta på, eller köpa skräpet. Det var precis detta som hände när Expressen förlorade nästan halva sin upplaga och chefredaktörerna försvann innan de ens hann värma stolarna efter ”Kör ut dem”-kampanjen på 1990-talet.

Vi kan ha  nått en vändpunkt. Igen. För historien upprepar sig. Jag läser nu Jürgen Habermas klassiker från 1962: ”Borgerlig offentlighet”. Boken är svårtillgänglig, men har klara poänger med sina  historiska perspektiv på skillnader och sammanblandningar offentligt/privat från antiken till sent 1900-tal.

Där beskriver Habermas bland annat hur franske ”solkungen” Ludvig XIV i mitten av 1600-talet höll hov vid morgon och kvällstoaletten. Stora följen, även utländska sändebud fick nöjet att se hur kungen kläddes på och av, snacka om ”kejsaren utan kläder”! Vem skulle idag kunna tänka sig Kung Carl Gustaf eller Kronprinsessan Victoria ställa upp på något sådan? Sensmoral: Historien visar att det inte bara behöver gå mot naknare  och mer privat utlämnande utan också tvärtom.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik, media och samhälle.

Grattis till respiten SAAB-anställda, men sök nya jobb!

Överlevaren: Bilen med nio liv

Ikväll gläds jag med alla SAAB-anställda, Trollhättebor och västsvenskar.

Bilen med nio liv har fått en chans till.

Men om jag hade haft kvar några kompisar på SAAB (det är 36 år sedan jag flyttade från Vargön som ligger på cykelavstånd från Stallbacka industriområde där ”SAAB regerar”) så skulle jag säga: Använd respiten att söka nytt jobb!

SVT Rapport var bland de första att avslöja att GM och Spyker efter oräkneliga dramatiska dokusåpaavsnitt äntligen knutit hymens band, de tu har blivit ett.

För Trollhättan och de SAAB-anställda är beskedet välkommet och välförtjänt efter månader av oro och ångest och tvära kast som i en isande thriller.

Men vad är det egentligen som har hänt?

  • Spykers VD Victor Muller, köper SAAB för i huvudsak lånade miljarder, pengar som GM lånar ut och förväntar sig återbetalning på.
  • Det skakiga bilmärket måste nu få köpare för att pengarna ska kunna betalas tillbaka.

Hur stora demonstrationståg och bilkorteger som helst hjälper föga när SAAB behöver klirr i kassan. Hur många konsumenter vågar idag köpa en bil som alldeles nyligen låg i respirator på bilakutens intensivvårdsavdelning? Hur många vågar lita på att det kommer att finnas reservdelar, lita på att det kommer att finnas service, lita på att det finns ett andrahandsvärde när de vill sälja bilen begagnad?

  • SAAB måste ha en affärsmodell som håller konkurrerande bilmärken stången.

BMW, Audi, vem man nu väljer att positionera sig mot. Muller må se ut som en bilindustrins Hollywood-stjärna och ha en utstrålning som ett smärre kärnkraftverk, men han har ALDRIG gått med vinst. Han har gått med konkurs.

Samtidigt har media överlag gjort en hjälte av honom. Han har varit David som idogt kämpat mot Goliat därborta i Detroit som känslokallt struntat i SAAB. Muller däremot, har ”brunnit för varumärket”, enligt dessa ”professionella” journalister.

Jag tar mig för pannan och undrar vart mitt gamla skrå är på väg. Undra på att ”amatörer” inom Sociala media håller på att ta journalisternas plats.

Är de inte längre förmögna att identifiera och kritiskt granska ekonomiska intressen?

Muller som aldrig lyckats med någonting får nu en kassa med åtskilliga miljarder att leka med. På marginalen ligger naturligtvis att han måste ha en rejäl VD-lön för att klara hjälterollen att rädda SAAB. Och grinande konkurser hålls nu borta för rätt lång tid. Att Spykers aktie nära nog fördubblats under den här såpan är ju också är en trevlig bieffekt.

Före Muller så var Koenigsegg hjälten i denna näringslivssaga. Ingen fattade att han drog sig ur, Muller borde med Koenigseggs argument vara helt ute i det blå när han ändå slutförde affären.

Men Dagens Media den 2 december 2009 hade ändå argument för att även Koenigsegg ”brann för varumärket”.

Eller för att vara tydligare: 1,5 miljarder argument. Så mycket ansåg tidningen att PR-värdet var för Koenigsegg, med underrubriken på förstasidan:

”SAAB-fiaskot satte svenska lyxmärket på världskartan”.

De flesta journalister har aningslöst och utan egentlig kritisk analys ställt upp på ”hjältarnas” storytelling, med några få undantag. Dit hör Unni Jerndahl på TV4-Nyheterna, Jan Nylander på SVT Rapport och Håkan Matson på DI. De har konsekvent avhållit sig från att ställa ”snälla” kapitalister mot ”elaka” och visat på de intressen som funnits bakom utspelen i dokusåpan (även om jag inte förstår varför Matson i pappers-DI idag var tvungen att prisa GM:s ”tålamod”).

Aftonbladets bilexpert Robert Collin har varit den minst kritiskt granskande reportern, en megafon för oppositionens intressen att slunga in skattemiljarder i SAAB. Hädanefter kommer jag inte att ha förtroende för honom ens när han skriver om dubbdäck och navkapslar.

Sensmoralen är: Nu får SAAB en respit. De anställda gör bäst i att använda denna nådatid att i lugn och ro söka tryggare arbetsgivare. Jag kan inte se någonting med Spyker som ger mer framtidstro för bilmärket SAAB än de senaste decenniernas mörker. Och där är jag tydligen i gott sällskap.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om SAAB

Uppdatering; Mary XJ med bloggen Mina moderata karameller tror på en tidsfrist på åtminstone något år.

Uppdatering 2: Robert Collin undrar ”Vem fan är Paul Ronge” i sitt bloggsvar på min sågning av hans SAAB-bevakning.

Uppdatering 3: Bloggaren Per Ankersjö (c) delar min kritik mot Robert Collin. Jag tror inte Collin vet vem han är heller.

Uppdatering 4: Fler reaktionermitt blogginlägg.

Uppdatering 5: Kommentar från bloggen ”Noterat Kjellberg” som ju skrev tidigare än jag om usel SAAB-bevakning.

Uppdatering 6: Medierna SR P1 om journalisternas granskning av SAAB.

”Tittaren” gör mig galen på PR

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min  bransch  – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta  i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.


Gåtan af Donner: ”Den girige” år 2010?

Molières ”Den Girige”

Tragedin i Haiti bara växer – kanske uppemot 200.000 döda, massgravar, överlevande som förlorat allt. Hemlösa överallt. Hjälp som inte når fram.

Som så många andra bestämde vi oss direkt för att ge ett bidrag. Det fick bli Röda Korset – trots den sparkade bedragaren Johan af Donner. Vi var inte säkra på om Läkare utan gränser, den organisation vi litar allra mest på, är inne tillräckligt snabbt i sådana här akut dramatiska världskatastrofer. Nu vet jag bättre.

Det är nog svårt att överblicka den skada af Donner gjort välgörenhetsorganisationen Röda Korset. Storyn har ju allt:

Hela världen får nu veta att Haiti är ett av världens fattigaste länder där människor lever på mindre än en dollar om dagen.

Af Donner tjänade 65.000 kronor i månaden.

Från Haiti kablas bilder ut där mängder av hemlösa bor på gatan, i parker och stora uppsamlingsläger.

Af Donner hade en fashionabel Östermalmsvåning på över 250 kvadratmeter, han hyrde ett luxuöst sommarhus och när han åkte till Thailand bodde han på lyxhotell för över 10.000 kronor natten.

I förhör har af Donner erkänt bedrägerierna i huvudsak och medgett att de framförallt gick till att ersätta hans ”höga boendekostnader”.

Jag jobbade en gång med ett företag som kund där en ekonomiansvarig hög chef försnillade 22 miljoner. Den människan var ”shopoholic”, hon kunde köpa 20-talet märkesskor på en dag och högg på allt med hög prislapp. Hennes agerande var tvångsmässigt.

En vanlig människa med ”för höga boendekostnader” sänker sina kostnader. De flesta bor på mindre yta än 250 kvadratmeter och man MÅSTE inte bo på Östermalm. De flesta skulle klara av att hålla en rimlig standard med 65.000 i månadslön.

Så min första slutsats måste bli att af Donner tyckte att han var värd denna lyxtillvaro så till den milda grad att människor som avstod surt förvärvade slantar till hemlösa och svältande gärna fick bidra till hans bostadskostnader, hans luncher på Sturehof och hans mingel på Noppes.

Den andra slutsatsen är att Röda Korsets organisation måste igenom en riktigt kritisk granskning där jag är tveksam till om generaldirektören Christer Zettergren kommer att kunna rida ut stormen och sitta kvar. Bara en sådan sak som att han haft en Jaguar som tjänstebil  (vilket af Donner också hade) tyder på sällsynt dåligt omdöme.

Det företag jag hjälpte betraktades som ett offer för ekonomichefens manipulationer och led ingen skada med sitt varumärke.

Röda Korset kommer däremot under rättegången mot af Donner att få mycket svårare att hävda att organisationen varit ett helt ovetande offer. Frågan kommer att ställas om Zettergren, gammal vän till af Donner, inte hade några misstankar när det gällde af Donners storvulna lyxliv. Zettergren själv och ordföranden Bengt Westerberg tjänar tillsammans två miljoner om året på Röda Korset.  Frågor kan också komma att ställas om andra anställdas löneförmåner. Den gamla diskussionen om de höga administrationskostnaderna kanske väcks igen.

För mig framstår det som självklart att alla hjälporganisationer nu, i samband med Haitis katastrof, måste genomlysa sin administration, sina löneförmåner, sina tjänstebilar, sina reserutiner. Varumärket, och därmed också hela verksamheten, står och faller med att organisationer som Röda Korset kan se sina givare i ögonen.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om skandalen i Röda korset.

Uppdatering: Journalisten Gunilla Kinn om Haiti och seriösa samt oseriösa bidrag. Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun bloggar här med fler länkar om af Donner-affären.

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.

Nya ”Mosa Mona” dummare än Robinson

Årets Robinson måste vara den dummaste sedan programmet startade för 13 år sedan. Inte ens mobbingen sker med någon finess och TV4 tar till allt desperatare knep (nu senast ”Voodoo-röster från utröstade) för att öka spänningen och minska tittarraset.

Ändå är denna Robinson rena ”Snillen spekulerar” jämför med den senaste ”Mosa Mona-kampanjen”.

Allt började med att Metro ”avslöjade” en hemlig pakt mellan socialdemokrater i Skåne och Västsverige, förseglad i dokument, som gick ut på att Margot Wallström skulle lanseras som statsminister, medan Mona Sahlin skulle få fortsätta som partiordförande om de rödgröna vinner valet 2010.

Rosemari Södergren har lagt upp Metroartikeln i PDF-fil här på Kulturbloggen där hon också kommenterar.
Kulturbloggen är nominerad till Stora Bloggpriset 2009 och Rosemari vore en värdig vinnare, hon är alltid läsvärd.

Men hennes tolkning av den nya ”Mosa Mona-kampanjen” är att Metro, Expressen och Dagens Industri nu kastat masken och visat att de vill ha en borgerlig valseger genom att ge ”nyheten” så stort utrymme på nyhetsplats. Tidningarna har nu, enligt henne ”öppet visat att de ställer upp på högeralliansen”.

Jinges webb och fotoblogg, också socialdemokratisk, talar om en borgerlig konspiration som det inte är förvånande att Metro går på.

Jag tycker det är tråkigt att ledande företrädare för de nya medierna (som ofta kallas sociala eller digitala) har så dålig koll på hur media fungerar och vad som triggar journalisters nyhetsvärdering. Om detta har jag bland annat skrivit här, där jag kritiserar att Aftonbladets Åsa Linderborg vill censurera SVT Rapports Mats Knutsons rätt att betygsätta den borgerliga regeringen då han tjänar för mycket och bor på fel ställe i Stockholm.

Problemet är inte att media skriver om en sådan sak som en hemlig krisplan för att peta Mona Sahlin, det vore tjänstefel att inte göra det.

Min kritik handlar istället om att det är så aningslöst, uselt och bottenlöst dåligt utfört – som journalistiskt hantverk!

Alla med minsta hum om hur sakläget ser ut (och det borde journalister som skriver politik ha) inser ju att denna pakt, om den finns, är fullständigt idiotisk och dömd att misslyckas:

  • Mona Sahlin är nyligen återvald på den senaste partikongressen, där inte ett pip sades om delat ledarskap.

Och partikongresser får sägas ha en viss betydelse som högsta beslutande organ i en demokratisk organisation.

  • Margot Wallström har upprepade gånger avvisat lockropen att bli partiordförande.

Nu skulle hon plötsligt bli statsminister (!) utan att ens ha plats i riksdagen. Och utan att ha deltagit i oppositionsarbetet. Man pekar på det delade ledarskap som av och till funnits i Norge, men Sverige har inte alls den traditionen.

  • Wallström skulle inte kunna bli statsminister med mindre än att Mona Sahlin avgick.

Aldrig att hon skulle svälja förnedringen att inte få bli statsminister för att partiet tyckte att hon inte höll för posten.

Jag har aldrig tvekat att kritiskt granska hur Mona Sahlin driver sitt partiledarskap, exempelvis här på Ronge Kommunikations blogg i mars 2009.

Men de socialdemokratiska tomtar som tar till orda i Metros artikel för att därmed legitimera den tramsiga krisplanen ägnar sig åt ren och skär mobbing. Det är en ”Mosa Mona”-kampanj som inte har några konstruktiva inslag utan bara handlar om att ytterligare sparka på henne som partiledare. Innan jag får se några bevis vill jag inte heller tro att det skulle vara någon borgerlig konspiration – just nu ligger säkert Alliansens hopp att vinna valet i att väljarna till syvende och sist inte skulle vilja se Mona Sahlin som Sveriges statsminister.

Om dessa invändningar, om ”krisplanen” som politisk sience fiction, borde journalisterna med litet yrkesstolthet ha skrivit mer och därmed ”bäsat” (journalistslang för att ”ta ner”) historien till det notisformat den hade förtjänat. Istället skulle det hissas och göras till en stor grej enligt nyhetskriterierna: ”Oväntat”, ”konfliktladdat” och ”personangrepp”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering 1: Mary X Jensen punkterar konspirationsterorier.

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.

15 riktigt bra twittrare i år- #Follow2010!

Bild från Shovelling Son, Flickr

2009 var året då Twitter exploderade.

Många tunga bloggare blev nu ”kortdistansare” där allt skulle gå att beskriva på 140 tecken. Själv blev jag totalfrälst på den snabba, raka kommunikationen som ibland bara krävde några knapptryckningar.

Från att 2008 ha skrivit ganska många blogginlägg här på Ronge Kommunikation, blev jag en mycket aktiv twittrare med idag drygt 1500 följare.

Det har givit mig otroligt mycket! Så mycket hjälpsamhet, allmän folkupplysning, begåvning, intressanta vinklar och underhållande trams i skön förening och med dialog och tvåvägskommunikation som ledstjärna.

Agnar har skiljts från vetet. Där Gudrun Schyman exempelvis har varit en lysande fixstjärna med en oerhörd förmåga att diskutera stort som smått, så har Mona Sahlin stått ensam och isolerad på teaterscenen. Så blek att ingen ens har ids kasta tomater på henne.

Under året har företeelsen ”FollowFriday” växt sig stark, på fredagarna har vi roat oss med att tipsa om Twittrare värda att följa.

Samtidigt blev kraven att #FollowFriday hela tiden skulle motiveras min orsak att sluta. Det blev för jobbigt och dessutom olustigt att betygssätta folk.

Men så här på årets sista dag tycker jag det finns anledning att åtminstone nämna några få av alla dem som jag tycker är värda att följa 2010 .

Min lista på 15 (där @Gudschy inte finns med för att hon redan är nämnd och dessutom så ”outstanding”) är strängt personlig och utan inbördes rangordning. Helt enkelt några twittrare som, bland många många andra, gjorde mitt 2009 roligare och rikare.

Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller”

Mary har det jag efterlyser hos politiker: Känsla för dialog, prestigelöshet, lyssnande attityd, sökande inställning empati och rättvisepatos. Att hon inte blev Moderaternas riksdagskandidat 2010 visar bara att hon är före sin tid.

Sofia Mirjamsdotter som ”förutom The real Mymlan” också bloggar på SSBD och på Bloggvärldsbloggen.

