krishantering

Annie Lööfs kris — om teflon, mediespinn och ”Bagdad Bob”

Annie Lööf kastade sig hals över huvud hem från semestern, tog tag i den krisartade debatten om Centerns idéprogram och får nu mycket beröm för sin krishantering, inte minst från erfarna politiska reportrar som Aftonbladets Lena Mellin och TV4:s Anders Pihlblad. ”Jag tror detta var Annie Lööfs politiska genombrott”, sade Mellin beundrande i TV4:s Nyhetsmorgon.

Jag har i flera sammanhang de senaste dagarna kommenterat Centerns kris utifrån den avgrundsdjupa klyfta jag tycker mig se mellan den nyliberalt Timbro-präglade Stureplanscentern (som Annie Lööf under en lång tid hänförts till) och den folkrörelse som Centern var, och kanske i viss mån fortfarande är, på den svenska landsbygden.

Timbros VD Marcus Uvell är närmast lyrisk över idéprogrammet, vilket kommenteras vasst och analytiskt av Dagens Arena idag.

Allra kärvast i sin kritik var kanske DN:s gamle politiska redaktör Svante Nycander som i DN Debatt menade att Centern låtit sig infiltreras av Svenskt Näringsliv och Timbro.

I TV4 Nyheterna på fredagskvällen talade jag om en konflikt ”av galaktiska mått” mellan dessa båda falanger. Den visas i blixtbelysning av ett debattinlägg från en fullständigt rasande centeravdelning i Färgelanda som hotade med att inte betala medlemsavgifterna om idéprogrammet inte kastas i papperskorgen.

I SVT Debatt har jag utvecklat mina tankegångar under rubriken: ”Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall”.

Jag tycker hela debatten visar att klyftan är avgrundsdjup mellan socialliberaler och nyliberaler i Centern, kan knappast tänka mig så aparta ”partikamrater” som Alexander Bard å ena sidan och den gamle centerledaren Olof Johansson som gick armkrok med sossepampen Göran Persson å den andra.

Men vad är det då som gör att den garvade politiska kommentatorn Lena Mellin faller i storögd beundran för Lööfs krishantering? Är det för att Lööf verkligen visar insikt om allvaret i situationen och visar på möjliga kompromisser mellan falangerna?

Nej, det vi ser Lööf göra är att komma med snabba, välrepeterade svar, gå fram ytterligt självsäkert i TV-rutan och inte darra på manschetten när det gäller att ta avstånd från platt skatt (vi är socialliberaler och bryr oss om varann), månggifte (fast hon själv så sent som 2006 stödde tanken) slopad skolplikt mm. Arbetsgruppen har diskuterat ”fel frågor”, säger hon i intervju efter intervju. Det betyder att trogna vapendragare som Fredrik Federley naturligtvis blir vilsna och konfunderade. De vet ju vad Annie Lööf tycker egentligen. Och hon undviker hela tiden att diskutera frågan om hon kan ha tappat förtroende genom att ha tillsatt en arbetsgrupp som lägger förslag som får stora delar av Centern att gå i spinn.

I fredags höll den skickliga kriskommunikatören Jeanette Fors-Andrée ett bejublat föredrag för min kära Rotaryklubb, Stockholm-Djurgården. En av hennes teser var just detta att Lööf undviker kärnfrågor som hur hennes förtroende påverkats, genom att agera ”teflonpolitiker”. Fors-Andrée har studerat kriskommunikation i sju år och är väl bara en disputation från att bli den första i Sverige med en doktorstitel i kriskommunikation. Vi kommer påfallade ofta till samma slutsatser, trots att hon studerat ämnet på akademisk elitnivå och jag under 15 år lär mig av min egen praktik när det gäller krishantering.

Jag tycker ibland det kan bli för mycket teflon, för mycket mediespinn, för ”skicklig mediehantering”. Man underskattar publiken. Annie Lööf ler och säger att idéprogrammet efter diskussion kommer att bli ”fantastiskt”. Jag tror de flesta med intresse för politik ser att Centern har jätteproblem och de blir då konfunderade om Annie Lööf agerar ”Bagdad Bob” (Saddam Husseins desinformatör som skrek att läget var under kontroll ända tills USA brakade in Bagdad och han fick fly hals över huvud).

Nu har ju andra partier också spänningar. Jag tror att konflikten mellan höger och vänsterflyglarna i Socialdemokratin är av minst samma ”galaktiska mått” som mellan Alexander Bard och Grinstadbönderna på Dalboslätten. Men Socialdemokraterna är så stora så de kan slänga köttben åt i stort sett alla falanger. Centern har i de senaste mätningarna legat under fyraprocentspärren. Då kanske partiet inte har råd att experimentera, som Jonas Morian föreslår i detta intressanta blogginlägg, som går stick i stäv med vad jag tror.

Jag önskar Annie Lööf allt gott och om hon klarar detta och får sitt ”genombrott” som Mellin säger så är det ju utmärkt. Alltför många kvinnor tvingas avgå på tveksamma grunder, medan gubbar med gedigna kontaktnät får vara kvar.

Beviset på kakan är kakan själv. Smakar den bra så har den också bakats bra. Det återstår faktiskt att se om Lööf får ett ökat eller minskat förtroende i opinionsundersökningar efter hennes framträdande. Lyckas hon säger jag som fransmännen: ”Chapeau”, eller ”Hatten av!”

Andra skriver intressant om Centern.

Paul Ronge

Uppdatering: Kan inte undanhålla mina läsare denna sprudlande roliga och samtidigt djupt tänkvärda betraktelse om Annie Lööf och Centerns kris från Fredrik Antonsson, aka @sjattemannen.

Därför nobbar direktörerna Uppdrag Granskning

Den 22 december hade SR:s Medierna ett intressant inslag på temat: ”Strutsen ersätter pudeln i krishanteringen”. Tesen var att makthavarna alltmer vägrar ställa upp för ”scoopreportrarna” i avslöjande program som Uppdrag Granskning, Ekot, Kalla Fakta och Kaliber för att istället låta sig intervjuas av sämre pålästa reportrar i andra medier. På så sätt lyckas VD:ar och generaldirektörer undvika de svåra frågorna.

För en gångs skull tycker jag Medierna gör en ytlig analys och missar målet. Jag har den största respekt för granskarna, har själv varit en kritiskt granskande samhällsreporter och är i min nuvarande roll som PR-konsult en av dem som anlitas mest i krishanteringar av företag och organisationer.

Men själva formatet i de granskande programmen är att makthavare ska sättas dit. Som jag sade när jag fick möjligheten att hålla ett föredrag för Uppdrag Gransknings redaktion 9 februari i år:

”Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?”

Mitt korta svar är ju att formatet gör att varje makthavare med överlevnadsinstinkt skickar fram sin kommunikatör som ”åskledare” så länge det är möjligt. Det är först när scoopet är så starkt att det blir ohållbart att nobba intervjuer som en VD tvingas att ställa upp för Uppdrag Granskning.

SR:s Studio Ett, SVT:s Agenda, SVT:s God Morgon Sverige och TV4:s Nyhetsmorgon kännetecknas inte av att reportrarna i sig är sämre pålästa eller mindre seriösa. Snarare erbjuder formaten i dessa program större möjligheter för de som grillas att ge sina versioner utan att lustmördas på vägen.

I Medierna görs ett nummer av att Studio Ett accepterade Telia Soneras villkor att i direktsänd radio vägra debattera med Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin. Jag ser inget problem – Studio Ett godkände kravet och då är det bara att hålla det ingångna avtalet med Telia Sonera.

Vissa myndigheter och verk kan inte, på grund av att de är så offentliga, med hedern i behåll undvika att skicka fram sina generaldirektörer och då kan det leda till katastrofer som Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvists framträdande i Uppdrag Granskning i juli i år.

Säkert såg många direktörer detta program och drog sina slutsatser. Det står inte i svensk grundlag att man måste ställa upp för journalister, särskilt inte om det är lika solklart att man kommer att bli bortgjord och nedgjord som att någon alltid åker ut i Robinsons ö-råd.

Vad jag däremot hamrat in i alla sammanhang där jag medverkat under året som gått, det är att man inte kommer undan kärnfrågan som ställs i en granskning, hur sofistikerad krishantering man än gör och hur påkostad PR-byrå man än anlitar.

Det räcker att ge två exempel:

Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström fick frågan gång på gång av Fredrik Laurin om företaget har mutat i Uzbekistan. Varje gång undvek hon frågan och svarade med ett ”corporate statement”, ett så kallat Bosse Ringholm-svar. Efter någon vecka tvingades VD Lars Nyberg ändå ge sitt svar: ”We didn’t bribe anyone”. Varför kunde inte Edström fått sagt det direkt?

FOI:s generaldirektör Jan-Olov Lind ljög när han sade att han inte kände till bygget av en vapenfabrik i Saudi, på reportern Daniel Öhmans direkta fråga om projektet Simoom. Genom hela Ekots scoop ekade ju kärnfrågan som bland andra Carl Bildt vägrade besvara: Kommer vapenfabriken att byggas eller ej?

Att frågan var delikat för regeringen var självklart. Antingen utmana den svenska opinionen med ett ja, eller komma på kant med Saudis shejker genom ett nej. Bildt slingrade sig genom att 103 gånger hänvisa till ”avtalet”, det vill säga överenskommelsen som Sverige slöt med Saudi under socialdemokratisk regering. Bildts 103 ”Bosse Ringholm-svar” klipptes sedan ihop till någon sorts hysterisk rap-version som under skratt visades på Gräv-12.

Men den 20 oktober ger försvarsminister Karin Enström beskedet i Ekots Lördagsintervju att det blir ingen svensk medverkan i en vapenfabrik i Saudi. Då är ju kärnfrågan, som ledde till försvarsminister Sten Tolgfors fall och som alla berörda så ihärdigt duckade för i månader, besvarad. Enkelt uttryckt: Ju tidigare makthavarna kunnat ge detta besked, desto mer hanterlig hade krisen blivit.

Daniel Öhman har ett kreativt förslag i Medierna: ”Låt oss journalister samarbeta mer och ställa de svåraste frågorna, oavsett vem som får intervjun”. Jag tror det är rätt svårt. Journalistiken är oerhört egocentrisk och konkurrensinriktad. Ingen vill vara tvåa efter den som har scoopet, vara den som följer i fotspåren. Men min tes är framförallt: De tuffaste frågorna kommer oftast fram och publiken ska inte underskattas när det gäller att begripa vad som är viktigt. Det är svaren som dröjer eller ibland helt uteblir. Och de som oftast förlorar på duckandet och långhalandet är makthavarna själva.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: SR:s Medierna intervjuar mig och Janne Josefsson på temat i bloggposten ovan, ”dramatiserade granskningar”, ungefär 18 minuter in i programmet.

Fuskbyggen av personliga varumärken

Jag har länge funderat på att skriva om fenomenet personliga varumärken och i veckan som gick gav Katrin Zytomierska och Pär Ström rejäl inspiration.

Först Katrin Zytomierska som orsakade storm i sociala medier med sitt personangrepp på en kvinna (Josephine) som tjänade som modell i en SATS-kampanj.

”Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?” skrev hon och anklagade kvinnan för att posera i ”svettiga kläder och stripigt hår”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Josephine själv skrev ett hyllat svar: Nätmobbing som konstform. Annonsörer som Lekmer, 3, Unionen och MacDonalds har hoppat av Katrins sajt ”Finest”. Jag skrev på Twitter att det var det bästa som kunde hända sociala medier: ”Alla tvingas tänka efter om det enda som betyder något är klick”. Katrins personliga varumärke har fullständigt krackelerat när hon inte länge kan tjäna pengar på sina provokationer.

Den andra skrällen i veckan var antifeministen Pär Ström som i ett debattinlägg förklarade att han nu slutar ”opinionsbilda”, eftersom alla är så elaka mot honom på nätet och dessutom förstör hans pubkvällar.

Min första reflektion är: Där Katrin stoiskt står fast vid sin galna ”fetmobbing”, trots att det blåser full storm mot henne och annonsörerna flyr, där tar Pär (machokillen som är rädd för ”tjejbaciller”) på sig offerkoftan och storbölar.

Min andra tanke är: Om Katrins varumärke är på väg in i en kommersiell återvändsgränd, eftersom hennes narcissistiskt/anorektiska ideal helt enkelt inte säljer, så är Pärs varumärke dött i samma stund som han slutar hetsa om ”statsfeminism”. Det är det enda han är känd för och trots den illasittande offerkoftan finns många belägg för att han i sin genre varit minst lika provokativ som Katrin, vilket bloggaren och krönikören Hanna Fridén belyser här.

Enormt många, särskilt i en yngre generation, vill bli ”kändisar”. Det tog riktigt fart med dokusåporna och alla förstod snart att skulle man ”bli något” så gällde det att sticka ut, att skrälla och provocera. På det viset fick man media och en snabb gräddfil till berömmelse. Robinson-Robban, Naken-Janne, nuppande fyllskallar i Big Brother, Katrin och Pär. Vad har alla dessa gemensamt? Jo, att de ingenting kan, ingenting har gjort som kan imponera eller skapa ett förtroende för deras eget varumärke. Antingen har hela den här skaran ”kändis-wanna-bees” gjort sig kända för att bete sig chockerande eller saluföra extrema åsikter.

Tänk efter: Plockar du bort att Katrin är ihop med Bingo Rimér och att hon alltid bråkar med folk, till exempel med ”Blondinbella” eller sin barnflicka som stack,vad är hon då? Vad kan hon? Vad har hon gjort? Och gör samma experiment med Pär Ström, som jag tror KANSKE försökte göra sig ett namn på IT någon gång kring 2000?

Jag tror det är oerhört viktigt att bygga sitt personliga varumärke kring något man kan, något man är bra på, något man gjort.

Ingemar Stenmark behöver knappast göra någonting, hans etos och varumärke är solitt som en bergskedja. Bloggarna Isabella Löwengrip och Elaine Eksvärd har starka plattformar i sin yrkesverksamhet, ”Blondinbella” som entreprenör och Elaine som en av Sveriges vassaste retorikexperter. Carola har överlevt det ena magplasket efter det andra (avståndstagande från bögar, tala i tungor) eftersom hon är en av Sveriges mest drivna artister. För att inte tala om Mikael Persbrandt, som ibland betett sig som en Robinson-Robban på speed, men som klarar sig för att han är en gudabenådad skådespelare.

I många fall tycker jag kändisarnas personliga varumärke kunde ha vårdats bättre. Jag kan inte begripa vad Agneta Sjödin kan vinna på att gå ut och berätta om alla nya kärlekar i skvallerpress, eller andra som villigt fläker ut det mest privata. Definitivt krossas också de personliga varumärken som avslöjas för dubbelmoral och mygel. När idrottsikonen Ludmilla Enqvist fuskar för att vinna en bobtävling, när en Kapten Klänning visar sig vara en Kapten Sexsadist, när Sven Nylander i Ren Idrott profilerad föredragshållare mot knark i idrotten, visar sig ha tagit kokain och ljuger om det. Senaste chockexemplet är Jimmy Savile, Englands omhuldade TV-kändis som har begått sexövergrepp på otaliga barn.

Mitt bästa råd till dem som bygger personliga varumärken, inom näringslivet, i politiken, i nöjeslivet och så vidare är att skynda långsamt. Försök inte ta en genväg över media. När du nått tillräckligt långt och blivit en ”tolvtaggare” så kommer du att bli intressant att fälla. Som tidigare Carl-Henric Svanberg när Ericsson hade sin svacka runt 2007 eller som IKEA:s Ingvar Kamprad, som upprepade gånger nagelfarits av Uppdrag Granskning de senaste åren. Stefan Persson och hans son Karl-Johan Persson på H&M är nu under luppen i TV 4:s Kalla Fakta.

