juli 2012 Arkiv

”Lite undanträngning är det värt” /Gästblogg Lars Sjöström *

Lars Sjöström, före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS, skriver här om sin syn på Arbetsförmedlingens roll och Fas 3.

Vi är twittervänner (han heter @sjolars) och han är en av Sveriges mest kunniga på området arbetslöshetsbekämpning.

Jag är tacksam och hedrad att han vill gästblogga på denna sida och härmed är ordet hans:

”Jobbpakten löser ut fas 3?

Tack Paul Ronge för att jag får gästblogga om Arbetsförmedlingens fas 3.

Kritiken mot Arbetsförmedlingens fas 3 blommar upp på nytt genom Uppdrag gransknings Sommarprogram. Föga överraskande och knappast en rötmånadshistoria för årstiden.

Ända sedan Jobb- och utvecklingsgarantin startade i mitten av 2007 har jag förvånats över att kritiken inte är hårdare. Jobb- och utvecklingsgarantin ersatte den svartmålade aktivitetsgarantin och skulle bli ett mycket bättre program än denna.

Sedan starten har regeringen och Arbetsförmedlingen låtit antalet deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin öka oavbrutet till över 90 000 personer. Alla har varit arbetslösa i minst 300 ersättningsdagar eller mer än ett år. Innehållet i programmet förefaller inte vara bättre än förut.

Drygt 30 000 av deltagarna är i fas 3. De har inte haft ett varaktigt jobb på nästan tre år. Inte underligt om de tappat tron både på sig själva och på Arbetsförmedlingens förmåga.

Måste det vara så här eller går det nå bättre resultat?

Jag vet att frågan är svår och jag vet att många arbetsförmedlare gör ett fantastiskt arbete. Men jag är ändå säker på att det kan bli mycket bättre. Arbetsförmedlingens erfarenheter från tidigare program har inte tagits tillvara i Jobb- och utvecklingsgarantin. Arkitekten till programmet föredrog att utforma en ”skrivbordsprodukt” istället för ett program baserat på erfarenhet. De som bjöds in att vara med och utforma programmet spelade rollen som nickedockor.

Arbetslöshet är som betong, lös i början och allt fastare ju längre tiden går. Det som händer tidigt under arbetslösheten avgör ofta jobbchanserna. Insatser måste erbjudas och krav ska ställas från ”första dagen”, på arbetslösa som riskerar lång arbetslöshet. Och det ska vara rätt insatser och tydliga krav. Arbetsförmedlingen har varit på gång länge att använda instrument för s.k. targeting, utan att komma till skott. Med hjälp av targeting kan man öka träffsäkerheten och sätta in rätt ”medicin” tidigt. Risken att ”låsa in” någon i fel insatser eller erbjuda insatser till den som inte har behov, minimeras med targeting.

Arbetsförmedlingen borde fokusera mer kraftfullt, med eller utan targeting, på den ”första arbetslösa dagen”. Och ge stöd och insatser direkt till dem som behöver det. Likaså måste arbetslösa söka arbete mer aktivt. Att söka arbete lite drygt en timme om dagen är otillräckligt. Låg sökaktivitet är också ett tecken på att Arbetsförmedlingen inte ställer krav eller ger rätt stöd som man bör.

Att söka arbete är ett svårt jobb. Det gäller att söka, att söka rätt och att söka på rätt sätt. Mängden sökta jobb är inte det viktigaste. Att hitta de dolda jobben, att använda lämpligt söksätt, att få stöd av en arbetsförmedlare etc. är sådant som ökar min aktivitet och mina chanser till nytt jobb.

Med targeting, tidiga insatser av rätt slag, hög sökaktivitet samt krav och stöd är det större chans till nytt jobb och mindre risk för lång arbetslöshet. När det sker kommer inflödet av nya deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin bli färre.

Det bästa sättet att ”tömma” Jobb- och utvecklingsgarantin är att bromsa intaget och behålla eller öka utflödet.

Men nu är det som det är, 90 000 deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin och 30 000 av dem i fas 3.

