Etikett: krishantering

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

”Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

Om skalpjakt genom åren #SNgate

Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.

Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?

Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.

Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.

Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.

Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.

Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.

Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!

Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.

För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister  när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.

Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.

Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.

Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.

Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.

SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.

De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.

Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.

Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.

Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.

Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.

Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!

Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.

När mediemakt blir mobbing #SNgate

Så hånar Sörmlands Nyheters (SN) ledarskribent Lars Kriss landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren, när politikerna nu, efter en exempellös hetskampanj från tidningen, försöker göra sig hörda via sociala medier.

Så talar den arroganta mediemakten, i trygg förvissning att SN:s ledarsida och nyhetsredaktion i samspel kan fortsätta mobba politikerna sönder och samman tills de inte orkar längre utan avgår.

Till och med oppositionsledaren och moderaten Magnus Leivik har haft den goda smaken att lägga ner Facebook-sidan ”Stoppa rofferiet”i Sörmlands landsting.

Men Sörmlands Nyheter ångar på.

Vad gäller saken? Enklast är att läsa landstingsrådet Fredrik Petterssons förklaring, på Twitter känd som @frepet, här.

Kontentan är att det funnits en osund arvodeskultur sedan många år. Detta avslöjades av SN, politikerna åtgärdade de formella felen och har nu av en av världens mest välrenommerade revisionsbyråer, PriceWaterhouseCooper, i en oberoende undersökning friats: ”Landstinget har inte lidit ekonomisk skada”.

I min bok är det så krishantering ska bedrivas. Man inser fel, ber om ursäkt för dem, rättar till dem och ser till att samma fel inte ska kunna uppstå igen.

Men det har inte räckt för SN. Månad efter månad har tidningen piskat upp en stämning som lett till onsdagsdemonstrationer utanför Landstingshuset, där politiker och tjänstemän attackerats både verbalt och fysiskt.

Någon fick en snöboll i huvudet. Åsa Kullgren knuffades och kallades ”jävla sugga”, tjänstemän låste in sig på rummet och vågade inte gå ut. Demokratiskt valda politiker vågar inte gå ensamma ute på stan i Nyköping. SN har publicerat insändare som jämfört Kullgren med Khadaffi och som uppmanat till stormning av Landstingshuset!

Chefredaktören Göran Carstorp visar noll empati med de hotade politikerna utan skriver i ett svar på ett debattinlägg i tidningen att de får skylla sig själva:

”Landstingsledningen måste själv ta ansvar för den kritikstorm som nu rasar”.

I SR:s mediegranskande program Medierna vet han inte ens att tidningen publicerat anklagelsen att landstinget har ”en dold agenda”. Reportern Tonchi Percan får visa den ansvarige utgivaren vad han själv låtit publicera.

I mina ”medietränarögon” gör Carstorp en rent miserabel figur i programmet – som så många mediemakthavare som själva är ovana att utsättas för kritisk granskning.

Vad är det med det mediemonopolisten i Sörmland – Eskilstunakuriren AB – som med sina fyra tidningar når 230 000 läsare i Sörmland och där 8 av 10 Nyköpingsbor har Sörmlands Nyheter?

För inte länge sedan rasade #KKgate på sociala medier där chefredaktören Christer Wistbacka blev ursinnig för att kommunchefen Mattias Jansson lade ut tidningens insinuanta mejlfrågor om hans engagemang i sociala medier i bloggen och på Twitter.

Nu är det #SNgate i sociala medier där @ekuriren (självironiskt och kul, det är kanske i Eskilstuna både huvudkontoret och hjärnkontoret finns?) twittrade i helgen, med hopp om att slippa ett #EKgate:

Nu har sex partier i Landstinget, alltså både i majoritet och opposition, förutom moderaterna och Sverigedemokraterna i en gemensam överenskommelse uttalat att ”arvodesaffären” måste begravas. I en ödmjuk och självrannsakande ton pekar de på att det handlar om att komma vidare för att kunna jobba med det politiska uppdraget. De konstaterar också att SN:s bevakning nu ifrågasätts.

Här kan du läsa de sex partiernas upprop. När detta skrivs har också moderaterna delvis anslutit sig genom att deklarera att de inte tänker tala mer om arvodesaffären.

Den enda part i det märkliga spel som pågår i Sörmland som vägrar medge några som helst fel, med ett muskelspel värdigt en orrspelshanne, är SN.

SN:s chefredaktör Göran Carstorp säger i Second Opinion att ”någon måtta på finkänsligheten får det vara” och försvarar på det sättet att Åsa Kullgren jämförs med Khadaffi i en publicerad insändare. En tyrann som nu i medial radioskugga av katastrofen i Japan bombar sitt folk sönder och samman!

Insändaren som uppmanar till att ”storma Landstingshuset”, där den egna reportern Tommy Kägo hyllas som upprorsledare tillsammans med moderatledaren Magnus Leivik, försvarar Carstorp med att den ska ses ”bildligt”. De demonstranter som efter denna uppmaning spottade, knuffade och okvädade politiker och tjänstemän såg den i alla fall inte ”bildligt”.

Jodå, Carstorp kommentarer också demonstranternas agerande. ”Problematiskt”, säger han. Otroligt tamt, vilket kanske är naturligt efter den lynchstämning tidningen piskat upp.

Varför skriver jag så engagerat om detta – en kriskonsult ska väl hålla sig i bakgrunden? Framför allt medan krisen fortfarande pågår, eller hur?

Nåja, Sörmlands Nyheter har redan skrivit om mig här och i papperstidningen har de gjort ett bildmontage av mig framför landstingshuset.

Tanken är att Landstinget inte ska få ta hjälp av en kommunikationskonsult för skattemedel. Mycket förståeligt. Klart att mobbaren inte vill att offret tar några kurser i självförsvar.

Intressant är att Landstinget först ringde en annan PR-byrå som sa: ”Det är omöjligt att vinna över media, även när de har fel. Ring Paul Ronge, han kanske vill åta sig detta”.

När jag läst alla artiklar i ämnet var valet lätt. Och även om Sörmlands Nyheter vinner den här matchen på muskelmakt så förlorar traditionella medier kriget på längre sikt.

Allt fler får klart för sig att den enda makten i vårt moderna kommunikationssamhälle som fortfarande inte lärt sig att man bör erkänna fel, be om ursäkt och sedan gå vidare är gammaldags prasselmedia i monopolställning.

Intressant i olika bloggar: Mattias Jansson, kommunchef Spenatmamman Informationschefsbloggen Fredrik Pettersson Jörgen Danielssons blogg Pär Abrahamssons blogg Peter Soilander (”Under den lugna korkeken”)

/Paul Ronge

Uppdatering: Den 15 mars skrev Marie-Louise Forslund-Mustaniemi, KD, ett debattinlägg i Eskilstunakuriren där hon bad förre landstingsstyrelseordföranden Jörgen Danielsson om förlåt för sin roll i den kampanj som ledde till hans avgång. Ett starkt inlägg från en politiker som tar avstånd från mobbing som politisk metod.

Uppdatering 2: En frilansjournalist skriver kul och rätt respektlöst om Sörmlands Nyheters journalister. Fick detta igår på mejl.

Uppdatering 3: Här svarar Sörmlands landstings infochef Anna Jerdén på Östnytts frågor om hur och varför hon anlitande mig i det som nu blivit #SNgate.

Om att släcka elden med bensin

När jag såg SVT:s Dokument Inifråns avslöjande reportage om Phonehouse behandling av nyanställda säljare tog jag mig för pannan.

Mellanchefer som skickade ilskna, oftast felstavade och svordomsosande, sms när säljet inte var till belåtenhet. Arbetsledare som skällde och peppade som adrenalinstinna furirer i en gammal pilsnerfilm från 1930-talet. Mobbing. Rena lagbrott med schemalagd övertid och där morgonmöten inte räknades in i ordinarie arbetstid. Mycket trovärdiga ungdomar som i rutan berättade hur de fullkomligt dignade under av arbete de inte fick hederligt betalt för.

Om någonsin ett företag stått fullständigt med brallorna nere efter ett journalistiskt wallraffande så är det Phonehouse (på Twitter omväxlande kallat ”Fånhuset” och ”Hus i helvete”).

Fler och fler företag måste i sin krispolicy räkna med att en intern byk kan bli vädrad offentligt genom att medarbetare eller inhyrd personal ”skvallrar”. Uppdrag Gransknings ”köttfärsscoop” byggde helt på att en före detta ICA-anställd, Daniel Johansson, avslöjade historien. Ingvar Kamprad kritiserades och fick sin skatteplanering via Lichtenstein avslöjad av sin tidigare medarbetare Johan Stenebo. Karin Törnqvist, avslöjade, som testledare på Göteborgs Energi, mutskandalen som fick hela det politiska etablissemanget i Göteborg i gungning,

Vem som hjälpte Dokument Inifrån att komma så klockrent under huden på Phonehouse har vi inte med att göra, men någon måste det helt klart ha varit.

Uthängningar och avslöjanden kan numera också med blixtens hastighet få vingar i sociala medier.

Man kan säga att enda garantin för att slippa bli utsatt för att någon plötsligt ”tänder ljuset i sovrummet” är att aldrig göra fel. Att alltid ha en perfekt verksamhet som tål transparens och kritisk granskning 24 timmar om dygnet. Alla förstår att det är omöjligt.

Jag har inte insyn i hur Phonehouse agerade under själva granskningen. Jag konstaterar att det mesta togs fram via dold kamera. Kanske hade Phonehouse inte ens kläm på att de stod under bevakning av Dokument Inifrån förrän programmet var mer eller mindre färdigt att sändas.

Men krishanteringen EFTER programmet kan man ha åsikter om då den är mycket intressant.

Att göra ett sådant statement efter en så skandalös avklädning är ungefär lika begåvat som om SJ säger: ”En stor majoritet av våra tåg går i tid” efter ett rejält snökaos.

Företaget har därmed bäddat för en kritikstorm det inte klarade av att hantera. Hundratals kommentarer, en överbedövande majoritet av dem ilskna och besvikna, får inga svar.

Det som från början ”bara” var en pinsam avklädning av en företag med en brutal intern säljkultur har nu utvecklats till en ännu värre krissituation för Phonehouse.

Jag har i flera sammanhang förra veckan (i min bloggpost här, samt i intervju i DN och i SR Medierna) hävdat att det är bra att medias makt ifrågasätts, gärna via sociala medier. Men ska man ha en chans att vinna den bataljen måste det handla om stora och viktiga frågor, där det är ganska uppenbart att man har rätt. Annars gör man bara bort sig. Daniel Lindholm, som så uppenbart försvarar en sjuk sak, har ju nu sett till att företagets kris fortsätter, att den får vad vi PR-konsulter kallar ”ett okänt slut”.

Vad kunde Phonehouse ha gjort? Jag brukar akta mig för att resonera utifrån backspegeln, men här gör jag ett undantag.

Företaget borde först som sist medgett att det som hänt är bedrövligt och måste åtgärdas, utan att samtidigt försöka bortförklara nyheten med argumentet att många medarbetare trivs. Det är lika irrelevant som att säga att de flesta plan kommer fram när ett precis har störtat.

Verksamheten lades ner. VD konstaterade surt att den ”inte var lönsam”. Han kunde istället ha sagt att verksamheten drevs på helt fel sätt och att den hetsande arbetsledarkulturen mot de anställda där också lett till dålig verksamhet. En liknelse kunde vara: ”Det här blev en helt murken gren på ett i övrigt friskt träd och därför har vi nu kapat bort den. Vi ska nu ha interna chefsutbildningar så den här sorgliga historien förhoppningsvis inte ska upprepas”.

Men det allvarligaste var att utmana SVT, både i branschpress och via sociala medier, med argumentet att programmet var ”vinklat”. All journalistik är vinklad, fakta sovras och lyfts fram. Men det här programmet kommer inte att fällas av någon granskningsnämnd, det törs jag ta gift på.

SVT säger att de nu har ”en lavin” av vittnesmål inifrån som stärker deras sak. Fortsättning följer?

VD:n Daniel Lindholm har förlängt pinan och sett till att krisen för företaget fortsätter, kanske har han genom sina misstag också dribblat bort sina chanser att få behålla jobbet.

Det är att krishantera genom att kasta hinkar med bensin istället för vatten på brasan.

Andra skriver intressant om krishantering och PR

/Paul Ronge

Bloggvalpar, Reinfeldt och Frälsis utmanar medias makt

  • Katrineholmskurirens krig med kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter kallat #kkgate.
  • Statsrådsberedningen som idag gick ut med hela bandupptagningen i en kraftig kritik mot Dagens Nyheter för misstolkning av Fredrik Reinfeldts uppfattning om hyresrätter.
  • Frälsningsarmén som nu lagt ut hela Kalla Faktas upplägg för en granskning av dess ekonomi, sviktande medlemstal etc på sin hemsida.

