Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

”Hesa Fredrik” avslöjade katastrofal kriskommunikation

Strax efter 22 på söndagskvällen ljöd ”Hesa Fredrik” i Stockholm – krissignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA). En tidpunkt när alla vet att det inte är någon övning, utan ska vara ”på riktigt”.

Själv var jag på säkert avstånd här i Frankrike, men vi blev uppringda av människor som var genuint rädda, det blodiga attentatet på Drottninggatan i Stockholm är fortfarande i färskt minne.

Jag kommenterar händelsen här i Resumé.

Människor kastade sig på sina datorer och mobiler för att söka information på sajterna där infon brukar stå – bara för att till sin förskräckelse se att dessa sajter, polisens och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB), låg nere. DN kom med den första infon.

Terroristattentat? Rysk hackning? Ingen visste, den signal som ska ljuda ”faran över” kom inte. Ansvarig landstingspolitiker Inger Svenonius fick inte information förrän tre timmar senare och är oerhört kritisk.

Kort sagt: Allt som kunde gått fel i krisinformationen gick fel och (MSB) , har fått sig en rejäl förtroendeknäck. SOS Alarms förtroende är sedan tidigare lågt efter alla missar med ambulanstransporter och så vidare.

Fortfarande idag, måndag, är förklaringarna inte tillfredsställande. Det skylls på en uppdatering som gick snett och  ”handhavarfel” när signalen gick igång av misstag. Med rätta spekuleras det i sociala medier om hacking, som ju Ryssland blivit en sådan expert på. Kan det verkligen vara så att de viktigaste sajterna blev överbelastade när de behövdes som mest?

För kriskommunikationen finns nu några viktiga tumregler att följa, de jag själv använder i situationer som oftast är långt mindre allvarliga än den här:

  • Utred vad som gick snett och gör det grundligt. Trygghet skapas genom att man har koll på detaljerna.
  • Rätta snabbt till det som går att rätta till. Exempelvis om sajterna inte har kapacitet att klara en anstorming – öka kapaciteten. Om någon enskild klantat sig, hitta rutiner för att minimera fel på grund av den mänskliga faktorn.
  • Informera allmänhet, media med stor respekt för alla frågor och använd era bästa kommunikatörer. Förklara där vad ni nu gör för att samma tabbar och misstag inte ska hända igen.’

Den gamla klyschan ”det tar år att bygga förtroende, men det kan ta timmar att förlora det” har sällan känts sannare.

Andra skriver intressant om kriskommunikation

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Goda företag får sälja mer

Svenska värderingar är för mig en skön mix av svensk flagga, Pippi Långstrump, jul och midsommarfirande, sill och nubbe samt respekt och nyfikenhet när det gäller andra länders kulturer. Mångfald och generositet är grundläggande svenska värderingar

Rasister och fascister står för motsatsen. Den svenska flaggstången används som en lans – med bajonett fastsatt i toppen – för att meja ner allt som inte är ”pursvenskt” och ariskt. Motsättningen byggs mot flyktingar och människor med annan hudfärg än den vita. Precis på samma sätt som Hitler byggde sitt nazistiska terrorvälde på ett flammande hat mot judarna.

Nu senast slogs rasisterna för idealet om den ljushåriga vackra ariska Lucian och hävdade att denna svenska tradition skändades, trots att Lucia var ett sicilianskt helgon och trots att den första Lucian i Sverige var en dräng – en stark sådan, vilket krävdes eftersom han bar på en enorm bricka med ”glöggum”.

Men när de gav sig på en liten mörkhyad kille, som i Åhléns katalog fick vara Lucia, så bet de sig i svansen. Hatarna gick igång som vanligt på nätet, men fick ett förkrossande mothugg – en kärleksbombning för pojken med 38 000 på Facebook i den slutna gruppen #Jagärhär.

En del ville göra det som hänt till Åhléns och deras utstuderat illistiga reklambyrås fel: ”Titta de offrar en liten pojke för  att få sälja mer kläder; Guuud vad fult, cyniskt och beräknande!”

Jag har argumenterat mig hes för att det faktiskt är rasisternas eget ansvar att de agerar rasistiskt, ingen annans. Att vi inte får huka för rasisterna och att vi även i framtiden ska kunna se en liten mörkhyad pojke som Lucia utan att begå självcensur för att vi är rädda att reta upp reptilhjärnorna. Även här på SVT Opinion Live cirka 22 minuter in i programmet.

Jag tänker inte fortsätta den diskussionen. Skrev tidigare på News55 att SD-are har pannben av pansarplåt. Att resonera med militanta SD-are, rasister och fascister är som att knacka på denna pansarplåt tills knogarna blöder och tvingas inse att det ändå inte är någon hemma.

Vill istället prata om hatarnas nya objekt att håna och förakta – personer och företag som vill göra gott.

Den liberala opinionsbildaren Malin Lernfelt beskriver problematiken med ”godhetsföraktarna” på pricken i en debattartikel i Expressen: ”Sanningen är att godheten räddar liv”.

Hon skriver om privatpersoner och ibland är dessa personer även företagare. Microsoftgrundaren Bill Gates miljardsatsningar för en bättre värld har väl inte undgått någon? Eller den svenska finansmannen Sven Hagströmer med sitt samhällsengagemang. Eller Percy Barnevik som gjort underverk i utvecklingsländer med sina mikrolån.

Men kan företag vara goda? IKEA och Volvo till exempel, med sina långtgående samarbeten med WWF? H&M som frenetiskt arbetar för att höja minimilöner i länder som Bangladesh och Kambodja, trots att högre löner faktiskt skulle drabba deras vinster?

Eller som nu senast Åhléns som i samarbete med reklambyrån Forsman Bodenfors (känd för att vara god, mycket mer Hasse&Tage än Killinggänget i sin approach) gått i bräschen för en inkluderande hållning, med ställningstagande för hbtq och nu senast med en liten söt mörkhyad Luciapojke i katalogen.

”PK, lättköpt och fegt”, ryar rasisterna.

Framsynt och modigt, säger jag. Därför att företag som vågar vilja mer och bättre utmanar också medias berättigade granskning. Håller de måttet? Finns det dubbelmoral? Då blir det läckra rubriker och ibland scoop som kan leda till Stora Journalistpriset.

När H&M skrev ”vi ligger i framkant”  i sitt etiska program så utmanade de Tv4:s Kalla Fakta att nagelfara hur deras underleverantörers arbetare hade det i Kambodja. När IKEA tillsammans med WWF vill rädda urskog i Karelen så hårdgranskas all urskog de via certifikaten INTE lyckas rädda. Det är de goda som drabbas av mediekriser. De som beter sig som skurkar och inte har problem med det, som till exempel Lundin Oil i Afrika, går nästan skadeslösa genom anklagelser som till och med inbegriper delaktighet i folkmord.

Finns det alltså ingen uppsida för företag att vara goda? Det verkar onekligen som om det allra bästa är att göra som man alltid gjort, sköta sina affärer och strunta i samhällsengagemanget.

Ändå ser jag allt fler företag som strävar efter att göra gott och införliva etik och moral i sina varumärken. De inser självklart också att människor hellre är kunder hos företag som är sympatiska och goda samhällsaktörer än de som bara ser till de svarta siffrorna på sista raden.

Det här sista har fått reptilhjärnorna att rya ännu mer: ”Åhléns vill bara SÄLJA, så cyniskt!” Men jösses; SJÄLVKLART vill Åhléns sälja det är ju deras ”raison d’être”, själva orsaken att finnas till.  Rasisterna låter ju här som de rödaste bolsjeviker som motsätter sig att företag som Åhléns vill sälja och göra vinst genom att visa att de också är inkluderande och människovänliga.

Mina mest avancerade och svåra krishanteringar har jag sedan länge i värdegrundsfrågor. De där företag anses ha agerat oetiskt och omoraliskt. Omvänt vågar jag säga att de företag som, precis som privatpersoner, vårdar sina varumärken och vill att de ska laddas med positiva och humanistiska värden är de som har bäst förutsättningar att klara kriser. De har framtiden för sig!

Andra skriver intressant om Lucia

Paul Ronge

Uppdatering 1: Expo avslöjar  hur ”hatstormen” var organiserad av högerextremister i en sluten Facebook-grupp.

Uppdatering 2: Högaktuell artikel i tidningen Café som logiskt och analytiskt visar att företag tjänar på att vara goda.

Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg – är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge

Mitt krisråd: Miljöpartiet bör avgå ur regeringen!

Ingen med minsta minimala intresse för politik har den senaste tiden kunnat undgå att märka att Miljöpartiet befinner sig i rungande kris.

Krisen har egentligen eskalerat under lång tid, smygande växt fram som en riktigt allvarlig sjukdom.

Det skulle ta alldeles för lång tid att rada upp alla besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden här, För att nämna några:

Bakläxa på nedläggning av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, fiasko och svekdebatt om flyktingpolitiken och nu senast det tyska brunkolet som säljs av Vattenfall för kommersiell utvinning – en präktig miljöskandal väntar i kölvattnet av att Tyskland lägger ner kärnkraftsverk.

Och igår kom så den riktiga härdsmältan för partiets krishantering, försöken att tubba SVT:s Aktuellt-redaktion att inte ta upp kritiken mot Mehmet Kaplan om de i utbyte fick ännu mer kritiska röster mot Yasri Khan (miljöpartisten som avgick efter att ha vägrat ta TV 4:s reporter Ann Tiberg i hand).

Att bostadsminister Mehmet Kaplan kunde äta middag med turkiska fascister, ha intensivt samröre med extremistiska islamister och täta kontakter med det odemokratiska turkiska regeringspartiet AKP som förföljer kurder och journalister var ju en praktskandal i sig. Hans avgång blev ofrånkomlig. Men värre ändå är att de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin band sig så hårt vid masten med att intyga Kaplans demokratiska heder. Enligt dem är han en förträfflig person som inte har gjort något fel. Det betyder att hela den svenska väljarkåren får anledning att betvivla hur säkra Romson och Fridolin själva är i sin demokratiska kompass.

Behöver jag tillägga vilket sänke Åsa Romson blivit för sitt parti med ständiga grodor och ”felsägningar” som hon ofta efteråt har pinsamt svårt att förklara? Och då tillhör jag ändå dem som välvilligt tolkar att Romson bara klantade sig (i vanlig ordning) när hon kallade terrordåden den 11 september 2001 i USA för ”olyckor”. Om hon verkligen ville bagatellisera dåden så vore hon ju rent ondskefull och det tror jag inte på.

Jag har i flera sammanhang under veckan kommenterat Miljöpartiets kris, bland annat här i Expressen, SVT och Aftonbladet TV.

Gensvaret och engagemanget, bland annat på sociala medier som Facebook har varit stort, Miljöpartiets kris engagerar. Och den kanske för mig intressantaste frågan som folk ställer är: Har Miljöpartiet inga professionella kommunikatörer? Hur kan deras krishantering vara så usel? Någon tyckte jag skulle gå in och hjälpa Miljöpartiet ”pro bono”, alltså gratis.

Det kommer aldrig att hända. Jag har inga som helst band och ingen tillgivenhet för Miljöpartiet. Min ”pro bono”-kund är och förblir Läkare utan Gränser som jag tycker är fantastiska. Jag tror inte heller Miljöpartiets ledning är mottagliga för råd utifrån. Just nu tror jag de sitter som i en bunker, tycker fruktansvärt synd om sig själva och ser det som att hela världen är emot dem.

Men när jag som krishanterare möter ett kreativt problem har jag ibland svårt att hålla fingrarna borta, att låta bli att leka med möjliga lösningar.

Jag ser bara en konstruktiv lösning på Miljöpartiets kris – det är att avgå ur regeringen. Miljöpartiet är som ett band som är ute på turné, spelar falskt och gör bort sig på ställe efter ställe. Som hade behövt en manager som hade sagt: Ni måste repetera, ni måste kunna låtarna, ni måste skaffa scenvana innan ni turnerar. Kort sagt: Miljöpartiet är inte regeringsdugliga. Nu är partiet också en cementklump runt fötterna på statsminister Stefan Löfven som får flaxa med armarna så att inte han och hela regeringen följer med i djupet.

Löfven uppmanas från flera håll att ta chansen att göra en regeringsombildning i samband med Kaplans avgång. Mitt råd: prata med språkrören! Gör klart att det allra bästa, även för deras egen skull, är att de avgår ur regeringen. Partiet behöver nu ägna sig åt inre tjänst, slicka såren, försöka analysera sina misstag och lappa ihop det som går att lappa ihop.

Löfven har hittills visat sig oerhört svag, att påstå att Socialdemokraternas ledning devalverats sedan Ingvar Carlssons tid är en extrem underdrift. Jag tror väldigt många socialdemokrater lider över kraftlösheten. Nu har han chansen. Han skulle kunna göra en regeringsombildning där han också bytte ut de tunnaste statsråden och jagade fram fler statsråd av Anders Ygemans kaliber. Han skulle ha chansen, men har han förmågan? Det återstår att se.

Andra skriver intressant om Miljöpartiet

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När  Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden?  Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Tre klåpare som slapp granskning i slappt Medierna

Varför har journalister och media rent generellt så svårt att ta kritik? Ibland blir det rent skrattretande, om det inte var så att media har så stor makt.

SR P1:s ”Medierna” är ett program som just har som nisch att kritiskt granska medier och aktörer med koppling till branschen, till exempel PR-konsulter som jag.

Oftast håller granskningen en hög journalistisk nivå, chefredaktörer och ibland ”skandalreportrar” får svettas inför tuffa grillningar, precis som andra makthavare inom näringsliv eller offentlig sektor.

Därför satte jag mig vid radion med höga förväntningar igår när programmet skulle belysa mitt specialområde; medieträning i samband med krishantering. Jag blev gruvligt besviken.

Temat var att medieträning är dyr. Oftast onödig eller rent av kontraproduktiv. Det måste man ju få tycka, men exemplen var gammal skåpmat och följde i huvudsak Uppdrag Gransknings betydligt vassare redovisning av usla medieträningar i programmet om Arla, där också jag intervjuas ungefär 41:30 minuter in i programmet.

I Medierna intervjuas också Livsmedelsföretagens krishanteringsexpert Jeanette Fors-Andrée, på ungefär samma tema som Janne Josefsson hade med mig i Uppdrag Granskning: Bra och dålig medieträning och krishantering. Jeanette var tydlig och bra (hon är ALLTID bra), men det hon sa var inte heller nytt. Det var analyser och slutsatser som hon ständigt beskriver på sin blogg och som hon och jag gemensamt utvecklat i vår bok ”När drevet går – Krishantering i praktiken”.

Jag är den enda PR-konsult som nämns med namn i Medierna, i samband med min krishantering i Grums för exakt ett år sedan. Reportern åker dit för att intervjua kommunens ordförande Leif Haraldsson som säger att min rådgivning ”var värd varenda krona”.

Jag blir inte alls åtgången, utan respektfullt behandlad i programmet. ”Bra och dyr”, är väl slutsatsen och den är ju mer klädsam än ”usel och dyr”. Men Haraldsson har intervjuats förut om vår krishantering, bland annat i lokalmedia, och sa där samma saker som i Medierna. Inget nytt där heller alltså.

Det enda nya, och det som skulle kunnat gjort Medierna till samma kvalitetsprogram som vanligt, var krishanteringen kring Uppdrag Gransknings sensationella avslöjanden om Sjöfartsverkets helikopterköp. De ljög, mörkade och bröt mot upphandlingsreglerna, sannolikt också mot grundlagen eftersom de kringgick riksdagen.

Helikopterchef Lars Widell upprepade då i intervjun om den nya helikoptern, i enlighet med papegojmetoden:

”Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden”, sa han gång på gång i intervjun.

Medierna visar att tre (3) byråer eller medietränare var inblandade i det mediala haveriet, till en gemensam kostnad på 700 000 kronor!

Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”. Men det finns ju massor av följdfrågor! Var hon med under medieträningarna? Godkände hon att Widell skulle använda papegojmetoden? Var det hennes beslut att generaldirektören Ann-Catrine Zetterdahl skulle vägra svara på Uppdrag Gransknings frågor och istället göra en ”informationsvideo” att lägga på webben?

Av de tre byråerna, eller personerna som stod för medieträning och film, är det bara en som intervjuas. Han kallar reportern ”darling” och skrattar bort hennes fråga. Men får stå som anonym, liksom de andra aktörerna.

När något går riktigt uselt i andra branscher och grävarna går igång så är de inte buskablyga att sätta namn och ansikten på de som klantat sig. Men just här dras en barmhärtighetens slöja över vilka det var som ”hjälpte” Sjöfartsverket till en medial härdsmälta som folk kommer att minnas länge.

Jag frågade Medierna i en tweet igår varför, och ville att de skulle ha avslöjat namnet på dessa byråer, precis som skett för PR-byrån Reformklubben när det gällde Knivsta, för JKL när det gällde Göteborgs kommun och för mig när jag hjälpte Nässjö kommun och Sörmlands läns landsting. Det är mycket möjligt att de skulle svara att de inte diskuterar sina uppdrag, men då hade det varit lättare att ställa uppföljande frågor till Ulrika Ekström.

Medierna har lovat att ta upp detta på sitt måndagsmöte och det är bra. Då får vi se hur bra Medierna är på att ta kritik.

Andra skriver intressant om medier

Paul Ronge

Uppdatering 1:

Så har då Medierna till slut svarat på min och många andras kritik mot inslaget om PR-miljonerna.

Och det är precis som vanligt. Medier, även ett mediegranskande program som Medierna, erkänner nästan aldrig att de gjort fel. ”Vi står för vår bedömning”, är beskedet. Medan vi seriösa kriskonsulter nästan slår knut på oss själva för att få våra kunder att erkänna misstag och rätta till dem, slår medierna – ”Den tredje statsmakten” ifrån sig.

Jag vet nu vilka som gjorde de katastrofala medieträningarna åt Sjöfartsverket. En av dem figurerade med namn och bild i Aftonbladet som ”kommunikationsexpert” för inte alls länge sedan.  En annan har medverkat i ett antal offentliga upphandlingar. Jag kan inte, efter att fått veta detta, se någon som helst publicistisk anledning till anonymisering, skälen måste vara andra.

Den här  uppgiften, som står på Mediernas hemsida och som uppges i programmet, är osann: ”Vi har sammanställt hur mycket skattepengar och offentliga medel som hamnar i kriskonsulternas fickor”.

I mitt fall nämns 191 000. Men 25 procent av detta är moms som inte hamnar i ”mina fickor”. Mina två fakturor till Grums kommun  var på 150 000 exklusive resor och hyra av teknik. 41 000 kronor lägre än Medierna uppger. Ingen liten felmarginal. I Sjöfartsverkets fall var kostnaden 511 110 kr + 1864 i resor. Av dessa pengar var 70 110 kronor videoproduktion. Resten – upp till de belopp som Medierna angav – moms.  ”Vi är konsekventa i vårt sätt att räkna”, säger producenten Lars Truedson.

Korrekt, även UG, Kaliber och andra granskare gör på samma sätt, medvetet missvisande för att få summorna att verka större. Säger man kostnader för kunden blir det åtminstone en sanning med modifikation, momsen är oftast  avdragsgill, den kan kvittas mot moms man själv fakturerar. Men pratar man om att alla pengarna, inklusive momsen, hamnar ”i kriskonsulternas fickor” så är det ljug.

Jag vill också rätta ett fel i min egen text, där jag utgick ifrån att Ulrika Ekström var kommunikationschef när de fatala medieträningarna hände. Där skriver jag: ”Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”.”

Men Ulrika var ju inte ens delaktig i dessa medieträningar eller upphandlingen av dem! Hon började på Sjöfartsverket i maj 2015. Medierna intervjuade henne och lät henne prata om medieträningarna så man fick intrycket att hon var ansvarig. Trodde nog att Ulrika, som jag alltså jobbat med, var alldeles för rutinerad för att släppa igenom sådana medieträningshaverier.

Till slut, på förekommen anledning: Mediernas producent, är ALLTID ansvarig för innehållet i de program som sänds, så att det håller de etiska reglerna och är faktakontrollerat och kvalitetssäkrat.

”Håller inte med dig om att jobbet brast. Det är skillnaden.”, skriver producenten Lars Truedson till mig på Twitter.

Dispyter med media tar ofta på krafterna och ger en bitter eftersmak på så sätt att de, i kraft av sin makt, alltid får rätt även om de inte har det. Nu lämnar jag detta för trevligare sysselsättningar.

Uppdatering 2:

Här namnger och intervjuar Dagens Media medietränaren Lars Stahre som kallade Mediernas reporter ”darling”.

Räcker Nordströms ”förlåt från djupet av mitt hjärta”?

Kommunals ordförande Anneli Nordström gjorde på en presskonferens i eftermiddags en känsloladdad uppvisning där hon bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”, förklarade att ledningen inte ”förstått vidden av den osunda kulturen” och lanserade ett mycket omfattande åtgärdsprogram mot lägenhetsfifflandet, spritkulturen och de märkliga turerna i bolaget Lyran. Lyxkrogen Metropol Palais, där Puma Swede hade porrshow, ska Kommunal göra sig av med.

Men även om hennes ”fighting spirit”säkert imponerar på många så kommer hennes totala självkritik alldeles för sent. Under hela skandalveckan efter Aftonbladets avslöjanden har hennes krishantering varit usel.

Hon började med att gömma sig för media och vägra svara på frågor i flera dagar, för att sedan låta kassören Anders Bergström få bära hela hundhuvudet. Vinet och spriten som flödat på den egna konferensanläggningen Marholmen, lyxresan till London, allt var hans fel eftersom ekonomin var ”delegerad” till honom. Även idag, när journalisternas frågor blev närgångna, skyllde hon det mesta på att Bergström haft en ”maktposition” som kassör och tredje vice ordförande – något som nu ska ändras genom att stadgar skrivs om.

Hon sade också tidigare, vilket jag påpekade i min förra bloggpost, att hennes anställda (på förbundskontoret) gjort ett ”fantastiskt arbete” och därför förtjänade att äta och dricka gott. Vilket föranledde min fråga i bloggen: Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Under den hårda pressen kom idag istället en ljungande kärleksförklaring till medlemmarna: ”Kommunal ÄR medlemmarna”, sa Nordström och utbrast: ”Allt vi gör ska vi göra för medlemmarna”.

Nordström får, enligt Aftonbladet, minst 2,1 miljoner i fallskärm om hon sitter kvar till kongressen i maj, då hon nu lovade att avgå. Men frågor om fallskärmen viftades bort med att hon inte hade exakta siffror, besked skulle reportrar få senare.

Jag har ändå svårt att tro att dessa pengar är orsaken till att Nordström biter sig fast. Hon skulle dessutom fått ytterligare 1,3 miljoner om hon stannat till i sommar. Jag ser kalkylen så här: Nordström har makten i förbundet, förbundsstyrelsen backar upp henne och då har hon tillräckligt stöd bland ombudsmän och förtroendevalda på högre nivå. Hon sätter igång ett förändringsarbete och ”krattar manegen” åt den som kommer efter. På det sättet kan hennes tilltufsade personliga varumärke som fackpamp kanske hyfsas till något fram till maj.  Det skulle i så fall vara hennes drivkraft för att riskera att en Golgatavandring förvandlas till ett ”Golgata-maratonlopp”, där hon utsätts för medlemmarnas ilska och förakt i de långa månader som återstår.

Men det osäkra i den ekvationen är medlemmarna. Litar de på att hennes totala pudel är på riktigt och inte bara en omvändelse under galgen? Tycker de att hon är rätt person att leda förändringsarbetet eller är det att sätta bocken till trädgårdsmästare?

