Stackars Margot Wallström, hon har det inte lätt. Idag möter Kung Carl Gustav henne för att ge henne råd om hur hon kryssar i diplomatins farligaste farvatten med de urförbannade Saudierna. Kanske plockar han fram takterna från 2004 då han hyllade Bruneis diktator som en man med ”enorm närhet till sitt folk”. Egentligen är kanske framgångsreceptet att inse att diktatorerna som styr delar av arabvärlden med järnhand är ”kul killar”, precis som Kungen. Lite jetplan upp till Norrlands inland, lite jakt, lite Vargtass, några kaffeflickor när ingen ser, så tinar shejkerna säkert upp.
Redan när Margot Wallström blev Stefan Löfvens utrikesminister tänkte jag: ”Det här kan gå käpprätt åt helvete”.
Det räcker med en enkel varumärkesanalys. Hon var så hyllad och uppburen så det inte fanns en chans att leva upp till förväntningarna. Kommer ni ihåg när Göran Persson blev partiledare? Mona Sahlin? Håkan Juholt? Varenda gång var Margot Wallström medias mest populära kandidat för jobbet. Medan Wallström haft det tjusigaste uppdraget efter det andra i EU och FN så har ropen skallat, framför allt i Expressen: ”Margot kom hem!” ”Svenska folket vill se dig som Socialdemokraternas partiledare”. En av Sveriges skickligaste stilister, Bengt Ohlsson på DN, skrev rentav en hyllningsbok om henne. Där skrev han bland annat: ”Hon har ett säreget ljus inom sig”.
Så kom hon hem till Sverige, till verkligheten med småaktighet, politiska gräl, mygel och påhopp – som det är i den inrikespolitiska ankdammen. Och med ett av de svåraste uppdragen: Att företräda Sverige utåt.
Som en person i bländande vit dräkt som går på en trottoar på ett slaskigt Sveavägen, det är bara en tidsfråga innan en bil stänker upp fläckar och solkar dräkten.
Nu öser oppositionen galla över henne för uselt politiskt handlag. Hon har på kort tid gjort Sverige till ovän med både Israel och hela Arabförbundet. Hon har gått ut stenhårt mot Putins Ryssland. 31 direktörer, näringslivets toppar, kände sig tvungna att gå upp till försvar för Saudiavtalet och menade att ett upphävande skulle skada vår trovärdighet som handelspartner.
Margot Wallström framstår nu som stukad, skakad och på defensiven. Det är oerhört svårt att se hur hon ska kunna ta sig ur den eskalerande konflikten där svenska företag och ytterst svenska jobb hotas utan att göra en praktpudel. Jag är ingen diplomat och vet lika litet som de flesta hur man löser upp sådana här internationella storkonflikter. Saudi ÄR ju en medeltida diktatur, med piskrapp och ett mörkervälde mot kvinnor som tillhör ett annat årtusende. Har man sagt det så är det svårt att ta tillbaka. Som ofta när något är riktigt komplicerat finns ju bara en måttstock – det är resultatet som räknas. Och trots att Carl Bildt länge dominerade svenskt utrikespolitik ställde han inte någon gång till en sådan här diplomatisk oreda.
Trots att även DN:s Peter Wolodarskis kritik mot handlaget är svidande poängterar han ändå att Margot Wallströms kritik mot Saudi i sak är korrekt och modig. Jag tycker hans bild är träffsäker.
Återstår nu bara förnedringen att få ta utrikespolitiska råd av Kungen. Kanske säger han: ”Vänd blad”.
Andra skriver intressant om Saudi-konflikten.
/Paul Ronge