Samtidigt som det är angeläget att ge ”rätt service direkt”, i början av arbetslöshetskön är det viktigt att göra mer för dem som är i fas 3. Jag kan inte tänka mig att Arbetsförmedlingen är nöjd med resultaten när antalet deltagare fortsätter öka. Och inte heller att de är stolta över anordnare som erbjuder mer eller mindre meningslös sysselsättning.

Det har visat sig att möjligheterna till nytt jobb ökar om man som arbetslös har uppgifter som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden. Anställning och arbete istället för sysselsättning ökar således möjligheterna till varaktigt jobb. Invändningen att anställning och arbete tränger ut ordinarie jobb får man ta. Lite undanträngning är det värt för att tränga in en person som varit arbetslös i flera år. Flera anställda och flera timmar i ekonomin lönar sig och genererar ytterligare arbetstillfällen.

Om det inte kan lösas inom den ordinarie arbetsmarknaden och dess villkor bör samhället erbjuda särskilda arbeten och särskilda avtalsvillkor i offentlig eller privat regi. Regeringen och parterna på arbetsmarknaden bör komma överens om en lämplig konstruktion. Anställning och arbete med schyssta villkor, även om det är låg lön, är mycket bättre än sysselsättning i mer eller mindre seriösa ”sysselsättningsfabriker”. Incitamenten och möjligheterna att gå vidare till andra arbeten kommer i så fall att vara större än i nuvarande fas 3.

Regeringens initiativ till en jobbpakt kan vara nyckeln. Visserligen har det aviserats att jobbpakten ska ägna sig åt lösningar för unga arbetslösa. Vilket är nog så viktigt. Men på agendan bör man även ta upp samtal om de snart 100 000 deltagarna i Jobb- och utvecklingsgarantin och särskilt de drygt 30 000 av dessa som är i den kritiserade fas 3.

Tidiga och välavvägda insatser samt hög sökaktivitet kan minska inflödet av arbetslösa till Jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsuppgifter nära eller på den ordinarie arbetsmarknaden samt särskilda arbeten kan öka utflödet av arbetslösa för att successivt ”tömma” fas 3.

I den bästa av världar upphör kritiken av fas 3 och berörda personer får en bättre tillvaro.”

Andra skriver intressant om Fas 3

Lars Sjöström
Före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS

Uppdatering: Jag ändrade rubriken. Ett citat ska vara exakt om det har citattecken. /Paul Ronge

AF:s generaldirektör Bermudez-Svankvist bör tvingas avgå

Det är sommar och semester och det finns massor med trevligare sysselsättningar än att blogga.

Men efter att ha sett Uppdrag Granskning i torsdags om Arbetsförmedlingens Fas 3, hanteringen av långtidsarbetslösa, känner jag mig tvungen.

Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara chef för Arbetsförmedlingen, den myndighet som kanske väcker mest ilska och känslor hos svenska folket efter Försäkringskassan. Jag hade själv på tidigt 1970-tal en (1) kontakt med Arbetsförmedlingen och bestämde mig snabbt för att det var den sista. Jag har vänner som inte känt att de fått någon som helst hjälp, ingen konstruktiv peppning eller kreativa förslag. Bara förnedring.

Gransknings utmärkta reportage kunde gjorts under andra perioder av hög arbetslöshet. Även under socialdemokratiska regeringar sattes människor i så kallade ” åtgärder”. Sysselsättning, eller snarare ”pysselsättning” som rubricerades som ”vuxendagis”. Gräva diken och skotta igen.

I Uppdrag Gransknings program visas folk som släktforskar, som ska bidra till ökat valdeltagande och ”kommunicera med lokalbefolkning” och andra stolligheter inom ramen för Fas 3. En annan person städar och det är helt uppenbart att det borde vara ett betalt jobb. Reportern Mikael Pettersson pratar om ”två diken”, antingen lallande meningslöshet eller jobb som borde vara ”riktiga” och avlönade.

Och här händer något. I ungefär 38 minuten i programmet kommer fokus på Arbetsförmedlingens krishantering, att ett talarmanus skickats ut där lokala AF-chefer får besked hur de ska uttala sig positivt och där det snart visar sig att Granskning har tillgång till interna dokument som avslöjar att Arbetsförmedlingen i en intern revision konstaterar två saker; både att uppföljningen om hur regelverket följs brister och att i 47 procent av fallen kan det handla om att Fas 3-jobben konkurrerar med ordinarie arbeten. 47 procent – alltså nästan hälften!