Kommunals ledning har ju ertappats med fingrarna i syltburken och till skillnad mot vanlig sylt är skandaler där man skott sig på medlemmar svårt att tvätta bort.

Som i de svåraste kriser finns också här ett ”okänt slut”. Hur kommer det att gå med förundersökningen mot Margot Wallström, vars förtroende nu rasar? Så länge den rättsprocessen fortsätter kommer det också att finnas ett strålkastarljus mot Kommunal som gör att man hela tiden påminns om skandalen.

10 000 har redan lämnat förbundet. Om medlemsraset fortsätter kan Nordström ändå tänka sig att avgå i förtid, medgav hon på presskonferensen på en fråga från tidningen Kommunalarbetaren.

Fortsättning följer och det är medlemmarna som avgör.

Andra skriver intressant om Kommunal

Paul Ronge

Nordströms blotta person kommer att påminna om Kommunals skam

Avgå hela bunten, kräver rasande gräsrötter i Kommunal efter skandalen.

Kommunals ordförande Anneli Nordström, som gjort precis allting fel i sin krishantering vädjar nu till de lokala fackliga förtroendemännen att hålla stånd mot medlemmarnas raseri med en liten manual. Aftonbladet – som avslöjat hela den sorgliga historien – berättar också idag om usla arbetsförhållanden på Kommunals krogbolag, sexuella trakasserier och kränkningar.

Det hela liknar ett ovanligt saftigt avsnitt av såpan ”Herrskap och tjänstefolk”.

Anneli Nordström försökte från början skylla spritfesterna, pamparnas gratisboende på den egna konferensanläggningen på semesterön Marholmen och excesserna på Kommunals egna lyxkrog Metropol Palais, där porrstjärnan Puma Swede uppträtt, på kassören Anders Bergström.

Samtidigt som Bergström med sin nästan omedelbara avgång fick fungera som bondeoffer för att blidka ursinnet bland de lågavlönade och hårt pressade undersköterskorna och andra välfärdsarbetare i fackförbundet, fick han flera miljoner kronor i avgångsvederlag för besväret.  Och när han fyller 60 så avlöses fallskärmen av de mycket förmånliga pensionsvillkor som ledningen i Kommunal har.

Som krishanterare intervjuades jag av TT, Aftonbladet med flera medier och mitt budskap var genomgående : ”Han tog en kula för chefen”.

Att det inte skulle räcka framstod redan då som ganska självklart.

Vad gjorde då Anneli Nordström för misstag (utom det mest uppenbara, att låta den här sprit- och roffarkulturen på medlemmarnas bekostnad fortgå tills avslöjandet kom)?

Jag kommer osökt att tänka på Sverker Martin-Löf, så beundrad och omhuldad som ledare för SCA och Industrivärden som levde lyxliv på aktiebetalarnas bekostnad, åkte privatjet och helikopter som andra åker buss och tunnelbana och som nesligt föll på målsnöret precis innan sin pension. Enligt personer jag känner som finns i denna maktsfärs närhet så har han fortfarande inte förstått varför han tvingades avgå och vad han gjorde för fel.

Så fullständigt olika världar – ändå så lika beteenden från industritoppen och fackpampen när krisen slår till och det börjar brinna under fötterna. Båda sitter i sin egen bubbla. Båda verkar inte fatta att det handlar om etik och moral, egentligen ingenting annat.

Nordströms första försvarslinje, som hon upprepade gång på gång, var att förbundets ekonomi är god. Ett direkt provocerande argument. Ingen har påstått att ledningen druckit och ätit Kommunal (med sin strejkfond på massor av miljoner) till randen av konkurs. Då hade ju pamparna för länge sedan supit ihjäl sig. Igen: Det handlar om etik och moral. En vanlig medlem som medverkade i TV4:s Nyhetsmorgon i morse sade ungefär så här: ”De har stulit våra pengar. Om någon stjäl på min arbetsplats så får han sparken utan avgångsvederlag”.