Håll dig till det du kan. Jag blev 2011 av Cision utsedd till den konsult som har störst digitalt inflytande och är även i år nominerad inför Spinngalan. När jag medverkar i media är det i stort sett alltid i frågor som har med mediehändelser och krishanteringar att göra, vilket ju ytterst handlar om vad jag gör, inte vem jag är.

Andra skriver intressant om varumärken.

/Paul Ronge

Uppdatering: Så fick då Katrin Zytomierska sparken av ”Finest”. Väntat. Money talks. När annonsörerna flyr och Fuck You Right Back-långfingret inte längre genererar stålar så blir det så här.

Apropå Parken Zoo – Varför får journalister ljuga?

Igår utbröt en intensiv debatt på Twitter apropå Kalla Faktas avslöjande om Parken Zoo i Eskilstuna. Djurparkschefen Helena Olsson står avklädd och krossad efter att av programledaren Lennart Ekdal blivit konfronterad med flera osanningar kring djurhållningen.

Frågor som väcktes var: ”Nödlögner är väl inte så farligt” och ”varför får journalister ljuga? – De lurade ju Olsson att programmet handlade om utrotninghotade djur.”

Krishanteringen har varit katastrofal och helt kännetecknats av bristande förståelse för den ilska som historierna om avlivningarna och bilderna av de frysta döda djuren väckt. Djurparken försökte att till varje pris försvara sig utan att medge att det ligger någonting i tidigare personals kritik, tills styrelsen till slut sade ifrån.

VD Torbjörn Bergvall, med ett imponerande välsmort munläder, har styrelsens fortsatta förtroende. Helena Olsson kan, trots sin sympatiska framtoning, få betala ett mycket högt pris. Kanske inte en skalp att vara jättestolt över för TV4.

Jag delar i stort krisexperten Jeanette Fors-Andrée:s analys av krishanteringen och vill här koncentrera mig på det som blivit en brännpunkt i debatten: Hur allvarligt är det att ljuga för journalister och varför ”får” journalister ljuga?

2009 skrev jag det här blogginlägget, med anledning av att journalisten och författaren Björn Häger i sin grundbok för journalister, ”Reporter”, slagit fast att det är ok att ljuga.

Så här skrev ju Häger i boken:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Jag tyckte att Häger borde haft den goda smaken att skriva att journalister så långt möjligt ska avhålla sig från att ljuga. Bland annat för att det stärker trovärdigheten hos ett skrå som idag ligger lågt i förtroendemätningar.

Men nu är det som det är. Det enkla svaret på varför (en del) journalister ljuger (oftast genom att mörka sanningen) är för att det ger smaskigare avslöjanden. Och för att de kan.

För mig är det ingen moralfråga. Jag uppmanar mina kunder att aldrig ljuga, även om de inte behöver berätta hela sanningen, av det enkla skälet att det inte ska gå som det nu gått för Helena Olsson. För att följderna kan bli katastrofala. Av samma skäl råder jag kunden att aldrig blint tro på vad journalister uppger att en artikel eller ett reportage ska handla om. Att ställa sig själv frågan: Är det rimligt att just detta media vill intervjua mig av det skäl de angett, eller kan det finnas andra motiv?

Speciellt misstänksam ska man vara när det gäller granskande program som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dagens Ekos grävargrupp och Kaliber, eller vissa reportrar som visat sig vara utpräglade ”skalpjägare”.

Man kan i sin krishantering slå tillbaka om journalister på ett uppenbart sätt använt falska förespeglingar som innebär att det färdiga resultatet –artikeln, radio- eller TV-inslaget –blivit missvisande eller felaktigt. Men man kan inte börja grina och beklaga sig för att man blivit lurad.

Om du själv håller dig till sanningen och dessutom låter bli att spekulera i fakta du inte har koll på i umgänget med ALLA reportrar så minimeras risken ner mot noll att du ska stå svarslös som en kippande fisk när lögnen avslöjas. Som Mona Sahlin. Som Refaat El Sayed . Som FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Fick ett trevligt brev från Björn Häger som jag gärna vidarebefordrar. Och ja – visst ska vi sluta bråka, Björn!

Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”