Ett kungligt försvar!

Jag blir på onsdag intervjuad av det tyska produktionsbolaget Broadway TV som gör en dokumentär om ”The Royal Wedding”, bröllopet mellan prinsessan Victoria och Daniel Westling i sommar.

Programmet sänds Prime time klockan 20 den 8 juni via den tyska TV-kanalen ZDF i Tyskland, Österrike och Schweiz och verkar nog så seriöst.

Jag blir intervjuad i egenskap av ”PR-expert” och detta är vad jag tänker svara, i korthet, på de frågor de har aviserat att de kommer att ställa.

Monarki är odemokratiskt och säkert förlegat som samhällssystem. Det rimmar inte särskilt väl med moderna tankar om jämlikhet, allas lika chanser och det orimliga att det går att födas till kung eller drottning.

Med detta sagt tycker jag monarkin som den fungerar idag är perfekt för Sverige och har varit en källa till stor nytta , både för Sveriges position internationellt och för att samla nationen. inte minst i situationer som under den traumatiska Tsunamin då Kung Carl Gustaf höll ett historisk tal där han refererade till sin tidiga förlust av sin far.

Tänk alla de gånger som svensk exportindustri har skickat ut sina delegationer för att ta marknadsandelar ute i världen. Medieexponeringen har tiodubblats och en mängd kontrakt kunnat slutas de gånger kungafamiljen följt med. När Sverige vinner medalj på medalj i vinter-OS i Vancouver så ger det extra lyster åt tillställningen att Sveriges kung och drottning står upp och applåderar.

Jag anser helt enkelt att familjen Bernadotte i Sverige inte bara har ärvt sin position, där 75 procent av svenska folket enligt en rad undersökningar stöder monarkin. Den har också förtjänat positionen genom att hantera den på ett i huvudsak väldigt klokt och ansvarsfullt sätt.

I den meningen är hovet den viktigaste och kanske skickligaste ”PR-byrån” i Sverige – det hanterar ju de publika relationerna för hela landet.

Om jag hade bott i Monaco eller England där skandalerna i kungahusen avlöst varandra och ibland förvandlats till rena dokusåpor, hade jag sannolikt haft en annan uppfattning om värdet av monarkin.

Helt klart består inte kungafamiljen till dominerande del av ”Einsteins”, det gäller nog varken den nuvarande kungen eller den kommande drottningen Victoria. Också detta tror jag har grundlagt kungahusets folkliga popularitet. Den dyslexi som både Kungen och Victoria lider av kan folk känna igen sig i. Kungafamiljen är inte heller känd för att provocera genom att vältra sig i lyx.

Kungen har gjort både kontroversiella och dumma uttalanden. Sådana misstag kan vi alla göra och det tror jag snarare har stärkt hans popularitet, jämfört med om han hade skrivit fem avhandlingar om sociokulturella strömningar under olika samhällsformationer.

En president skulle inte bli billigare och absolut inte ge förutsättningar för en bättre internationell representation. Det räcker att titta på Nicholas Sarkozy i Frankrike där otrohetsrykten florerar om både honom och unga hustrun Carla Bruni, eller president Clinton med sina cigarrövningar i Vita huset, för att inse att republiker inte med automatik är problemfria eller ens fungerar mer demokratiskt.

I Norden har Finland inte haft något som helst fördel av att vara republik, jämfört med Norge, Danmark och Sverige – tvärtom.

Att Victoria sedan gifter sig med en man av folket, från Ockelbo, trots ett ganska segt motstånd från sin far kungen tror jag bara har ökat hennes popularitet.

Fram tonar en kvinna av folket som gifter sig med den hon älskar oavsett börd, som på ett alldeles utmärkt sätt kommer att kunna representera Sverige i framtiden.

Republikanska föreningen håller förstås inte med mig på någon punkt och Socialdemokraterna har fortfarande slopandet av monarkin i partiprogrammet, säkert sedan snart 100 år tillbaka.

Att hålla fast vid ett krav som man inte törs driva därför att det saknar folkligt stöd är improduktivt och kan bara leda till sämre politiskt förtroende.

