Paul Ronge Media

Året 2018 är snart slut och jag upptäcker att jag bloggat allt mindre. Förr deltog jag med liv och lust i debatter på Facebook och Twitter, nu tar jag  hellre ett tag med dammsugaren än går upp på sociala medier, så olustigt känns det.

Det beror nog inte bara på ålder och tilltagande lättja. Tonen har helt enkelt blivit för rå. Ofta ointellektuell, ibland rent ondskefull.

Som när moderate riksdagsmannen Hanif Bali twittrar om hur många oskulder en islamists pappa ”får knulla” när han dödats i Syrien.

Visst, han tar i sitt korståg mot den extrema islamismen upp viktiga sakfrågor – som att svenska  skattebetalare betalar 20 miljoner till dess organisation Ibn Rushd som nämnda islamisten Yasir Al-Sayed Issa leder. Men varför detta språkbruk? Är det bara försök till  ”klickbete” att sänka debattnivån så till den milda grad?

Så till den andra sidan. KD:s partiledare Ebba Busch Thor har skrivit en debattartikel om svenska traditioner, som hon menar hotas av en så kallad ”myndighetsvänster”.

Det har föranlett stenhård kritik, raljerande och förakt från vänster. Per Svensson, som jag respekterar som en av Sveriges vassaste kulturskribenter och som var en inspirerande arbetskamrat på Expressen, avfärdar inlägget som en ”försvarskamp för julskinkorna”.

Jag vet att han kan mycket bättre än så.

Helle Klein twittrar och får en hatstorm emot sig som tyvärr också inbegriper rejäla personangrepp. Men varför måste hon skriva att Bush Thor sällat sig till ”extremhögerns konspirationsteorier” och  att hon som partiledare tydliggör ”det blåbruna blocket”?

Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, kallar Busch Thor för nättroll och hävdar att hon själv aldrig har påstått att Sverige saknar inhemsk kultur. Men det finns ju bildbevis på att det hon säger inte är sant.

Jag blir beklämd när debattörer jag respekterar läser Busch Thors inlägg som fan läser bibeln.

Det hon skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. Jag förstår metaforen, även om ett samhälle som Sverige givetvis inte bara innehåller familjelycka utan också fullständigt relevanta klassmässiga och politiska motsättningar.

Visst har vi svenska traditioner! Strunt samma att de ibland importerats från andra håll (som Lucian från Sicilien och köttbullarna från Turkiet). Ibland är det kuriosa: I Sverige tar vi män ofta av skorna när vi går på middag hos grannen (ett etikettsbrott har jag läst nu). I Frankrike får vi vackert låta bli. När min mormor och morfar kom hit på 1950-talet var nyfikenheten  på det som var svensk kultur total. Morfar lärde sig svenska efter fyllda 50 genom att traggla sig igenom böcker och fick så småningom ett imponerande ordförråd. Han försökte äta kräftor  (äckliga kräldjur, tyckte han) och lyckades i alla fall få i sig kräftstjärtarna.

Är du bortbjuden på middag så börjar du inte slåss med värden,  du visar, om du är någorlunda väluppfostrad, tacksamhet för det du bjuds.

Jag tycker liknelsen är relevant som framgångsrecept för de nyanlända som kommer. Ingen kommer  till exempel att tvinga muslimer att äta skinka. Men för den som aktivt anstränger sig för att integreras kommer det att gå bättre än för den som inte ens ids försöka lära sig bra svenska.

Jag tycker IS-krigare som förbereder terrorattacker, ofta försörjda av svenska trygghetssystem, är värsta sortens pack. Det finns överhuvud taget inga förmildrande omständigheter för de tre som nu åtalats och sitter i rättsligt förvar om de gjort det de anklagas för.

Jag kan inte fatta att Nacka kommun köpte in bostadsrättslägenheter  så att en muslim kunde hysa sina tre familjer, trots att månggifte och bigami är förbjudet i Sverige. Jag kan inte fatta att partier som kallar sig vänster, eller feminister för den delen,  försöker relativisera eller förminska hedersvåld, eller att Afghanistan är ett fullständigt kvinnofientligt samhälle, som Expressens Magda Gad rapporterat om. Det gör mig inte till en del av en blåbrun rörelse, jag vet var jag står.

