Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.
Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.
Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.
Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.
Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.
Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?
Vi ser hur det går där SD:s systerpartier Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer. Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.
Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.
Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.
Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.
Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.
Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.
Andra skriver intressant om valet.
Paul Ronge