Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

 

 

2 reaktioner till “Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf”

  1. Jag skulle önska mig att Sverige upplevde en ”uppvaknande”, som Chile fick. 30 år av brutal nyliberalism blev till sist för mycket, och nu håller vi på att författa en hel ny grundlag. Med den kommer vi att begrava Pinochets nyliberala, orättfärdiga grundlagen.
    Men det ser mörkt ut, för Sveriges del. Här kommer man nog att sova länge 🙁

  2. vilken intressant kommentar Marisol! När jag läste spanska under tiden på Expressen hade jag en lärare från Chile; Felix Dias. Han berättade hur fruktansvärt tudelat Chile blev av experimentet. De som hade råd åkte gräddfil, alla andra fick se välfärden ta hissen ner till kolkällaren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *