Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven

Min äldste son Mattias Ronge har kommit ut ur garderoben som Socialdemokrat. Jag är mäkta stolt, precis som jag är över Stefan Ronge som rattar Sveriges mest framgångsrika PR-webb-kommunikationsbyrå Deportivo och Johan Ronge som är en lysande kriminalreporter på Gefle Dagblad. Jag ska inte chikanera Mattias genom att orera om hur bra det vore för S-medlemmarna att rösta fram honom som ombud. Alla som vågar sjunga med egna röster i en partikör, som Björn Fries och Niklas Nordström, eller Göran Greidner och Veronica Palm, är värdefulla.

Jag talar hellre om begreppet ”triangulering” genom mitt eget exempel. Jag hade blivit lika stolt om Mattias kandiderat till Moderaternas partistämma.Om jag själv skulle tvingas ut ur en garderob idag så vore det som ”Socialmoderat”. Eller ”Socialmodekrat”. Inte för att begreppen finns, men vi som skulle kunna rubriceras så finns och vi är många. Det är därför Socialdemokraterna under Löfven försöker ingjuta förtroende hos oss ”Socialmoderater” genom att vilja stödja svenskt näringsliv. Det är därför Moderaterna så framgångsrikt lanserat sig som det Nya Arbetarpartiet, ”gråsossepartiet” för De Som Vill Göra Rätt För Sig.

Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven.

Många blev upprörda. Den gamla LO-basen Wanja Lundby-Wedin ledde till exempel stora delar av den socialdemokratiska partiapparaten fel när hon – i clinch med dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin – ville hävda att Moderaterna ”var onda”. I själva verket ”menade de inte vad de sa”. De hade en ”dold agenda” och bara väntade på att sticka kniven i den svenska arbetarklassen och slunga ner den i en avgrund av olycka och misär, tyckte Lundby-Wedin. Men den rätta analysen var ju: Moderaterna menade PRECIS vad de sa. De skulle gynna ”arbetslinjen”, dvs de i LO som hade jobb och sätta press på alla som var arbetslösa eller långtidssjukskrivna och tog bidrag.

Jag tror (och här skulle jag kunna väcka både rättrogna sossars och moderaters ilska) att det är sunt och bra att S och M ligger så nära varann. Klivet mellan det som för några årtionden sedan var en avgrund har nu förvandlats till ett spatsersteg. Inget av de regeringsledande partierna betraktas längre av den stora allmänheten som genuint onda, det är min fasta övertygelse.

Tittar vi på den kommersiella världen och kampen mellan ledande varumärken så är det ju ”triangulering” bara förnamnet. Man slåss hårt och skamlöst om samma målgrupper. Elvis mot Tommy Steel i generationen före mig, sen Beatles mot Rolling Stones. Coca Cola mot Pepsi. Aftonbladet mot Expressen, SVT mot TV4, Telia mot Tele2,  Microsoft mot Apple, Apple mot Samsung, Android mot Iphone.

Väljarkåren är inte dum. Försök att demonisera motståndaren, att ”överideologisera” och slå med storsläggan kommer inte att fungera.

I viktiga frågor går ju den värsta skiljelinjen INOM partierna. Som till exempel konflikten inom Socialdemokratin om man ska eller inte ska acceptera vinster i vården. Just nu är det verkligen svårt att se hårda ideologiska skiljelinjer mellan S och M. Valrörelsen kan därför mycket väl huvudsakligen komma att handla om vilket radarpar man bäst tror rattar landet rent administrativt; Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i det blåa laget  eller Stefan Löfven och Magdalena Andersson i det röda.

Jag tror inte en sekund att en ”social-moderat” regering skulle vara ett framgångskoncept för Sverige. Men jag tror det är bra och nyttigt att båda de regeringsledande partierna vänder sig mot mittfåran och slåss om ”mainstream-väljarna”. De är de många och det är de som enligt alla demokratiska spelregler bör få bestämma kursen.

Vi pratar inte mycket partipolitik vid våra söndagsmiddagar i vår familj. Underbara barnbarn och trevliga familjeämnen dominerar. Men eftersom Mattias står för sans och balans och inställningen: ”ska man göra ett jobb är det lika bra att försöka göra det så bra som möjligt” så är jag rätt säker på att han skulle slå an på den stora majoriteten som politiker. Just en sådan Socialdemokrat som en ”Socialmoderat” som jag skulle kunna tänkas rösta på.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge