Har prestigen blåst hål i huvudet på Tegnell & co?

Frågan om Folkhälsomyndigheten, läs Anders Tegnell & co, och dess benhårda motstånd att förorda ansiktsskydd i den julträngsel som nu pågår är helt enkelt oförklarlig.

WHO och snart sagt alla länder förordar ansiktsskydd, de mest utsatta i pandemin har tvingande regler. De mest högprofilerade motståndarna är Anders Tegnell (med Stefan Löfvens regering som leker ”Följa John”) och USA:s avgående president Donald Trump.

Idag skriver Svenska Dagbladet i sin morgonrapport till prenumeranter:

Smittskyddsreglerna måste skärpas i julhandeln då de allmänna råd som finns är ”vaga och diffusa”. Det anser Andreas Fischer, ordförande för yrkesföreningen Sjukhusläkarna i Stockholm, efter SvD:s rapportering om helgens trängsel. Konkret vill Fischer att man ska begränsa antalet kunder i varuhusen och införa krav på munskydd i butiker. Stockholms smittskyddsläkare Maria Rotzén Östlund vill inte kommentera förslagen, men håller inte med om att de befintliga råden är för vaga.

 

Var finns de logiska argumenten för denna halstarrighet kring det vagt sagda och dunkelt tänkta? Kan man ha två eller till och med tre tankar i huvudet samtidigt? De flesta klarar ändå av att andas, cykla och tugga tuggummi samtidigt…

Lyssna bara på argumenten, som jag förstått dem:

”Folk SKA inte trängas. Är tunnelbanevagnen full får du ta nästa. Är det mycket folk i butiken när du shoppar så ska du inte gå in.”

Svar: Om nästa tunnelbanevagn är full då? Och nästa? Det kallas rusningstrafik och uppstår eftersom folk behöver vara på jobbet ungefär samtidigt. Det BLIR trängsel och folk KOMMER att trängas i julhandeln, vad än skrivbordskonstruktörerna i FHM säger. Om man nu BÅDE försöker hålla avstånd, tvättar händerna grundligt och har ett ansiktsskydd, var ligger skadan?

”Folk invaggas i en falsk trygghet”.

Svar: Det svenska folk som Tegnell, Maria Rotzén Östlund, Lena Hallengren och alla de andra ”maskförnekarna” annars lyriskt hyllar för sin klokskap i att frivilligt följa myndigheternas råd blir plötsligt i samma ögon idioter. Självklart förstår de flesta, som är så smarta att de tar på sig ansiktsskydd att de också måste hålla avstånd där det går.

”Folk gör fel när de sätter på dem”

Svar: Vi har instruktionsfilmer för nästan allt. I flygplanen, när vi fortfarande kunde resa, upprepades till leda hur vi ska ta på en flytväst, som vi vet sannolikt aldrig kommer att kunna användas om vi störtar. Men att sprida en enkel instruktionsfilm om hur vi ska sätta på masken, vilken typ av masker som skyddar både bäraren och omgivningen, hur länge de kan användas – helt enkelt INFORMATION så att maskerna kan göra som mest nytta – det bjuder myndigheterna inte på. Istället staplas hindren upp som att folk petar sig i ansiktet. Allt för att folk ska låta bli att skydda sig med alla medel, inklusive mask, som finns. Det är förstås inte avsikten att fler än nödvändigt ska dö, men det riskerar att bli resultatet.

Hur kommer det sig att man har ansiktsmask på sjukhusen? Vad svarar Tegnell på den frågan?

Franska Le Monde hade tidigt i pandemin en oerhört faktatät artikel, rikligt illustrerad, hur man sätter på och hanterar sin ansiktsmask. Jag har inte sett något liknande i något svenskt media. Har jag missat så blir jag tacksam om någon av er läsare kan skicka länk så ska jag sprida.

Min fru och jag kan bara se en enda anledning till detta kompakta motstånd. Det är att de riktigt bra och skyddande ansiktsmaskerna är svåra att få tag på och att beredskapen fortfarande är undermålig. Då gör FHM en dygd av nödvändigheten, försöker tuta i oss att masker är kontraproduktivt och tornar upp hinder och svårigheter. Det är beklämmande, omoraliskt och cyniskt. Undra på att en stor del av vår omvärld skakar på huvudet.

Prestigen verkar ha blåst hål i huvudet på de ansvariga myndigheterna.