Och det gäller också Ebba Busch Thor. När hon skriver om att låta invandrare ”gå husesyn” i svenska seder och bruk så är det ju att argumentera FÖR integrering. Om man stänger gränserna för invandrare, som SD vill, så finns det ju ingen anledning att integrera. För SD är detta ju också bara början. Sedan vill de börja skicka hem folk till sina ursprungsländer.

Varför kan vi inte resonera sakligt om invandringens och integrationens problem utan att diskussionen blixtsnabbt trappas upp till hysteriska övertoner? Konflikten på sociala medier för tankarna till de värsta fotbollshuliganernas uppgörelser, fast med ord inte knytnävar. Än så länge i alla fall. Och precis som vanliga fotbollsälskare  kan fly läktarna för att deras barn inte ska hamna i skottlinjen för bengaliska eldar, flyr sansade debattörer nätet.

Jag vill ha mycket mer av nätsajten Kvartals förhållningssätt i svensk samhällsdebatt. Sakligt, rakt och på en intellektuell nivå som visar att man inte underskattar sina läsares/lyssnares förmåga att fatta.

Som här när Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver, oerhört faktagrundat och intressant, i anrika New York Times om islamisters antisemitiska attacker på judar i Malmö.

Paul Ronge

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har av talmannen fått uppdraget att bilda en ny regering sedan Moderatledaren Ulf Kristersson kastat in handduken.

Dödläget är som gjutet i betong och svenska folket tar sig för pannan. Sandlåda! Stridstuppar som är helt adrenalinstinna av prestige. Idioter som målar in sig i hörn istället för att prata med varandra! Politikerföraktet bara växer och epiteten haglar på sociala medier och i det offentliga rummet.

Alla mer eller mindre kreativa förslag för att bryta dödläget faller på att politiker på femåringars sätt kniper ihop munnen och ställer sig med armarna i kors. ”Kan inte. Vill inte”.

Det jag beskrivit  ovan är ett sätt att se på det som just nu händer i spelet om regeringsmakten.

Men det finns ju också ett annat sätt att betrakta det politiska kaoset, måhända mer konstruktivt.

I P1:s Ekots Lördagsintervjun 20 oktober, som vanligt genomförd av rutinerade radioprofilen Monica Saarinen, talar en av svenskt näringslivs största legendarer Pehr G Gyllenhammar klarspråk om den politiska situationen. Han tar totalt och otvetydigt avstånd från det i hans ögon ”fascistiska” partiet Sverigedemokraterna. Under inga förhållanden får en ny svensk regering ge partiet något som helst inflytande är hans tes.

Gyllenhammar, 83, kan i intervjun hänvisa till sin långa och rika  erfarenhet, att många svenskar stödde Hitlers nazistparti även när illdåden och mördandet av miljoner judar var  kända och hur en nazistisk och fascistisk våg åter väller över Mellaneuropa. Han har själv judisk bakgrund.

Näringslivet är splittrat, med exempelvis Antonia Ax:son Johnson som företrädare för linjen att stödja sig på SD. Men där finns också de som går drastiskt längre än Gyllenhammar. Näringslivsprofilen Darko Pervan avstår en investering på 1,7 miljarder i Klippan, som skulle givit 500 nya jobb eftersom SD  där fick 30 procent i valet.

Han säger i Veckans Affärer att han kommer att förlora massor av miljoner, men det är värt varenda krona för honom, vars familj kom till Sverige i mitten av 1950-talet:

”Jag kan inte som invandrare belöna SD-anhängare eftersom deras politik bygger på att jag inte är välkommen här”.

I Filip & Fredriks ”Breaking News” den 15 oktober (jag medverkar cirka 15 minuter in i programmet – det går inte att se med adblock aktiverat)  tog jag själv exemplet Norden. Både Norge, Danmark och Finland har ju misslyckats att hålla undan Sverigedemokraternas motsvarigheter från politiskt inflytande. I Norge är de med i regeringen, i Finland har Sannfinländarna regerat och i Danmark kan man nästan säga att de bestämmer, så har en invandrarfientlig och nationalistisk politik formats. Inte minst i slakten av Dansk Radio, med krav på mer nationalism, som till exempel att 48 procent av all spelad musik måste vara dansk.

I grunden står de demokratiska riksdagspartierna i Sverige inför två val: Antingen tillträder en ny  regering med Sverigedemokraternas stöd, eller också blir det en regering med partier som samverkan över blockgränsen. Här är Centerpartiet centralt – i praktiken blir de två mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna vågmästare. De  fäller avgörandet om Stefan Löfven eller  Ulf Kristersson blir Sveriges nya statsminister. Men allra  viktigast i den ekvationen är Annie Lööf.