Ett andra argument, när hon intervjuades av SVT, var att de anställda gör ”ett fantastiskt arbete” och därför förtjänar att äta och dricka gott” vid konferenser. Följdfrågan man ställer sig blir förstås: ”Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Nordström lät inte bara Bergström bära hundhuvudet, hon vred också om kniven extra genom att säga att ekonomin kring bolaget ”Lyran” var delegerad till honom. Hon hade alltså noll och inget inflytande över det som hänt.

Som arbetsmarknadsreporter och politisk reporter mellan 1975 och 1997 har jag ganska lång erfarenhet av fackförbunds förhållande till sprit, bostäder och andra förmåner för medlemmars pengar. 1980, när jag jobbade på A-pressen, avslöjade jag och Erik Fichtelius som då var på Dagens Eko Transportbasen Hans Ericsons affärer. Hur han hade eget spritskåp på förbundskontoret och oerhört vidlyftig representation, hur han bodde på hotel Carlton på förbundets bekostnad vid sin skilsmässa och hur han sedan fick en exklusiv bostadsrätt på Nybrogatan på Östermalm av Transport. Mitt avslöjande att förbundets andre ordförande Alvar Åslund skattefifflade genom att skriva om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten ledde till slut till Hans Ericsons avgång.

Vid ungefär samma tid minns jag LO:s praktfulla groggbord när Gunnar Nilsson och senare Stig Malm bjöd in arbetsmarknadsjournalister på middag och samkväm.

Hans Ericson tvingades avgå trots att han hade ett stort medlemsstöd då han var en omvittnat skicklig förhandlare. ”Bra karl ska ha bra mat” morrade medlemmar. Själv fick jag hot från anonyma chaufförer att jag skulle se mig för riktigt noga när jag gick över övergångsställen, det kunde ju hända en olycka.

Anneli Nordström väljer att stanna, trots att förtroendet för henne är i botten och 1400 medlemmar redan begärt sitt utträde. Varför gör hon det? Det kan inte vara för förbundets skull – nu riskerar hon att förvandla en Golgatavandring till ett ”Golgata-maratonlopp” där hon kommer att mötas av spott och spe och isande förakt även i sina egna led ända fram till kongressen i maj. Hur ska hon kunna ha auktoriteten att förhandla i avtalsrörelsen i vår när motparten vet att hon saknar stöd? Jag har svårt att se hur ens Nordström själv skulle kunna tjäna på sin halstarriga attityd.

Vad hade gått att göra för att undvika detta elände? Jag ser två möjligheter, om vi återigen bortser från det självklara att hela soppan kunde undvikits med gott omdöme:

Göra en ”Metall”

För 11 år sedan skakades Metall av en kris då dess avdelning 112 i Trollhättan ägnat sig åt spritorgier och köp av sexleksaker. Avdelningsstyrelsen upplöstes. Den nya styrelsen fick riktlinjer som förbjöd liknande missbruk av medlemsmedel i framtiden. Metall gick oskadda ur krisen. Så kunde det gått om Kommunals ledning omedelbart bett förbehållslöst om ursäkt (utan fåniga bortförklaringar), ställt sina platser till förfogande och låtit en kommitté utarbeta nya riktlinjer som omöjliggjort missbruket.

Göra en ”Röda Korset”

För fem år sedan tog Ulrika Årehed Kågström över som generalsekreterare för Röda Korset (RK). Då var förtroendet i botten efter Johan af Donners svindlerier, 90 procent av svenska folket saknade förtroende för RK enligt en opinionsundersökning.

Idag har RK återvunnit hela sitt förtroende. Årehed Kågström har gjort en kämpainsats för att få organisationen att fokusera på det som är viktigt, till exempel de utsatta flyktingarna. Ett sådant arbete för att åter förtjäna ett förtroende tar tid, som Ulrika kunde berätta för oss på Rotary Stockholm-Djurgården vid lunchträffen igår.

Den tiden har inte Anneli Nordström. Så länge hon sitter kvar på sin post så kommer hon med sin blotta person att påminna om Kommunals skam. För mig är det obegripligt. För inte är väl Anneli Nordström självplågare?

Andra skriver intressant om Kommunal.

Paul Ronge