Elaine: Skicka ”Vi måste prata” till Trump och Kim Song-Un!

Den senaste tiden tror jag många har tänkt på vilken skör tråd världsfreden hänger på – hur lätt konflikter skulle kunna eskalera, med fel personer vid rodret, så det till slut bara återstår att spränga hela planeten i bitar med kärnvapen.

Jag tänker förstås på alfahannarnas alfahannar, USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

I förra veckan skrev jag om dessa båda livsfarliga brushuvuden i en krönika i News55. Jag beskrev hur livrädd jag var som 11-åring att Kubakrisen 1962 skulle leda till ett kärnvapenkrig, men att Kennedy och Chrusjtjov tog sitt ansvar som världsledare att lösa konflikten genom en kompromiss. Chrusjtjov drog tillbaka kärnvapenrobotarna och Kennedy fick lova att inte angripa Kuba igen, som skedde med den misslyckade invasionen i Grisbukten.

Trump och Kim däremot slungar invektiv mot varandra och hoten om att krossa och förinta varandras länder tar sig varje dag allt grövre uttryck.

Runt om i världen ser vi hur adrenalinstinna icke-kommunikatörer vinner terräng. Turkiets president Tayyip Erdogan som hotar kurderna som vill bygga sin egen stat. Rysslands Vladimir Putin som ju är en kylig och smart militärstrateg, men som ständigt ljuger och desinformerar. Syriens Bashar al-Assad som skoningslöst mördar sitt eget folk.

Goda kommunikatörer slåss inte innan alla argument är uttömda. Bara om de, liksom Winston Churchill, mot en krigshetsande nazism blir tvungna. Även då var Churchills retorik, hans snillrika formuleringar och förmågan att nå in i människors sinne, minst lika viktig för segern mot det Tredje Riket som den militära styrkan.

Konflikterna finns ju inte bara i storpolitiken – de berör oss i alla mänskliga relationer. I familjelivet, med ens älskade, med vännerna, på jobbet. Inte minst i ledningsgrupper och styrelserum. Mitt arbete som medierådgivare och krishanterare handlar oerhört mycket, när det gäller att värna ett företag eller en ledares varumärke och rykte, om konflikthantering. Om att hitta lösningar på konflikter som från början ter sig nästan omöjliga och kommunicera lösningarna på bästa möjliga sätt med media och övrig omvärld.

Om detta ämne har min goda vän, retorikexperten Elaine Eksvärd, nu skrivit en intressant och viktig bok: ”Vi måste prata- lätta lösningar på svåra samtal”.

Hon har låtit opinionsföretaget Novus undersöka vilka samtal (läs konflikter) vi har svårast att ta och med det som grund skrivit en ren handbok i konfliktlösning och hur man i vardagslivet använder retoriken för att stärka och fördjupa mänskliga relationer.

Listan på våra svåraste samtal toppas av ”säga upp bekantskapen med en familjemedlem”, ”säga upp en vänskapsrelation”, ”samtala med någon som är övertydlig och förklarar saker du redan vet”, samt ”säga upp en kärleksrelation”.

Litet förvånande är att ”hålla tal” kommer rätt långt ner, som nummer sju på listan. Kanske känner sig människor idag, i detta retoriska tidevarv, tryggare när de klingar i glaset för att ta till orda på bröllopsfesten?

Boken går att läsa som en ren handbok. Det finns förslag och lösningar för alla situationer den tar upp. Några teser är centrala som: ”Kritisera och fördöm handlingen, aldrig personen”. ”Var inte en tystnadsterrorist, ta fram konflikten i ljuset, annars växer den”.  ”Erkänn fel och öva på att säga förlåt, men kom inte med en massa ursäkter och förklaringar”. ”När du kritiserar, ta det negativa först och det positiva sist”.

Att ta konflikter kommer som nummer åtta på listan, och då har vi ändå kallats världens mest konflikträdda folk. Hmmm… Bara knappt hälften, 47,37%, av de tillfrågade sade sig vara rädda. Jag tror bristen på rädsla beror på att vi helt enkelt låter bli att ta konflikter. Elaine ägnar ett helt kapitel åt hur viktigt det är att lära sig hantera de små konflikterna innan de växer och förgiftar hela arbetsmiljön.

Boken inleds med något av våra mindre rädslor – att kallprata och mingla. Det hamnar på plats 16 respektive 14 på listan. För mig personligen gav det kapitlet allra mest. Jag är värdelös på att mingla. Står oftast tyst med ett glas lite valhänt i handen och funderar på vem jag ska prata med och vad jag ska säga.

Elaine har en massa standardknep som jag absolut kommer att använda mig av nästa gång jag tvingas ut i vimlet.

Herrar Trump och Kim skulle ha väldigt mycket att lära av denna bok. Följde de råden skulle världen i ett slag bli en tryggare plats.

Jag föreslår att Elaines förlag Forum översätter boken till amerikanska och nordkoreanska och skickar de båda brushuvudena var sitt dedikerade ex.

Är de inte läskunniga så finns säkert någon slav tillgänglig som kan läsa kapitlen som godnattsagor åt dem.

Andra skriver intressant om konflikter.

Paul Ronge

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

”Hesa Fredrik” avslöjade katastrofal kriskommunikation

Strax efter 22 på söndagskvällen ljöd ”Hesa Fredrik” i Stockholm – krissignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA). En tidpunkt när alla vet att det inte är någon övning, utan ska vara ”på riktigt”.

Själv var jag på säkert avstånd här i Frankrike, men vi blev uppringda av människor som var genuint rädda, det blodiga attentatet på Drottninggatan i Stockholm är fortfarande i färskt minne.

Jag kommenterar händelsen här i Resumé.

Människor kastade sig på sina datorer och mobiler för att söka information på sajterna där infon brukar stå – bara för att till sin förskräckelse se att dessa sajter, polisens och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB), låg nere. DN kom med den första infon.

Terroristattentat? Rysk hackning? Ingen visste, den signal som ska ljuda ”faran över” kom inte. Ansvarig landstingspolitiker Inger Svenonius fick inte information förrän tre timmar senare och är oerhört kritisk.

Kort sagt: Allt som kunde gått fel i krisinformationen gick fel och (MSB) , har fått sig en rejäl förtroendeknäck. SOS Alarms förtroende är sedan tidigare lågt efter alla missar med ambulanstransporter och så vidare.

Fortfarande idag, måndag, är förklaringarna inte tillfredsställande. Det skylls på en uppdatering som gick snett och  ”handhavarfel” när signalen gick igång av misstag. Med rätta spekuleras det i sociala medier om hacking, som ju Ryssland blivit en sådan expert på. Kan det verkligen vara så att de viktigaste sajterna blev överbelastade när de behövdes som mest?

För kriskommunikationen finns nu några viktiga tumregler att följa, de jag själv använder i situationer som oftast är långt mindre allvarliga än den här:

  • Utred vad som gick snett och gör det grundligt. Trygghet skapas genom att man har koll på detaljerna.
  • Rätta snabbt till det som går att rätta till. Exempelvis om sajterna inte har kapacitet att klara en anstorming – öka kapaciteten. Om någon enskild klantat sig, hitta rutiner för att minimera fel på grund av den mänskliga faktorn.
  • Informera allmänhet, media med stor respekt för alla frågor och använd era bästa kommunikatörer. Förklara där vad ni nu gör för att samma tabbar och misstag inte ska hända igen.’

Den gamla klyschan ”det tar år att bygga förtroende, men det kan ta timmar att förlora det” har sällan känts sannare.

Andra skriver intressant om kriskommunikation

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Gör Trump USA till den sista Sovjetstaten?

Kommer ni ihåg när den dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 trodde TV-kameran var avslagen och kläckte ur sig att Norge var”den sista Sovjetstaten”?

Efter Donald J Trumps första kaotiska dagar på jobbet som USA:s president kan samma fråga ställas – men med lite större allvar: Tänker Trump göra USA till den sista Sovjetstaten?

Han gör ner hela Washington DC, hela den politiska eliten i kongress och senat. Hela. I sitt invigningstal slog han fast att dessa politiker bara berikat sig själva på det amerikanska folkets bekostnad. Han ska fixa tillbaka jobb från en gången tid till USA:s ”rostbälte” genom hot om tullar och handelskrig. Han häller bensin på Mellersta Östern-konflikten genom att vilja säga upp kärnkraftsavtalet med Iran och förlägga USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Allt han gör andas konflikt. Den knutna näven är symbolen.

Kvinnomarschen samma dag samlade miljontals,  många fler än de Trump-anhängare som skränade ut sitt bifall åt presidentens nationalistiska: ”From  this day forward it will be only America first! America first!”. Jag skrev nyligen i News55: ”så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är kvinnorna som tar upp kampen mot alfahannen Trump som nu kommer att tävla med Putin om vem som är mest testosteronstinn och aggressivt farlig för världen.

Det allra allvarligaste är att Trumps politik (som han hittills stakat ut den) bara är möjlig att genomföra under diktatur. Han totalsågar både hela det politiska styret och USA:s nyhetsmedier samtidigt. Men för att få igenom någonting av värde måste han kompromissa och få med sig majoriteter i kongressen och senaten. Därför är det  lilla ordet ”alla” när det gäller den politiska eliten så viktigt. Hans kompromisslösa utfall gäller även republikanerna. Han  innefattar sitt eget parti i de parasiter som har berikat sig.

Att ifrågasätta seriösa mediers uppgift att fler var närvarande på Obamas båda invigningar  2009 och 2013 och kalla medierna lögnaktiga och illvilliga när media faktiskt har bildbevis, för tankarna till ”Bagdad Bob” och gamla totalitära diktaturers dementimaskiner.

Trump förklarade att han tänker runda ”de ohederliga medierna” genom att twittra. Men förutom att medierna i den kritiska granskningen av makten är en helt nödvändig del i en fungerande demokrati, glömmer Trump en viktig poäng: Hans tweets kommer alltid att betraktas som partsinlagor. De kommer konsekvent att ha en lägre trovärdighet än det som media rapporterar, och just CNN är USA:s kanske viktigaste informationskanal för tunga internationella omvärldsaktörer.

Kompromisserna, gråskalorna, förhandlandet och gnetandet är ju själva grundbulten i demokratin. Att aldrig nå riktigt ända fram, men alltid en bit på vägen. Allt detta stänger Trump dörren för och slänger bort nyckeln när han dundrar till sina kärnväljare: ”Jag kommer aldrig någonsin att göra er besvikna” (”I’ll fight for you with every breath in my body – and I will never, ever let you down”).

Om Donald Trump ska vara en demokratisk president så MÅSTE han göra sina kärnväljare besvikna. Inte alltid, men åtminstone ibland och säkert tillräckligt ofta för att själv så småningom bli utsatt för politikerförakt. Endast en diktator – i stil med Hitler – kan styra genom dekret och genomföra 100 procent av sin politik. Inte att undra på att världen bävar inför Trumps oförutsägbarhet, narcissism, nationalism och populism.

Andra skriver intressant om Trump

Paul Ronge