Tre rykande dagsaktuella exempel på hur traditionella medias makt nu ifrågasätts och utmanas på ett sätt som kanske aldrig tidigare.

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare. Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Kritiken inom sociala medier som bloggar och Twitter har varit öronbedövande. Wistbacka blir här Goliat. En maktspelare som vill motverka öppenhet och skydda det egna informationsmonopolet.

Bloggen SSBD (Samesamebutdifferent) har formulerat sin kritik som ett öppet brev.

Som exempel på hur sociala medier kan användas i krishantering är Janssons agerande mästerligt. Fokus har helt gått från kritik och insinuationer mot en ”kommunpamp” till en rejäl proteststorm mot Wistbacka som ”mediepamp” med maktanspråket att ha monopol på informationsgivningen.

Nästa exempel: Fredrik Reinfeldt går idag, via ett pressmeddelande, till skarp kritik mot Dagens Nyheter för att ha förvrängt hans åsikt om hyresrätter. Reinfeldt säger att han är för hyresrätten, Dagens Nyheter hade tolkat det som att han var emot. Men statsrådsberedningen lägger ut hela intervjun, som en medarbetare bandat, och ger därmed en allmänhet möjlighet att bedöma vad som är sant eller falskt. Nu har Dagens Nyheter också bestämt att lägga ut hela intervjun och publishern Gunilla Herlitz säger surt att det är ”märkligt” när regeringen vågar ifrågasätta Dagens Nyheters vinkling av sanningen.

Jag blev uppringd  i kväll av Expressen som undrade vad jag tyckte och mitt svar var spontant och solklart:

”Jättebra att medias vinklingar och tolkningar ifrågasätts och kritiseras! Förr, när jag var reporter, ljög makthavare ofta och mörkade, i trygg förvissning av att ord skulle stå mot ord. Sedan började reportrar banda alltmer och möjligheterna att ljuga inskränktes. När Reinfeldt nu låter lägga ut intervjun är det ju tvärtom mot att ljuga – det är att ge läsarna chansen att själva ta ställning. Precis som Mattias Jansson gjorde när han lade ut Katrineholmskurirens frågor och sina egna svar”.

Jag vet inte om detta kommer i Expressen. Men se – nu gör jag det själv. Går ut med reporterns fråga och mitt svar innan det är publicerat!

Jag tror en sådan här maktkamp, där journalisternas sanning bryts mot andras sanningar  är enormt bra för demokratin.

Till och med den vanligtvis så kommunikativt klumpiga och ovana Frälsningsarmén verkar ha fått blodad tand. TV4:s Kalla Fakta har inlett en granskning av organisationen och givit ”Frälsis” litet hållpunkter. Raskt lägger kyrkan ut Kalla Faktas mejl på sin hemsida och redovisar hur de har svarat programmet. Jag blev ikväll också uppringd av Kalla Fakta som undrade om det verkligen var okej av Frälsningsarmén att göra så här ur krishanteringssynpunkt. Jag hade då inte hunnit läsa in mig och gav ingen kommentar. Men självklart är det okej!

Tre sådana här utmaningar mot tuffa och mäktiga medier i samma vecka kan inte vara en tillfällighet.

Utmaningen handlar om två saker: Media blir snuvade på scoopet och på sitt informationsmonopol.

Jag är övertygad om att PR och krishantering i framtiden i väldigt hög grad kommer att bygga på att man berättar mer, inte mindre. Att man agerar istället för att gömma sig. Att man lägger korten på bordet istället för att ljuga. Att man snabbare erkänner och försöker rätta till misstag man vet att man gjort.

Och eftersom resultatet i så fall bara blir ökad öppenhet kommer media att tvingas skärpa sig. Det kommer inte längre att gå att göra scoop lika lätt på att makthavare tappar huvudet, börjar råskälla på en Janne Josefsson eller i panik införa intervjuförbud i offentliga lokaler.

Nya tider kräver än mer skärpta journalister. Och för oss  som älskar journalistiken och vill se den utvecklas är det rena julafton.

Andra bloggar intressant om journalistik och krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Så här blev det i Expressen, helt schysst citerad av Anna Skarin. Och min erfarenhet är att det är regeln, inte undantaget.

Uppdatering 2: Jag intervjuas i DN på temat: ”Politiker i clinch med medier”.

Uppdatering 3: SR Medierna slår lördagen den 19 februari fast att Reinfeldt har rätt i intervjubråket med DN.