Efter cirka 41:30 in i programmet förnekar generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist att det finns en revision: ”Vi har inte tittat på det på det sättet”, vilket gör att hon beslagtas med en solklar lögn. Sedan följer en intervju som är så pinsam att jag inte ens skulle använda den som studiematerial i en medieträning. Hon svarar inte på någon av reporterns uppföljande frågor utan upprepar som en papegoja ett mantra som tycks handla om att om en hög andel blir arbetslösa på samma gång så är det svårt att hinna kontrollera. (!) Det visar sig också under intervjuns gång att Arbetsförmedlingen trixat med resultatet av en undersökning av hur nöjda de som går i Fas 3 är. Ljuga, mörka och vägra svara på frågor; tre absoluta no-no:s i en framgångsrik mediehantering.

Jag lär, som mina kunder vet, ut det motsatta till ”papegojmetoden”. Har du riktigt svåra frågor att hantera så är det svaren på dem du ska stöta och blöta, har du inget bra svar ska du erkänna det och har du gjort bort dig så ska du erkänna det också. Ljuga är absolut tabu.

Men vad gör man om det inte finns något att säga för att generaldirektören inte verkar ha en susning om vad hon håller på med?

Den som medietränat Angeles Bermudez-Svankvist borde skämmas och lämna tillbaka arvodet, visst. Jag vet att Arbetsförmedlingen har upphandlade byråer. Men det som ger den bittraste ironiska eftersmaken är: Den som fick det finaste, glassigaste och bäst betalda jobbet för att hantera massarbetslösheten i Sverige är ett stolpskott.

På 1990-talet lagade hon tänder på mig och andra i Björkhagen. Där hade hon utbildning. Men hon har inget record från tidigare att hantera arbetsmarknadsfrågor. Inget. Man kan säga vad man vill om Allan Larsson (de flesta höjer honom till skyarna) eller Bosse Ringholm (hmmm), men båda dessa blev finansministrar efter sina jobb som AMS-chefer. Det tyder ändå på att dåvarande socialdemokratiska regeringschefer, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade en hög tanke om deras kompetens.

Regeringen Reinfeldt sparkade Bo Bylund, som hade dokumentad kompetens från sin tid på Metall och som GD för Banverket och förklarade sig villig att arbeta som lojal tjänsteman under en borgerlig regering, och tillsatte Bermudez-Svankvist.

Och de BEHÅLLER henne trots klavertrampen med flummiga coacher, Fas 3 och konstiga interna skandaler om vänskapstillsättningar till attraktiva befattningar.

Det är för mig ett av de tydligaste tecknen att regeringen Reinfeldt inte är beredd att på allvar kämpa mot massarbetslösheten, att det är en läpparnas bekännelse att ”bekämpa utanförskapet”.

Man kan inte ha ett skämt som GD för en verksamhet som kanske kommer att avgöra valet 2014, kampen mot massarbetslösheten. Vill Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ha någon trovärdighet i den här frågan måste de nog fasa ut Bermudez-Svankvist i god tid innan valet och tillsätta någon man kan ha respekt för.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: AMS förre ställföreträdande generaldirektör Lars Sjöström skriver här en gästblogg hos mig om Arbetsförmedlingen och Fas 3. Extremt kunnig, rakt på sak i sakfrågorna. Jag är hedrad över att han gör detta och tror därmed debatten kan lyfta ännu ett steg.

Uppdatering 2: Arbetsförmedlingen köpte PR- och reklamtjänster för 33 miljoner och stod för halva PR-byrån Gullers omsättning förra året. Bara en debattartikel kostade 122 000 kronor. Lägg dessutom till att Bermudez-Svankvist toppar löneligan bland generaldirektörer med 133 500 kr i månaden. Visst måste myndigheter kunna köpa PR och reklamtjänster. Men frågan är väl vad skattebetalarna, de arbetslösa och inte minst de långtidsarbetslösa i Fas 3 i detta fall fått för pengarna.

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.