Som Svenska Dagbladet beskriver idag, söndag, så är ju Lööf egentligen ingen mittenpolitiker. I flera frågor står hon till och med till höger om Moderaterna, inte minst när det gäller arbetsrättslagstiftningen, skolad som hon är i Timbrohögern.

Men på GAL-TAN skalan står hon klart profilerad i GAL (grön, alternativ, libertarian), med sitt absoluta avståndstagande från främlingsfientlighet och  därmed från Sverigedemokraterna.

Lööf har lovat att äta upp sin högra sko om hon skulle sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, djupare än så är det svårare att gräva ner sig i sin skyttegrav.

Och trots att Alliansen brakat sönder och samman så till den grad att Lööf och Jan Björklund hotade att aktivt rösta nej till Kristersson som kunde tänka sig att bli beroende av SD-stöd, så vidhåller Lööf att hennes förstahandsalternativ är en Alliansregering med stöd av Socialdemokraterna. Det är direkt verklighetsfrånvänt.

Det är därför sannolikt att Löfven, precis som tidigare Kristersson, snart tvingas erkänna för talmannen att inte heller han kan bilda en regering. Jag kan inte se att Annie Lööf i denna talmansrunda skulle tvärvända och ge Löfven sitt stöd eller sätta sig i hans regering.

Som jag ser situationen har Stefan Löfven nu ändå, paradoxalt nog, ett guldläge. Den borgerliga alliansen spricker inför hans ögon, utan att han ens behöver hjälpa till. Orsaken är ju inte hans machiavelliska begåvning eller stora statsmannakonst, utan kan enkelt stavas SD. Fem partier (V, MP, S, L och C) vägrar samröre med partiet.

Skulle Löfven också nu bli statsminister med C och L i regeringen skulle man kunna säga att han vunnit med hundra noll.

Och visst: Logiken säger att största partiet i en regeringskonstellation också har statsministerposten. Dock är det inte en evig sanning: Under Thorbjörn Fälldins trepartiregering i slutet på 1970-talet var det närmast självklart att statsministern skulle tas från mitten, även om Moderaterna blev störst. Det var först 1991 som Moderatledaren Carl Bildt kunde leda en borgerlig koalitionsregering.

Det finns inte heller någon absolut logik i att C och L stoppade en Moderatledd regering för att de inte accepterar att den tas gisslan av SD.

Jag kan ha fel, men jag tror inte den där ”hundra-noll-segern” för Löfven är realistisk. Den är helt enkelt för svårsmält för Centern, oavsett om Löfven flaggar för kohandel när det gäller LAS.

Socialdemokraterna är ett maktparti, precis som Moderaterna. Men om Löfven kunde göra eftergiften att stå tillbaka för Lööf, att acceptera att Centern får statsministerposten, skulle spelplanen ruskas om. Allra helst om S var beredda att sitta i en regering med C och L, kanske också MP. I andra hand släppa fram en minoritetsregering bestående av C och L, som naturligtvis skulle bli mycket svagare.

Som helt utanförstående, men med en lång erfarenhet av hur man bygger goda publika relationer, tror jag många väljare skulle finna det sympatiskt om åtminstone en av de båda statsministerkandidaterna inte var så förblindad av makthunger att han kunde se till landets bästa.

Men det är nog att hoppas på för mycket. Tyvärr tyder nog det mesta på att vi så småningom går mot ett extraval. Och då kan Jimmie Åkesson skratta hela vägen till valurnan.

Paul Ronge

Jag vill inte medverka till att spä på politikerföraktet, men jag måste fråga: vad gör partierna i år för att förtjäna våra röster?

Det politiska läget är mycket komplicerat. Sverigedemokraterna kan bli näst största parti och kommer att ställa långtgående krav på en invandrarfientlig agenda och inflytande på politiken. Det är ett dilemma för övriga partier som inte kan gömmas bakom fluffiga valaffischer. Johan Hakelius beskriver dilemmat i en krönika i Expressen.

Han tar till ett plågsamt galghumoristiskt bildspråk:

”Tanken verkar vara att man förblir fläckfri, även om man dagligen måste rulla sig i dynga, om man bara låter bli att tala med grisen.

