Paul Ronge

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge

Tredje gången gillt: ”Ego-boost” à la M?

”De som arbetar ska få mer i plånboken”. Så motiverar statsminister Fredrik Reinfeldt det 5:e jobbskatteavdraget. I TV får vi se människor som eventuellt ska köpa ny bil eller som kommer bärande på en starkölsback.

Merparten av Borgs budget går rakt in i väljarnas plånböcker, skriver Dagens Industri.

Det vi vet är att reformen kommer att kosta 12 miljarder. Det regeringen tror är att det kommer att ge 13 000 nya jobb. Men hur många jobb har skapats genom de fyra tidigare jobbskattesänkningarna? Enligt regeringens egen bedömning minskar inte arbetslösheten. Vi kommer inte under sju procents arbetslöshet förrän tidigast 2017.

Det här är tandemparet Reinfeldts och Anders Borgs sista budget före nästa val. Rakt uttryckt kan man säga att Reinfeldt för en gigantisk summa vill köpa de nödvändiga rösterna från oss som har jobb för att för tredje gången gillt behålla makten i Rosenbad.

Problemet är ju att vi betalar själva, så 12 miljarder som kunde hamnat i bättre skolor, sjukvård, omsorg och kanske en storsatsning mot arbetslösheten istället ska hamna i ökad konsumtion; läs starkölsbackar, bilar och kanske ännu fler krogrundor.

Det är en enorm ego-boost som ligger bakom taktiken. Du som har jobb – tänk på dig själv. ”De som arbetar ska ha mer i plånboken”.

Så till den andra sidan av myntet. Näringsminister Annie Lööf twittrade glatt igår om regeringens satsning på Arbetsförmedlingen. Så här ser den ut. Luddigare skrivningar får man leta efter. Fas 3, flummiga jobbcoacher, mångmiljonrullning till PR-byråer, excesser och slöseri; nästan allt gick snett under Angeles Bermudez-Svankvist bisarra fögderi. Men inte en ansats till självkritik från regeringen, eller åtminstone något löfte om att sätta stopp för de värsta stolligheterna. Däremot får arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gå, hon degraderas till den lättare posten biståndsminister.

Reinfeldt möblerar alltså om i regeringen och tillsätter Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Hon var från 2012 ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon har alltså agerat transportkompani för regeringens arbetsmarknadspolitik och accepterat Angeles Bermudez-Svankvist sätt att leda Arbetsförmedlingen.

Ingen ska dömas ohörd, men vem är hon att förändra Arbetsförmedlingen, hon som varit en del av den förda politiken?

Och var finns pengarna?

”En sak som jag tror vi behöver göra är att koppla ihop arbetsförmedling, arbetssökande och arbetsgivare på ett bättre sätt”, säger hon i Dagens Industri papperstidningen idag. Grattis! Precis det som Angeles Bermudez-Svankvist lyckades avskaffa, att Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb. Men det kommer att kosta i form av personal och stora satsningar, eftersom Svantesson enligt samma artikel också vill att Arbetsförmedlingen ska ”knacka dörr” hos företagen för att återvinna förtroende.

Tänk om åtminstone hälften av dessa 12 miljarder kunde ägnats åt att skaffa jobb åt de som idag står utanför? Fler som jobbar, istället för bara ”mer åt de som jobbar”.

Och även oppositionen är ett dystert kapitel. Den kommer visserligen att motsätta sig jobbskatteavdraget, men om det ändå införs har Stefan Löfven lovat att det får bli kvar! Se logiken i detta, den som kan.

Vad man än kan säga om budget och regeringsombildning – det våras knappast för de arbetslösa.

Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag”>Andra skriver intressant om budgeten.

/Paul Ronge

Bermudez-Svankvists avgång — Reinfeldts AF-fiasko

Så har då Angeles Bermudez Svankvist avgått som GD för Arbetsförmedlingen – sent omsider. och ”på egen begäran”, som det heter. Hon har naturligtvis fått sparken, precis som media vinklar det. Så sent som igår aviserade hon ju att hon tänkte sitta kvar, trots att hon inte längre har AF:s styrelses förtroende, med de käcka orden ”GD sitter kvar, det är business as usual”.

För drygt ett år sedan, den 12 juli 2012, skrev jag om att Bermudez-Svankvist måste avgå och frågade mig hur man kunde låta en människa sitta kvar på Sveriges kanske viktigaste generaldirektörsjobb som dels är helt inkompetent, vilket bland annat bevisats i det kränkande Fas 3-fiaskot och i anlitandet av i flummiga coacher, dels en megafon för den sittande regeringen. Hon har alltså inte visat någon personlig integritet. Hon tog in sina kompisar ur tandläkargänget på Folktandvården på ledande befattningar i Arbetsförmedlingen och nu på slutet har hon kostat skattebetalarna 311 000 för att hon inte har vett att stänga av roamingen på sin mobil och tagit semester i Californien på skattebetalarnas bekostnad.