Paul Ronge

”Det blir ett sådant helvetes slag – en avklädning och förnedring! Är det försvarbart?”

Senaste gången jag intervjuade Janne Josefsson var 2003 inför 400 grävande journalister och när vi nu ses över Zoom så skojar vi om vår ålder. Två gråsprängda herrar som närmar sig 70 och ska diskutera det program som överlägset har skakat om mest i Sverige de senaste 20 åren – Uppdrag Granskning.

Janne blev vederbörligt avtackad från programmet 2018.  Men han har uppdrag för SVT fram till årsskiftet. Sedan är han ”friherre”.

”Jag har gjort en ny serie som har premiär i januari och heter ’Från Hisingen till Casablanca’. Jag har följt en taxichaufför som är därifrån och i ungefär samma ålder som jag. Men vi är helt olika. Han har aldrig ens sett ett helt Uppdrag Granskning”.

Tanken var att de tillsammans skulle åka till Casablanca, Marockos största stad. Men det satte Covid-19 stopp för.

”Så vi hittade en kinarestaurang i Skene som hette Casablanca och åkte dit istället”, säger Janne och skrattar.

Hur tänker du fortsätta efter SVT?

”Jag skulle kunna gå över till att göra ungefär samma sak som du – att utbilda människor i hur de ska förhålla sig till journalister. Men jag kommer inte att sälja mig. Du vet ju att jag från insidan är kritisk till den makt vi har fått.  Vi styrs mer av våra åsikter än vi vill erkänna.”

Janne Josefsson exemplifierar med att prata länge om Henrik Evertsson som nu fått Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om hålet i skrovet på Estonia. Han är en rasande skicklig berättare, enligt Janne, men trots allt avslöjande om mygel och mörkningar kan vi inte dra säkra slutsatser av hur hålet i skrovet uppstod. Journalister kan med en bra berättelse manipulera, är hans slutsats.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig i 1,5 timme för 400 grävande journalister våren 2003 i Göteborg? Jag ställde ungefär 40 knallhårda frågor, mest om hur ni förnedrar era offer. Nu så här långt i efterhand tycker jag att jag såg det för ensidigt. Ni måste nog förnedra dem ni granskar för att uppnå så höga tittarsiffror på ett samhällsprogram. Och oftast bjuder ”offren” på det genom att ljuga, mörka eller på annat sätt bete sig korkat. Jag skrev en bloggpost om det här igår.

”Du skrev ju en artikel i GP om förnedringens journalistik när jag slutade på UG och jag är böjd att hålla med dig, till exempel när det gäller dold kamera. Det är ju att kliva in på skinnet på  människor. Det bygger också på en teknik som är försvarbar, men som är infernalisk. Som är som klippt och skuren för TV.  Att låta en makthavare ljuga, fast jag vet det sanna svaret. Ta mutskandalen i Göteborg, som ledde till väldigt starka avslöjanden och att staden fick namnet ’Muteborg’.  Det byggde på vittnesmål från en försmådd kvinna. Där fanns en tjänsteman med väldigt mycket pengar som hela tiden gynnade en privat byggherre.”

Josefsson intervjuade tjänstemannen som avvärjande slog ifrån sig att han skulle ha något privat ihop med byggherren.

”Jag visste ju att han hade fått en lägenhet, att han fått ett garage för en kvarts miljon byggt och jag visste att han varit på byggherrens sommarställe i St Tropez på Rivieran. Jag visade honom då en bild där han står i badshorts vid swimmingpoolen. Han kunde bara stå och svamla. Det blir ett sådant helvetes slag! En avklädning och en förnedring!  Frågan är: Är den nödvändig? Är den försvarbar? Ska vi jobba på det sättet?”

För det första: Hade avslöjandet gått att få fram på ett annat sätt? För det andra: Är det rimligt att makthavare ljuger? Är det inte nödvändigt att avslöja när samhället blir så schizofrent så det som sägs är något helt annat än det som görs?

”Ja har vi väldigt komprometterande uppgifter om någon och lägger fram dem innan intervjun så kommer ju personen ifråga inte att ställa upp. Då säger man bland PR-konsulter att vi har en dold agenda och det stämmer ju.”

Janne Josefsson tar upp en av UG:s största scoop, avslöjandet om ICA:s köttfärsskandal. När kontakten togs med Maxihandlare så var det med förevändningen att programmet skulle beskriva handlarnas framgångssaga.