Sofia personifierade nog mer än någon annan twitterexplosionen som en naturlig följd av ett intressant och skickligt bloggande. Sofias ”usp” (unique selling point) är nog att hon står med ena benet lika stadigt i journalistiken som i den sociala media-världen. Hon skriver alltså bra och tänker nytt – utgör en brygga mellan den gamla och nya medievärlden. Vi är absolut inte alltid överens – till exempel om man har rätt att skratta åt Anna Anka. Men hennes tankar kring om döda ska få vara kvar på exempelvis Facebook och om vi får sörja dem där grep mig djupt.

Hans Kullin med bloggen Media Culpa som i sin engelska version etablerat sig som en av de ledande internationella bloggarna.

Har hållit på i över 10 år 6 år med den engelskspråkiga bloggen Media Culpa. När han gick in på Twitter gjorde han väldigt mycket av sin kunskap tillgänglig för fler. Jag läser alltid hans tweets med en viss bävan: ”Kommer jag att fatta detta, eller får jag huvudvärk?”

Jennie Ivarsson med bloggen ”Något närmare Newyn”

Jennie är underfundig, kul och en mästare på twitter där allt handlar om kontraster: Lågt och högt, kul och allvarligt, flamsigt och eftersinnande. Behärskar enstaka ord, långa meningar och hela stycken lika oklanderligt. Så småningom blir det nog en bok.

Stefan Ronge som ständigt servar sina följare med ny och viktig information om Sociala media. En kär son och respekterad kollega som fått massor av följeslagare eftersom han i sina tweets visar att allt i Sociala media handlar om kommunikation, inte om teknik för teknikens egen skull.

Tindra-Annette Broström med bloggen ”Osäkerhet och tystnandet”.

En otroligt humoristisk röst från de Värmländska skogarna, ständigt smart med egna och originella infallsvinklar på livet. Jag har lärt mig mycket genom att läsa henne.

Jocke Jardenberg som bloggar här.

Jocke och jag är inte överens för det mesta. Men vill man förstå hur de tänker som tror att Sociala media kommer att leda till helt nya betalningsmodeller och varför media i framtiden aldrig kan ta betalt av sina läsare/lyssnare/tittare så är @jocke ett måste på följarlistan. Hans styrkor är många: Kunnig, debattglad, välskrivande och på senare tid tycker jag litet mindre arrogant mot dem som tycker annorlunda.

Tomas Nyberg är en otroligt kunnig och hjälpsam person på Twitter . Ständigt har han svar på tekniska frågor och delar generöst med sig. Vill ni veta hur man får tag på ett bra iPhone-stativ – följ Tomas.

Qpaqex, vars riktiga namn jag inte vet, är liksom Tomas kunnig och hjälpsam. Har starka åsikter som det är ett nöje att förhålla sig till.

Henrik Mitelman är chefsstrateg på SEB och en av de som allra bäst förstått hur man förhåller sig på Twitter när man representerar ett företag. Tycker han är otroligt bra! Henrik bjuder på kärnfulla analyser om det ekonomiska läget och om räntor, men drar sig inte för att diskutera vardagsnära saker. Stort och smått, tungt och lätt – tänk om fler företagskvittrare kunde förstå värdet i det,

Christina Stielli som också bloggar på Tara

Hon är en charmerande twitterkonversatör. Det kändes som om jag redan kände henne väl när vi gemensamt sjösatte min och Gydrun Schymans retorik-turné i vår. Hon har mycket intressanta åsikter om hur det är att vara tonårsförälder.

Brit Stakston som bloggar här så ömsint om sin döda syster.

Brit är en respekterad förgrundsgestalt inom Sociala Media. Tyvärr har hon på senare tid drabbats av personliga motgångar och tragedier. Hoppas ditt 2010 blir bättre, Brit!

Hammarstrand som alltid RT:ar (Retweetar)

Hammarstrand har mängder av följare och det är inte att undra på. Trevlig, generös med ständigt nya RT:s där han för vidare rön, åsikter och tips från andra.

Niklas Dahlqvist som bloggar på ”Prosaisten”.

Blueskille, precis som jag. Vi fann varann över låtval på Spotify.

Politikerbloggen som Niklas Svensson byggt upp till den fantastiska maktfaktor den blivit.