Om liknelsen ursäktas.

Och hur är det egentligen tänkt att renhetsspelet ska fortsätta efter 9 september, om valresultatet blir som det verkar bli? Sverigedemokraterna kanske får 70 ledamöter, som kommer att rösta för och emot alla förslag. Hur ska man undvika lorten då?”

Man behöver inte hålla med Hakelius om lösningen, att göra Sverigedemokraterna salongsfähiga, men problembeskrivningen är ”spot on”.

När det är så komplicerat, när både Ulf Kristersson och Stefan Löfven kommer att få stora svårigheter att bilda handlingskraftiga regeringar, väljer de att bortse från elefanten i rummet och köra budskapen: ”Lita på mig” (Kristersson) respektive ”lita på oss” (Löfven med en trojka av dem han ser som de mest populära ministrarna) på sina valaffischer. Jag kommenterar affischerna här, i SVT Morgonstudio.

Kristersson joggar och ser på bild ut som Michael Douglas i ”Falling Down” (varning för denna man i bilköer och på McDonalds). Löfven äter varmkorv. Annie Lööf vill ”framåt” (vilken partiledare vill bakåt?). Liberalerna har inspirerats av tomtens julverkstad och blivit rimsmeder. SD är i och för sig smarta som har två unga riksdagskvinnor på bild  UTAN budskap. Men särskilt upplysande är det ju inte, utom att partiet vill byta image från ett parti för arga unga män. Miljöpartiet sticker ut med bästa kampanjen – miljöhotet är NU – brännande aktuell i alla avseenden. Däremot kan man ju fundera på om deras politiker har styrkan att göra något handgripligt åt hotet.

Undersökningar visar att väljarna skyr politisk reklam* och alltmer aktivt söker sin  information på nätet. Partierna kastar ut hundratals miljoner på denna reklam, men har inte ens en länkhänvisning på affischerna, ett enkelt www. Som skulle kunna leda till mer kunskap och spännande chattar med intresserade väljare. 2018 borde moderna partier ha flyttat in valstugorna på nätet, har de ingenting lärt av Barack Obama?

Varför behandla väljarna som idioter? Alla politiskt intresserade ser ju problemen, varför inte problematisera, diskutera lösningar och ta väljarna mera på allvar?

Så här ser det ut med mina ögon:

Ulf Kristersson är beredd att bilda en Moderat minoritetsregering, eventuellt med Kristdemokraterna, som på något underligt sätt ska kunna regera med Sverigedemokraternas stöd utan att ge dem inflytande. Det spräcker Alliansen, där framför allt Centern men även Liberalerna, vägrar samröre med SD. Hur Kristersson i det läget ska kunna ”ta tag i Sverige” är en gåta.

Löfvens regering måste, om det rödgröna blocket blir större än Allianspartierna också släppas fram av dem, men blir ändå även fortsatt en minoritetsregering. Och fortfarande gäller ju att Alliansen är splittrad om hur den ska förhålla sig till SD.

Jag har sällan sett en sådan leda och missmod inför ett val som i år. Man söker inte det bästa alternativet utan försöker i bästa fall komma fram till det minst dåliga. Jag har i min vänkrets utpräglade demokrater som säger att de kommer att rösta blankt, helt enkelt för att partierna inte vinnlägger sig tillräckligt att göra sig förtjänta av deras röster.

I morgon, måndag, är det planerat att jag ska intervjuas av Expressen-TV om medietränade politiker. Om det är bra eller dåligt och hur man känner igen om en politiker är medietränad.

Jag kommer i så fall bland annat att säga att om det syns att en politiker är medietränad så har medieträningen per definition varit dålig. Medie -och budskapsträningar är till för att spetsa och förbättra kommunikationen kring det politikern verkligen tycker och står för, inte för att med papegojsvar och luddigheter dölja det som är problemen.

Att förstärka det äkta. Lite av den äkthet, rakhet och passion jag saknar i valrörelsen som helhet.

Paul Ronge

* Så här skriver Erika Freijs i SvD 12/8: ” Vanlig politisk reklam går nämligen inte hem längre. Endast var sjätte svensk är positiv till politisk reklam. Det visar en ny undersökning från Novus som intresseorganisationen Sveriges Annonsörer låtit göra. Och då plöjer ändå riksdagspartierna ned drygt 340 miljoner kronor på reklam.”