”Bevisen på att köttfärsen märkts om med falskt bäst före-datum fanns redan med dold kamera. Men vi nämnde aldrig det när vi begärde intervjuerna. Då är frågan: Ljuger vi i vårt brev? Har vi en dold agenda? Ja, det går ju inte att förneka”

Jag tycker det vore värre om ni provocerade fram avslöjanden. Till exempel om Lars-Göran Svensson, som var din medarbetare i valstugereportaget, fick politikerna att uttrycka sig rasistiskt genom att locka dem till det. Gick det till så?

”Nej, det var verkligen ingen snitslad bana. Lars-Göran skulle föreställa en person som flyttade till Stockholm från Jönköping, eller Vetlanda och ogärna ville bosätta sig där det fanns flyktingar och invandrare. Han behövde inte säga mer än så. Det var som att trycka på en knapp! Sedan kommer otroliga saker som att muslimer är vrak och bara bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet.”

Då är frågan: Varför ljuger makthavare när de vet att fallhöjden är så stor? Det är ju så många i Uppdrag Granskning som har fallit på eget grepp. Så mycket är självförvållat. Varför ändrar sig inte makthavarna? Varför har man inte lärt sig mer av alla avskräckande exempel?

”Ja, varför ändrar de sig inte?”

Josefsson låter frågan hänga i luften. Han besvarar den inte, utan fortsätter sitt eget tankespår:

”Vilken makthavare du än är så har du rätt att kräva fair play av oss journalister.  Vi sitter ju på en otrolig makt. Faktagranskningen är hård på UG, men vad vi inte får med är uppgifter som ibland kan vara väldigt relevanta, men som ligger utanför tesen. All journalistik är ju tesdrivande. Då kanske man inte tar med de bästa argumenten som de granskade har som motsäger tesen.”

Nu kommer den existentiella frågan: Har något ändrats, har vi gjort någon nytta? Du som grävande journalist och jag som har försökt lära dem ni granskar hur man ska hantera er för att undvika katastrof? Jag ser nya skandaler komma i en aldrig sinande ström och tycker väldigt lite har förbättrats.

Här visar sig för första gången en ordentlig skillnad mellan våra bedömningar. Janne Josefsson håller inte alls med.

”Det har ju blivit förändringar. Vi har fått whistleblowers, det har ändrats lagar. Efter att polisen stampat ihjäl Osmo Vallo fick inte polisen längre ta vissa grepp. Det finns fler exempel…”

Men detta att fuska och mygla fortsätter ju som tidigare?

”Haha,  nej det kommer väl aldrig att försvinna. Men mycket har förbättrats. Vi har gjort om psykiatrin. ICA fick sig säkert en tankeställare, vi rensade upp bland huliganerna och kriminella i AIK. Vi gjorde de dubbla tungornas moskéer, då vi gick in med två kvinnor med burkor som berättade att deras män misshandlade dem och de fick rådet att acceptera att männen slog dem. Medan i de officiella intervjuerna låter det helt annorlunda. Jätteviktigt att det kom fram!”

Janne Josefsson och jag kan ha olika uppfattningar om hur mycket som förändrats och hur stor roll UG:s journalistik spelat för att förändra samhället. Men vi är fullständigt eniga om vikten av en fri journalistik, att den försvaras till varje pris, att fake news är ett farligt gift i alla demokratier och att journalister måste vara vaksamma så de inte utövar sin makt på ett ensidigt och aktivistiskt sätt som med rätta sänker allmänhetens förtroende.

När fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. När det gäller mig och Janne Josefsson verkar det ha skett genom att vi bytt roller – han har blivit allt mer kritisk till de förnedringsmetoder han använt under åren, jag har blivit allt mer övertygad om att de av och till tyvärr är nödvändiga.

Jag kommer alltid att vara en försvarare, att försöka se till att mina kunder går så skadeslösa som möjligt genom en granskning.  Men det kommer aldrig att ske genom att uppmuntra till metoder som att ljuga, att trixa, att lova intervjuer som man sedan smiter ifrån, att som en snattrande papegoja vägra svara på kritiska frågor.

Det är ju just med sådana metoder man, helt självförvållat, riskerar att hamna i förnedring och katastrof.

Paul Ronge

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge