Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag.  Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT  Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken  ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

Lambertz på femmans växel – toppjurist OCH rättshaverist

För förra justitierådet och toppjuristen Göran Lambertz verkar det bara finnas ett läge: Femmans växel och full fart framåt! Från häktet – anklagad för våldtäkt av en 40 år yngre kvinna på julafton – lät han genom sin advokat Ola Salomonsson hälsa medierna att han ville bli namngiven med onelinern: ”Toppjuristen har ett namn”

Greppet är väldigt ovanligt, men kanske typiskt för Lambertz. Hans yrkesliv är kantat av strider enligt linjen ”anfall är bästa försvar”, kanske klarast uttryckt i hans attacker mot Uppdrag Gransknings framlidne reporter Hannes Råstam, som avslöjade rättsrötan i Quick-affären.

 

I TV4:s morgonsoffa onsdagen den 17 mars gav Leif GW Persson flera kloka förklaringar till Lambertz utspel att namnge sig själv.

Den kanske mest uppenbara: Alla ”som betyder något” (citat GW) visste redan vem det handlade om. Den mer strategiska: Namnpubliceringen gav advokaten möjlighet att också berätta att kvinnan gjort flera ytterligare anmälningar för våldtäkt under de senaste åren, samt står under åtal för grovt förtal. En kuriosa  är att Lambertz hjälpte kvinnan, som såg upp till honom som en mentor, med just detta förtalsmål!

Självklart är strategin i själva rättsprocessen att med dessa påpekanden  undergräva kvinnans trovärdighet.

Och som Leif GW Persson påpekade: Bara tio procent av de våldtäktsfall som går till åtal leder till fällande dom. Trots den nya samtyckeslagen, som betyder en väsentlig skärpning, har Lambertz alltså – om man ser till statistiken – stora chanser att gå fri.

Men det som intresserar mig mest i fallet är förstås inte juridiken, utan min hemmaplan: Mediehanteringen.

1993, efter ett omfattande drev i Expressen, dömdes  Billy Butt till 5 års fängelse för våldtäkt efter att (vilket han själv medgav) ha utnyttjat sin position som mäktig musikproducent och skivbolagsdirektör att lura till sig sex med unga kvinnor.

Han var anonymiserad och kallades genomgående ”nöjesprofilen”. Butt avbildades som en skuggfigur med så stor näsa att intrycket nästan blev rasistiskt och anonyma vittnesmål hånade hans lilla snopp och patetiska uppträdande.

Till mig har han långt senare uttryckt att det hade varit bättre för honom att vara namngiven. Då kunde inte media ha beskrivit honom på det hänsynslösa sätt som gjordes.

Idag är det ändå tydligare att alla som är intresserade bara är några knapptryck borta från kunskap. Via Flashback och andra sajter får man lätt veta vilken superkändis som är anmäld för misshandel av sin fru, vilken stjärna som åkt fast för snatteri och vilken politiker som kört rattfull.

Men som alltid när det gäller medie- och krishantering finns ingen ”quick fix”, ingen generallösning. Fredrik Virtanen blev uthängd på sex sidor i Expressen och fick både tidningen fälld av PO, samt skadestånd i förtalsrättegången mot Cissi Wallin. Han hade inte yttrat ett ord innan publiciteten exploderade. Martin Timell sa fem ord: ”Det är så himla lågt” och fick samma hårda exponering i Expressen. Även där fälldes tidningen och Timell kunde casha in miljoner från TV4 för felaktig uppsägning.

I inget av de fallen hade jag rekommenderat strategin att frivilligt ”outa sig”, som Lambertz nu har gjort.

Dåvarande PO:n Ola Sigvardsson bedömde att baksmällan av fällda namnpubliceringar i samband med Metoo skulle få media att besinna sig, att åter bli försiktigare. Hittills verkar det stämma. Jag tror att Lambertz hade fått förbli anonym i traditionella medier, åtminstone fram till en eventuell fällande dom.

Men Lambertz gör nog rätt, utifrån sitt egenintresse och sin speciella situation. Det spelar kanske in, om man granskar hans tidigare strider, att karln verkar ha pansarhud. Sedan kan jag inte tänka bort den hisnande paradoxen i att en av Sveriges mest kända toppjurister samtidigt sannolikt också är landets mest ökända rättshaverist.

Paul Ronge

Uppdatering: Min referens till Billy Butt skedde utan att jag visste att Butt själv för två dagar sedan, den 15 mars, hade ett debattinlägg i Dagens Juridik där han pläderade för att Lambertz borde träda fram. Läs hans egna argumentation här.