”Tittaren” gör mig galen på PR

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min  bransch  – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta  i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.


Gåtan af Donner: ”Den girige” år 2010?

Molières ”Den Girige”

Tragedin i Haiti bara växer – kanske uppemot 200.000 döda, massgravar, överlevande som förlorat allt. Hemlösa överallt. Hjälp som inte når fram.

Som så många andra bestämde vi oss direkt för att ge ett bidrag. Det fick bli Röda Korset – trots den sparkade bedragaren Johan af Donner. Vi var inte säkra på om Läkare utan gränser, den organisation vi litar allra mest på, är inne tillräckligt snabbt i sådana här akut dramatiska världskatastrofer. Nu vet jag bättre.

Det är nog svårt att överblicka den skada af Donner gjort välgörenhetsorganisationen Röda Korset. Storyn har ju allt:

Hela världen får nu veta att Haiti är ett av världens fattigaste länder där människor lever på mindre än en dollar om dagen.

Af Donner tjänade 65.000 kronor i månaden.

Från Haiti kablas bilder ut där mängder av hemlösa bor på gatan, i parker och stora uppsamlingsläger.

Af Donner hade en fashionabel Östermalmsvåning på över 250 kvadratmeter, han hyrde ett luxuöst sommarhus och när han åkte till Thailand bodde han på lyxhotell för över 10.000 kronor natten.

I förhör har af Donner erkänt bedrägerierna i huvudsak och medgett att de framförallt gick till att ersätta hans ”höga boendekostnader”.

Jag jobbade en gång med ett företag som kund där en ekonomiansvarig hög chef försnillade 22 miljoner. Den människan var ”shopoholic”, hon kunde köpa 20-talet märkesskor på en dag och högg på allt med hög prislapp. Hennes agerande var tvångsmässigt.

En vanlig människa med ”för höga boendekostnader” sänker sina kostnader. De flesta bor på mindre yta än 250 kvadratmeter och man MÅSTE inte bo på Östermalm. De flesta skulle klara av att hålla en rimlig standard med 65.000 i månadslön.

Så min första slutsats måste bli att af Donner tyckte att han var värd denna lyxtillvaro så till den milda grad att människor som avstod surt förvärvade slantar till hemlösa och svältande gärna fick bidra till hans bostadskostnader, hans luncher på Sturehof och hans mingel på Noppes.

Den andra slutsatsen är att Röda Korsets organisation måste igenom en riktigt kritisk granskning där jag är tveksam till om generaldirektören Christer Zettergren kommer att kunna rida ut stormen och sitta kvar. Bara en sådan sak som att han haft en Jaguar som tjänstebil  (vilket af Donner också hade) tyder på sällsynt dåligt omdöme.

Det företag jag hjälpte betraktades som ett offer för ekonomichefens manipulationer och led ingen skada med sitt varumärke.

Röda Korset kommer däremot under rättegången mot af Donner att få mycket svårare att hävda att organisationen varit ett helt ovetande offer. Frågan kommer att ställas om Zettergren, gammal vän till af Donner, inte hade några misstankar när det gällde af Donners storvulna lyxliv. Zettergren själv och ordföranden Bengt Westerberg tjänar tillsammans två miljoner om året på Röda Korset.  Frågor kan också komma att ställas om andra anställdas löneförmåner. Den gamla diskussionen om de höga administrationskostnaderna kanske väcks igen.

För mig framstår det som självklart att alla hjälporganisationer nu, i samband med Haitis katastrof, måste genomlysa sin administration, sina löneförmåner, sina tjänstebilar, sina reserutiner. Varumärket, och därmed också hela verksamheten, står och faller med att organisationer som Röda Korset kan se sina givare i ögonen.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om skandalen i Röda korset.

Uppdatering: Journalisten Gunilla Kinn om Haiti och seriösa samt oseriösa bidrag. Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun bloggar här med fler länkar om af Donner-affären.

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.

Nya ”Mosa Mona” dummare än Robinson

Årets Robinson måste vara den dummaste sedan programmet startade för 13 år sedan. Inte ens mobbingen sker med någon finess och TV4 tar till allt desperatare knep (nu senast ”Voodoo-röster från utröstade) för att öka spänningen och minska tittarraset.

