Jag vill inte medverka till att spä på politikerföraktet, men jag måste fråga: vad gör partierna i år för att förtjäna våra röster?
Det politiska läget är mycket komplicerat. Sverigedemokraterna kan bli näst största parti och kommer att ställa långtgående krav på en invandrarfientlig agenda och inflytande på politiken. Det är ett dilemma för övriga partier som inte kan gömmas bakom fluffiga valaffischer. Johan Hakelius beskriver dilemmat i en krönika i Expressen.
Han tar till ett plågsamt galghumoristiskt bildspråk:
”Tanken verkar vara att man förblir fläckfri, även om man dagligen måste rulla sig i dynga, om man bara låter bli att tala med grisen.
Om liknelsen ursäktas.
Och hur är det egentligen tänkt att renhetsspelet ska fortsätta efter 9 september, om valresultatet blir som det verkar bli? Sverigedemokraterna kanske får 70 ledamöter, som kommer att rösta för och emot alla förslag. Hur ska man undvika lorten då?”
Man behöver inte hålla med Hakelius om lösningen, att göra Sverigedemokraterna salongsfähiga, men problembeskrivningen är ”spot on”.
När det är så komplicerat, när både Ulf Kristersson och Stefan Löfven kommer att få stora svårigheter att bilda handlingskraftiga regeringar, väljer de att bortse från elefanten i rummet och köra budskapen: ”Lita på mig” (Kristersson) respektive ”lita på oss” (Löfven med en trojka av dem han ser som de mest populära ministrarna) på sina valaffischer. Jag kommenterar affischerna här, i SVT Morgonstudio.
Kristersson joggar och ser på bild ut som Michael Douglas i ”Falling Down” (varning för denna man i bilköer och på McDonalds). Löfven äter varmkorv. Annie Lööf vill ”framåt” (vilken partiledare vill bakåt?). Liberalerna har inspirerats av tomtens julverkstad och blivit rimsmeder. SD är i och för sig smarta som har två unga riksdagskvinnor på bild UTAN budskap. Men särskilt upplysande är det ju inte, utom att partiet vill byta image från ett parti för arga unga män. Miljöpartiet sticker ut med bästa kampanjen – miljöhotet är NU – brännande aktuell i alla avseenden. Däremot kan man ju fundera på om deras politiker har styrkan att göra något handgripligt åt hotet.
Undersökningar visar att väljarna skyr politisk reklam* och alltmer aktivt söker sin information på nätet. Partierna kastar ut hundratals miljoner på denna reklam, men har inte ens en länkhänvisning på affischerna, ett enkelt www. Som skulle kunna leda till mer kunskap och spännande chattar med intresserade väljare. 2018 borde moderna partier ha flyttat in valstugorna på nätet, har de ingenting lärt av Barack Obama?
Varför behandla väljarna som idioter? Alla politiskt intresserade ser ju problemen, varför inte problematisera, diskutera lösningar och ta väljarna mera på allvar?
Så här ser det ut med mina ögon:
Ulf Kristersson är beredd att bilda en Moderat minoritetsregering, eventuellt med Kristdemokraterna, som på något underligt sätt ska kunna regera med Sverigedemokraternas stöd utan att ge dem inflytande. Det spräcker Alliansen, där framför allt Centern men även Liberalerna, vägrar samröre med SD. Hur Kristersson i det läget ska kunna ”ta tag i Sverige” är en gåta.
Löfvens regering måste, om det rödgröna blocket blir större än Allianspartierna också släppas fram av dem, men blir ändå även fortsatt en minoritetsregering. Och fortfarande gäller ju att Alliansen är splittrad om hur den ska förhålla sig till SD.
Jag har sällan sett en sådan leda och missmod inför ett val som i år. Man söker inte det bästa alternativet utan försöker i bästa fall komma fram till det minst dåliga. Jag har i min vänkrets utpräglade demokrater som säger att de kommer att rösta blankt, helt enkelt för att partierna inte vinnlägger sig tillräckligt att göra sig förtjänta av deras röster.
I morgon, måndag, är det planerat att jag ska intervjuas av Expressen-TV om medietränade politiker. Om det är bra eller dåligt och hur man känner igen om en politiker är medietränad.
Jag kommer i så fall bland annat att säga att om det syns att en politiker är medietränad så har medieträningen per definition varit dålig. Medie -och budskapsträningar är till för att spetsa och förbättra kommunikationen kring det politikern verkligen tycker och står för, inte för att med papegojsvar och luddigheter dölja det som är problemen.
Att förstärka det äkta. Lite av den äkthet, rakhet och passion jag saknar i valrörelsen som helhet.
Paul Ronge
* Så här skriver Erika Freijs i SvD 12/8: ” Vanlig politisk reklam går nämligen inte hem längre. Endast var sjätte svensk är positiv till politisk reklam. Det visar en ny undersökning från Novus som intresseorganisationen Sveriges Annonsörer låtit göra. Och då plöjer ändå riksdagspartierna ned drygt 340 miljoner kronor på reklam.”