SD och Le Pen växer med beröringsskräcken

Kom igår kväll hem från Frankrike och möttes av en fråga på Twitter från kloka vännen Elaine Eksvärd om vad jag tyckte om Markus Uvells hantering och Kreabs beslut.

Efter att ha kollat runt på nätet förstod jag att det handlade om att PR-byrån Kreab sparkat Markus Uvell som Sverigechef eftersom han umgås privat och äter middag med Sverigedemokraternas Linus Bylund, som i sociala medier bygger sitt varumärke som partiets specielle festprisse och trubadur.

Jag svarade så här:

Nu till frågan varför jag vill poängtera att Elaine är klok. Hennes retorikundervisning handlar väldigt mycket om att budskap inte ska ”ut”, utan ” in”. Att det finns en stor poäng i att lyssna för att själv bli hörd. Och att ställa frågor för att man i grunden är intresserad av vad andra tycker. Och hennes fråga är inte så enkel som den kan låta.

Jag blev verkligen förvånad när Kreab valde att anställa förre Timbrochefen Markus Uvell. För mig är det en byrå med stor rädsla att sticka ut, där de kritstrecksrandiga kostymerna och dräkterna är så diskreta att de försvinner in i väggarna. Där man tisslar och tasslar med direktörer och höga politiker och sällan talar klarspråk. Uvell är en opinionsbildare med försmak för Black metal och blodigt kött. Vill man vara vänlig kan man kalla honom modig och rak. Man skulle lika gärna kunna säga yvig och omdömeslös.

Elaines fråga kastade mig sent igår kväll tillbaka till Antibes i Frankrike. Det var lördag kväll och svenskt julbord för våra bästa grannar, som fick smaka på Janssons frestelse, inlagd sill och skärgårdssnapsar kryddade med fläder och Johannesört. Det var kvällen innan regionvalens andra omgång och det stora samtalsämnet vid bordet var främlingsfientliga Front National (FN) som ledde i sex regioner och i första valomgången blev Frankrikes största parti.

Det var ungefär samma diskussion som vi flera gånger haft med vänner i Sverige: Tar man debatten med Sverigedemokraterna så vinner de genom att utmåla sig som mobbade martyrer, tar man inte debatten och fryser ut dem så utmålar de sig också som mobbade martyrer. Damned if you do, damned if you don’t – det kvittar liksom vad man gör.

”De tar över i hela Europa”, sa Gérard, svepte snapsen, och skakade missmodigt på huvudet.

Dagen därpå hade vi resultatet.  Front National vann inte i någon av regionerna. Men det skedde också till priset av att Socialistpartiet lämnade walkover i några känsliga regioner där FN var extra starkt – och uppmanade sina väljare att taktikrösta på Republikanerna istället.

Premiärminister Manuel Valls var inte triumferande i sin valanalys.

”Det är dags att få fransmännen att rösta för, inte bara emot”, var ett av hans budskap. Det mynnade ganska självkritiskt ut i att hans parti måste bli bättre på att driva sin egen politik, till exempel för att få bukt med den höga arbetslösheten.

Den vänsterintellektuella satirtidningen ”Le Canard enchaîné” var direkt sorgmodig när den beskrev situationen att vänsterväljare tvingas rösta mot sin övertygelse och rösta höger enbart av skälet att blockera Le Pen. ”Väljare sliter sitt hår”, skriver de och avslutar artikeln: ”I ett Frankrike helt ’LePeniserat’ (lépenisée) kommer man att uppmana väljarna att rösta på Marine Le Pen för att blockera Marion Maréchal-Le Pen!”

Efter denna franska utvikning tillbaka till Elaine och hennes fråga.

Vad Kreab gör och hur de hanterade Uvell är deras företagsangelägenhet och har säkert ingen större betydelse i svensk inrikespolitik. Men det hittillsvarande sättet att hantera partier som FN och SD fungerar inte, varken här eller i Frankrike. Det är resultatet som räknas och den här typen av partier fortsätter att växa, i hela Europa.

Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.

Många resonerar säkert så här: ”Titta, SD har ju fått rätt! De varnade för massinvandring hela tiden och nu har de andra politiska partierna tvingats erkänna det och är så desperata att de stänger gränserna!”

Problemet är ju att analysen är felaktig. SD är emot all utomeuropeisk invandring, framför allt den afrikanska. Det har aldrig handlat om att vi tar emot ”för många”, utan om att vi tar emot några alls. Att regeringen och alliansens partier inte lyckas klargöra detta tydligt är ett retoriskt svaghetstecken.

Allra viktigast är att kommunerna runt om i landet blir bättre på att kommunicera, att de slutar använda hemsidor och sociala medier att bara föra fram glättigheter som att nya daghem byggs eller nya parkeringsplatser utan på riktigt och konkret diskuterar vilka utmaningarna är och vilka ansträngningar som krävs.

Ingen säger att detta är lätt. Jag är inte avundsjuk på de politiker som tvingas hantera den situation Sverige står inför idag. Några av dem skulle nog vinna på att gå en retorikkurs med Elaine.

Andra skriver intressant om Sverigedemokraterna.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

”Dansa inte för medias kulor”

Anställda, medarbetare, kollegor – de är din svagaste eller starkaste länk, beroende på hur du som chef agerar när  krisen slår till.

På detta tema talar jag på Conductives press- och medieseminarium i eftermiddag.

Igår skrev jag min första bloggpost på LinkedIn, ett nätverk som jag nu kraftigt har expanderat efter att ha förstått hur perfekt det fungerar professionellt även för diskussion och samtal. inte bara som ”platsannons”.

Den stora svårigheten med att skriva på engelska blev snabbt påfallande i inlägget; Jag skulle ju kunna ta massor av konkreta exempel, ända från den skandalomsusade Transportbasen Hans Ericson 1980 till Håkan Juholt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, SCA:s Sverker Martin-Löf, etc, etc på läckage och strider med medarbetare Men hur välkända är deras olika kriser och ”krisungar” i USA, England och Frankrike? Ner mot noll!  Man skulle tvingas förklara alla bakgrunder så omständligt så hela vitsen med exemplen skulle gå förlorad.

Så här kommer en version med  några hållpunkter vad jag ungefär tänker säga under mina 50 minuter i eftermiddag.

  • Börja med att acceptera fakta där journalisten har rätt – börja inte med att leta fel

När en kris flammar upp som får mediala konsekvenser är förnekelse den första mänskliga impulsen. Man letar fel. Pulsen stiger, offret för ett mediedrev börjar få tunnelseende (på enkel svenska: blir dummare) och ältar. Ta direkt hjälp av någon utanförstående, helst en professionell konsult, men om du inte vill eller inte har råd, använd någon du har förtroende för som inte själv har ”huvudet i giljotinen”. Kan du direkt erkänna fel och misstag som gjorts, så kommer också omvärlden att vara mer benägen att lyssna på dina förklaringar varför det blev som det blev och vad du gör för att det inte ska upprepas. Då kan du också tryggt påpeka fel i rapporteringen (sådana finns nästan alltid).

  • Några exempel på förnekelse:

När Fredrik Reinfeldt ganska grötmyndigt hävdade ”Ni journalister ser ofta en story där ingen story finns” i skandalen där Ulrika Schenström och TV4-journalisten Anders Pihlblad pussades på lokal. Reinfeldt valde att tro på Schenströms ord att hon inte var onykter vid tillfället. Ändå fanns bilder och anonyma vittnen som bevisade att Schenström var berusad och hon  tvingades därför avgå.

Situationen liknar lite den jag beskriver i LinkedIn, där en platschef inte vågar berätta vilka misstag som gjorts på fabriken, så det blev nästan omöjligt att förbereda svar och budskap i en stor SVT-grillning. Man väljer, av sympati, lättja eller konflikträdsla, att inte konfrontera personen – i detta fall en nyckelperson. Idag, efter flera liknande erfarenheter, råder jag kunder som utsätts för detta att vara stenhårda. Budskapet ska vara: ”Är det så att du ljuger för oss så är du slut på det här företaget. Det kvittar vad du har gjort, om du bara erkänner så kommer vi att göra det vi kan så du kommer ur detta så bra som möjligt”.

Ibland är det förstås omöjligt att enas kring en sann version, som till exempel när Johan af Donner förskingrade insamlingspengar för Röda Korset. Då är ju konflikten mellan arbetsgivare och anställd total, det blir omedelbart ett polisärende.

Ett annat exempel är näringslivshöjdaren Sverker Martin-Löf som tvingades avgå från Industrivärden och SCA efter alla märkliga och sorglustiga företagsplans- och helikopterturer med allt ifrån jaktlag och fällda älgar till glömda plånböcker och sprit till jakten.

Han hade behövt förstå två saker. För det första: Någon missnöjd anställd, sannolikt en pilot, har i detalj kunnat läcka alla resor med exakta mål och datum. Det finns ingenting att mörka eller förneka, hellre lägga ut allt på bordet. För det andra: Människor som får ta sig fram i bussar och tåg kommer att ha liten förståelse för behovet att hämta systemkassar med helikopter. Hade Industrivärden/SCA omedelbart medgivit att det privata lyxresandet kanske gått lite för långt, men att det i fortsättningen inte kommer att ske så hade kanske topparna klarat sig. Nu föll de som käglor och det mest ironiska är att Industrivärden/SCA ändå till slut (när ledningen redan låg i ruiner) tvingades ändra reglerna så att lyxresandet upphörde.

  • Sätt din egen agenda – låt inte media göra det

När en kris förorsakas av anställdas agerande, exempelvis som när TV4:s Kalla Faktas stjärnjournalist Trond Sefastsson anklagades för att ha tagit mutor för att ge en dömd mördare upprättelse, är det viktigt att hållas huvudet kallt. Att inte låta media hetsa fram ett ogenomtänkt beslut. TV4-chefen Janne Scherman visade starkt ledarskap när han vägrade sparka Sefastsson innan han först gjort en egen grundlig internundersökning om vad som hänt. Han har förklarat för mig: ”Vad tror du det hade gett för signal till personalen om jag direkt hade avskedat honom för att media krävde det? Hur trygga hade de varit med mitt ledarskap då?”

Det är oerhört viktigt att du som är chef håller din egen agenda, får media sätta agendan i ett drev är det ungefär som när någon stackare dansar för skurkens kulor i en gammal Western. Inte lätt att utforma strategier då.

  • Lojala medarbetare starkaste länken

Jag kommer att avsluta föredraget med det som är självklart, som alla kloka människor nickar instämmande åt, men som är så svårt att följa i praktiken: Låt bli att göra dumheter! Tänk efter före hur ett avslöjande skulle se ut på Aftonbladets löpsedel! Var transparent i din kommunikation, behandla medarbetare schysst och lyssna till whistleblowers och konstruktiv kritik.

Ett exempel när de anställda blir en urstark länk mot mediedrev är IKEA. Trots ihållande kritisk granskning av det svenska världsföretaget, bland annat från Uppdrag Granskning, ställer de anställda upp på Ingvar Kamprad och är så uppenbart stolta över det företag de tillhör. Jag tror många företag är avundsjuka på IKEA:s företagskultur som ju också bidrar till det oerhört starka stöd företaget och Ingvar Kamprad själv har i Sverige. Detta måste rimligtvis bero på ett bra management som fungerat i decennier.

Vi lever i den bästa av världar, säger Pangloss i Voltaires verk Candide. Ack ja. Levde vi i den bästa av världar så skulle sådana som jag inte behövas.

Andra skriver intressant om krishantering.

Paul Ronge

Lilla döda Alan är vår tids flicka i napalm

Kan treårige Alan Kurdis hjärtslitande död, uppspolad som han var på stranden som en liten bit vrakgods, vända opinionen? Bygga en europeisk front av mänsklig empati, vilja att hjälpa fullständigt utlämnade människor och att stå emot de barbariskt onda främlingsfientliga krafterna?

Precis den frågan får FN:s vice generalsekreterare  Jan Eliasson i TV4:s morgonsoffa när jag kommer hem från gymmet på lördagsmorgonen.

Han svarar det jag tänkt på ända sedan i går, när allt plötsligt bara vände och svenska folkets vilja att hjälpa flyktingarna exploderade i rekordinsamlingar till Radiohjälpen, Röda Korsets och Expressens ”Vi vill hjälpa” och andra initiativ: Bilden av den nakna lilla flickan som sprang, brinnande av napalm. Den bilden förändrade en hel världs bild av Vietnamkriget och bidrog till en så kraftig opinion att USA tvingades avsluta kriget.

I retoriken kallas detta en metonym. Att en bild (eller för den delen också ett citat eller en liknelse) får stå för helheten, får sammanfatta och förklara något i grunden nästan obegripligt. Som Vietnamkriget. Eller flyktingströmmarna där människor riskerar sina barns liv, som Alans pappa Abdullah Kurdi som så gärna ville ta sin familj till Sverige. men som nu tvingas åka tillbaka till Syrien och begrava sina barn.

En bild som den på Alan säger mer än 1000 ord, mer än 4 000 0000 syriska flyktingar, mer än 100 000 slaktade människor. I sin tragik är det ändå bara siffror, nästan ofattbara att ta in.

Det är när vi ser människorna; en död liten pojke, ett lämmeltåg av människor som mödosamt traskar mot den österrikiska gränsen och en desperat pappa som kastar sig på rälsen då han och hans familj ska tvingas tillbaka till ett läger – det är då vi reagerar.

SVT visade i torsdags kväll hur Public Service fungerar när det är som bäst, genom att i timmar sakligt servera oss en massa fakta om flyktingkrisen, hela tiden illustrerat av bilder på människor i en nöd som rörde till tårar.

Det bästa av allt mitt i denna ohyggliga tragik – vi börjar runt om i Europa att prata i termer av bördor och problem. Paradoxalt nog tror jag att det är början till en rejäl motattack mot de mörkmannakrafter som har profiterat på eländet, som har byggt starka partier grundade på rent främlingshat och med en ideologisk botten i fascismen.

”Vi tänker ta vårt ansvar, men EU-länderna måste dela bördorna”, säger Angela Merkel, rikskanslern som enligt min mening utvecklats till Europas klokaste och skickligaste politiker . Tyskland är det lysande föredömet i EU när det gäller att ta emot flyktingar och Sverige kommer som god tvåa. I Sverige diskuteras nu att alla kommuner måste vara med och dela bördan och att staten måste hjälpa till att lösa problemen. Så kunde vi igår i SVT ABC-Nytt se att Täby, som tillhör de rika kommuner som hittills inte tagit emot, nu förbereder mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Människan är i grunden rationell och problemorienterad, det är min fasta övertygelse. Vi tar tag i problem för att lösa dem, för att driva utvecklingen framåt. Ett problem som tas upp som första nyhet i ABC-Nytt (se länken ovan) är hur religiösa fundamentalister förtrycker kvinnor i förorter som Husby. Hur de försöker bilda ”småkalifat”, tvinga på kvinnor att bära slöja och bete sig i enlighet med  över 1000 år gamla unkna religiösa värderingar.

Det här är problem och Sverige måste stå upp stenhårt  och hävda rättsstaten mot de religiösa ligisternas småkalifat, mot att terrorister ska kunna återvända hit för omplåstring efter våldtäkter och halshuggningar i IS regi, mot hedersmord, mot tvångsgifte, mot könsstympning, mot kriminella ligor. Ett öppet hjärta för flyktingar som flyr mot vidriga förhållanden, krig och död – absolut! Men samtidigt måste vi hävda det sekulära samhället.

Ordföranden i Humanisterna, Christer Sturmark, höll igår ett bejublat lunchföredrag för Rotary Stockholm-Djurgården där han, intellektuellt spänstigt och medryckande, visade på det absurda som händer när fundamentalistiska religioner får sätta sina gripklor i det demokratiska civila samhället. Tron ska vara en privatsak, aldrig någonting som påtvingas andra människor.

Sturmark har beskrivit sin syn i boken ”Upplysning i det 21 århundradet”, som jag varmt rekommenderar.

Kalla mig naiv, men jag tror att opinionen håller på och vänder. Om det också betyder att Sverigedemokraterna äntligen börjar minska i opinionsmätningar och i inflytande så vore det utomordentligt glädjande. Det måste sägas rent ut: Gott står mot ont i flyktingdebatten. Gott som i tweeten nedan:

Och detta, som Morgan Alling, vidareförmedlar, är ju ingenting annat än ren ondska.

Andra skriver intressant om flyktingpolitiken.

Paul Ronge

”Milleniumbuggen kom till slut”

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit  läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara  att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4”, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av  dokusåpor och är legio när man i en stor  kommersiell satsning vill värna upphovsrätten.  Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig  person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge