Goda företag får sälja mer

Svenska värderingar är för mig en skön mix av svensk flagga, Pippi Långstrump, jul och midsommarfirande, sill och nubbe samt respekt och nyfikenhet när det gäller andra länders kulturer. Mångfald och generositet är grundläggande svenska värderingar

Rasister och fascister står för motsatsen. Den svenska flaggstången används som en lans – med bajonett fastsatt i toppen – för att meja ner allt som inte är ”pursvenskt” och ariskt. Motsättningen byggs mot flyktingar och människor med annan hudfärg än den vita. Precis på samma sätt som Hitler byggde sitt nazistiska terrorvälde på ett flammande hat mot judarna.

Nu senast slogs rasisterna för idealet om den ljushåriga vackra ariska Lucian och hävdade att denna svenska tradition skändades, trots att Lucia var ett sicilianskt helgon och trots att den första Lucian i Sverige var en dräng – en stark sådan, vilket krävdes eftersom han bar på en enorm bricka med ”glöggum”.

Men när de gav sig på en liten mörkhyad kille, som i Åhléns katalog fick vara Lucia, så bet de sig i svansen. Hatarna gick igång som vanligt på nätet, men fick ett förkrossande mothugg – en kärleksbombning för pojken med 38 000 på Facebook i den slutna gruppen #Jagärhär.

En del ville göra det som hänt till Åhléns och deras utstuderat illistiga reklambyrås fel: ”Titta de offrar en liten pojke för  att få sälja mer kläder; Guuud vad fult, cyniskt och beräknande!”

Jag har argumenterat mig hes för att det faktiskt är rasisternas eget ansvar att de agerar rasistiskt, ingen annans. Att vi inte får huka för rasisterna och att vi även i framtiden ska kunna se en liten mörkhyad pojke som Lucia utan att begå självcensur för att vi är rädda att reta upp reptilhjärnorna. Även här på SVT Opinion Live cirka 22 minuter in i programmet.

Jag tänker inte fortsätta den diskussionen. Skrev tidigare på News55 att SD-are har pannben av pansarplåt. Att resonera med militanta SD-are, rasister och fascister är som att knacka på denna pansarplåt tills knogarna blöder och tvingas inse att det ändå inte är någon hemma.

Vill istället prata om hatarnas nya objekt att håna och förakta – personer och företag som vill göra gott.

Den liberala opinionsbildaren Malin Lernfelt beskriver problematiken med ”godhetsföraktarna” på pricken i en debattartikel i Expressen: ”Sanningen är att godheten räddar liv”.

Hon skriver om privatpersoner och ibland är dessa personer även företagare. Microsoftgrundaren Bill Gates miljardsatsningar för en bättre värld har väl inte undgått någon? Eller den svenska finansmannen Sven Hagströmer med sitt samhällsengagemang. Eller Percy Barnevik som gjort underverk i utvecklingsländer med sina mikrolån.

Men kan företag vara goda? IKEA och Volvo till exempel, med sina långtgående samarbeten med WWF? H&M som frenetiskt arbetar för att höja minimilöner i länder som Bangladesh och Kambodja, trots att högre löner faktiskt skulle drabba deras vinster?

Eller som nu senast Åhléns som i samarbete med reklambyrån Forsman Bodenfors (känd för att vara god, mycket mer Hasse&Tage än Killinggänget i sin approach) gått i bräschen för en inkluderande hållning, med ställningstagande för hbtq och nu senast med en liten söt mörkhyad Luciapojke i katalogen.

”PK, lättköpt och fegt”, ryar rasisterna.

Framsynt och modigt, säger jag. Därför att företag som vågar vilja mer och bättre utmanar också medias berättigade granskning. Håller de måttet? Finns det dubbelmoral? Då blir det läckra rubriker och ibland scoop som kan leda till Stora Journalistpriset.

När H&M skrev ”vi ligger i framkant”  i sitt etiska program så utmanade de Tv4:s Kalla Fakta att nagelfara hur deras underleverantörers arbetare hade det i Kambodja. När IKEA tillsammans med WWF vill rädda urskog i Karelen så hårdgranskas all urskog de via certifikaten INTE lyckas rädda. Det är de goda som drabbas av mediekriser. De som beter sig som skurkar och inte har problem med det, som till exempel Lundin Oil i Afrika, går nästan skadeslösa genom anklagelser som till och med inbegriper delaktighet i folkmord.

Finns det alltså ingen uppsida för företag att vara goda? Det verkar onekligen som om det allra bästa är att göra som man alltid gjort, sköta sina affärer och strunta i samhällsengagemanget.

Ändå ser jag allt fler företag som strävar efter att göra gott och införliva etik och moral i sina varumärken. De inser självklart också att människor hellre är kunder hos företag som är sympatiska och goda samhällsaktörer än de som bara ser till de svarta siffrorna på sista raden.

Det här sista har fått reptilhjärnorna att rya ännu mer: ”Åhléns vill bara SÄLJA, så cyniskt!” Men jösses; SJÄLVKLART vill Åhléns sälja det är ju deras ”raison d’être”, själva orsaken att finnas till.  Rasisterna låter ju här som de rödaste bolsjeviker som motsätter sig att företag som Åhléns vill sälja och göra vinst genom att visa att de också är inkluderande och människovänliga.

Mina mest avancerade och svåra krishanteringar har jag sedan länge i värdegrundsfrågor. De där företag anses ha agerat oetiskt och omoraliskt. Omvänt vågar jag säga att de företag som, precis som privatpersoner, vårdar sina varumärken och vill att de ska laddas med positiva och humanistiska värden är de som har bäst förutsättningar att klara kriser. De har framtiden för sig!

Andra skriver intressant om Lucia

Paul Ronge

Uppdatering 1: Expo avslöjar  hur ”hatstormen” var organiserad av högerextremister i en sluten Facebook-grupp.

Uppdatering 2: Högaktuell artikel i tidningen Café som logiskt och analytiskt visar att företag tjänar på att vara goda.

Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg – är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge

När toppdirektörer blir medial kanonmat

På mina medieseminarier brukar jag säga att alla som på något sätt är publika blir gratis råvara i den mediala industrin. Vi kommer in som timmer och kommer ut som flis eller förädlat kaolinbestruket papper.

Det är alltså inte så dystert som det låter att vi är råvara, vi kan också komma ut neutralt eller positivt ur processen. Men själva poängen är att journalisterna äger storyn. De bestämmer vilken roll du har i den och vilka som är mest intressanta att bilda ingredienserna i dagens rätt.

Just nu är det mycket hårt fokus på näringslivet och framför allt dess toppdirektörer. Det är inte att undra på. Ragnarök har härjat i Industrivärden, där höga chefer sparkats på löpande band, bland andra tungviktarna Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Hela kartan har ritats om och superstrategen Fredrik Lundberg seglar nu upp som en riktigt stark utmanare mot Wallenbergsfären och Investor.

Investor har det heller inte lätt. ABB granskas obarmhärtigt, där arvoden på 32 miljoner håvas in av styrelsen, samtidigt som utmanaren Christer Gardell anser att ersättningen är alldeles för hög och i media pläderar för en styckning av ABB.

Den som får schavottera mest i Svenskan är Jacob Wallenberg som fått en kraftig höjning av sitt arvode, samtidigt som lönsamheten står och stampar och de anställda står inför nedskärningar.

I början av september fläktes ”Wallenbergarnas dolda tragedier” ut i Expressens papperstidning, nästan på ”Hänt Extra-maner. Att snaska i familjens privatliv ansågs tydligen så lukrativt så artikeln sedan låstes in i betalvägg som synes i länken.

Ericsson, med sin vikande lönsamhet, sin ledarkris och hotet att nu helt försvinna från Sverige är en gemensam plåga för de båda maktsfärerna Investor och Industrivärden. De senaste nyheterna spekulerar i försäljning.

Stora kapitalplacerare vill också stycka av SCA:s skogsindustriella del. Det möter kraftig kritik från den avsatte  Sverker Martin-Löf, och notera hur Svenska Dagbladets krönikör Per Lindvall beskriver honom: ”Som en sårad och uppretad gammeltjur utslängd ur sitt gamla revir så har naturligtvis Sverker Martin-Löf sina egna drivkrafter att stånga och sparka åt alla håll”.

Trenden är tydlig och har successivt trappats upp. Toppdirektörer blir kändisar, får finna sig i att bli hårdhänt behandlade och granskade utifrån sin privatmoral och etik. Miljonarvoden och ”fringisar” som kan handla om helikoptrar, jakt och resor till världens mest attraktiva idrottsevenemang avslöjas. Till och med kärlekshistorier, där Swedbanks förra fixstjärna Michael Wolf först fick rubriker för relationen med TV 4:s Kristin Kaspersen och nu senast med den så kallade PR-drottningen Lili Assefa. Pehr G Gyllenhammar väckte intresse när han kom ut som nybliven pappa vid 82.

Utvecklingen har gått väldigt snabbt sedan jag i början av 1980-talet fåfängt försöka intervjua toppdirektörer om den konflikt som då fanns mellan ”hökar och duvor” i dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen. Ingen tordes säga varken bu eller bä, utan hänvisade till SAF-chefen Olof Ljunggren. Direktörerna förhöll sig i allmänhet anonyma, med ytterst få undantag som Volvos Pehr G Gyllenhammar och Electrolux Hans Werthén.

Jag tror den här utvecklingen också har mycket gott med sig. CSR (Corporate Social Responsibility), på svenska enklast företagens uppförandekod och inställning till etik och moral har blivit allt hetare i den granskande journalistiken. Det betyder att direktörer skärper sig själva och kraven på sina företags etiska förhållningssätt.

Väldigt mycket av mina krishanteringar av idag handlar om hur produkter som når Sverige produceras under miserabla förhållanden och i strid med demokratiska rättigheter. Under lång tid utgick media från att det saknade nyhetsvärde när direktörer får miljonbelopp för att arbeta och ibland ännu större miljonbelopp i avgångsvederlag för att inte arbeta. Nu väcks vrede och indignation både mot skyhöga ersättningar och skattefusk, kanske också beroende på att en så stor del av svenska folket idag är aktieägare.

En reflektion jag gör i mitt jobb är att VD, eller CEO som beteckningen idag oftast lyder, på större och publika företag måste bli medveten om sitt personliga varumärke. Att han eller hon måste tåla granskning. Och att det oftast är viktigast att förstå var journalisterna har rätt än var de har fel. Var det finns fog för kritik från omvärlden. Med den ödmjukheten (som till exempel PR-snillet Ingvar Kamprad visade när han avslöjades för att i sin ungdom ha varit nazist) kan man klara många kriser.

Allt som oftast behöver man hjälp av någon som tittar ”utifrån och in”, som med det perspektivet till exempel kan förklara: ”Sverker, folk tycker faktiskt inte det är okej att du åker helikopter och privatjet på ditt företags bekostnad lika självklart som de åker buss och tåg för sina privata pengar. Du behöver inte hålla med, men det är viktigt att du förstår hur de resonerar”.

Tänk om Sverker Martin-Löf sedan hade sagt: ”Visserligen är det en försvinnande liten del av mina resor som varit privata men jag förstår och tar till mig kritiken. Det är lätt att bli fartblind. Nu gör vi om reglerna så det inte längre blir möjligt att använde privatjet och helikopter privat.” Kanske hade ingen karta ritats om. Kanske hade konsekvenserna inte blivit så drastiska.

Nu är Martin-Löf, hyllad industriman i decennier, förpassad till historiens skräphög som ”en sårad och uppretad gammeltjur”.

Jag tror det finns oerhört mycket att lära och jättestora chanser att utveckla sina personliga varumärken för  de mest drivna direktörerna som finns i Sverige om man drar rätt slutsatser av ”Lex Martin-Löf”.

Andra skriver intressant om näringslivet.

Paul Ronge

Adamo och News55 visar: Det våras för mogen journalistik

Det är över två månader sedan jag senast bloggade och det beror inte bara på att jag haft en rekordlång, skön sommarsemester.

Svaret har med ålder att göra. Läsarålder. Jag skriver så mycket för sajten News55 så att jag inte hinner blogga.

Under lång tid var ungdom det nya intressanta för allsköns kommunikatörer och framför allt för reklambyråerna.

All media skulle satsa på unga människor kring 30 och därunder. Varför? Jo, annonsörerna ville ha det så helt enkelt. Vi fick bland annat ungdomlig förnedringsteve med mobbning och skam i form av till exempel Paradise Hotel och Big Brother.

Jag har ett eget alldeles förskräckligt exempel från många år sedan, som numera är preskriberat, där jag kallades in för krishantering. Det var ett multinationellt och respekterat företag som sponsrade Paradise Hotel, men som absolut inte med sitt varumärke kunde stå för allt supande, ansvarslöst knullande och alla ideliga ”skämskuddar” programmen innehöll.

”Varför är ni där då?” frågade jag.  ”Vi måste ju nå ungdomen”, svarade de. Vid närmare eftertanke: Det behövde de ju inte alls. I alla fall inte på det sättet och i det programmet, som ju i praktiken blev helt kontraproduktivt. Så bolaget lämnade sponsorskapet och idag är krisen glömd.

Visst är ungdomen viktig, men på senare år har det också blivit klart att ålder och insikt också har sina fördelar. Gråa hår behöver inte bara innebära att man snart ska dyka ner i kistan, utan kan också vara ett kvitto på att man haft lite längre tid på sig att tänka och bli klokare. Fortfarande är människor 55+ en köpstark, ofta aktiv och äventyrslysten målgrupp, även om den stora pensionsbluffen håller på att snabbt utöka antalet fattigpensionärer. Vi är alla individer och vill bli behandlade som det, även efter det att vi uppnått pensionsåldern.

Just om detta skrev jag i krönikan ”Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65” på nyhetssajten News55.

Och här närmar vi oss svaret på varför jag bloggat och kommer att blogga mer sällan under en tid framöver: Jag har blivit krönikör på News 55 under vinjetten ”Erfarna tankar”.

Jag stöder tanken med en sådan sajt som ser och skriver med ett seniort perspektiv och har också blivit glatt överraskad över att detta mer mogna tilltal också attraherar yngre människor. Allt fler söker sig till sajten och det är egentligen inte konstigare än att fria tänkare och debattörer som Leif G W Persson, Jan Guillou, Åsa Moberg och Amelia Adamo ofta får ett mycket stort genomslag även i yngre åldersgrupper.

Just Amelia Adamo har nog gjort mer än någon annan i Sverige för att markera äldre människors värde (inte minst för kommersiella aktörer och annonsörer), både med sina framgångsrika magasin och härliga oneliners i intervjuer. Nu har grundarna av News55, Artur Ringart och Fredrik Lundberg gjort samma sak, men i den moderna nyhetssajtens format.

I all blygsamhet vill jag följa i deras fotspår. På den korta tid jag varit krönikör har det hittills blivit nio krönikor. Bland andra: ”Därför är Zlatan ett geni även utanför fotbollsplanen”, Därför är det dags att införa en Lex Aida samt ”Brännmärk IS som djävulsdyrkare”.

News55 har knutit till sig krönikörer som Ulf Elfving, Jan Scherman, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverker Olofsson, Cay Bond och Kattis Ahlström.

Nyheterna har alltid sin utgångspunkt i det som är viktigt, inget trams.

Och ja: Jag får betalt för att skriva (det tycker jag alla krönikörer och journalister alltid ska få för sitt arbete) men inte för att skriva det här på bloggen.

Andra skriver intressant om News55.

Paul Ronge

Franska facken som utpressare mot fotbolls-EM

I morgon, när EM i fotboll här i Frankrike invigs, sker det inför  tre hot:

  • Vädergudarna

Det har knappast undgått någon att Paris haft de största vattenmassorna sedan slutet av 1800-talet. Halva Frankrike ligger mer eller mindre under vatten och TV-nyheterna är fyllda av bilder på folk som paddlar kanot till och från hemmet.

  • Terrorister

Nyligen avslöjades terrorister i Ukraina som planerade attentat under fotbolls-EM . Säkerhetsnivån till matcherna är rigorös, det är pass som gäller förutom biljett.

  • Facken

SUD och CGT är de två största facken och de hotar att lamslå Frankrike och skapa kaos inför invigningen i morgon. SUD slår till med landsomfattande transportstrejk, CGT stryper energitillförseln. Allt för att förhindra Frankrike att i demokratisk parlamentarisk ordning ändra lagen om anställning (Loi de travail)

Redan idag innebär stridsåtgärderna stora sopberg i Paris, där jätteråttor kalasar utanför restauranger. ”Vem vill sitta och äta i den här lukten”, frågade en restaurangägare uppgivet i Euronews.

Jag fascineras av hur facken här, utan att verka tänka efter en sekund, hoppar jämfota med spikskor på den vi i Sverige kallar ”tredje man”. Slår där det gör mest ont för helt oskyldiga. Restaurangägare i Paris till exempel, som säkert glatt sig åt en stor extra kundtillströmning. Fotbollsälskare som nu i privata bilar och via komplicerade tågrutter får försöka ta sig till fotbollsmatchen de betalat dyrt för att se.

Första gången jag på allvar fick kläm på den franska fackliga strategin var en brännhet sommar för sådär tio år sedan ( i Frankrike kallad canicule, mycket värre än en vanlig värmebölja, gamla och sjuka dog på kuppen). När det var som varmast (och när turister var som mest beroende) slog busschaufförerna till med strejk. I backen upp mot oss stretade en gammal gumma med två tunga matkassar med svetten forsande ner i ögonen.

Efter det har jag sett hur bönder blockerar motorvägar, hur hela tunnelbanesystemet i Paris upplöses i kaos, hur ett myller av människor sitter på golven och väntar på flyg som inte kommer att lyfta.

Det mest intressanta kommer sedan, när vi slår på TV:n för att höra dessa ofta så koleriska och verbala fransmän ta heder och ära av de militanta facken – som för dem måste kännas som rena plågoris. Icke! Istället visar de flesta ”förståelse”, de ”tycker det är jobbigt, men man måste ha respekt för fackens krav.” Och så vidare.

Ni ska veta att bara 8,1 procent av löntagarna är med i facket i Frankrike. Det gör ”förståelsen” och den makt som facken har här än mer obegriplig för mig.

Jag ser en vändpunkt i Sverige under storstrejken 1980. Sverige var i stort sett lamslaget och media var fullt av reportage om ”tredje man”. Ursinnet bland allmänheten var kompakt och riktades mest mot facken. Som arbetsmarknadsreporter kunde jag följa hur strykrädda facken blev efter det. Allt har därefter handlat om att ”tredje man inte får drabbas”. Också det kan ju gå för långt. Idag tror jag facken upplevas som alltför tandlösa, alltför lite benägna att slåss för sina medlemmar.

Det är ju bedrövligt att det Kommunal nu förknippas med är vidlyftig representation, spritfester och restaurangverksamhet med sexshower, istället för hård kamp för att få upp vårdbiträdenas, brandmännens och de andra viktiga samhällsarbetarnas löner och villkor.

Ett fack som slåss för sina medlemmar blir också mest respekterat av sina motparter i näringslivet. När jag blev ordförande i Aftonbladets journalistklubb på 1980-talet, slogs vi stenhårt tillsammans med grafikerna för högre löner och lyckades också. Jag upplevde aldrig att det förstörde relationerna mellan mig och Aftonbladets dåvarande chefredaktör Thorbjörn Larsson.

Jag tror svensk fackföreningsrörelse måste få lite mer ”jävlar-anamma” och inriktning på medlemsnytta för att hindra det manfall som råder.

Själv hoppas jag också att landets pensionärer och alla de som inser att de en gång ska bli pensionärer bildar en folkrörelse för pensioner man kan leva på. Läget idag är skandalöst och vi är grundlurade av politiker som själva stoltserar med guldkantade pensionsavtal.

Men jag skulle också gärna se att de militanta facken i Frankrike fick en riktig näsbränna, ett svidande nederlag som visar att det finns risker att ge sig på en oskyldig allmänhet och ett fotbolls-EM med metoder som faktiskt handlar om ren utpressning.

Kanske skulle det behövas en fransk översättning på det gamla svenska ordspråket: Lagom är bäst?

Paul Ronge