Niklas styrka är att han aldrig blivit ”fin” för att han blev uppburen politisk reporter. Han har nyfikenheten och känslan för stort och smått med från Nöjet på Expressen.

Där kan det vara lämpligt att sluta. Det är just stort och smått som ger den livfulla sjudande häxkittel som är Twitter när det fungerar som bäst.

Gott Nytt År, Alla!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Sociala media.

Maud Olofsson – sträck på dig och sluta gnälla!

Maud Olofsson skyller sina dåliga opinionssiffor på att hon är kvinna enligt tesen: ”Kvinnor med makt provocerar”.

Hon har verkligen haft rätt i detta en gång tidigare. Det var när dåvarande statsministern Göran Persson vände ryggen åt henne i riksdagen – så nedlåtande och kvinnoföraktande som en politisk pamp någonsin kan uppträda. Men den här gången tycker jag Maud Olofsson är ute i fullständigt ogjort väder.

Både när det gäller Vattenfall och SAAB har hon sagt ifrån. Varit tydlig.
När det gäller Vattenfall var hon glasklar med att styrelsen måste göra något åt sin vidlyftiga VD Lars G Josefsson, vilket ju också hände ögonaböj.

Den berättigade kritik hon fick för att hon borde känt till att Josefsson pantsatt hela Vattenfall för ett eventuell tyskt kärnkraftshaveri skulle en manlig minister i hennes position fått med samma kraft.
När det gäller SAAB har hon varit lika tydlig: Inga statliga miljarder till GM, en multijätte som ville få skattebetalarna att betala sina historiska missgrepp.

Klarhet och tydlighet är vad som ger politiker respekt. Men det innebär också att man formerar både anhängare och motståndare kring sig. I Olofssons fall har detta helt uppenbart lett till att motståndarlägret har växt i den allmänna opinionen och oppositionen har inte varit sena att utnyttja situationen. Många bloggare riktar idag kritik mot Olofsson med politiska förtecken.

Det har inte ett dugg med att hon är kvinna att göra. Det är bara att titta på Maria Wetterstrands opinionsframgångar, som ju skett samtidigt.

Jag tillhör dem som tror att Olofsson har räddat svenska skattemiljarder i den såpa som spelats upp, avsnitt för avsnitt med friande lyxbilstillverkare och ett GM som tigit i sitt elfenbenstorn i Detroit, USA.

Risken var överhängande att vi både skulle förlora miljarderna och SAAB, nu kan miljarderna istället användas att hjälpa den utsatta Trollhättan-regionen. Olofsson borde sträcka på sig och stå upp för sin politik istället för att gnälla om sin kvinnlighet som verkligen spelat noll roll för hennes kräftgång.
/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas i Aftonbladet idag och är i mycket gott sällskap i kritiken mot Maud Olofssons ”kvinnoutspel. Vi är dock oense med Gudrun Schyman som försvarar Olofsson.

Andra skriver intressant om media och politik

00-talet – Fallna hjältars decennium

Foto: Creativity+ Timothy K Hamilton, Flickr

Snart lägger vi ett händelserikt decennium bakom oss: Twin Towers, kampen mot terrorismen, Tsunamin, framväxten av Sociala Media och digerdöden för traditionella medier.

Men det gångna 00-talet var också decenniet då hjältar föll och själva blev nollor.

Sensmoral: Att inte lita på auktoriteter  utan vara kritisk i sin granskning. Och den som själv är auktoritet bör akta sig för att låta media hissa sig till himlen. Fallet kan bli stort.

De fallna hjältarna är många, jag nöjer mig med några få exempel:

Jonas Birgersson

Framfabgeniet med kortbyxorna som sjönk med IT-bubblan 2000.

Birgersson blev en sorts IT-Messias, med en fantastisk medial framtoning. Allt var rätt: Fleecetröjan, kortbyxorna, hans liknelser, hans ungdom och hans totala självförtroende. Journalisterna svärmade runt honom. Tills IT-bubblan sprack och investerarna förlorade miljoners miljoner. Efter det var INGENTING rätt. Och fortfarande går det inte bra.

Percy Barnevik

Svensk industris största tolvtaggare som föll med en miljardpension.