Ändå är denna Robinson rena ”Snillen spekulerar” jämför med den senaste ”Mosa Mona-kampanjen”.

Allt började med att Metro ”avslöjade” en hemlig pakt mellan socialdemokrater i Skåne och Västsverige, förseglad i dokument, som gick ut på att Margot Wallström skulle lanseras som statsminister, medan Mona Sahlin skulle få fortsätta som partiordförande om de rödgröna vinner valet 2010.

Rosemari Södergren har lagt upp Metroartikeln i PDF-fil här på Kulturbloggen där hon också kommenterar.
Kulturbloggen är nominerad till Stora Bloggpriset 2009 och Rosemari vore en värdig vinnare, hon är alltid läsvärd.

Men hennes tolkning av den nya ”Mosa Mona-kampanjen” är att Metro, Expressen och Dagens Industri nu kastat masken och visat att de vill ha en borgerlig valseger genom att ge ”nyheten” så stort utrymme på nyhetsplats. Tidningarna har nu, enligt henne ”öppet visat att de ställer upp på högeralliansen”.

Jinges webb och fotoblogg, också socialdemokratisk, talar om en borgerlig konspiration som det inte är förvånande att Metro går på.

Jag tycker det är tråkigt att ledande företrädare för de nya medierna (som ofta kallas sociala eller digitala) har så dålig koll på hur media fungerar och vad som triggar journalisters nyhetsvärdering. Om detta har jag bland annat skrivit här, där jag kritiserar att Aftonbladets Åsa Linderborg vill censurera SVT Rapports Mats Knutsons rätt att betygsätta den borgerliga regeringen då han tjänar för mycket och bor på fel ställe i Stockholm.

Problemet är inte att media skriver om en sådan sak som en hemlig krisplan för att peta Mona Sahlin, det vore tjänstefel att inte göra det.

Min kritik handlar istället om att det är så aningslöst, uselt och bottenlöst dåligt utfört – som journalistiskt hantverk!

Alla med minsta hum om hur sakläget ser ut (och det borde journalister som skriver politik ha) inser ju att denna pakt, om den finns, är fullständigt idiotisk och dömd att misslyckas:

  • Mona Sahlin är nyligen återvald på den senaste partikongressen, där inte ett pip sades om delat ledarskap.

Och partikongresser får sägas ha en viss betydelse som högsta beslutande organ i en demokratisk organisation.

  • Margot Wallström har upprepade gånger avvisat lockropen att bli partiordförande.

Nu skulle hon plötsligt bli statsminister (!) utan att ens ha plats i riksdagen. Och utan att ha deltagit i oppositionsarbetet. Man pekar på det delade ledarskap som av och till funnits i Norge, men Sverige har inte alls den traditionen.

  • Wallström skulle inte kunna bli statsminister med mindre än att Mona Sahlin avgick.

Aldrig att hon skulle svälja förnedringen att inte få bli statsminister för att partiet tyckte att hon inte höll för posten.

Jag har aldrig tvekat att kritiskt granska hur Mona Sahlin driver sitt partiledarskap, exempelvis här på Ronge Kommunikations blogg i mars 2009.

Men de socialdemokratiska tomtar som tar till orda i Metros artikel för att därmed legitimera den tramsiga krisplanen ägnar sig åt ren och skär mobbing. Det är en ”Mosa Mona”-kampanj som inte har några konstruktiva inslag utan bara handlar om att ytterligare sparka på henne som partiledare. Innan jag får se några bevis vill jag inte heller tro att det skulle vara någon borgerlig konspiration – just nu ligger säkert Alliansens hopp att vinna valet i att väljarna till syvende och sist inte skulle vilja se Mona Sahlin som Sveriges statsminister.

Om dessa invändningar, om ”krisplanen” som politisk sience fiction, borde journalisterna med litet yrkesstolthet ha skrivit mer och därmed ”bäsat” (journalistslang för att ”ta ner”) historien till det notisformat den hade förtjänat. Istället skulle det hissas och göras till en stor grej enligt nyhetskriterierna: ”Oväntat”, ”konfliktladdat” och ”personangrepp”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering 1: Mary X Jensen punkterar konspirationsterorier.

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.