Jag tycker Socialdemokraterna därför borde följa Nalin Pekguls förslag och ta tillfället i akt att slopa kravet på republik så länge vi har en kungafamilj som sköter sig så bra som vår har gjort i modern tid.

Det här är vad jag tycker – skulle vara intressant att få reaktioner på detta – positiva som negativa!

/Paul Ronge

Skatteverket i Don Quijote-attack mot bloggare

Många verk och myndigheter tävlar säkert om titeln – men frågan är om inte Skatteverket tar priset som Sveriges mest korkade byråkrati?

Nu ska bloggare jagas för gratisgåvor, oavsett om de använt dem eller inte. Oavsett om de har skickats eller hängts på dörren. Och hur ska beskattningen gå till?

Isabella Löwengrip aka ”Blondinbella” skriver här att hon, sannolikt som enda bloggare i Sverige, redan skattar för gåvor hon får, även de hon inte bett om. Hon understryker att trots razzia och beslag av bokföring har Skatteverket inte hittat någonting att lasta henne för.

Detta ger mig en olustig känsla av statliga maffiametoder. Att Löwengrip tvingas skatta för skräpgåvor bara för att skydda sitt personliga varumärke, inte för att skattereglerna är sådana. Varför deklarerar i så fall inte journalister de gratisprover de får, de recensionsex som kommer  av skivor och böcker och de bilar man får köra i testsyfte?

I min nya bok om sociala medier som kommer den 1 juli berättar Isabella Löwengrip att Skattemyndigheten försökte sätta dit henne i ett förhör för att hon skrev att hon ville ha en BMW Z4! ”Hallå, får man ha drömmar?”, frågade hon och jag hoppas skattmasarna bet sig i tungan av skam.

Och att liksom Jinge avfärda Löwengrip som ”dum blondin” är en riktigt nedlåtande machoattityd till hela frågan.

Visst finns det en gråzon och bloggare som Katrin Zytomierska och ”Kissie” riskerar sin trovärdighet när de uttrycker sig så här klantigt om gratisgåvorna.

Men problemet handlar om etik, inte om skatt. Om läsarna ser att bloggare säljer sina åsikter om produkter och tjänster till högstbjudande så försvinner ju deras intresse rätt snart för vad bloggarna tycker.

Det som gör mig riktigt upprörd är hur Skattemyndigheten besvarade frågor från Uppdrag Granskning i veckan om de miljoners miljoner som de inte får in i skatt från oseriösa städfirmor på McDonalds och andra hamburgerkedjor. De orkar inte kolla, de orkar inte agera. De sitter där så maktlösa och stirrar tomt i kameran.

Alla dessa skatteflyktingar, med stora skuldberg här hemma, som nu njuter vårvärmen på sydliga breddgrader och alla oseriösa konkursare som blåser stat och leverantörer, går ju fria. Man är ju såååå underbemannade på Skatteverket. Men jaga bloggande unga kvinnor som fick ett hårchampoo för någon hundralapp med blåslampa går bra – då finns det resurser!

Snacka om att sila mygg och svälja kameler!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering: Annica Creutzer är en seriös skribent jag gillar högt och rent. Men här är hon för snäll mot journalister. Vi vet båda att det har varit formliga bok och skivlotterier på redaktionerna. Att folk på motorredaktionerna har kunna köra fantastiska ”testbilar” i åratal. Att vissa journalister inte lämnar tillbaka de tekniska prylar de får att recensera. Plus alla jäkla gratismiddagar och trevligheter som florerar. Hoppas journalisterna har den goda smaken att inte hoppa med på Skatteverkets korståg mot bloggarna enligt principen att man kastar inte sten i det egna glashuset.

Uppdatering 2: En riktigt bra och läsvärd krönika i ämnet av Julia Skott i Aftonbladet den 9 april.


”Mobba Mona-effekten” kan avgöra valet

Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis  för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.

Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.

Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.

Men det jag tycker är i stort sett följande:

Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som  även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.

Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.

Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.

Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.

Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?

Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska  partiledaren som aldrig fick bli statsminister.

Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här  ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.

Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…

/Paul Ronge

Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.

Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra  Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.


Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på  en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-