Barnevik var en blågul stolthet i klass med Björn Borg, Ingvar Kamprad och ABBA. Otaliga reportage visade hur han tillbringade sin mesta tid i flygplan eller i internationella miljöer, ständigt skapande nya affärer för ABB. En arbetsmyra som fick oss att känna sann nationell stolthet. Så fick han en miljardpension och även om han klöv den till hälften så var skadan obotlig. Barnevik föll lika tungt som en Stalinstaty.

Ludmila Engqvist

Hjältinnan som dopade sig ur svensk idrottshistoria.

Hon vann sina lopp samtidigt som hon kämpade mot cancer. Hon satte in blågula linser och målade naglarna i samma färger. Hon blev vår mest populära invandrare efter drottning Silvia.

Efter avslutad framgångsrik karriär dopade hon sig för att bli tyngre så hon kunde åka snabbare i en simpel bobtävling. Fusket avslöjades och Ludmila åkte ur spår. Hela vägen till Spanien där hon fick leva i exil i flera år.

Liza Marklund

Fick se sin gömda ”sanna historia” förvandlas till en avslöjad falsk dito.

När Monica Antonsson avslöjade att ”Gömda” i själva verket var en falsk berättelse försökte Marklund själv gömma sig. Från någonstans i Västindien väntade hon på att ”bloggbävningen” skulle upphöra. Det gjorde den inte. Och till slut blev hon tvungen att gå till försvar, för sent och för dåligt. Den uppburna sanningssägaren och Expressenkolumnisten med stort socialt patos blev också hon  en fallen hjälte. ”Marklundaffären” blev en mätare på vilken otrolig maktfaktor bloggosfären på kort tid hunnit bli. Och Marklund själv kallar sig numera mest bara ”deckarförfattare och krönikör”.

Annika Falkengren

Bankdrottningen som förlorade både bonusen, lönelyftet och äran.

Hon var en mäktig börs-vd och en av de kvinnor som kommit längst i den manliga börshierarkin.

Att hon var nöjd med dessa sakernas tillstånd syntes bland annat i att hon alltid storskrattade på tidningarnas bilder. Alltid. Jag varnade i DI Weekend för flera år sedan och sade: Falkengren riskerar att få rubriken: ”Hon skrattar hela vägen till banken”.

Skrattet tvärdog i och med bonus- och lönehistorien i år. Falkengren hade antingen inga, eller också usla rådgivare när hon först sökte ära för att hon avstod bonus och sedan fick två miljoner om året i lönelyft som kompensation.

Det gick inte. Falkengren förlorade både pengarna och äran och sällar sig till våra fallna hjältar.

Tiger Woods

Golfens megastjärna tappade ansiktet, byxorna och tunga sponsorer.

Fortfarande när detta skrivs är den sorglustiga såpan inte över: Kommer Elin att stanna eller gå? Hur mycket pengar får hon? Kommer Tiger Woods att tävla efter sin timeout? Vilken image kommer han då att ha? När kommer amerikanerna att sluta skämta om ”hole-in-one”. I alla fall ger Tiger ett ansikte åt det utslitna uttrycket: ”Ju högre de kommer, desto tyngre faller de”.

Sensmoralen är viktig: När någonting verkar perfekt och får ett nästan gudomligt skimmer över sig behöver vi alla vara extra på vår vakt. Inte minst därför att journalistiken så ofta hissar den för tillfället hyllade till gudomliga höjder för att sedan – när  människor, saker och teser visar sig ha brister – vara först med att slunga den hyllade med helgongloria och allt rakt ner i kolkällaren.

Här är några företeelser jag tycker vi ska se upp extra med nästa år

Killar som tillverkar ett fåtal lyxbilar om året och alltid gått med förlust – men som vill trixa med miljarder och hantera tusentals arbetstillfällen i Trollhättan.

Kort sagt fixa det Investor och GM inte lyckades med.

De som till döende massmedia kommer med uppmuntrande tillrop om ”nya affärsmodeller” utan att kunna peka på något som fungerat hittills.

Och som samtidigt kräver att tidningarna ska stå för gratis nyheter och information på nätet tills de klappar ihop av svält. För mig är dessa gurus lika trovärdiga som de profeter som under IT-bubblan pratade om den ”nya ekonomin” och siade om att världens lågkonjunkturer var avskaffade.

There is nothing such as a free lunch.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om 00-tal, samhälle och media.