När jag skrev bloggposten om Bermudez-Svankvist för ett år sedan invände många socialdemokratiska bloggare att Arbetsförmedlingens miserabla ledning under henne egentligen var Fredrik Reinfeldts och Alliansens fel. Jag tyckte att de partipolitiserade frågan på ett tråkigt sätt. Även under den Socialdemokratiska ärkepampen Göran Perssons tid fanns motsvarande kränkande system genom AGA, (Aktivitetsgarantin).

Men den Socialdemokratiska regeringen hade ändå den goda smaken att inte anställa uppenbart inkompetenta personer till posten som GD. Reinfeldt och Borg- de som bestämmer i regeringen – har låtit denna ”loose canon” härja fritt. De har inte tyckt att de arbetslösa är värda bättre på generaldirektörsposten. Det är nästan oförlåtligt och för det ska de ha svidande kritik. Jag blir inte förvånad om Alliansen kommer att straffas för detta i valet 2014. Vi är många som känner arbetslösa i Fas 3, som har släktingar bland de arbetslösa eller bara tillräckligt med empati för att kunna göra oss en föreställning hur det känns.

Reinfeldt är ju inte sentimental. Han släppte Sven Otto Littorin som en död fisk efter sexanklagelserna och Littorin vittnade i SVT:s ”Min Sanning” om att ingen sen ens hörde efter hur han mådde. Handlingskraften var total när det gällde Christina Lugnet och långt tidigare Ulrica Schenström, Cecilia Stegö-Chiló och Maria Borelius. Men en generaldirektör som både visar dålig kompetens och dåligt omdöme när det gäller att förvalta skattebetalarnas pengar får sitta kvar i åratal.

Bermudez-Svankvist kommer att få full lön, ett sexsiffrigt belopp, fram tills hennes förordnande går ut, utan att göra någon som helst nytta. Ett guldkantat ”socialbidrag” på över 140 000 kronor i månaden. Det svider, men är inte mycket att säga om. Så har makten tagit hand om makten under många regimer. Men så säger arbetsmarknadsminister Hillevi Engström det ofattbara om avgången till Aftonbladet: ”hennes kompetens kommer att tas tillvara på lämpligt sätt”.

Vari ligger denna kompetens? Hittills har ju Bermudez -Svankvist visat sig genomgående inkompetent på alla punkter där man kan kräva mer från en Generaldirektör.

Det är ett bitande hån mot Sveriges arbetslösa, mot AF:s styrelse som uttalat sitt misstroende och mot facket ST, som genom sin raka och stridbara ordförande Britta Lejon markerat att förtroendet från de anställda är noll, att uttala sig på det sättet.

Det skulle inte förvåna mig om denna arrogans från Alliansen och totala brist på empati med de arbetslösa kommer att straffa sig i valet 2014.

Andra bloggar intressant om Bermudez-Svankvist.

/Paul Ronge

Krishantering anno 2013 handlar alltmer om sociala medier

Första arbetsdagen efter en fantastisk semester i bländande sol i Antibes eller påtande med växthuset och trädgårdslandet här i Saltsjö-Boo. Tankarna far åt många håll (och rätt trögt ska medges), som vanligt när man ska gå igång efter en lång ledighet.

Tänker exempelvis på Moderaternas förre PR-general Per Schlingmanns utspel om att vi kan avskaffa begreppet semester. Det fungerar ju för honom och mig och säkert en del andra som är egenföretagare och som kan vara lediga tre månader på sommaren eller jobba häcken av sig utan att fråga någon om lov. Jag betalar själv för min fritid och då angår det ingen annan. Men för de allra flesta, med inrutade jobb och starka krav på närvaroplikt, är semestern ett livsviktigt andningshål. Egentligen samma fråga som den om pensionsåldern. Jag tycker det är roligare än någonsin att jobba. Efter 15 år i PR- branschen lär jag mig ändå hela tiden nytt och kan använda alla praktiska erfarenheter i nya spännande uppdrag. Så jag arbetar gärna tills man får bära ut mig med fötterna före. Men jag har personer i min vänkrets som haft så fysiskt och psykiskt krävande jobb så de inte klarat att jobba ens till 62. Att som Fredrik Reinfeldt tycka att vi ska höja pensionsåldern till 75 är tondövt inför dessa utslitna människor. Lika tondövt som utspelet att avskaffa begreppet semester för att alla numera är uppkopplade.

Men för oss som helt frivilligt är beredda att jobba till 75 (eller 85 för den delen) är det viktigt att hela tiden försöka förnya sig.

Det radikalt nya, som faktiskt håller på att revolutionera hela mediebranschen är förstås Internet med kopplingen till sociala medier. Det innehåller oerhört mycket positivt. Möjligheten för ”vanligt folk” att göra sig hörda, interagera med makthavare och opinionsbildare och exempelvis kritisera dåligt underbyggd eller direkt felaktig journalistik innebär en kraftfull ”boost” för demokratin.

Men där finns också de svarta baksidorna; näthat, mobbing, uthängningar, rena drev mot de som vågar tycka olika. Rättshaverister som aldrig ger sig kan i åratal nätplåga företag och organisationer utan att det kostar dem mer än deras tid.

Krishantering i sociala medier (i kombination med traditionella medier) är någonting jag vill medverka till att lära ut. Jag har skrivit intervjuboken ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”, jag har när detta skrivs 11.117 följare på Twitter, jag har bloggat regelbundet i många år – men framförallt har jag i mitt praktiska arbete de senaste åren fått massor av erfarenhet av krishantering också gentemot sociala medier, till exempel i det så kallade ”#SN-gate”.

Så när jag väl kommit igång i höst så ska jag lansera en ny produkt – att lägga till de medieträningar, seminarier, föredrag och snabba krishanteringar och medierådgivningar jag gör. Det blir ett paket med flera heldagar med arbetsnamnet: ”Så gör du när drevet går i sociala medier”. Och den sista dagen blir en workshop, där färdigheterna i att hantera sociala medier i kris praktiskt testas i ett specialskrivet case. Bara att skriva detta ger energi! Förnyelse och utveckling är nyckeln till att ha roligt på jobbet, orka längre och göra nytta för kunderna. Åtminstone fungerar det så för mig.

Andra skriver intressant om sociala medier

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jag kom just på att jag inte bara löst problem utan också skapat dem via sociala medier, när jag upplevt mig felaktigt behandlad som kund, som i #aviationgate.

Gästblogg: Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

Det är mitt i sommaren, en tid när vi alla förhoppningsvis har mer tid att njuta av våra intressen. I mitt fall familjelivet med barn och barnbarn, trädgårdarna i Frankrike och Sverige, samt bluesmusiken som är min passion sedan tidiga tonåren. Det intresset delar jag med Magnus Mosén, en bluesälskare som liksom jag har en bakgrund som journalist. Sedan 2012 jobbar han som kommunikatör på Vellinge kommun med fokus på omvärldsbevakning, sociala medier och pressfrågor. På hans blueslista på Spotify finns i skrivande stund 1219 spår! I nedanstående gästblogg drar han intressanta paralleller mellan bluesens hårt styrda ”tolva” som samtidigt ger utrymme för gränslös improvisation och PR-kommunikation:

”Tell it like it is” – Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

I PR-Sverige finns det gott om självsäkra föreläsare och mer eller mindre självutnämnda gurus som alla har sin sanning, sin tvärsäkra spaning om hur vi idag – och inte minst i framtiden – borde jobba med PR och kommunikation för att nå maximal framgång, oavsett om man jobbar inom näringslivet eller, som jag, inom offentlig sektor.

Jag tycker själv att det ofta är ganska svårt att värdera alla budskap och klokheter men jag kan urskilja ett antal återkommande budskap och maximer som alla får mig att tänka på min stora passion: Blues.

Improvisation, snabbhet och lyhördhet är viktigare någonsin?

För inte alls speciellt länge sedan var allt som rörde kommunikation och PR betydligt lättare – i vissa avseenden.

Åtminstone är det så jag föreställer mig saken. Som PR-person hade jag för bara 15 år sedan förmodligen haft ett begränsat antal kanaler och plattformar att fokusera på. Kanaler och plattformar med auktoritet och obestridlig trovärdighet hos allmänheten. Här i södra Skåne kan vi nämna Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Arbetet (vars nedläggning journalistiken här nere fortfarande lider stort av, men det är en annan historia), Sveriges Radio och Sydnytt. Folk litade på medierna, och i den mån vissa inte gjorde det var möjligheterna att effektivt sprida motbilder tämligen begränsade.

Idag måste jag ta hänsyn till oräkneliga bloggare, twittrare och Facebookare som endast verkar har två saker gemensamt: De är till synes fullkomligt oberäkneliga och har stora möjligheter att göra sina röster hörda.

Detta ställer höga krav på allt som rör lyhördhet, improvisation och snabbhet. Tre ingredienser som av en ren händelse hör till ett bra bluesgitarrsolo.

Jag måste vara lyhörd gentemot min omgivning. Om den gitarrist jag jammar med spelar ett blixtsnabbt solo i G-dur på trettonde bandet och uppåt finns det ingen anledning för mig att göra samma sak.

Jag vill ju sticka ut, skilja mig från den kontext jag befinner mig i och väljer att spela ett coolt jazzigt solo runt tredje bandet. Kanske mixar jag den pentatoniska skalan med den mixolydiska, kanske lirar jag kaxiga oktaver, inspirerad av Wes Montgomery.

Oavsett vad. Jag måste lyssna på vad mina medmusikanter sysslar med, och jag måste, mer än något annat, få en känsla för vad min publik verkligen uppskattar och efterfrågar. Jag spelar inte för mig själv, utan i en dialog med andra.

(En bluesgitarrist som förstår denna princip mer än någon annan: Robben Ford.)

Detsamma gäller väl kommunikation? Mitt jobb handlar mer om att lyssna in och förstå människor, än att kommunicera ut och det handlar om att snabbt kunna improvisera och ändra färdriktning när förutsättningarna ändras över en dag en timme eller en minut. Därför är omvärldsbevakningen, både den långsiktiga och den som sker i absolut realtid, totalt avgörande för alla kommunikationsinsatser. Vad tycker bloggare, Twittrare och andra om det vi förmedlar? Bör vi ändra något? Förtydliga? Bemöta? Eller kanske släppa det vi sysslar med helt och hållet och gå hem och öva på kammaren?

Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, höll i våras ett webbsänt föredrag för SKL:s räkning i vilket han bland annat diskuterade strategiernas och kommunikationsplanernas roll i modern kriskommunikation. Han presenterade ett flertal teorier, men den tes jag föll för var följande (och här tolkar jag fritt!):

Planer och strategier är fortfarande viktiga – men främst i ett rent terapeutiskt syfte.

Kommunikationsplanen är en struktur att luta sig emot, men som man i praktiken alltid måste frångå, därför vi inte längre kan planera våra kommunikationsinsatser. Vår förmåga att snabbt kunna lyssna in vad vår omvärld säger och att improvisera, att anpassa oss, är central.

Lär dig bluestolvan, själva formen, öva in en stor bag med licks och fraser. Lär dig spela allt i sömnen och i samtliga tonarter. Men bestäm dig inte i förväg för när du ska bränna av vilken ”räka”. Kontexten, det som är rätt för stunden, måste avgöra! Om det blir fel ibland? You bet!

Men alternativet, att in i det sista vänta tills vi har tagit på oss både livrem och hängslen, är otänkbart. Då har twitterstormen redan dragit förbi och du och din organisation står där med ett varumärke i ruiner som kan ta år att bygga upp igen.

Vår längtan efter det äkta

Transparens och öppenhet är sedan länge buzzwords, som används så ofta att jag inte är helt på det klara med vad som avses med dessa nobla begrepp. För mig som arbetar inom offentlig sektor och dagligen måste förhålla mig till offentlighetsprincipen känns transparens och öppenhet som en given del i vardagslunken. Att den offentliga sektorn överlag är för dålig på att utnyttja och lyfta fram offentlighetsprincipen – denna demokratiska stolthet – i sin kommunikation är en annan sak och förtjänar ett eget blogginlägg. Eller en avhandling.

Men jag tolkar detta med transparens och öppenhet som ännu ett uttryck för vår längtan efter det autentiska, det äkta. Vi vill inte känna oss lurade utan vill veta att det vi konsumerar är ”äkta” och ”på riktigt”. Ur ett PR-perspektiv innebär detta att du förvisso inte alltid måste berätta allt. Men det du berättar måste vara sant, på riktigt och äkta.

I en modern studiomiljö är möjligheterna oändliga. Det finns oräkneliga omtagningar, cirka en miljon instrument i datorn och autotuning som kan få dig att framstå som en trovärdig och kompetent artist. Fram tills dess att någon ber dig spela unplugged. Då ställs saken lite mer på sin spets. Är du den du utger dig för att vara i den produkt du säljer, eller i det budskap du för fram?

Med en tillräckligt stor marknadsföringsbudget tror jag att i realismens namn att man fortfarande kan komma mycket långt. Med ”smokes and mirrors”, träffsäker reklam och en del skitsnack kommer man fortfarande mycket långt.

Men – och nu är det helt okej att kalla mig drömsk idealist – du kan hamna i ett läge då du som representant för ett företag eller en organisation måste spela akustiskt. Utan playback. När den oförutsedda krisen är ett faktum.

Då måste du, som man brukar säga inom bluesen, Tell it like it is. Du måste berätta en historia som åtminstone upplevs som trovärdig, rimlig och äkta.

Det brukar kanske inte alltid vara upplyftande, roligt eller smickrande för stunden. Men du vinner kanske i längden. Du kanske kommer undan med skinnet i behåll.

Magnus Mosén